"Jag träffade ett barn som grät för att portvaktens son var död; hans föräldrar lät honom gråta, och sedan blev de irriterade. >>Den lille pojken var ju ändå inte din bror!<< Barnet torkade sina tårar. Men det var en farlig lärdom. Onödigt att gråta över en främmande liten pojke: Det må vara hänt. Men varför ska man gråta över sin bror?"
ur "Pyrrhus & Cineas", övers. Anna Petronella Fredlund
När essäurvalet Brigitte Bardot & Lolitasyndromet kom ut 2012 så kritiserades omslaget av en del. Att Modernista passade på att sätta Brigitte Bardot på omslaget är kanske inte så konstigt (och det är åtminstone mindre olämpligt än Fontanas pocketserie med Beauvoir-böcker vars omslag pryddes av foton på nakna kvinnor). Men titelessän är inte typisk för texterna i boken.
Bardot-essän skrevs 1959 medan merparten av texterna här är från 1944-46. Enda andra texten från 50-talet är "Bör vi bränna Sade?" (Spoiler: Svaret är nej.)
De sju essäerna från 40-talet är kanske inte lika säljande som den om Bardot. Det är filosofiska och litterära essäer som präglas av kriget. Det är rätt svåra men fängslande och underhållande texter, inte utan en slags torr humor ("'Vi måste odla vår trädgård', säger Candide. Detta råd är oss inte till mycket hjälp.")
En text som "Moralisk idealism & politisk realism" har inte förlorat sin aktualitet: "Det är därför den konservatives första argument inför en föreslagen reform alltid är att förklara den omöjlig: han vet mycket väl att han därigenom bidrar till att göra den sådan."
I en annan av essäerna skriver Beauvoir att folk gärna tänker sej dygden som enkel liksom de har lätt att föreställa sej dygden som omöjlig. Men inte lika gärna ser att "dygden är möjlig och svår".
De orden fångar på nåt sätt kärnan i dessa 40-talsessäer.
(Först publicerad 3 november 2016.)
Inlägg
