lördag 24 december 2022

Siri

En inspiration till den här katt-kalendern är Siri. Siri är min flickväns katt som bott hos mej några månader det här året. Och som känns som vår katt. Jag har tyckt om att dela mitt hem med Siri.
Foto överst är taget av mej, foto underst på mej och Siri är taget av Janet.

fredag 23 december 2022

Den isländska julkatten

I isländsk folktro så finns det en varelse som heter julkatten. Vilket ju låter sött. Men den här julkatten hotar äta upp alla som inte fått nya kläder till jul (eller i lite snällare varianter av myten äta upp deras mat). De äldsta berättelserna om julkatten är från 1800-talet.

Poeten Jóhannes úr Kötlum har skrivit en populär dikt om julkatten. Dikten "Jólakötturinn" finns i samlingen Jólin koma (1932) som innehåller dikter för barn.
Den börjar:  "Þið kannist við jólaköttinn, / – sá köttur var gríðarstór. / Fólk vissi ekki hvaðan hann kom / eða hvert hann fór."
(Ungefär: Du har väl hört talas om julkattten? / Det var en jättestor katt. / Man visste inte varifrån han kom / eller vart han var på väg")

torsdag 22 december 2022

Jag skriver för min katt

På frågan varför han skriver så ska Werner Aspenström (enligt Olof Lagercrantz) en gång ha svarat att "Jag skriver för min katt".
Fotot på Werner Aspenström med katten Tempus är taget av Bertil S-son Åberg.

onsdag 21 december 2022

Miljontals med katter

Millions of Cats är en illustrerad barnbok från 1928 skriven och ritad av Wanda Gág.
Den handlar om en gammal man som ger sej ut i världen för att hitta en katt åt sin hustru och sej själv.
Men han hittar inte en utan "hundreds of cats, thousands of cats, millions and billions and trillions of cats." 
Han kan inte välja en utan tar med sej alla hem till hustrun. Vilket leder till problem.
Det är en mycket charmig bok.

tisdag 20 december 2022

Katt i Kvinnoland

Jag läste nyss romanen Kvinnoland av Charlotte Perkins Gilman. Denna roman från 1915 gavs ut på svenska i år av förlaget Ovipress. 
Boken handlar om tre män som kommer till ett land enbart befolkat av kvinnor. Landet är isolerat från omvärlden. 
Det är en underhållande bok, särskilt med tanke på att det är en mer än 100 år gammal idéroman och den var mycket intressant att läsa.
  Eftersom det här är en katt-kalender så ska vi uppehålla oss vid Kvinnolands katter. Det är det vanligaste djuret i landet ("förstås" tillägger berättaren). Genom avel har de fått katterna att jaga skadedjur.

När de manliga besökarna berättar om hundar så svarar de kvinnliga värdarna att "'Vi älskar våra katter på samma sätt. De är våra vänner och hjälpare. Ni har ju sett hur intelligenta och tillgivna de är.'
  Det var de verkligen. Frånsett några få undantag hade jag aldrig sett maken till katter. Stora, ståtliga och silkeslena var de, vänliga mot alla och djupt fästa vid sina ägare."

De blir emellertid förfärade när de får höra att hundar ibland bits och att de inte är lika renliga som katter.
Det känns som att Charlotte Perkins Gilman mer var en kattmänniska än en hundmänniska. Men kanske jamade hennes katt lite väl mycket. För i det utopiska landet befolkat av kvinnor har de "utvecklat en kattras som inte jamade!" (översättning här och ovan av Emilia Fjeld)

måndag 19 december 2022

Streaky – Supercat

När jag var liten läste jag tidningar som Stålmannen (numera kallad Superman även i Sverige men utan egen tidning) och Stålpojken. Stålpojken var Stålmannen som ung innan han lämnade Smallville. Han hade en hund som också kom från planeten Krypton som hette Krypto.
  Stålmannen hade en kusin som kallades för Supergirl. Hennes katt Streaky hade också superkrafter men Streaky kom från jorden (den fick krafter från en slags kryptonit). 
Många superhjältar hade sällskapsdjur med superkrafter men de togs bort när man skulle göra serierna mer seriösa då de sågs som lite löjliga.

Jag gillade superdjuren och det gjorde många andra med och efter hand så kom de tillbaka då superhjälteserier behöver lite sillyness i sej. Numera har Stålflickan eller Supergirl återigen en katt vid namn Streaky även om den inte fått superkrafter än. Men det kommer nog. Även i TV-serien Supergirl fanns det en Streaky. Tyvärr utan superkrafter. 

I en del av de tecknade filmerna på senare år har Streaky emellertid sina krafter.

