Åtta länkar en lördag

Återkomsten.

So Far Apart - Book Circle
Jag är med i senaste So Far Apart - Rene Engströms och Rasmus Grans gemensamma dagboksserie på nätet.(Bilden ovan är av Rene Engström.)
Jag är den i Renes serie med repliken om tonåringar och potatisar. Medan jag tror att det är jag som säjer att Haraki Murakami är Japans svar på Stephen King i Rasmus serie. Men jag minns inte om det vart positivt eller negativt menat.
Det handlar om vår bokklubb. Där vi alltså diskuterade 1Q84 av Murakami (andra boken). Sen dess har vi haft ett möte till. Om En dag i Ivan Denisovitjs liv av Solsjenitsyn. Rene tyckte den borde sättas upp som musikal.

Duet on Solo
Sean Witzke och Matt Seneca diskuterar varje nummer av tidningen Solo som gavs ut av DC Comics. Varje nummer av tidningen hade en serietecknare som tecknat alla serierna.
Intressanyast tyckte jag Paul Pope-numret, Michael Allred-numret och Brendan McCarthy-numret var.

McCarthy-numret var det sista av Solo. Jag skrev kort om det HÄR i 2008 när denna blogg var ung och vacker och begåvad.

Bernur om Avklädda på ett fält av Stig Larsson
Bernur har i veckan haft en serie inlägg om Stig Larsson. Och har lyckats pricka in tre böcker som jag inte läst.

Africa? av Ron Wimberly
Hommage till Alphaville av Jean-Luc Godard av serietecknaren Ron Wimberly.

Skin av Peter Milligan och Brendan McCarthy

Martin Atchet, huvudperson i Peter Milligans och Brendan McCarthys seriealbum Skin från 1988, är ett ungt skinhead i 70-talets england. Han är ett neurosedynbarn. "Hans morsa käkade några piller för att slippa spy när hon var med barn" - som bokens allvetande skinhead till berättare uttrycker det.

Både Milligan och McCarthy hade hängt bland skinheads när de var yngre. Och serien skildrar en liten grupp skinheads som dricker, svär och slåss med andra skinheads. Och bland de finns Martin Atchet som är minst lika ilsken som de andra.

Det är kanske framförallt McCarthys teckningar som gör albumet. McCarthy har tidigare och senare mest gjort bisarra surrealistiska serier (bland annat Rogan Gosh, ett senare samarbete med Milligan om en slags zenbuddhistisk superhjälte) men hans karakteristiska stil passar väl till den här mer realistiska skildringen.

Grundberättelsen är också skriven av McCarthy men själva manuset av Milligan. Som får man anta den till synes allvetande brättarrösten som ändå beskriver Martin som "en av oss" "Han var ett skin".
Berättaren tycks vara en ur gänget men inte någon av dem vi möter. Detta fungerar hyfsat väl (även om de många svordomarna och slangen inte bara i dialogen utan också från berättarrösten blir en belastning i Lars Andreassons översättning) Martin Atchets historia blir som en slags sägen berättad efteråt.

Vilket också gör det lättare att svälja ett av de mer hårresande elementen i den blodiga finalen. Där skaparnas 2000AD-bakgrund gör sej synlig (2000AD är ett brittiskt seriemagasin med våldsamma serier med folk med stora vapen). Finalens vålds- och hämndfantasi tappar lite sin effekt vid omläsning och är den svagaste delen av albumet även om vreden mot läkemedelsföretaget i boken är lätt att dela. Martin Atchets ilska illustreras bättre i en bild i början av albumet där han slår sönder en sentimental staty av en polioskadad pojke.

Men på det stora hela är Skin ett mycket bra album. Om ungdom kärlek sex och våld och allt det där. Och för mycket våld är att föredra framför för lite.

(Först publicerad den 24:e augusti 2009. Albumet går fortfarande att köpa)

Sju länkar en söndag

Apornas planet - ett svar
Lisa Hanawalts tecknade serierecension av den nya Apornas planet - (r)evolution. Som verkar vara en remake på den fjärde av Apornas planet-filmerna, fast utan tidsreseparadox (tidsreseparadoxer är sånt man borde lägga till, inte ta bort, när man gör nya versioner av filmer).

