Åtta länkar en lördag

They make Death Ray dolls now?
I want one.

Alan Moore tecknad av Frank Quitely

Jeff Lemire gör Animal Man och Frankenstein, agent of S.H.A.D.E.
Bland de nystartade DC-serierna så kommer en med Seven Soldiersversionen av Frankenstein. Från en serie av Grant Morrison (som jag skrivit om i inlägget Berätta för dem att... Frankenstein lever!) och Animal Man. Vars mest kända version också är skriven av Morrison (jag har tidigare skrivit om den HÄR). När Morrison skrev Animal Man så var det en bortglömd obskyr figur som han därmed kunde göra vad han ville med.
Det tycker man kanske DC Comics hade kunnat lära sej något av.

Grant Morrison ska skriva Action Comics
Morrison själv ska skriva Action Comics. Med en Stålmannen tidigt i sin karriär. I intervjuer efter All-Star Superman så har Morrison sagt att han ville göra ett nummer med en ung socialistisk Stålmannen. Action Comics kommer att tecknas av Rags Morales. Så den kommer inte att bli lika snygg som Quitelys All-Star Superman. Det hela känns lite som ett steg bakåt för Morrison som går allt mer ner sej i superhjälteserieträsket.

Tio sanna fakta om Butter enligt Gnidkungen

The apocalypse was televised
Ella Andrén på Dagens bok om Inside Joss' Dollhouse - en samling essäer om TV-serien Dollhouse. Av han som gjorde Buffy och vampyrerna. Jag såg andra säsongen av Dollhouse nyligen. Den var inte alls lika bra som Buffy.

The Return of Bruce Wayne - Grant Morrison tar Läderlappen på en resa genom tid och genre

Det finns uppenbara begränsningar för en serieskapare som ska skriva karaktärer som publicerats i årtionden. Men begränsningar kan också vara utmaningar.

Grant Morrison har knytit många av de serier han skrivit för DC Comics samman, skapat en egen morrisonvärld i detta superhjälteuniversum.

The Return of Bruce Wayne börjar där hans Final crisis slutade. Den delar också ett par tecknare med projektet Seven soldiers, som liksom denna serie innehöll serier ur flera genrer.

Bruce Wayne, alltså Läderlappen, har slungats bakåt i tiden och tappat minnet. I albumet tar han sej fram mot nutiden en tidsålder och ett kapitel i taget. Alla kapitel har olika tecknare och är i olika genrer. Läderlappen är den superhjälteserie som är närmast de äventyrshjältemagasin som superhjältarna ersatte. Berättelserna i The Return of Bruce Wayne anknyter till dessa pulpgenrer: stenåldersaction, pilgrimsäventyr (han som skrev Conan Barbaren skrev också böcker med en puritansk pilgrim i huvudrollen), pirathistorier, vilda västern, noir och sf.

De två första kapitlen är okej - fast känns lite långa. Chris Sprouse (Tom Strong, Supreme) tecknar stenåldersavsnittet och gör det bra. Och Morrison har en del roliga berättartekniska trick för sej. Kapitlet som Frazer Irving (som gjorde Seven Soldiers: Klarion the Witchboy - också med puritaner, fast blåhyade sådana) tecknar ser utsökt ut. Piratavsnittet är okej, men påminner mycket om en Fantomen-serie.

Kapitlen knyts samman av en historia där Bruce Waynes återkomst till nutiden säjs innebära världens undergång. De avsnitten hänger dåligt samman med huvudhistorien men börjar i och med vilda västern-delen ändå att ta över berättelsen. Vilda västern-delen är dessutom fruktansvärt usel. Ryan Sook tecknar noir-avsnittet så pass bra att man nästar blundar för kapitlets svagheter.

Ramhistorien knyter an till Batman R. I. P. - den är som denna rörig men helt utan den frenetiska energi den serien ändå hade.

Ett specifikt problem med Läderlappen är att Frank Millers version satt så stort avtryck på figuren. Morrison har i sina tidigare Läderlappen-serier plockat fram inslag ur äldre Läderlappen-serier för att motverka Millers inflytande. Och också dessa pulpberättelser kan ses som ett sätt att understryka ett förmillerskt inflytande på serien (titeln vänder också på Millers klassiska The Dark Knight Returns).
I det sista kapitlet anknyter Morrison på ett par sidor till Jack Kirby. Kirby är en av superhjältegenrens stora namn. Han skrev aldrig Läderlappen. Men i framtidsavsnittet så föreställer sej Morrison en Läderlappen som haft en annan stark författarröst i sitt förflutna än Miller.