Bilden överst är från omslaget till Action Comics 277 (Action Comics är en av serietidningarna med Stålmannen/Superman) som kom ut 1961. Det är gjort av Curt Swan och Stan Kaye.
Bilden underst är från en serie i det numret: "The Battle of the Super-Pets!" av Jerry Siegel (text) och Jim Mooney (bild)(Jerry Siegel och Jim Mooney var också de som skapade Streaky).

söndag 18 december 2022

The Sandman och tusen katters dröm

Ett problem med de många superhjältefilmer och -tvserier som kommit på senare år är att de aldrig är lika visuellt intressanta som de tecknade serier som de bygger på. Avengers-filmerna ser tråkigare ut än serierna tecknade av George Pérez. TV-serien The Flash är inte lika snygg som Carmine Infantinos The Flash, Doctor Strange-filmerna blir ldrig lika visuellt nyskapande som Steve Ditkos Doktor Strange-serier.

Men när det kommer till TV-serien The Sandman, en filmatisering av den tecknade serien skriven av Neil Gaiman så är detta ett mindre problem. Inte för att tv-serien skulle ha ett särskilt spännande bildspråk utan för att de första två seriealbumen av The Sandman har mycket ojämna teckningar. Så bygger mitt favoritavsnitt av TV-serien, The Sound of Her Wings, på två rätt svagt tecknade nummer av serietidningen: Sandman 8 och Sandman 13 eller The Sound of Her Wings och Men of Good Fortune.
  Ett av (eller rättare ett halvt) av TV-avsnitten står dock ut visuellt då de valt att göra det som tecknad film. A Dream of a Thousand Cats, byggd  Sandman 18 (det var därför jag valde den till dagens lucka) ett fristående nummer som också heter A Dream of a Thousand Cats och som är (serietidningsnumret alltså) tecknat av Kelly Jones och Malcolm Jones III. Detta är ett snyggt tecknat nummer. TV-serieavsnittet är animerat i en annan stil än Kelley Jones och Malcolm Jones III:s men det funkar bra.
Historien är berättad ur en katts perspektiv och innehåller en katt-version av Sandman. Vi får i den höra talas om en tidigare värld  där katterna härskade över människorna. Men några människor hade en dröm...

Det är ett av de bättre numren av The Sandman och tillsammans med The Sound of Her Wings höjdpunkten av TV-serien.

Bilden överst på inlägget är från serietidningen och den underst från TV-serien.

lördag 17 december 2022

For in the Cat, beauty is ordinary

Ur Jubilate: An Homage in Catterel* Verse
By Joyce Carol Oates

For I will consider my Cat Cherie
for she is the very apotheosis of Cat-Beauty
which is to say, nothing extraordinary
for in the Cat, beauty is ordinary
like the bliss
conferred
upon us
in the hypnosis
of purr-
ing.
Joyce Carol Oates 

Hela dikten finns HÄR
Bild på katten Cherie från Joyce Carol Oates twitter.

fredag 16 december 2022

Ur The Naming of Cats av T. S. Eliot

But above and beyond there’s still one name left over,
     And that is the name that you never will guess;
The name that no human research can discover—
     But THE CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.
When you notice a cat in profound meditation,
     The reason, I tell you, is always the same:
His mind is engaged in a rapt contemplation
     Of the thought, of the thought, of the thought of his name:
          His ineffable effable
          Effanineffable
Deep and inscrutable singular name.
T. S. Eliot

"Jag upptäckte att Eliot och jag hade två saker gemensamt – 1. kärlek till goda cigarrer och 2. katter och 3. en svaghet för att vitsa" skriver Groucho Marx i ett brev till Gummo Marx i juni 1964 (övers. Suzanne Sundgren och Nils-Petter Sundgren).
För den som känner till Old Possum's Book of Practical Cats (De knepiga katternas bok) som kom ut 1939 är det knappast förvånande att T. S. Eliot älskade katter. Diktraderna ovan är slutet av dikten The Naming of Cats från den boken. 
Bilden är av Nicolas Bentley som illustrerade 1940 års utgåva av boken.

torsdag 15 december 2022

Maxwell the Magic Cat av Alan Moore

En av serietidningsförfattaren Alan Moores första serier var en skämtstrippserie kallad Maxwell the Magic Cat. Maxwell var baserad på Alan Moores katt Tonto. Den var fem serierutor lång och till skillnad från de flesta av Alan Moores serier även tecknad av honom. Han såg den som ett motgift mot Gustaf.