Hooded Utilitarian har fortsatt lägga ut de enskilda deltagarnas listor till deras serielista: L - Mc, Me - P, Q - Se, Sh - Sw och, de sista, T - Y

De har också en avslutande kommentar till resultatet.
Själv så skulle jag ha valt:
Lynda Barrys Marlys-serier
Driven by lemons av J. W. Cotter
Första hälften av Planetary av Warren Ellis och John Cassaday
Barnhemmet av Giménez
Love & Rockets av bröderna Hernandez
Djupfryst i hemmet av Ulf Lundkvist
Solo 12 av Brendan McCarthy
We3 av Grant Morrison och Frank Quitely
Joe's bar av Muñoz och Sampayo
Gas av Joakim Pirinen (eller kanske alla av Pirinens kortare serier)

Åtta länkar en lördag

The Brendan McCarthy Dredd
Tearoom of despair går igenom hur Brendan McCarthy tecknat Judge Dredd genom åren. Jag har läst den senaste Judge Dredd tecknad av McCarthy. Snyggt tecknad - men rätt svag historia. Det är en Doktor Who-parodi. I serien reser Doctor What genom tid och rum i en baja-maja och inte i en telefonkiosk. På den nivån är humorn.

The Comics Journal
The Comics Journal har, igen, en ny hemsida. Som verkar bättre än deras förra.

Bernur om Aris Fioretos om Nelly Sachs
Bernur läser Flykt och förvandling. Nelly Sachs, författare, Berlin / Stockholm av Aris Fioretos.

Nelly Sachs tre gånger tolkad
Bernur citerar tre översättningar av ett par Sachs-rader - tolkade av Gunnar Ekelöf, Rolf Moberg och Google Översätt (googles translatortingest kan ge underliga reultat, Butter tar ordet blir enligt den, på engelska, Butterfield takes the floor).

4 x Vi är Sex Bob-omb!
Fyra outgivna spår av Beck som Sex Bob-omb i Scott Pilgrim-filmatiseringen.

Adjustment team av Philip K. Dick
Copyrighten för "Adjustment team" har gått ut. Så du kan läsa den på nätet. Här har någon fotograferat novellen från det sf-magasin den först publicerades i. Med fula illustrationer och allt.

Philip K. Dick och film
"Adjustment team" har ju gått och blivit film. Jag har skrivit om tidigare Dick-filmatiseringar ovan. Och rankat dem (jag har sett ytterligare en sen dess - Next, som också bygger på en novell från 1954, den lyckades faktiskt vara sämre än alla de andra).

Åtta länkar en lördag

Det må kännas som söndag men det är en lördag och därmed dags för årets första Åtta länkar:

Filmaffischer från Ghana
På Final Girl. Det är en skräckfilmsblogg - vilket är förklaringen till att det bara är skräckaffischer - Motorsågsmassakern, Evil Dead 2 med flera.

How we do
Matt Seneca om hur man gestaltar tid i tecknade serier.

Om Robyn på Factual Opinion (på derastretti-i-topp med 2010 års skivalbum).
När amerikaner skriver om Robyn får det mej alltid att fundera på hur många av de smala utländska band man lyssnat på som i sina hemländer är typ som Robyn.

2011: The year of Ellis
Sequart kommer att under det kommandfe året ge ut tre böcker om Warren Ellis (samt en film). Bland annat en essäantologi om Planetary

Om Peter Greenaway och tecknade serier
Joe McCulloch om en av Greenaways utställningskataloger.

Utdrag ur ett förslag till en uppföljare till Spider-Man: Fever, del 1 och del 2
På Brendan McCarthys blogg.

Doktor Strange, förmodar jag?

Doktor Strange var en serie skapad av Stan Lee och Steve Ditko, men mest Ditko, i början av 60-talet. Han var en uppdatering av gamla trollkarlshjältar som Mandrake. Doktor Strange såg bisarr ut och rörde sej i en underlig värld. Ditko fyllde serien med bilder från andra dimensioner och psykedeliska ditkoska portaler.
Som gör att man kan förstå att den tidens serier från förlaget Marvel, som Doktor Strange gavs ut på, blev lästa av amerikansk collegeungdom och hyllade av konstnärer.

När vi får en Doktor Strange-analog i Planetary-numret "Death Machine Telemetry"så ser hon ut som en av Warren Ellis' vänner. Och liksom i numret som lånade från C. C. Becks första serie om Kapten Marvel så är de främmande landskapen i kapitlet, där Elijah Snow som en gång Faust besöker mikrokosmos, inte särskilt lika Ditkos. Vi får se det märkliga och förundransfulla i en miljö gjord för John Cassaday och hans styrka som tecknare.

