Om en bunte intressanta böcker jag läst nyligen som jag inte skrivit om och som jag därför skriver något kort om - del 1

Ibland så blir det så att böcker som man tänkt skriva om staplas på hög och blir ett hinder för nya skrividéer. Så därför denna vårstädning:

Phonogram Rue Brittania av Kieron Gillen (text) och Jaime McKelvie (bild)
Pop är som magi säjs det ibland. I detta seriealbum från 2007 (det har kommit en uppföljare och det ryktas om ytterligare nya Phonogram-serier) så är det så bokstavligt talat. Huvudpersonen är en phonomancer som gör magi med popmusik. Hellblazer möter rockjournalistik.
Tyvärr utgår den från brit-pop som jag aldrig riktigt förstått vitsen med. Och det är mycket britpopreferenser (med lexikon i slutet). Teckningarna är också lite stela (de är bättre i uppföljaren).
Samtidigt finns det ett par snygga gestaltningar av magin i denna värld. Och kombinationen magi/popmusik fungerar bra och berättelsen blir en historia om identitet och om känslan när man måste spela en låt om och om igen.

Hemsökelse av Jenny Erpenbeck
Jag vart lite besviken på den här. Vilket kanske mest hade med höga förväntningar att göra. Men den kändes också lite konstruerad.
Vi följer ett hus genom den tyska 1900-talshistorien. Några av avsnitten var starkt skrivna men andra bara duktigt skrivna.

Smäck av Jenny Erpenbeck
Jag tyckte betydligt bättre om den här korta novellsamlinen. Så jag har inte gett upp Erpenbeck. "Det är vår, och världen är mycket ljus." (övers. U. Wallenström)

WOLF LIKE ME

Förra veckans varulvslåtslista möttes med flera andra förslag på sånger med våra lykantropiska vänner. "I'm a werewolf baby" med the Tragically Hip, "Werewolves of London" med Warren Zevon och "I was a teenage werewolf" med The Cramps (filmen som den sången är döpt efter tillhör så väl Stephen Kings som Carl Johan de Geers favoritfilmer).
Dessa använder varulvstemat mer eller mindre humoristiskt där varulven hos Michael Hurleys och i de medeltida balladerna är en tragisk figur.
En varulvshit där varulvsskapet snarare ses som något positivt är 2006 års "Wolf like me" av TV on the Radio. I själva sången är det hela väl mer metaforiskt. Men i videon nedan förekommer varulvar:

"Wolf like me" ger namnet åt det avslutande numret av Phonogram: The singles club, en tecknad serie, skriven av Kieron Gillen och ritad av Jamie McKelvie, där varje kapitel fått sitt namn efter en popsång.
Numret, som är nästan helt fritt från dialog, handlar inte om varulvar utan firar energin i TV on the Radios sång.

Åtta länkar en lördag

Filmaffischfredag med Låt den rätte komma in
På Final Girl.

We're howling forever: in the wake of PHONOGRAM 2.7 av Matt Fraction
"I knew I loved PHONOGRAM– love-loved– when in the first issue of its first arc RUE BRITANNIA, a young man stopped making out with a young woman he’d waited quite a long time to make out with so he could replay the same song over the course of two hours. I’ve done that. I knew that. That’s me. For my sins and in horror that was me."
Om den tecknade serien Phonogram av Kieron Gillen & Jamie McKelvie.

Simulacrum Blues av PKDgoogletranslaterevolvermannen
På Badang! har Revolvermannen gjort en dikt av en google.översättning av ett stycke ur Philip K. Dicks Valis

Stänk och flikar "om det där..." av Majakovskij
Själv ser jag mej mer som en Chlebnikov-person. Men "om det där" är en bra dikt.

Mindre lämpliga spel baserade på Watchmen
Apropå att några av karaktärerna från seriealbumet Watchmen blivit Heroclix-figurer (nej, jag vet inte heller vad det är för något) så har ComicsAlliance gjort dessa förslag på olika spel som Watchmen-monopol och Watchmen-Clue: "The game that ended thirty-five minutes ago!"

Fritz filmer - Simon säger om två Gilbert Hernandez-album
Om The Troublemakers och Chance in hell

Dexy midnight runners-appreciation på Tankar från en gödselhög

Den amerikanska högern hatar Kapten Amerika
Marvel Comics har bett om ursäkt för att Captain America slog ner en Tea Party-sympatisör (eller vad det heter).

KONICHIWA BITCHES

Bakom lucka fem hittar vi omslaget till Phonogram: The Singles Club 4: "Konichiwa Bitches"

Tecknat av Jamie McKelvie.
(klicka på bilden för att göra den större)
Phonogram: The Singles Club är andra omgången av Kieron Gillens & Jamie McKelvies musik-som-magi-serietidning Phonogram. Ingår i en serie serier från Image som började med Fell av Warren Ellis & Ben Templesmith. Ellis jämförde formatet med Vinylsingeln. Något denna senaste version av Phonogram tagit ett steg längre med att döpa numrena efter låtar. Förutom Robyn och "Konichiwa Bitches" är ytterligare ett nummer döpt efter en sång av en svensk artist.
The Knifes "We Share Our Mother's Health" fick ge namn till det tredje numret vars back matter-avdelning innehöll en intervju med gruppen.

Andra artister som vars låtar fått namnge kapitel av serietidningen är Cansei de Ser Sexy och,i kommande nummer, TV on the Radio och Camera Obscura.

Den Robyn-låt som spelas i numret är inte "Konichiwa Bitches" utan "Who's that girl". Medan den låt som ges störst utrymme i numret är "You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve" med Johnny Boy. Vilket kanske hade blivit en lite väl lång titel, liksom detta är lite väl mycket text för vad som är menat att vara en bildkalender.

Fever Ray och Knife och Honey is cool

Jag skulle gärna säja att jag hörde Honey is Cool första gången de spelades på radio, men jag tror det först var andra programmet. "Zanzibar" - inspirerad av Joakim Pirinens ensidare "En besynnerlig dröm" som avslutar albumet Gas - var den sång som spelades i programmet och som de senare ställde upp med i någon slags alternativ melodifestival för unga låtskrivare. De vann inte.

Om man följt Karin Dreijers olika band och sett och läst otaliga intervjuer med henne kan de senare årens utklädningar tappa lite i verkan. Då man ju sett henne och senare brodern glatt sitta outklädd. Men den mystiska aspekten med The Knife verkar fungera som den ska på den utrikiska publiken. Där Knife är ett sånt där schibboleth-band.

Det jag hört hittills av Fever Ray, Karin Dreijers senaste projekt, har låtit rätt bra. Inte lika bra som förra Knife. Fast jag har för mej att det tog ett tag innan den lät riktigt bra.

Nils Hansson beskriver i sin recension skivan närmast som en långsammare Silent Shout vilket låter helt okej för min del. (Att recensionen börjar med att som så många andra jämföra det fula omslaget med Charles Burns är lite irriterande och visar på musikkritikers kanske inte så förvånande lätt ytliga syn på Burns). I slutet av recensionen nämner han en intervju där Dreijer talar om det tramsiga och roliga i sin musik. En aspekt jag alltid sett där kanske för att de där första Dreijer-tonerna för min del alltid har kopplats samman med en av de små rackarna från sandlådan som borstar tänderna.

Fever Ray spelar i Malmö på fredag på Babel (där Jericho låg). Jag funderade på att gå, glömde bort det och sen vart det slutsålt.