Tyvärr är de här KirbyBatman!-sidorna rätt svagt tecknade. Kanske hade det här lyst till om en Kirby-influerad tecknare som Tom Scioli hade gjort passagen. Eller Irving - som är den ende av tecknarna i albumet som lyckas med sci-fiscenerna (se bilden överst).

Men jag tror egentligen inte det hade hjälpt. De många genrekostymerna The Return of Bruce Wayne, vare sej det är Kirbykostym eller stenålderskostym, förmår inte dölja att det inte döljer sej så mycket bakom Morrisons Läderlappenmask den här gången.

Häxor (och en häxpojke)

Lyrans tematrio handlar denna vecka om häxor.

Ivar-Lo Johansson - Häxorna i Mora
"Ute i Europa hade under de bägge senaste århundradena många hundratusental häxor bränts[...]Det var närmast oförklarligt att farsoten farit så varligt fram med ett land som Sverige. Kanske hade han och hans ämbetsbröder varit för släpphänta?"
Novell om en häxprocess i Mora på 1600-talet. I Ordets makt, en novellsamling med undertiteln "Historien om språket". "Häxorna i Mora" handlar bland annat om den roll Hexkammaren eller Malleum malificarum spelade för häxförföljelserna.

Grant Morrison (text) och Frazer Irving (bild) - Seven Soldiers: Klarion the Witchboy
Den tecknade serien Seven Soldiers innehåller sju mindre serier, med olika huvudpersoner. Jag har tidigare skrivit om Seven Soldiers: Frankenstein. Klarion bor i limbostaden Croatoan, där alla är häxor eller häxmän. De följer strikt reglerna i en häxbok och ser ut och uppför sej som religiösa 1600-talspuritaner. Förutom att de har blå hy och reser de döda ur graven så att dessa kan gör deras arbete åt dem. Klarion är något av en rebell och ger sej i andra kapitlet iväg från Croatoan till den märkliga platsen New York.
Så som de olika miniserierna har samlats måste man tyvärr ha alla de fyra albumen av Seven Soldiers för att läsa hela Seven Soldiers: Klarion the Witchboy.

Isaac Bashevis Singer - Rabbi Leib och häxan Kunigunda
Jag har aldrig lyckats uppskatta Singers romaner. Men de judiska folksägnerna i den här volymen är underhållande. I titelnovellen blir häxan Kunigunda förälskad i den omtalade rabbinen. När han avvisar henne blir hon arg som häxor blir när man avvisar dem och skickar ormar och demoner på honom. Men eftersom han är Rabbi Leib så har han ett och annat ess i rockärmen.

Joe The Barbarian 1 av Grant Morrison & Sean Gordon Murphy

Det första numret av Grant Morrisons och Sean Gordon Murphys Joe the Barbarian berättar en historia som vi alla har sett eller läst många gånger förut. En ensam pojke snubblar över en annan värld.

Huvudperson Joe tecknar en bild i sitt block. Hans far har dött i Irak han åker på en skolutflykt där han trakasseras av sina skolkamrater. Till en flicka som försöker vara vänlig mot honom säjer han (i seriens enda felsteg) "Every town has them, every school has them. Stereotypes." Detta är ett lite övertydligt sätt att få oss att förstå att också Morrison vet att historien berättats förut. Men det är i det bekanta som serien har sin styrka.

Morrison har på senare år blivit bättre på att skriva för sina tecknare (även om det sen ofta ändå blivit problem med dessa). Jag tror detta kom efter Seven Soldiers-projektet där han skrev flera olika sorters serier för olika tecknare. Han låter Murphy få tid på sej att sätta stämningen. När Joe går hem från skolbusshållplatsen så visas det i en stor ödslig helsida. Det är vemodigt och vackert. Sen går han genom ett lika ödsligt hem tills det faller samman under honom. Och en annan, skadad, fantastisk värld visar sej.

Numret lyckas ge en ny energi åt en gammal trop.
Om serien lever upp till den här början återstår att se.
Kanske för att så lite på ytan händer så har Vertigo förlag satt priset på första numret till en dollar (tre dollar är det vanliga för en amerikansk cirka tjugosidig serietidning fylld med annonser) och det kostar 10 kronor här i Sverige.

Det andra numret kommer ut i dag i USA. Det kommer att bli 8 nummer allt som allt och med största säkerhet kommer de att samlas i ett album.

