I de nederländska bergen av Cees Nooteboom

H. C. Andersens berättelse om syskonen Kai och Gerda och Snödrottningen och Djävulens spegel och skärvorna i hjärtat berättade min mamma för mej när jag var liten. Hon berättade bara kärnan i historien. Men jag läste den sen i vuxen ålder.
Det är en skrämmande och vacker saga. Flera författare har i modern tid utgått från den. Som Kelly Link i "Travels with the Snow Queen". Eller då Cees Nooteboom i 80-talsromanen I de nederländska bergen. Som tillsammans med två andra romaner av Nooteboom nu getts ut i nyutgåva av Modernista.

Nootebooms bok är nu snarare en anti-saga. "Sagan är en hinna av mögel på verkligheten" låter han en av sina romanfigurer tänka (en clown, för att göra det hela värre). Och det dröjer en bra bit in i boken innan den börjar handla om Snödrottningen.
I stället upptas mycket av boken av berättarens kommentarer. Att romanen ständigt avviker från berättelsen är i sej inte nåt problem. Flera bra författare brukar göra detta.
Nooteboom, eller snarare Nootebooms berättare, tar själv upp Denis Diderot. Men här hittar man ingen berättarglädje som i DiderotsJakob Fatalisten.
Att kalla det för berättarsorg eller -melankoli vore väl att ta i. Men en trötthet inför berättandet. En trötthet som tyvärr även läsaren kommer till att dela.

Jag har läst många, alltför många, hyllningar till berättandet. Så en kritik av detta skulle ha kunnat varit uppfriskande. Om den inte hade varit en så fånig kritik. Nooteboom låter en cirkusdirektör försöka få Kai och Lucia (som här inte är syskon utan ett par) att sätta upp sexshower. Och ungefär på den nivån befinner sej humorn. (Nooteboom kan annars vara en rolig författare som han visar i Ritualer som Modernista också återutgett.)
Och kritiken av Sagan blandas med den slags flummiga utopikritik som var så populär då på 80-talet. Sagor leder till Pol Pot. Eller nåt.

Det är inte en heltigenom dålig bok. Flera meningar glimrar till. Nästan alla av dessa är de som direkt och mindre ironiskt närmar sej Andersens eventyret. Också berättarens historia är bäst när den speglar sagan om Snödrottningen och spegelskärvorna och hugget i hjärtat.
Det hade kanske kunnat bli rätt så bra om inte Nooteboom hela tiden var tvungen att visa sitt förakt för sagor.
Synd på så rara glasskärvor.

(Först publicerad 9 maj 2014. I kommentarerna ger en läsare en avvikande mening om romanen.)

I de nederländska bergen av Cees Nooteboom

H. C. Andersens berättelse om syskonen Kai och Gerda och Snödrottningen och Djävulens spegel och skärvorna i hjärtat berättade min mamma för mej när jag var liten. Hon berättade bara kärnan i historien. Men jag läste den sen i vuxen ålder.
Det är en skrämmande och vacker saga. Flera författare har i modern tid utgått från den. Som Kelly Link i "Travels with the Snow Queen". Eller då Cees Nooteboom i 80-talsromanen I de nederländska bergen. Som tillsammans med två andra romaner av Nooteboom nu getts ut i nyutgåva av Nooteboom.

Nootebooms bok är nu snarare en anti-saga. "Sagan är en hinna av mögel på verkligheten" låter han en av sina romanfigurer tänka (en clown, för att göra det hela värre). Och det dröjer en bra bit in i boken innan den börjar handla om Snödrottningen.
I stället upptas mycket av boken av berättarens kommentarer. Att romanen ständigt avviker från berättelsen är i sej inte nåt problem. Flera bra författare brukar göra detta.
Nooteboom, eller snarare Nootebooms berättare, tar själv upp Denis Diderot. Men här hittar man ingen berättarglädje som i Diderots Jakob Fatalisten.
Att kalla det för berättarsorg eller -melankoli vore väl att ta i. Men en trötthet inför berättandet. En trötthet som tyvärr även läsaren kommer till att dela.

Jag har läst många, alltför många, hyllningar till berättandet. Så en kritik av detta skulle ha kunnat varit uppfriskande. Om den inte hade varit en så fånig kritik. Nooteboom låter en cirkusdirektör försöka få Kai och Lucia (som här inte är syskon utan ett par) att sätta upp sexshower. Och ungefär på den nivån befinner sej humorn. (Nooteboom kan annars vara en rolig författare som han visar i Ritualer som Modernista också återutgett.)
Och kritiken av Sagan blandas med den slags flummiga utopikritik som var så populär då på 80-talet. Sagor leder till Pol Pot. Eller nåt.

Det är inte en heltigenom dålig bok. Flera meningar glimrar till. Nästan alla av dessa är de som direkt och mindre ironiskt närmar sej Andersens eventyret. Också berättarens historia är bäst när den speglar sagan om Snödrottningen och spegelskärvorna och hugget i hjärtat.
Det hade kanske kunnat bli rätt så bra om inte Nooteboom hela tiden var tvungen att visa sitt förakt för sagor.
Synd på så rara glasskärvor.