Serien publicerades i tidningen Northants Post under pseudonymen Jill de Ray varje vecka i sju år. Första strippen gick i augusti 1979. Alan Moore slutade göra serien 1986 i protest mot att Northants Post haft en homofobisk ledarartikel.
2016 gjorde Alan Moore en sista stripp med en åldrad Maxwell.
(Serierna är fotograferad från Gary Spencer Millidges bok Alan Moore – Storyteller)

onsdag 14 december 2022

När Stig Larssons katt Esset försvann

I början av juli 2003 så försvann den svenska författaren Stig Larssons katt Esset. Stig Larsson skrev en artikel om detta i Expressen 2 juli 2003. Han skrev "Esset, snart 14 år, är den som står mig allra närmast.
  Det låter kanske löjligt. 
  Jag borde väl istället för en katt ha haft en familj. Eller åtminstone en tjej."
Historien slutade lyckligt. Esset återfanns.  I en artikel av Warda Khaldi i Expressen 4 juli 2003 uttalar sej författaren Jan Myrdal (från lucka nummer 4) om saken. Jan Myrdal förstår att Stig Larsson var förtvivlad när Esset försvann och säjer att "kontakten med djur inte är något intellektuellt, utan snarare jämförbart med en förälskelse.".

I Stig Larssons bok Folk på ön (2017) så får vi veta att Esset blev över 20 år. Vi får också reda på att Stig Larsson sen skaffade katten Cecil, "lika bländande svart och storögd som Esset. Lika hänsynsfull."
Senare i samma kapitel skriver Stig Larsson: "På något konstigt sätt växer man ihop med ett djur. Jag förstår dem och de förstår mig."
Fotona på Stig Larsson och Esset ovan är tagna av Björn Tilly. 

tisdag 13 december 2022

Angel Catbird – Margaret Atwoods superhjälteserie

Angel Catbird är en superhjälteserie av Margaret Atwood (text) och Johnnie Christmas (bild). Jag skrev en
recension av albumet när det kom ut
"en rätt charmig historia som omfamnar superhjältegenrens pulprötter och har gott om dåliga kattrelaterade ordvitsar."

Albumet följdes upp med två till album. Bilden ovan är från det andra albumet Angel Catbird: To castle Catula.

Serien gjorde att Margaret Atwood besökte serietidningskonvent och att det därför finns flera foton på Margaret Atwood som det nedan (fotograf tyvärr okänd)

måndag 12 december 2022

Ur Den romerska katten

Katt
i denna cirkusliknande tidsålder 
i maktens och roulettens tid
Viska till mig
inte om frid
men var den urätna skålen står
där kejsarens bild är bortslickad
där blott och bart och endast 
den romerska nattens hunger återstår.
Lennart Sjögren 

Dikten "Katt" finns i diktsviten Den romerska katten i Lennart Sjögrens Deras ögon från 1994.


söndag 11 december 2022

Kattresan av Ivar Arosenius

Kattresan är en barnbok av den svenska konstnären och författaren Ivar Arosenius. Den publicerades 1909 strax efter Arosenius död. Den fanns på mitt dagis. Jag bläddrade i den ofta.
Mats Malm, som nyligen skrivit en bok om Ivar Arosenius kallad Ivar Arosenius, berättaren, väljer i en intervju i DN gjord av av Malin Ullgren Kattresan som en av "sina fem favoriter ur det svenska kulturarvet". Han säjer där att ”Den var nästan den enda svenska bok jag hade när jag växte upp i Australien. Jag har senare förstått att katten som äter tills den spricker har gjort outplånligt intryck på mängder av andra barn mellan 5 och 85.”
Och den gjorde ett stort intryck även på mej.

lördag 10 december 2022

Cat, enough of your greedy whining and your small pink bumhole

Winter. Time to eat fat
and watch hockey. In the pewter mornings, the cat,
a black fur sausage with yellow
Houdini eyes, jumps up on the bed and tries
to get onto my head. It’s his
way of telling whether or not I’m dead.
If I’m not, he wants to be scratched; if I am
He’ll think of something. He settles
on my chest, breathing his breath
of burped-up meat and musty sofas,
purring like a washboard. 
[...]
Cat, enough of your greedy whining
and your small pink bumhole.
Off my face! You’re the life principle,
more or less, so get going
on a little optimism around here.
Get rid of death. Celebrate increase. Make it be spring.
Margaret Atwood 
Ur dikten "February" från samlingen Morning in the Burned House från 1995. Hela dikten går att läsa HÄR på Poetry Foundation.
Fotot föreställer Margaret Atwood och hennes katt Fluffy och är taget av Evelyn Floret.


fredag 9 december 2022

Tänk på kattens tassar!

LEDTON

Tänk på din hand som ett hål
i den andres huvud
Tänk på det blå, där det
lossnar
ur stycket
och blir en lucka
Tänk än en gång, och gå
en ton
till nästa gälla upp
Som blindhet i din hårda
mun

Tänk på katten
Tänk på katten
Tänk på kattens tassar!
Ann Jäderlund 

Dikten "Ledton" finns i Ann Jäderlunds debutsamling Vimpelstaden (1985). Diktsamlingen går (antar jag) att hitta i den nya samlingsvolymen Dikter 1985 – 2019 (tidigare fanns en annan samlingsvolym vid namn dikter 1984 – 2000, vad som hänt med dikterna från 1984 vet jag inte) men jag har den i förstaupplagan.
Även i andra dikter i Vimpelstaden så finns det katter. Jag tror det är färre katter i de senare Jäderlund-samlingarna men jag har inte undersökt det närmare. Det kanske kunde vara ett ämne för en uppsats? "Katter i Ann Jäderlunds poesi".

