Terminator som cyberpunk

Larry McCafferys "casebook" om cyberpunk och postmodern fiktion: Storming the Reality Studio har i början av boken en lista skriven tillsammans med Richard Kadrey med runt 60 verk som kort kommenteras. Den heter "Cyber 101: A schematic guide to Storming the Reality Studio" och listar kulturella artefakter (romaner, skivor, artiklar och filmer) som var med och formade cyberpunken samt några verk av cyberpunkarna själva. Ett av verken är, kanske lite förvånande, filmen Terminator från 1984.

James Camerons film om en mördarrobot från framtiden kommer direkt innan det första egentliga cyberpunkverket på listan (William Gibsons Neuromancer). Listan börjar med Mary Shelleys Frankenstein från 1818. Och att ett verk finns med på den innebär inte att författarna menar att det är cyberpunk. I kommentaren till Terminator står det emellertid "like much cyberpunk". Filmen ses snarare som en del av cyberpunken än som enbart en påverkan på denna.

"Som mycket cyberpunk, är denna film en medveten återgång till tidigare pulpformer, fylld med genrereferenser; en SF potboiler räddad av en vriden humor och rå speedfreak-energi, den stod som modell för i stort sett alla andra actionfilmer under resten av årtiondet (och vidare)"(min övers.)

Att läsa Terminator som cyberpunk gör att vissa saker framträder tydligare. Arnold Scwarzeneggers solglasögon på affischen. Det egentligen morbida slutet med Sarah Connor som en fanatisk madonna till sin frälsarson.

Terminator är en av de få filmer vars uppföljare av många anses bättre.
Terminator 2 vänder på filmens roller. Mördarroboten är här frälsarroboten. Saulus har blivit Paulus, fast med metallskelettet intakt. Den förutbestämda undergången kan undgås därför att filmn följer en annan tidsreseteori.

Till skillnad från tidigare tiders uppföljare fick också filmen en större budget än föregångaren. Men det innebar ett steg från den lågbudgetkänsla och ironiska distans som är en av anledningarna till att McCaffery och Kadrey satte upp filmen på sin lista.

Uppföljarna till uppföljaren har lyckats sämre. De gör inte robotapokalypser så som de brukade.

(Jag har strukit sista styckena här som handlade om den då nya fjärde delen i serien. Du kan läsa dem och kommentarerna på originalinlägget 2 juni 2009. Det här inlägget finns till höger bland Butters bättre. Där jag länkar några av bloggens bättre texter. Fast det är väl att ta i att den här skulle höra dit. Den har heller inte uppdaterats på länge Jag borde se över det där nån vacker dag.)

De tio bästa uppföljarna i böckernas värld

I början av filmen Scream 2 finns en diskussion om uppföljare. De kallas för en per definition sämre sorts film. Eleverna nämner några filmer som är bra tvåor. Till slut säjer en Gudfadern 2 och alla håller med. Det är en dålig scen i en usel film. Men själva diskussionen är ändå rätt typisk för när folk diuskuterar uppföljare. Mer sällan diskuteras böcker och uppföljare. Men också i böckernas värld är det vanligt att mjölka ur ett koncept till flera böcker. Oftast blir resultatet dåligt. Men inte alltid. Tio av de bättre boktvåarna är dessa:

Samuel Beckett - Malone dör
Andra boken i Molloy-trilogin. Upprepar händelser från den tidigare boken. Här är Beckett bara är halvvägs på väg mot slutet på berättandet.

Cervantes - Don Quijote 2
Den första styora uppföljaren. Cervantes skrev den för att andra hade skrivit uppföljare till romanen. En av dessa falska Don Quijotar möter vår hjälte.

Susan Cooper - En ring av järn
Inom ungdomsfantasygenren så är uppföljare mer regel än undantag. Coopers roman är ändå lite ovanlig då det dröjde rätt många år mellan första och andra boken. I de svenska utgåvorna av sviten är detta den första romanen.

P. J. Farmer - Wind Whales bof Ishmael
Ibland skriver författare uppföljare till andras böcker. Här är det Ishmael från Moby Dick som blir förd till en avlägsen framtid där det finns flygande valar.

Frank Miller - The Dark Knight Strikes Again
Uppföljare till The Dark Knight Returns. Blir av och till till en grotesk satir på den första serien. Millers mästerverk.

Michael Moorcock - A cure for cancer
Andra boken om Jerry Cornelius är den där konceptet lyfter.

Agnar Mykle - Sången om den röda rubinen
Samma kan säjas om andra boken om Ask. Som helt överskuggat den första - Lasso kring Fru Luna. Sången... är mest känd för att vara oanständig. Men den är riktigt bra. Och oanständig.