Decenniets tio bästa superhjälteserier

Listor med decenniets bästa ditt och datt börjar att dyka upp. The Comicsreporter har en lista med 83 superhjälteserier. Jag kan inte se någon serie som saknas. På den finns naturligtvis flera som jag inte har läst. Till exempel Omega Unknown av Jonathan Lethem som verkar intressant. Sen har han också med återutgivningar av gamla serier som Plastic Man Archives och

Supermen! (länk här och nedan till tidigare Butter tar ordet-inlägg om serierna i fråga). Såna är inte med på min lista. Vad som är och inte är superhjälteserier är inte alltid lätt att säja. Men Matt Fractions Casanova är som exempel snarare en spionserie.

De tio bästa superhjälteserierna de senaste tio åren:

10. Brendan McCarthys nummer av Solo
I utkanten av genren förvisso.

9. New X-Men 142-145 "Assault on Weapon X"
Grant Morrisons version av The X-men är till större delen bedrövlig. Men den här korta gnostiska berättelsen tecknad av Chris Bachalo har sin charm. Enda av serierna på listan som finns publicerad på svenska.

8. The Ultimates - Super-Human
Mark Millars (text) och Bryan Hitchs (bild) omarbetning av en bunt gamla marvelhjältar var i det första albumet en logisk fortsättning på deras The Authority. Fast de liberala maktfantasierna hade bytts ut mot konservativa. Efter de sju första numren (som minus det sista finns samlade i detta album) förlorar serien gnistan. Men i början är serien widescreencomics när de var som bäst.

7. All-Star Superman
Av Grant Morrison (text) och Frank Quitely (bild)

6.All-Star Batman & Robin the Boy Wonder
Frank Miller (text) Jim Lee (bild)
5. Automatic Kafka
Kortlivad mycket märklig serie, skriven av Joe Casey och tecknad av Ashley Wood.

4. Seven Soldiers
Text: Grant Morrison, bild: diverse. Sju miniserier som löst hänger samman. Vid varje omläsning och ombläddring tycker jag allt bättre om den här serien som skildrar utkanterna av den amerikanska populärseriens marker. Bäst av serierna är Seven Soldiers Frankenstein tätt följs av Klarion. Men det går att hitta nya saker även i de andra. Finns samlad i fyra album.

3.Eightball 23
"The Death Ray" av Daniel Clowes. Den sista stora revisionära superhjältetexten.

2. The Dark Knight Strikes Again
Frank Millers fortsättning på sitt eget klassiska Läderlappenäventyr The Dark Knight Returns. Karnevaliskt och burleskt.

1. Planetary - The Fourth Man
Text av Warren Ellis, bild av John Cassaday. Det andra Planetary-albumet innehåller några av de bästa av seriens felläsningar av populärkultur. Som "Planet Fiction" om en fiktiv figur som hämtas in i den verkliga världen. Eller den serie med 50-talsskräckfilmstema som finns i numret med omslaget nedan.

Bride(s) of Frankenstein

I Mary Shelleys roman Frankenstein så börjar doktor Frankenstein att göra en kvinno åt Varelsen ("Creature" är vad hans skapelse oftast kallas i boken. Då han ser framför sej en värld befolkad av ättlingarna till Varelsen och hans Brud sliter han sönder den nästan färdiga KvinnoVarelsen. (Varför han inte helt enkelt kan göra henne steril framgår inte). De många kvinnodelarna i stugan hyrt får polisen att tro att han är massmördare.

Scenen där han sliter sönder sin andra skapelse är suggestiv och på sätt och vis är det underligt att den aldrig kommit med i någon av de många filmversionerna. Den vore naturligtvis för brutal för James Whales version från början av 30-talet men senare versioner skulle kunnat göra något riktigt gräsligt och gory av det hela.

I stället så blir den kvinnliga Varelsen färdiggjord i nästan alla filmversioner. Detta beror till en stor del på att Whales uppföljare Bride of Frankenstein blev en sådan succé. Men det måste också finnas något lockande med tanken på en kvinnlig version av Monstret.

Redan i det första utkastet till James Whales Frankenstein fanns det kvinnliga monstret med. Men det fick strykas ur manuskriptet för att filmen inte skulle bli för lång. Och blev då det man byggde uppföljaren, skräckfilmens första tvåa.