Ann Jäderlund har själv gjort omslaget till Vimpelstaden. 

torsdag 8 december 2022

Schrödingers stackars katt

"När de satt i bilen och körde upp mot Vence på de regnvåta vägarna rotade Monsieur buttert i handskfacket efter något att röka (en cigarr) och berättade för Louis om Schrödingers experiment, ett övervärderat experiment, där man stängde in en katt i ett rum tillsammans med en tub cyankalium samt en potentiellt radioaktiv atom insatt i en detektor på så vis att om atomen utsattes för en kärnklyvning fick detta detektorn att utlösa en mekanism som krossade tuben och dödade katten (ja, se folk). Men inte nog med det. Nej. Då det i själva verket förelåg femtio procents chans att atomen skulle klyvas inom en timme var frågan den: var katten död eller levande efter sextio minuter? Den måste ju vara det ena eller det andra, inte sant? Du kan väl titta på vägen när du kör, sade Monsieur."
ur Monsieur av Jean-Philippe Toussaint, övers. Suzanne Ekelöf 

Schrödingers katt är ett tankeexperiment gjort av den österrikiska fysikern Erwin Schrödinger år 1935. Sen dess har en massa olika varianter av Schrödingers katter dykt upp i skönlitteratur och annan fiktion. Man skulle lätt kunna sätta ihop en antologi med Schrödingers katter. 
Citatet ovan är från den belgiska romanen Monsieur (1986) av Jean-Philippe Toussaint. 

Schrödingers katt var bara ett tankeexperiment. Erwin Schrödinger låste aldrig in någon riktig katt. Och så vitt jag vet har ingen annan fysiker gjort det heller.

onsdag 7 december 2022

Man vill ha sin rymdkatt i famnen

För så är det ibland,
man vill ha sin rymdkatt i famnen,
man vill tala med sina rymdkatter,
man vill tala ett mjukt och följsamt
kattspråk med marsiansk accent,
allt medan man sitter intill
fönsterbrädet, tittar ut
mellan pelargoner och porslinsblomma
Eva-Stina Byggmästar

Detta är första halvan av dikten "För så är det ibland" i tredje delen av Eva-Stina Byggmästars diktsamling Orkidébarn från 2018.
Bilden är från Jimmy Olsen nummer 10 (från 2020) av Matt Fraction (text) och Steve Lieber (bild) och har ingen direkt koppling till dikten förutom att den föreställer en rymdkatt.

tisdag 6 december 2022

Katter av Elmer Diktonius

Katter
(Till B. Bull-Hedlund)

I andanom jag såg
hur världens alla katter
vallfärdade till hedershusses
grav.
De fyllde mark och träd
och högst på monumentets topp
vanvårdade angorahannen Gora
med härdad stämma
kvad sitt sorgetal:
"Finer var han,
vacker var han,
glader var han när han dansa."

Och där jag då befinner mig –
hav misskund med min arma själ, o Fan –
det lisa bringar när min tanke snuddar
vid dessa eldting bland all mänskotamhet,
vid dessa panterhudar i det nordiskt grå.
Elmer Diktonius

Ovanstående dikt av den finlandssvenska författaren Elmer Diktonius är från diktsamlingen Varsel från 1942. Men jag har dikten i hans Samlade dikter. På omslaget till den samlingsvolymen är det en katt. Och fotot ovan med Elmer Diktonius och katt finns i samma bok (tyvärr framgår det inte vem fotografen är). Det finns flera katter i Elmer Diktonius dikter.
(Bertil Bull-Hedlund var en svensk konstnär)

måndag 5 december 2022

Universums katt av Gun Kessle

Universums katt av Gun Kessle är en oljemålning från 1956. 
Ann Lidén skriver om den i "Gun Kessle – konst, uttryck och motiv (i Den vanartige Jan Myrdal, red. Per Arne Skansen): "Den vilande randiga Universums katt stirrar med intensiv blick mot betraktaren, och den starkt lysande orangegula färgen förstärker uttrycket. En upprorisk katt!"

söndag 4 december 2022

Jan Myrdal, strömmingsgivare

"I köket stryker katten sig mot mina ben. Den säger att den älskar mig. Det betyder att den vill ha strömming. Och det är gott att vara någons strömmingsgivare."
Så skriver Jan Myrdal i texten "Lågtryck" i Skriftställning. Texten går att läsa på Runeberg.org. Den publicerades första gången i Aftonbladet 4 december 1966 (från början skulle jag haft den här luckan i går men när jag såg när artikeln publicerades flyttade jag den till i dag). Förutom om katten så handlar den om kriget i Vietnam och om klassernas krig.