Jeff Noon - Automated Alice

Pär Rådström - Ärans portar
Det här liksom den föregående är då egentligen tredje boken i en serie. Men de får dispens. Rådströms största succé där de tidigare två Greg Bengtsson-böckerna inte gjorde så mycket väsen av sej.

August Strindberg - Götiska rummen
Uppföljare till Röda rummet. Och bättre än den.

Bride(s) of Frankenstein

I Mary Shelleys roman Frankenstein så börjar doktor Frankenstein att göra en kvinno åt Varelsen ("Creature" är vad hans skapelse oftast kallas i boken. Då han ser framför sej en värld befolkad av ättlingarna till Varelsen och hans Brud sliter han sönder den nästan färdiga KvinnoVarelsen. (Varför han inte helt enkelt kan göra henne steril framgår inte). De många kvinnodelarna i stugan hyrt får polisen att tro att han är massmördare.

Scenen där han sliter sönder sin andra skapelse är suggestiv och på sätt och vis är det underligt att den aldrig kommit med i någon av de många filmversionerna. Den vore naturligtvis för brutal för James Whales version från början av 30-talet men senare versioner skulle kunnat göra något riktigt gräsligt och gory av det hela.

I stället så blir den kvinnliga Varelsen färdiggjord i nästan alla filmversioner. Detta beror till en stor del på att Whales uppföljare Bride of Frankenstein blev en sådan succé. Men det måste också finnas något lockande med tanken på en kvinnlig version av Monstret.

Redan i det första utkastet till James Whales Frankenstein fanns det kvinnliga monstret med. Men det fick strykas ur manuskriptet för att filmen inte skulle bli för lång. Och blev då det man byggde uppföljaren, skräckfilmens första tvåa.

Nu ska det bli en remake på Bride of Frankenstein. Men då till och med Kenneth Branagh-versionen: Mary Shelley's Frankenstein som såldes såsom trogen originaltexten lät den gode doktorn göra ett kvinnligt Monster (och gjorde en syntes av berättelsens två brudar) så kan detta tyckas överflödigt. (Fast att kalla en remake för överflödig är kanske i sej överflödigt).

Också versioner av Frankenstein utanför filmens värld tenderar att ha en version av The Bride med. I Grant Morrisons Seven Soldiers: Frankenstein har Bruden frisyren från filmen men också två extra armar. Medan Brian Aldiss Frankenstein i frihet låter oss få se glimtar av den värld befolkad av Varelsernas ättlingar som Frankenstein fruktar.

Nu finns det i Whales original ett tillägg till den första filmen som är viktigare än Bruden. Doktor Pretorius. Denna gayikon och hans små homoculi är filmens styrka och vad en begåvad regissör skulle utgå från för en ny version för "a new world of gods and monsters".

Nya Testamentet 2 och fyra andra förslag på uppföljare

Förr var det inte alls ovanligt att man skrev uppföljare till andras böcker. Redan året efter att H. G. Wells Världarnas krig hade utkommit så kom det en bok där människorna åkte till Mars och visade vem som bestämde. Lewis Carrol samlade på Alice-uppföljare.

På senare tid har man återupptagit denna gamla fina tradition. Det ska komma en officiell fortsättning på Dracula, det finns en Night of the Triffids J. D. Salingers Räddaren i nöden II är på väg. Tillbaka med ännu mer svordomar (förhoppningsvis). En film med titeln Hamlet 2 kom för ett tag sen. I Wind Whales of Ishmael lät P. J Farmer föra KallamejIshmael-Ishmael till den fjärran framtid. Och så vidare.

Men vilka är då de böcker som borde få uppföljare här näst. Jag har ett par förslag:

James Joyce: Odysseus. Jag tänker mej en prequel. Vad hände egentligen allas våra favoritdublinbor den 16:e juni 1903?

Franz Kafka: Förvandlingarna. Sjukdomen som går under namnet Samsa-influensan drabbar allt fler människor. Varje morgon finner oskyldiga medborgare sej förvandlade till stora insekter. Endast den mystiska organisationen Kodnamn Slottet kan rädda mänskligheten.

Dostrojevskij: Brott och straffare: Raskolnikov är tillbaka. Och hans yxa är vässad.

Dante: Den Gudomliga Komedin: Vår hjälte besöker efterlivet hos andra religioner. Kan bli en hel serie.

Bibeln: Visst Säsong 2, eller Nya Säsongen som den kallas bland fansen, var betydligt svagare än första. Men slutet lämnade så många frågor. Fanfavoriten Jesus återvände men försvann sen igen. Frågorna hopar sej. Vart tog Messias vägen? Är han Messias. Vilken var egentligen Pilatius roll. Iscensatte Ben Judas självmord? Kommer Paulus att accepteras som den nye gruppens ledare?
Dessutom lär copyrighten ha utgått. Så detta är en no-brainer.