Nu ska det bli en remake på Bride of Frankenstein. Men då till och med Kenneth Branagh-versionen: Mary Shelley's Frankenstein som såldes såsom trogen originaltexten lät den gode doktorn göra ett kvinnligt Monster (och gjorde en syntes av berättelsens två brudar) så kan detta tyckas överflödigt. (Fast att kalla en remake för överflödig är kanske i sej överflödigt).

Också versioner av Frankenstein utanför filmens värld tenderar att ha en version av The Bride med. I Grant Morrisons Seven Soldiers: Frankenstein har Bruden frisyren från filmen men också två extra armar. Medan Brian Aldiss Frankenstein i frihet låter oss få se glimtar av den värld befolkad av Varelsernas ättlingar som Frankenstein fruktar.

Nu finns det i Whales original ett tillägg till den första filmen som är viktigare än Bruden. Doktor Pretorius. Denna gayikon och hans små homoculi är filmens styrka och vad en begåvad regissör skulle utgå från för en ny version för "a new world of gods and monsters".

De tio bästa av Grant Morrison

Timothy Callahan har gjort en lista på de tio bästa serierna skrivna av Grant Morrison. Och en på de fem sämsta. Av de han anser är sämst har jag bara läst en. Så låt oss ignorera den biten. Men jag tänkte göra en lista på de jag själv anser är de bästa Morrison-serierna. Även om jag nu knappast har läst lika mycket av Morrison som Callahan. Som skrivit boken Grant Morrison: The Early Years

1. Flex Mentallo
Grant Morrison är en skotsk serieförfattare i den amerikanska mainstreamn. Men han har lyckats hålla en udda auteur-aktig stämma i denna huvudfåra.
Flex Mentallo, ett tidigt samarbete med Frank Quitely, handlar på sätt och vis om superhjältar. Men på ett besynnerligt surrealistiskt vis. Mycket metafiktion. (Tvåa på Callahans lista).
2. Filth
"Frederic Wertham was fucking right!" utbrister en av personerna i Flex Mentallo. Och denna serie, tecknad av Chris Weston, skulle nog kunna vara ett argument för den åsikten. Handlar om en hemlig organisation kallad The Filth som vår hjälte, en ensam medelålders kattägare, en dag finner att han egentligen tillhör. Och att den han tror han är bara är en täckmantel, en persona som injiceras..
3. We3
En kort perfekt skilding av våldsamma husdjur. Fantastiska nyskapande paneler av Frank Quitely.
4. Marvel Boy
Popserie kallar Grant Morrison det här samarbetet med J. G. Jones om en tonårig utomjording i kamp mot mänskligheten.
5. Seven Soldiers
Sju miniserier som löst hänger samman. Vid varje omläsning och ombläddring tycker jag allt bättre om den här serien som skildrar utkanterna av den amerikanska populärseriens marker. Bäst av serierna är Seven Soldiers Frankenstein tätt följs av Klarion. Men dety går att hitta nya saker även i de andra.
6. Invisibles
Kanske den mest morrisonska i bunten. Om popmagi och lovecraftska konspirationer. De ständiga referenserna till motkulturellt populära saker som Sade och Illuminati förlorar lite i verkan om man faktiskt känner till merparten av hans markörer. Serien är en av Grant Morrisons längsta och de olika delarna skiljer sej åt. En intreessant sak med serien är att Morrison stod helt på countercultures sida när han började skriva den. Men senare har blivit mer kritisk mot denna. Den period av The Invisibles där man kan se hur han börjar byta åsikt är den mest intressanta. Sen har den gott om one-liners och sex och våld och sånt.
7. Doom Patrol
Också en lång och rätt ojämn serie. Men typisk tidig Morrison. "Did you know God spelled sideways is Gdo?"

8.All-Star Superman
Doom Patrol, Flex Mentallo och Filth har bisarra och förvrängda varianter på den genre som skapades när Stålmannen en gång blev till. Men Morrison förmår också skriva en rak, om än kanske lite väl vördnadsfull, version av Stålmannen själv. Också detta ett Frank Quitely-samarbete. Det finns en klarhet i själva serieberättandet här som man sällan ser.
9.Animal Man
Callahan har den här på förstaplatsen.
Vilket inte är så underligt då den kom att definiera den tidige Morrisons verk. Med metafiktionstema och sånt. Men förutom det femte numret om Gråben som Messias så tycker jag det dröjer innan serien når de där underliga stationerna. Stora delar av den trettiosexnumriga serien är väldigt lika andra amerikanska mainstreamseries från 90-talet.
10.New Adventures of Hitler
Ett tidigt arbete med mer konstserie-känsla. Bild av Steve Yeowell. Callahan har deras ännu tidigare samarbete Zenith(en serie som publicerats på svenska i Magnum.