Citerat från veckans läsning

"Kai gick upp först. Han hade drömt att han fick en glasskärva eller ett oändligt litet, vasst stycke is i ögat, och när han vaknade trodde han att det var därför det låg en slöja över allting. Han drog ifrån de tunna, trasiga gardinerna och såg att han hade fel. Slöjan var i själva verket dagsljuset."
ur I de nederländska bergen av Cees Nooteboom, övers. Signe Zeilich-Jensen

"Plötsligt flyger hans huvud av. Det studsar inuti hjälmen på asfalten bakom motorcykeln. MC:n fortsätter, motorn saktar ner och dör ut i tystnaden, på avstånd en lång slinga av gnistor som försvinner i mörkret."
ur Advokaten av Cormac McCarthy, övers. Henrik Petersen

Lyrik på N

Bai på Boklesebloggen hennes är tillbaka med sin lyrik på en söndag och har kommit till N.

Där man ska
1: presentera en dikt som väcker en positiv nationalkänsla hos en
Nu tror jag aldrig en enda dikt väckt några slumrande nationella känslor hos mej, varken positiva eller negativa sådana. Kanske är detta en bieffekt av poesiläsning som bara drabbar norrmän? (jag har en rätt snygg tunn volym med Knut Hamsuns dikter i urval - apropå ingenting).

2: presentera en dikt som handlar om natten
Om ändå någon poesi skulle få mej att känna mej något så när fosterländsk till mods så vore det kanske svenskspråkig lyrik i stort. Främst då poesi som jag inte skulle ha läst om inte svenska varit mitt första språk. Som Willy Granqvist. Vars långdikten Natten jag skrivit om HÄR och som det finns ett utdrag ur HÄR.
Dikten finns lättast att få tag i i Willy Granqvists Samlade skrifter. Del IV. "Att lyssna in i nattens rör/Att höra rösterna, mörkrets fjärilar."

3: Presentera en poet på N
Jag har bara läst en tunn volym av den nederländske författaren Cees Nootebooms poesi. Urvalsvolymen En staty av frågor. Men jag kan ändå säja att jag föredrar hans dikter framför hans prosa (även om till exempel romanenRitualer är rätt rolig). Tidigare har jag haft dikten SKRIFTSTÄLLARE 3 här som veckans dikt. Det är egentligen bara en fjärdedels dikt. Sista delen går så här:

SKRIFTSTÄLLARE 4

Det är fullbordat.
Odödlig sitter han i gräset
bredvid ekonomen, campesinon, guerilleron
och röker en havanna
tills läpparna blöder.

Nu är också han
tillsammans med mången lärd och mången slav

ett revolutionens offer.

Dikten är översatt av Lasse Söderberg, som också står för urvalet. Den är skriven 1970.

5 bra holländska böcker

I dag är det Nederländernas nationaldag. Jag vet inte anledningen till att de har den i dag och vad som är skillnaden mellan Holland och Nederländerna har jag heller aldrig riktigt begripit.
Men i alla fall:

Anna Enquist - Blessyr
Novellsamling från 1999. En sån där där den sista novellen för samman motiv och personer från de tidigare novellerna. Ett grepp som beskrivs som "överraskande" på bokens baksida. Det kanske hade varit mer överraskande om det inte just nämndes på baksidan. Nåja. Själva novellerna är, trots detta något uttjatade knep, riktigt bra.

Lucebert - Dubbel metamorfos
"men han sparkade solen ner under bordet/medan han slog igen sin skolbok" (ur "Till den svikna lärarkåren", övers. Sonja Berg-Pleijel och Lasse Söderberg)
Lucebert är förutom poet också konstnär. Dubbel metamorfos är ett urval ur hans lyrikproduktion med illustrationer av Lucebert.

Cees Nooteboom - Ritualer
Nootebooms genombrottsroman. Nooteboom är en mindre betydande men ofta underhållande författare. Den här är till exempel rätt rolig. Vilket är svårt att tro om man skulle beskriva handlingen. Vilket vi alltså inte tänker göra. Hans allvarligare romaner bör dock undvikas.

Simon Vestdijk - Kyparen och de levande
I denna roman från slutet av 40-talet så blir invånarna i ett hyreshus förda till en tågstation. Efter hand glider romanen över i det groteskt fantastiska. Vestdijks religiösa teman gör att han ibland kan frmstå som lite gammeldags. Men en ateistisk karaktär är här rätt sympatiskt skildrad.

Moderna holländska berättare, red. av Sven Delblanc och Marguérite Törnqvist
Vestdijk är en av de författare som finns representerade i denna antologi från 1969 (så moderna är väl numera kanske inte helt korrekt). Det här är den första samlingen med luitteratur från ett land som jag läste. Efter denna läste jag under en period väldigt många såna. Att denna öppnade mina ögon för den här sortens antologier har dock inte gjort att jag läst särskilt mycket holländare. Jag minns det som en bra antologi. Jag tror det är en vampyrnovell i. Något som saknas i många liknande samlingar.

SKRIFTSTÄLLARE 3

Ingenstans är man tryggare än på Hilton.
Han putsar sin fjäderskrud och skriver en liten vers.
Död och liv, kärlek och en hemlighet,
fruktens kärnor, alltsammans står där.

Den blir uppläst i radio och på TV
snart läser kommendanten
den blir utmejslad i monumentet
han blir offentligt guldfärgad.

Cees Nooteboom
övers. Lasse Söderberg
i volymen En staty av frågor, ett Nooteboom-urval sammanställt av Lasse Söderberg. (Det finns fyra "Skriftställare"-dikter i boken.)