Automated Alice av Jeff Noon och andra Alice-ar, från framtiden och det förflutna

Now I don't know if you have ever vanished, but if you have, you will know it can be quite a fearsome experience. The strangest thing was this: Alice knew that she had vanished, but, even so, she could still see herself! Imagine that, you know that you've vanished, but you can still see yourself! So then, howis it that you know that you've vanished?

ur Jeff Noons Automated Alice


Hommager, pastischer och påstådda fortsättningar på Alice dök upp i en stor mängd decennierna efter att böckerna kommit ut. Lewis Caroll själv var fascinerad av dessa kopior och ägde en stor samling.

Carolyn Sigler har forskat på Alice-tributerna och gett ut en samling med sådana här alicehistorier från åren mellan 1869 och 1930. (Alice i underlandet kom 1865, uppföljaren Bakom spegeln (Through the Looking Glas) i Pariskommunens år 1871.) Den tjocka antologin Alternative Alices. Inte alla berättelserna r hyllningar. Christina Rosettis "Speaking Likenesses" från 1874 är en slags Anti-Alice, och har setts som en feministisk kritik av Caroll.

Alice-berättelser fortsätter att skrivas. En annan antologi redigerad av Richard Peabody samlar nyare sådana: Alice Redux. (Omslaget ovan pryds av Julie Inmans "Malice in Wonderland" - också i bildkonsten finns det gott om Alice-ar). Intressantast av novellerna i boken är Angela Carters "Alice in Prague, or the curious Room", som många Carter-historier påverkad av en film, nämligen Jan Svankmajers Alice som vi kommer att ta upp senare i Alice-veckan.

I Peabodys antologi finns också ett utdrag ur Jeff Noons Automated Alice.
Automated Alice kom ut 1996. Jeff Noon hade tidigare med romanen Vurt etablerat sej som en av de starkare rösterna i postcyberpunkkören. Så att han skrev en hommage på Alice i underlandet sågs av en del som ett underligt drag.

För en hommage är vad det är. Denna, enligt Noon, avant-fantasy, sysslar inte med något kritiskt dekonstruerande av sin förlaga. Alice färd till framtiden genom en klockas urverk skildras inte bara på ett språk som efterliknar Carolls, med samma sorts tal till läsaren, utan också historien i denna det tredje Alice-äventyret följer en liknande mall som förlagan. Om Underlandet har en kortlek och det Bakom Spegeln finns schackpjäser så spelar i denna framtida undervärld pusselbitar en viktig roll. Samma slags lek med ord som hos Caroll använder Noon för att pondera tidens roll. Plus en robot-alice kallad Celia. Harry Trumbores illustrationer följer förlagans.

Boken är inte perfekt, ett flertal av 1996 års kända personer förekommer i inte särskilt roliga parodier. Men på det stora hela lyckas Noon fånga en bit av det som gjorde originalet till den klassiker den är samtidigt som boken också har hans egen röst och bygger vidare på hans egna teman (både Noon och Caroll förekommer förvanskade som figurer i boken). Att gå tillbaka till en mycket tidigare förlaga visar sej för Noon vara ett väl fungerande sätt att handskas med bördan från sin tidigare succé.
Ett utdrag ur boken finns översatt till svenska i något nummer av Jules Verne Magasinet.

Fanny Hill

Som för att fira de kristnas viktigaste högtid visar Sveriges Television på Påaskdags- och Annandagspåskkvällen en TV-version av Fanny Hill.

Romanen har omarbetats av Andrew Davies som har gjort om flera gamla klassiska böcker till TV-manus. Dessa har fått blandad kritik men om hans Fanny Hill är alla överens. Den ska vara usel och jag tänker i alla fall inte se den.

Fanny Hill skrevs (möjligen) av John Cleland. Den kom ut första gången 1748-1749. Boken, som handlar om hur den 15-åriga Fanny Hill säljs som glädjeflicka till en bordell tillhör de pornografiska romaner som ibland har fått rätt god kritik. Min utgåva av boken, översatt av Roland Adlerberth (men det finns flera översättningar) inleds med ett hyllande förord av Erica Jong som avslutar med meningen "Fanny Hill är en stråle klart solsken i lustans dystra värld."