En tecknare och författare som gått mer i direkt närkamp med Ditkos Doctor Strange-miljöer är Brendan McCarthy. I Spider-Man Fever så utgår han från ett gammalt team-up-nummer med Spindelmannen och Doktor Strange (Ditko ritade också Spindelmannen, Ditkos Spindelmannen/Doktor Strange-serie finns med som appendix i albumutgåvan av Spider-Man Fever - det är emellertid ett relativt tamt Doktor Strange-äventyr).

McCarthys teckningar blir en tolkning av Ditkos men blandat med hans egna egenartade stil. Han utgår främst från Ditkos portaler som också utgör startskottet för handlingen. Själva handlingen är väl kanske inte så mycket att hänga i julgranen. Den är på en gång simpel och invecklad. Men miljöerna och de groteska figurerna och McCarthys fantastiska färger gör att man när man bläddrar i albumet förlåter den lite väl pastischartade historien.
I serien används också den aboriginska konstens prickmönster (tyvärr finns där också kanske på grund av detta en något malplacerad käck aboriginsk hjältinna). Vilket knyter samman Ditkos portaler med de song lines som vi talat om tidigare i kalendern.

Det är ett makalöst album. På en gång en värdig hommage till Ditko och en serie med helt egen karaktär.

Åtta länkar en lördag

Anders loves Maria
Rene Engströms nätserie Anders loves Maria slutade i går (länken går till första sidan). Seriens slut nådde trending topics på Twitter (åtminstone det riktiga amerikanska Twitter). Du kan läsa mer om serien i den här
intervjun med Engström från i mars.

Nils Schwartz om Don DeLillos Ratners stjärna och Don DeLillos Point Omega

Samuel R. Delany om Don DeLillos Ratners stjärna

Intervju med Brendan McCarthy

Henrik Örnebring om The Book of Genesis av Robert Crumb
Recension på gruppbloggen Shazam

Early one morning... 33
Ny sida med Rasmus Grans sf-serie, som jag är med och skriver.

Jog likes comics om Brian Woods och Becky Cloonans serie Demo
"It was a talked-about series, one of the inescapable 'blogosphere favorites' from back when comics blogs were scant enough that favorites could emerge in a way that some commentary on them seemed nearly compulsory to remain current in thinking; Scott Pilgrim was another one, maybe the one that broke wide away from the public readership ricochet chamber. To have been there at the time -- and I was reading blog posts before I was writing 'em -- is to render Demo inseparable from the looming mutation of online writing-on-comics, which soon after the series' 2005 collection found itself unable to keep up the pretense of holding the whole world in its palms."
Apropå att första numret på den nya versionen av Demo kom ut i veckan.

Åtta länkar en lördag

Fever av Brendan McCarthy
Förhandstitt med ett par sidor från den kommande miniserien där McCarthy gör Doktor Strange och Spindelmannen.

Tidigt en morgon...31
Ny sida med Rasmus Grans nätsfserie Early one morning in the forest är uppe. Med mej som medförfattare.

Grant Morrison om Batman Reborn
Intervju med den skotske serietidningsförfattaren om den kommande Läderlappenminiserien och fortsättningen på Batman & Robin.

Betty Boop - Minnie the Moochie
När jag i går efter maten bläddrade bland TV-kanalerna så dök denna märkliga Betty Boop upp. Med Cab Calloway som spöksäl sjungande Minnie the Moochie ("She had a dream about the King of Sweden/He gave her things that she was needin'"). Påminner om andra Boop som "Snow white" och "M. D." med de ständiga förvandlingarna. Skelett som dör och blir till spöken, glatt sjungande.

Success is counted sweetest av Emily Dickinson
Originalversion av den dikt som i tolkning av Erik Blomberg var Veckans Dikt här. Det är inlärningsuppgifter efter dikten men de kan man hoppa över (fast jag har funderat på att lägga till instuderingsuppgifter till inläggen här på Butter tar ordet).

Intervju med Stephin Merritt om Magnetic Fields nya album Realism
"'We did soft rock on I, hard rock on Distortion, and folk a la Judy Collins on Realism,' he says. 'They were conceived as a trio, but, particularly with Distortion and Realism, I thought of them as a pair.' The titles he had in mind at first were True and False, which got set aside when he couldn't figure which label applied to which album."

I know an old lady who swallowed a fly med Judy Collins på Mupparna
Från 1977.

Den Sjungande Detektiven: Ac-Cent-Tchu-Ate the Positive
Scen från Dennis Potters TV-serie.