Nu när jag har en katt som bor hos mej känner jag igen mej i citatet ovan. Även om jag inte ger Siri strömming utan kattmat.

Jan Myrdal har skrivit en hel del om katter (och om hundar, men det här är en katt-kalender inte en hund-kalender). En del litterära sällskap ger ut årsböcker. Det gör tyvärr inte Jan Myrdalsällskapet. Annars hade en bra idé för en sådan årsbok varit en som samlar allt han skrivit om katter (och en om allt han skrivit om hundar).

Fotot överst är tagit av Gun Kessle och föreställer Jan Myrdal och en katt. Det är taget från den underhållande boken En Meccano-pojke berättar (1988). En av de böcker där Jan Myrdal skrivit om sina katter (och hundar). "Plötsligt märker jag nu att jag suttit vid kaffet och pratat med katterna en hel lång morgon" står det där.

Gunnison av Mattias Jeschko-Edberg

"Nätterna slår ned på våra ryggar tills vi böjs. Men varje morgon reser vi på oss igen. Freud hade rätt när han var förundrad över de drifter som får oss till att vilja leva. Det finns inget självklart med det. När jag skriver detta tänker jag på min kärlek, saknaden som känns i min kropp. Lyckan som omfamnar allt. Vetskapen om att jag snart kommer få känna hennes lukt igen, höra andetagen som fyller mig. Jag måste få återvända till det."

Gunnison är en liten stad i delstaten Colorado i Förenta Staterna. Berättarjaget i Mattias Jeschko-Edbergs nya roman är på besök där med sin dotter och sin före detta fru. Den utspelar sej mestadels i Förenta Staterna men handlar också uttryckligen om Europa.
  Egentligen är det nästan hela handlingen i romanen. Berättaren, som varit i staden tidigare, beskriver vad han ser och funderar på livet, samhället och kärleken. Om det omöjliga i att skriva och om det nödvändiga med att skriva. ("Jag vill skriva för att söndra, för att röja vägen för något bättre. Oavsett hur omöjligt det är.") 
  Det händer kanske inte så mycket i boken men jag läste den här romanen parallellt med en välskriven skickligt berättad roman där det hände jättemycket – en så kallad episk skildring. Och Gunnison var en betydligt mer spännande och fängslande läsning. 

Mycket av spänningen ligger i språket. I essäsamlingen Och en konung trädde in i mörkret (2016) skriver Mattias Jeschko-Edberg om att han vill skrapa sitt språk rent, i den här boken skriver han att han måste hitta en långsammare hastighet. Och för varje bok är hans språk renare, hans röst mer sin egen. 
Någon gång kan detta riskera bli tics – ord som upprepas, en förkärlek för att berätta i futurum, författarnamn som återkommer. Men oftast är detta att boken har en tydlig igenkännbar röst en stor styrka. 

Det finns en ilska i boken men det är en lågmäld sorgsen ilska. Det Mattias Jeschko-Edberg här beskriver kan ibland påminna om en efter katastrofen-skildring fast katastrofen här är bara vårt nuvarande samhällssystem. Men det är också många vackra skildringar, av att gå och handla och lugna morgnar innan allting bryts upp. "Vi lever i de små tillfällena" heter det på ett ställe. 

Gunnison är Mattias Jeschko-Edbergs sjunde bok och andra roman. Tematiskt går den tillbaka ända till Eldträd tidig morgon (2013). Den känns som en fortsättning på Mattias Jeschko-Edbergs förra bok, diktsamlingen Till Athena (2019). Och på den självbiografiska essän "Kebabträume" i Southern Bastards, Kebabträume (2018).
Lite i skymundan har Mattias Jeschko-Edberg arbetat på ett författarskap som alltmer hittat sin egen röst. Till Athena fick lite mer uppmärksamhet än de tidigare böckerna så kanske kommer fler hitta fram till den nya boken. Jag hoppas det. För det är trots sin lågmäldhet på grund av sin lågmäldhet en stor roman, en uppfordrande läsning. 

(Först publicerad 22 november 2021. Detta inlägg avslutar Butter tar ordets jubileumsvecka.)

lördag 3 december 2022

Cyborg – en superhjälte med funktionshinder

Den amerikanska serietecknaren George Pérez dog i maj i år. Han var en av de mest uppskattade superhjältetecknarna med verk som Wonder WomanThe Avengers och Crisis on Infinite Worlds.
Den av hans serier som betytt mest för mej är The New Teen Titans som jag läste på svenska i Serietidningen (med sloganen "Sveriges tjockaste serietidning!": den var 164 sidor tjock) där den kallades för Nya tonårsgänget. Jag var tio år när jag läste den. Troligen den bästa åldern för att uppskatta den här sortens serier.