Eberhard och Phyllis Kronhausen ser i deras bok Pornografi romen som något av ett särexempel. De väljer att skilja mellan skildringar som är erotisk realism och de som är tvättäkta pornografi. (Uppdelningen är starkt präglad av det att pornografiska och påstått pornografiska romaner fortfarande kunde bli förbjudna år 1959 när boken först kom ut.) Men anser att Fanny Hill med enligt dem dess realistiska sekvenser hör till en tredje kategori: kvalitets-erotikan.

Trots detta är Clelands roman en rätt tråkig läsning. Den försöker också vara en slags moralitet. Vilket har framhållits som positivt men mest blir underligt. Det som blir riktigt tröttande i läsningen är de ständigt allt för mång förekommande eufemismerna.

I Alan Moores och Kevin O'Neills The league of Extraordinary Gentlemen Black Dossier är en av sektionerna en fiktiv fortsättning på romanen kallad The New Adventures of Fanny Hill där Fanny Hill redogör för sina äventyr med gruppen. Här är berättelsen fylld av liknande eufemismer men de används här komiskt och sektionen, ur vilken bilden ovan kommer, är en av de bättre i albumet.

Grant Morrison ska skriva en uppföljare till Watchmen

Det finns en del intressant i CBRs intervju med Grant Morrison. Merparten av intervjun handlar om Seaguy vars två sista böcker nu efter mycket om och men ska komma ut. Den första mini-serien ritad av Cameron Stewart tillhör det bästa Morrison skrivit. Serien hade något lekfullt europeiskt över sej som en Johan och Pellevin för det nya millenniet.

Morrison kallar serien för sin Watchmen (eller möjligen bara den senare allvarligare delen av det kommande verket). Hans relation till Alan Moore (som skrev Watchmen har varit delvis rätt antagonistiskt. På senare tid har han som i Seven Soldeiers-projektet tagit den mooreska tjuren direkt vid hornen. Ska han nu börja trä på den en klänning?

Bland de andra projekten nämner han en bok som ska utspela sej på "Earth-Four" en värld befolkad av Charltonkaraktärer. Förr brukade DC Comics låta seriefigurer från kompanier de köpt upp möta seriefigurer från de andra uppköpta eller egna fiktiva universa mötas. Då förklarades det att de bodde i en egen dimension. En dimension befolkasdes av Charlton-karaktärer. Watchmen var från början menat att skildra dessa Charltonfigurer: Captain Atom, Peacemaker, Question, Blue Beetle men planerna ändrades. )Istället kom boken att befolkas av analoger till Charltonkaraktärerna vilket Alan Moore har sagt var när skrivandet lossnade på riktigt.

Nu har de återinfört de olika dimensionerna och Grant Morrison ska skriva serier om en del av världarna. Bland annat då Charlton-världen. "I've decided to write it like 'Watchmen'. (laughs)"

I Superman Beyond 3D kom första smakprovet på hur >Morrison skriver Watchmen-karaktärerna. En blåhudad Kapten Allen Adam var med i serien. Denna Doktor Manhattan-analog (och doktor Manhattan var en Captain Atom-analog vilket gör Captain Allen Adam till en analog av en analog) tog droger för att dämpa sina krafter, sitt medvetande.

Många har sett idéen med en Watchmen uppföljare som hädisk och bland annat jämfört det med att göra en Moby Dick II. Men det finns redan Wind Whales of Ishmael där Ishmael direkt efter slutet på Melvilles bok blir hämtad till den fjärran framtiden där han bekämpar flygande evolutionerade valar. Denna roman av Philip José Farmer har knappast förstört den andra tjockare boken om Ishmael.

Och en direkt fortsättning på Watchmen lär det ju inte bli. Men det ska bli intressant att se hur nära Morrison vågar gå i denna hans senaste uppgörelse med Moore.

Ginger Snaps Två

Monstret kommer alltid tillbaka.
Inom skräckfilmen är uppföljaren norm. Det finns franchiser där tvåan är där serien egentligen börjar. Som Fredagen den trettonde - vars nyligen gjorde remake snarare är en remake på del 2.

De tio bästa varulvsfilmerna. 6. Ginger Snaps 2

På vår varulvslista är detta den enda direkta uppföljaren (Naschys filmer ingår i och för sej alla i en serie).

Ginger Snaps: Unleashed är inte som den första filmen en variant på High Schoolfilmen med dess troper, utan utgår från en slags ungdomsfilm där huvudpersonen är på någon slags sjukhus eller liknande institution (en bra film i genren är Park Chan Wooks I'm a Cyborg but that's OK).

I denna aspekrt av filmen är höjdpunkten den obehagligaste massmasturbationsscenen i kanadensisk filmhistoria.

Annars bygger filmen på en omvändning av snövit-troperna. Varg, flicka och jägare. Deras roller är här inte längre självklara.