Berätta för dem att...Frankenstein Lever! - Seven Soldiers Frankenstein

Första meningen i första numret av Seven Soldiers: Frankenstein är "Die, Frankenstein Die!". Numret avslutas med orden "Frankenstein Lives!" och en bild där vår hjälte går ut i natten. Därimellan svingas det svärd och Milton citeras.

Seven Soldiers of Victory från 2006 var en maxiserie skriven av Grant Morrison som var uppbyggd av sju miniserier på fyra nummer vardera. Varje serie följde en hjälte och var och en skulle tillhöra sin egen genre. De sju serierna hade olika tecknare medan Prometheas J. H. Williams III tecknade ett första och sista nummer menat att knyta samman serierna.

I intervjuer innan serierna började komma ut kallade Grant Morrison serien för ett modulärt projekt. Inte bara varje miniserie utan varje nummer av vardera miniserie skulle gå att läsa för sej. Samtidigt som allt skulle bilda en helhet.
Det där var väl inte riktigt sant.

Serierna går in i varandra på ett sätt som gör att man nog bör läsa allihopa.
Men om man ska läsa en av serierna fristående så fungerar nog Seven Soldiers: Frankenstein bäst. När jag nu senast läste om serien så ignorerade jag helt de andra.

Doug Mahnke tecknar Frankenstein i vad som är en närmast EC Comics-liknande stil. Hans Monster (som i en panel förklarar för the Bride att han tagit sin skapares namn) är en blandning av en hårdkokt "mannen utan namn"-figur och Boris Karloff.

Varje nummer är som en liten stilla skräckberättelse med uppskruvad volym. I det andra numret är Frankenstein på Mars.



I det tredje slåss han mot djur som blivit mordiska av att dricka medvetandegjort vatten:

"Madmen say the meek shall inherit the earth. / Has that awful day come at last?"

narraterar han hårdkokt medan han anfalls av mordiska småfåglar och kaniner. Utsökt tecknade av Mahnke.

Och en hel del narraterande blir det. I blågröna textplattor.

Grant Morrison blandar från filmerna och boken. Hans Varelse citerar Milton som bokens skulle kunna göra. Men är en slags actionhjälte.

Att serien handlar om fädrer står rätt klart. Andra mer allvarliga teman går att finna. Men det handlar också om hur Frankenstein dödar ett universum genom att skjuta det i ansiktet.

"All in a day's work... / For Frankenstein!"

Spansk varulv/vilda västern-varulvar (de bästa varulvsfilmerna del 2)

9. Ravenous
Antonia Birds film är egentigen om wendigomyten. Den har tidigare behandlats på film som om den vore nära på identisk med varulvsmyten. Det är den inte. Och så görs inte heller här.
Flera av nyckelscenerna fungerar dock på ett paralellt plan till sina motsvarande varulvstroper.
Filmen är också en västernfilm.
På senare tid i serietidningsvärlden har både bröderna Wachowski med Doc Frankenstein och Grant Morrison med Seven Soldiers placerat varulvar i western-sammanhang. Den enda andra filmen jag kan komma på är Ginger Snaps Back, den 3e Ginger Snaps-filmen

8 Werewolf Shadow
En av flera spanska varulvsfilmer skrivna av Paul Naschy som också spelade huvudrollen.
Roligare och mer mångfacetterad än de Wolf Man-filmer de kopierade utnyttjade Naschys filmer uppföljarformatet till att se på flera sidor av varulvskonceptet.
För att få filmerna igenom den spanska 70tals-censuren utspelade sej filmerna utanför spanien- till exempel kom Naschys karaktär Waldemar Daninskys karaktär från Polen (eller ingenstans). De ofta förekommande religiösa temat var något märkligt också ett sätt att kunna krydda filmerna med mer våld.
Jag kan inte säja säkert att Werewolf Shadow är den bästa Waldemar-filmen(jag har inte sett alla). Filmen blandar varulvar och vampyrer vilket brukar vara ett dåligt tecken men här ökar det B-filmskänslan- i detta fall något positivt.
Flera av vampyrscenerna har en drömlik karaktär- mer kitsch än surrealism men ger ändå filmen en bisarr bismak.