George Pérez ritade New Teen Titans och skrev den tillsammans med Marv Wolfman. Det fanns ett gammalt Teen Titans/Tonårsgänget. En superhjältegrupp bestående av sidekicks till hjältar som Batman och The Flash och Aquaman. Serien var rätt löjlig men ofta utsökt illustrerad av Nick Cardy. 

Pérez/Wolfmans version var influerad av den tidens Marvel-serier och tog några av figurerna från den gamla serien och tillförde nya som Raven (i princip Rosemarys bäbi som tonårsflicka fast hennes djävulsfar kom från en annan dimension) och Cyborg.

Cyborg var/är den i gruppen som berörde mej mest. Troligen för att han, liksom jag, var funktionshindrad. Vic Stone eller Cyborg var en afroamerikansk man som råkat ut för en svår olycka och blivit räddad av sin far som var vetenskapsman. Han hade satt dit högteknologiska proteser som gjorde Vic Stone till en cyborg och gav honom superkrafter.

I början ser Cyborg sina krafter som en förbannelse. Pérez/Wolfman gör honom i början till en blandning av klichéerna den arga svarta mannen och den arga rörelsehindrade idrottsmannen som saknar att idrotta. Anledningen att han inte längre kan idrotta är i och för sej här att han är för stark. 
Cyborg har den funktionshindrades stigma utan att egentligen ha dennas funktionsnedsättning (vilket skulle göra att det lite klumpiga begreppet normavvikande funktionsvariation hade passat bättre in här – problemet är bara att alla superhjältar, vare sej de är kopplade till funktionshinder eller inte, kan säjas ha en normavvikande funktionsvariation).

Med tiden lär sej Cyborg bli mer bekväm med sin nya kropp och sin identitet. Som man kan se i bilden överst kopplas Cyborg ofta uttalat till funktionshinder. Och när Alan Moore gör sin New Teen Titans-pastisch i Youngblood så är motsvarigheten till Cyborg en afroamerikansk rullstolsburen uppfinnare.

Det finns flera superhjältar som kan säjas ha funktionsnedsättning: Daredevil är blind, Hawkeye har en hörselskada, Thors hemliga identitet var i början en rörelsehindrad man. Hur väl detta behandlas varierar.
Jag vet inte om mitt eget rörelsehinder gjorde mej mer intresserad av superhjältar när jag var liten. Men jag tror det påverkade hur jag läste dem.

Den norska författaren Jan Grue skriver i sin självbiografiska essä Jag lever ett liv som liknar ditt om hur han blir besatt av superhjältar och deras absoluta rörelsefrihet när han är på tröskeln till puberteten och själv rörelsehindrad.
"Det var något annat som tilltalade mig ännu mer. Superhjältarna hade hemliga identiteter. Kropparna de låtsades ha var inte deras egentliga kroppar. De kunde lägga den sedvandliga rekvisitan åt sidan – Clark Kents glasögon, Peter Parkers tonårsgarderob – och vara fria." (övers. Jens Hjälte)
Några rader senare i boken så skriver Jan Grue: "Jag har ingen hemlig identitet. Min dräkt, min rekvisita, har jag alltid med mig." (Till skillnad från Superman och Spider-Man gäller detta även Cyborg.)

Jag minns som liten att jag fantiserade om att genomgå någon slags ny experimentell behandling som inte enbart skulle bota mej från min cp-skada utan också göra mej starkare och vigare än mina klasskamrater utan funktionshinder. Ge mej en absolut rörelsefrihet. Denna fantasi var influerad av Pérez/Wolfmans Cyborg. Man kan diskutera om det är nyttigt att fantisera om att bli botad men i vilket fall så gjorde denna extra spinn fantasin mer njutbar.
På senare år har funktionshinder-aspekten tonats ner i skildringen av seriefiguren Cyborg. Men den finns där i versionen av Cyborg som är med i TV-serien Doom Patrol och, säjs det (jag har inte sett den), i The Zach Snyder-Cut av Justice League-filmen.

(I dag är internationella funktionshinderdagen så det här inlägget kändes passande att reprisera. Det publicerades första gången 31 maj 2022. Efter att jag skrev denna så läste jag Alice Wongs bok Year of the Tiger: An Activist's Life. I kapitlet "The 1 Percent Disabled Club" så samtalar Alice Wong med W. Kamau Bell (kapitlet är från början ett podd-avsnitt) och under samtalet så kommer de in på Cyborg. 
"you just kinda blew my mind 'cause I never thought of him as being disabled" säjer W. Kamau Bell. Och Alice Wong säjer att "a lot of my friends and I use tech every day. Many of us have tech that's on our bodies, in our bodies, attached to our bodies. And, you know, I joke to my friends
all the time, we are already cyborgs.")