Fever

Omslaget till första numret av Brendan McCarthys Fever, en mini-serie med Spindelmannen och Doktor Strange.
Den finns nu officiellt utannonserad att komma i april 2010.
"Spider-Man is abducted by a depraved tribe of spider-demons to a bizarre dimension, where he is to be eaten alive."

Jag har skrivit tidigare om denna kommande tecknade serie HÄR.

Decenniets tio bästa superhjälteserier

Listor med decenniets bästa ditt och datt börjar att dyka upp. The Comicsreporter har en lista med 83 superhjälteserier. Jag kan inte se någon serie som saknas. På den finns naturligtvis flera som jag inte har läst. Till exempel Omega Unknown av Jonathan Lethem som verkar intressant. Sen har han också med återutgivningar av gamla serier som Plastic Man Archives och

Supermen! (länk här och nedan till tidigare Butter tar ordet-inlägg om serierna i fråga). Såna är inte med på min lista. Vad som är och inte är superhjälteserier är inte alltid lätt att säja. Men Matt Fractions Casanova är som exempel snarare en spionserie.

De tio bästa superhjälteserierna de senaste tio åren:

10. Brendan McCarthys nummer av Solo
I utkanten av genren förvisso.

9. New X-Men 142-145 "Assault on Weapon X"
Grant Morrisons version av The X-men är till större delen bedrövlig. Men den här korta gnostiska berättelsen tecknad av Chris Bachalo har sin charm. Enda av serierna på listan som finns publicerad på svenska.

8. The Ultimates - Super-Human
Mark Millars (text) och Bryan Hitchs (bild) omarbetning av en bunt gamla marvelhjältar var i det första albumet en logisk fortsättning på deras The Authority. Fast de liberala maktfantasierna hade bytts ut mot konservativa. Efter de sju första numren (som minus det sista finns samlade i detta album) förlorar serien gnistan. Men i början är serien widescreencomics när de var som bäst.

7. All-Star Superman
Av Grant Morrison (text) och Frank Quitely (bild)

6.All-Star Batman & Robin the Boy Wonder
Frank Miller (text) Jim Lee (bild)
5. Automatic Kafka
Kortlivad mycket märklig serie, skriven av Joe Casey och tecknad av Ashley Wood.

4. Seven Soldiers
Text: Grant Morrison, bild: diverse. Sju miniserier som löst hänger samman. Vid varje omläsning och ombläddring tycker jag allt bättre om den här serien som skildrar utkanterna av den amerikanska populärseriens marker. Bäst av serierna är Seven Soldiers Frankenstein tätt följs av Klarion. Men det går att hitta nya saker även i de andra. Finns samlad i fyra album.

3.Eightball 23
"The Death Ray" av Daniel Clowes. Den sista stora revisionära superhjältetexten.

2. The Dark Knight Strikes Again
Frank Millers fortsättning på sitt eget klassiska Läderlappenäventyr The Dark Knight Returns. Karnevaliskt och burleskt.

1. Planetary - The Fourth Man
Text av Warren Ellis, bild av John Cassaday. Det andra Planetary-albumet innehåller några av de bästa av seriens felläsningar av populärkultur. Som "Planet Fiction" om en fiktiv figur som hämtas in i den verkliga världen. Eller den serie med 50-talsskräckfilmstema som finns i numret med omslaget nedan.

Brendan McCarthy och Spindelmannen och Doktor Strange

Det har kommit ut en (inte använd) promo för Brendan McCarthys miniserie om Doktor Strange och Spindelmannen: Fever.

Promon är alltså bilden till vänster. Som man kan se har den vissa likheter med tidigare skisser på McCarthys blogg (under avsnittet om ett Doom Patrol-nummer som inte blev av) där han utgick från en gammal Spindelmannen-serie tecknad av Steve Ditko där Doktor Strange medverkar.

Steve Ditko skapade Doktor Strange och hade ett finger med i Spindelmannens födelse.

Doktor Strange är en magiker. Magikerhjälten var tidigt en populär sorts seriefigur med karaktärer som Mandrake på 30-talet som fick många efterhärmare. Ditko tog när han 63 gjorde Doktor Strange de underliga märkliga sakerna som kunde hända i bakgrunden på dessa serier och gjorde det till huvudingrediensen. Ditkos Strange-serier innehöll ofta utomdimensionella landskap med märkliga oändliga vidder.

