10 bra australiensiska filmer

I dag så är det Australiens nationaldag och därmed dags för årets första nationaldagslista:

The cars that ate Paris
I Peter Weirs debutfilm råkar huvudpersonen ut för en bilolycka och vaknar upp i det lilla samhället Paris. Som döljer på en hemlighet. Filmen har ibland lite svårt att bestämma sej för om den är en skräckfilm eller en komedi. Men har en trevlig, obehaglig atmosfär.

Holy smoke
Det här är inte Jane Campions bästa film. Men hennes bästa, En ängel vid mitt bord, är en nyazeeländsk film. Om det är någon stor skillnad mellan Campions nyazeeländska och australiensiska filmer kan i och för sej diskutera. Nu har vi ju den uppdelningen här. (Filmen utspelar sej också i Indien - och det är även Indiens nationaldag idag. Australien firar att engelsmännen kom till landet, Indien att de drog därifrån).
Howling III
"Bra" är kanske inte rätt ord för att beskriva den här mindre varulvfilmklassikern. Men filmen har varulvsnunnor, en varulvsfödsel och ett levande varulvsskelett. Och förhåller sej till andra varulvfilmer, som En amerikansk varulv i England och de två tidigare (icke-australiensiska) Howling-filmerna på ett nästintill intressant sätt.

Love and other catastrophes
Collegekomedi där hjältinnan försöker byta kurs. Och sjunger på Boys Next Door-sång "Shivers". En annan av karaktärerna är ett Doris Day-fan som skriver på en uppsats om "Doris Day as a Feminist Warrior". En ung man vinner hennes hjärta när han räknar upp samma tre favoritfilmer som hennes egna: Kairos röda ros av Woody Allen, Meet me in St. Louis och Calamity Jane med Doris Day.
Lovande debut av Emma-Kate Croghan. Som så vitt jag vet bara gjorde en film till. Den var inge bra. Så kan det gå.

Ned Kelly
Det blir en del sång även i den här där den australiensiske laglöse spelas av Mick Jagger. De berättande bakgrundssångerna höjer faktiskt filmen något. Det har gjorts flera filmer om Ned Kelly i Australien.

The proposition
En australiensisk western skriven av Nick Cave, regisserad av John Hillcoat. Långsam, vacker och våldsam.

Strictly ballroom
Första filmen i en trilogi där de andra två filmerna är Romeo + Julia och Molin Rougue. Men där de två senare är filmer som alla med smak avskyr så har Strictly ballroom en svåravvisad charm.Utflykt i det okända
Picnic at Hanging rock var den australiensiska filmens första stora framgång utomrikes. En märklig och vacker berättelse om några flickor som försvinner spårlöst på en skolutflykt.
Andra Weir-filmen på listan. Det finns fler bra australiensiska filmer av Weir (vars karriär efter att han lämnat landet emellertid är något ojämn). Gallipoli till exempel.

Walkabout
Nicolas Roegs film om ett syskonpar som, efter att deras far tagit livet av sej ute i ödemarken, möter en australiensisk pojke på sin walkabut skulle kunna beskyllas för exotism om den inte var så uppenbart stolt över sin exotiska natur. Men den har ett fascinerande bildspråk. Jenny Agutters genombrottsfilm.

The year my voice broke
Huvudpersonen i det här pubertetsdramat ser ut som en tolvårig Nick Cave. Den svagare uppföljaren Flirting är numera mer uppmärksammad på grund av att en ung Nicole Kidman var med i den.

7 filmer som borde remejkas

Senaste nytt på remake-fronter är att det säjs att David Cronenberg kanske ska regissera den nya Flugan. Han gör alltså i så fall som de tre H-na (Haneke, Herzog, Hitchcock) och remejkar sej själv.

Vilket får mej att fundera på andra filmer som skulle kunna bli bra i nya versioner:

God Told me to Larry Cohens bisarra ufo/jesus-film.

Gudfadern

Logan's Run De lär hålla på att göra en nyversion av den här. Och det är en typisk film som skulle kunna funka bra som remake. Delar av originalet är bra medan delar är fåniga. Sen kommer den säkert att bli dålig, men det är en annan sak.

Plan 9 från yttre rymden Zombiesar och rymdvarelser är två smaker som går bra tillsammans. Med förbättrade effekter kan filmen få den gravitas den förtjänar.

Sjunde inseglet

Stjärnornas krig Jag skulle göra en film av de tre.

Werewolf of London Wolfman-remaken är ju på väg. Men om vi ska få i gång en rejäl varulvsvåg så borde man göra om den riktiga varulvsklassikern.

De bästa varulvsfilmerna del 5 - 1981

Efter den sista Wolf Man-filmen så dröjde det flera år innan det kom några större filmer med varulvar. Till 1981. Då det kom fyra.

Bland dessa Howling som inte är med på vår lista (Howling III den australiensiska produktionen med pungdjursvarulvar och en på en gång bedårande och motbjudande nyfödd varulvsunge höll dock nästan på att komma med) och

5.Wolfen

Wadleighs film bygger på Whitley Striebers roman (på svenska som Varulvarna. I denna historia om ett släkte intelligenta vargar är anknytningen till varulvar ytterligare nedtonad gentemot romanen - extraherad till en bihistoria. Filmen där Albert Finney spelar samma karaktär som han alltid spelar gör sitt bästa för att vara en vanlig film med terrorister och tidsanda. Det finns scener ur vargarnas perspektiv som gifter sej förvånansvärt väl med resten av berättelsen.

4.En amerikansk varulv i London

Har i stort sett ersatt Wolf Man som huvudtext i varulvstraditionen. Liksom den filmen spelar John Landis med är han/är han inte utan att till fullo förmå utnyttja temat.

Så varför kom det plötsligt så många varulvsfilmer i början av åttitalet? Förbättrade effekter, minskad censur eller zeitgeist? Det går nog att argumentera för alla tre (enskilt eller i kombination). Men justutläggningar om vad det betyder att en viss sorts skräckfilm blir populär kan lätt bli lite osammanhängande.

Garth Ennis skriver, och använder en av de ovanstående filmerna som exempel, att "There's a right load of toss being talked about horror these days, isn't there"..."When you watch Alien are you thinking, 'Blimey! What a brilliant examination of the secret terror we have of our own bodies and the inherently sexual nature of death!'? No. You're thinking 'Hey look! It came right out of his chest! Cool!' When you watch An American Werewolf in London, you're thinking 'Neat werewolf. Hahaha, that copper's head came clean off! Oh look, Jenny Agutter's naked, how unusual!' (Ett avsnitt av Coupling hade Agutter som själva symbolen för avklädda skådespelerskor.) Detta 1993 inför en Hellblazer-special där djävulen biktar sej.