Också katten hatar Frankrike

I Ett annat liv av Per Olov Enquist så berättar författaren om sin katt August. Han skaffar katten i Danmark. Den följer med honom till Frankrike. Katten hatar Frankrike. "Katten ligger på hans skrivbord. Också katten hatar Frankrike."

Också Per Olov Enquist hatar Frankrike. Men han skriver en pjäs i Frankrike där en katt spelar en viktig roll. I lodjurets timma.

Jag försökte hitta en bild på Per Olov Enquist och hans katt August. Istället hittade jag den här bilden där Per Olov Enquist får Augustpriset för Ett annat liv. Foto av Fredrik Sandberg. Augustpriset är inte uppkallat efter Per Olov Enquists katt August.

fredag 2 december 2022

Mitt hjärta kattnar

I mars

på eftermiddan
när skymningen klämmer åt
om livet
när aftonstjärnan
svider
på himlen
då träder katten ut på trappen
och sjunger
till det gröna norrljuset
sin evigtgröna sång
om livets förgänglighet
och kattsläktets beständighet
Mitt hjärta
kattnar
Ingrid Sjöstrand 

Dikten "I mars" finns i Ingrid Sjöstrands diktsamling Humlan vingad 

Humlan vingad och andra diktsamlingar av Ingrid Sjöstrand finns på Litteraturbanken 

På spåret


Att se frågesport på TV eller att göra quizzar i tidningar är väl något de flesta ägnar sej åt ibland. Även om vi innerst inne vet att det är en nästan helt och hållet meningslös sysselsättning. Möjligen finns det en aspekt som gör att det inte är helt helt utan mening. Det ger en uppfattning om vilka kunskaper som anses som allmänna. Men det är ju inte därför man ser på frågesport. Man gör det för att döda tid och kanske för att känna sej smart.

I Jeopardy, om någon minns det programmet, ställdes en gång frågan vem som hade skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens rädsla för straffspark. Ingen av deltagarna kunde svaret (Peter Handke).Och Magnus Härenstam kommenterade att det var den mest okände författaren han hade hört namnet på.Vi som då satt och drack folköl och såg på programmet kunde alla svaret. (Men jag tror inte någon av oss då hade läst de två romanerna – i dag har jag läst en av dem). Det gav oss en kort lättvunnen känsla av överlägsenhet.
  Österrikiska författare hör dock inte till det som man anses böra kunna. Det gör geografi. Jag har alltid varit väldig dålig på geografi. Och aldrig riktigt förstått vitsen med att veta var Södertälje ligger och hur man tar sej dit (hade det gällt hur man tar sej därifrån hade det kanske varit en annan sak). Men om man ska beskriva någon som okunnig så säjer man att han/hon inte ens vet var Österrike ligger snarare än att han/hon inte ens kan räkna upp tre österrikiska författare.
Detta gör att På spåret inte hör till de frågeprogram på TV som jag ibland slösar tid på. Då det knappast skulle få mej att känna mej smart.

Nu har det kommit en bok, På spåret. 2500 frågor till hemma kupén redigerad av Lena Lind Brynstedt, som säjer sej bygga på programmet.
Och vara både en bok och ett spel. Det är 2500 frågor uppdelade i kategorier. Det som gör att de kallar den för spel också är att det sitter en elektronisk mojäng som ser ut som en fotboja som kan säja åt en att slå upp en slumpvald fråga. Sen trycker man på ett av fyra svar och får antingen en glad eller dyster ljudeffekt.

Den tekniska aspekten är alltså rätt simpel. Vilket gör att den går rätt lätt att använda. Men också att man hoppat över den tågreseliknande sak i början av programmet som så att säja är själva På spåret. En del av frågorna slutar i ett "Vart är vi på väg?". Men annars är kopplingen till det som gett boken sitt namn rätt liten.

Ett banalt och korkat förord av de nuvarande programledarna ("den klassiska föreningen av nytta och nöje" – vari exakt ligger nyttan?) inleder boken. Ett lite bättre gjort efterord om På spåret avslutar den. Den något solkiga historien bakom frågesporten som TV-genre tas inte upp (dess historia är en om fusk, rasism och andra amerikanska traditioner – i alla fall om man får tro den riktigt bra filmen Quiz Show). Men det var kanske inte oväntat. Själva anekdoten om programmets tillkomst var nästan roande.

Själva spelmomentet fungerar bra, åtminstone om man spelar själv (hur sorgligt det nu än låter). Det finns en funktion för två spelare. Där torde bläddermomentet bli mer otympligt. Det går också att själv välja frågor. Och det finns ett facit bak – om man vill vara riktigt old school och lowtech.
Flera frågor anknyter svagt till de föregående. Alla de av någon anledning många frågorna om Ingmar Bergman finns efter varandra. Så att göra boken manuellt borde gå.