Även om serien inte tillhörde de mest populära så var den en viktig del i att Marvel-serierna på 60-talet kom att läsas av studenter och konstnärer. Men på senare år verkar de inte riktigt veta vad de ska göra av honom.

McCarthy, har tecknat Skin och gjort omslagen till Peter Milligans Shade - the changing man. Den nyversionen av Shade hjälpte han att utforma. Den ursprungliga Shade-the changing man var också en Ditko-karaktär. McCarthy är ett Ditko-fan.

På senare tid har McCarthy gjort färre serier. Men för några år sen gjorde han ett nummer av DC Comics Solo. En serie där i varje nummer en tecknare fick göra lite vad han ville. Där använde och förvrängde McCarthy förlagets figurer med ett intressant resultat.

Om det fungerar lika bra när utgångsserien redan är så pass underlig som Ditkos Doktor Strange, som på bilden nedan står och ser ut över ett av de många underliga ditkolandskapen återster att se. Men promon ser i alla fall bra ut. I april ska första numret komma.

Skin av Peter Milligan och Brendan McCarthy

Martin Atchet, huvudperson i Peter Milligans och Brendan McCarthys seriealbum Skin från 1988, är ett ungt skinhead i 70-talets england. Han är ett neurosedynbarn. "Hans morsa käkade några piller för att slippa spy när hon var med barn" - som bokens allvetande skinhead till berättare uttrycker det.

Både Milligan och McCarthy hade hängt bland skinheads när de var yngre. Och serien skildrar en liten grupp skinhead som dricker, svär och slåss med andra skinheads. Och bland de Martin Atchet som är minst lika ilsken som de andra.

Det är kanske framförallt McCarthys teckningar som gör albumet. McCarthy har tidigare och senare mest gjort bisarra surrealistiska serier (bland annat Rogan Gosh, ett senare samarbete med Milligan om en slags zenbuddhistisk superhjälte) men hans karakteristiska stil passar väl till den här mer realistiska skildringen.

Grundberättelsen är också skriven av McCarthy men själva manuset av Milligan. Som får man anta den till synes allvetande brättarrösten som ändå beskriver Martin som "en av oss" "Han var ett skin".
Berättaren tycks vara en ur gänget men inte någon av dem vi möter. Detta fungerar hyfsat väl (även om de många svordomarna och slangen inte bara i dialogen utan också från berättarrösten blir en belastning i Lars Andreassons översättning) Martin Atchets historia blir som en slags sägen berättad efteråt.

Vilket också gör det lättare att svälja en av de mer hårresande elementen i den blodiga finalen. Där skaparnas 2000AD-bakgrund gör sej synlig (2000AD är en brittisk äventyrsserie med våldsamma serier med stora vapen i). Finalens vålds- och hämndfantasi tappar lite sin effekt vid omläsning och är den svagaste delen av albumet även om vreden mot läkemedelsföretaget i boken är lätt att dela. Martin Atchets ilska illustreras bättre i en bild i början av albumet där han slår sönder en sentimental staty av en polioskadad pojke.

Men på det stora hela är Skin ett mycket bra album. Om ungdom kärlek sex och våld och allt det där. Och för mycket våld är att föredra framför för lite.

Läst i veckan - mest om Brendan McCarthys Solo 12

Brendan McCarthy Solo 12
Solo var en tidning som varade i tolv nummer utgiven av DC Comics(USAs näst största serieförlag) i vilken i varje nummer en serietecknare stod för materialet.
Bland dessa fanns Paul Pope, Sergio Aragones och då Brendan McCarthy.
Brendan McCarthy är i sverige mest känd albumet Skin; skrivet av Peter Milligan.
Även om artisterna i Solo fick någorlunda fria händer så ägde DC Comics materialet- vilket kanske var en anledning till att mycket av materialet innehöll DCs sen tidigare trademarkade figurer så som Läderlappen. I alla nummer av tidningen jag sett förekommer en Läderlappen-serie om det berodde på ett redaktionellt beslut eller inte vet jag inte.
Brendan McCarthys förhåller sej lite annorlunda till dessa figurer vilket märks i hans Läderlappenserie. Han berättar en historia där berättaren har försökt rekonstruera en serie han drömt om.
I Solo 12 används seriefigurena som surrealistiska ikoner- förvrängda.

William Carlos Williams: The Great American Novel

Williams parodi på den experimentella prosakonsten. Kom 1923.
Den som gillar tidig Gertrud Stein (och vem gör inte det) bör uppskatta denna.