När man bläddrar bland frågorna så verkar de vara rätt väl blandade. Det är inte så mycket geografi som man skulle kunna befara. Även om "Världen", "Europa" och "Sverige" utgör tre av de sju kategorierna. I dessa finns nämligen en stor del allmänkulturella frågor.

Bland de övriga så tyckte jag att de på "Kultur och nöje" var lätta medan de på "Sport" ofta vart för mej helt obegripliga. Så en rätt normal blandning och svårighetsgrad.

Bokfotbojan räknar procenten rätt svarade frågor. Jag svarade rätt på 60 %. Jag visste vilken nobelpristagare som har skrivit Shikasta och att Birger Sjöberg skrev Kvartetten som sprängdes. Men inte namnet på Napoleons häst.

Alla frågorna har jag inte gått igenom. Så hur många Peter Handke-frågor boken innehåller vet jag inte. För få är min inte alltför vågade gissning.

(Först publicerad 12 december 2010. Jag gav bort boken till min bror. Numera har jag börjat se på På spåret med min flickvän. Jag är fortfarande dålig på geografi. I kväll är det ett nytt avsnitt.)

torsdag 1 december 2022

Läst i november

Delar av november tillbringade jag i en liten stuga på en ö. Det påverkade vad jag läste.

Bilder av Ingmar Bergman 
Ingmar Bergman berättar om sina filmer (boken var från början en samtalsbok men intervjuaren klipptes bort och Ingmar Bergman arbetade om texten)

En ring av järn av Susan Cooper 
Fantasyklassiker. Omläsning. Gav stark nostalgikänsla att läsa om.

Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år
Läste förstautgåvan så den innehöll inte Karl Bertil Johnsson. Hans saga las till i en senare utgåva av boken.

Skallarna av Aris Fioretos och Katarina Frostenson 
En volym där Fioretos och Frostenson skrivit varsin essä kring skallar.

Den stora gröna boken av Robert Graves, illustrerad av Maurice Sendak
Det här är – ironiskt med tanke på titeln – en mycket tunn liten bok.

Transplanted & Exposed av Adrian Grist

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang
Sydkoreansk berättelse. Bokcirkelbok. 

Trollkarlens hatt av Tove Jansson 
Omläsning. 

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Édouard Louis
Omtalad fransk autofiktion (som självbiografiska romaner heter nuförtiden) som lever upp till sitt rykte.

Vinterbarn av Dea Trier Mørch
Dansk 70-talsroman om en grupp kvinnor som ska föda barn.
Jag har ett mycket starkt synminne från föräldrarnas bokhylla av Dea Trier Mørchs böcker som alla pryddes av hennes egna illustrationer men detta är den första Mørch jag läst.

Spoiled brats av Simon Rich
Novellsamling. Bokens längsta och bästa novell "Sell Out" filmatiserades som An American Pickle.

Midnadt – en riktig rövarhistoria av Randolph Stow 
Australiensisk humoristisk barnbok. Omläsning. 

Berättelser av Birgitta Trotzig 
Minus Teresa som jag läst i egen volym (så min genomläsning av Birgitta Trotzigs verk följer samma ordning som Samlade skrifter (som verkar vara efter i utgivningstakten)).
Berättelser blandar olika sorters historier. Ett utkast till ett ej inspelat filmmanus, en berättelse har skrivits för TV1:s Vinterberättelse.
Tidigaste berättelsen är från 1962, de två senaste från 1977. Bästa novellen "Skämtet" är från 1977. 

Anima av Birgitta Trotzig
Prosadikter. Omläsning. 
"Stadsparken i Lund ligger i snö sedan länge, stelfrusen, avskild, tyst. Träden stela, rimfrostvita. På det redan vita, hårda, snöar det tunt isigt från den frostljusa himlen."

Kärlek i svart och rött av Maria Wine
Ett urval med Maria Wines kärleksdikter.
"Här i min hands runda mörker / skulle jag vilja hålla ditt bankande hjärta. / Som en liten fågelunge skulle det skälva / för mina fingertoppars lätta smekningar"

I Stockholms skärgård 
Antologi med texter om Stockholms skärgård. Texter från medeltiden till 1950-talet när boken gavs ut. Vet tyvärr inte namnet på redaktören. 
Denna är tydligaste exemplet på hur min ö-vistelse påverkade min läsning.









Rosa Luxemburgs katt Mimi

En sak jag lärde mej när jag läste Nina Björks bok om Rosa Luxemburg Drömmen om det röda var att Rosa Luxemburgs katt hette Mimi.
Tyvärr finns det inga foton av katten Mimi så istället så har jag två foton från Margarethe von Trottas film Rosa Luxemburg från 1986. Rosa Luxemburg spelas av Barbara Sukowa. Det framgår inte vad katten som spelar Mimi heter men hon är övertygande som Rosa Luxemburgs katt.
Det här inlägget inleder Butter tar ordets katt-kalender.