10 bra röda filmer

Dagen firas med en lista med tio filmer om klasskamp, socialism och revolutionsromantik.

1900
I Vänster vänster av Gunnar Krantz så räknar han bland höjdpunkterna som ung socialist att se Bertoluccis 1900 på bio. Och det kan man lätt föreställa sej.

Cykeltjuven
Vittorio de Sicas neorealistiska klassiker om en arbetare som håller på att förlora allt när hans cykel blir stulen.

Djurfarmen
Djurfarmen av George Orwell är en allegori över oktoberrevolutionen. Och brukar väl ses som en antikommunistisk fabel. Men Orwell var socialist och stod ett tag nära trotskismen. Den tecknade filmen får genom sitt mer barnvänliga slut ett lite mer revolutionsvänligt innehåll.

Den gula jorden
Chen Kaiges (Farväl min konkubin, Kejsaren och mördaren) genombrott från 1984 handlar om en ung medlem i kommunistpartiet som 1939 kommer till en by för att samla in de lokala folksångerna. Han bor hos en familj vars liv han förändrar. En förödande vacker film. Slutet kan ses som en kritik av Kinas kommunistparti. Och så görs ofta. Men det leder lätt till en lite förenklad läsning av filmen.

Kvarteret Korpen
Arbetarskildringen har inte lika stor plats inom svensk film som proletärromanen har i svensk litteratur. Men det har gjorts ett par bra arbetarskildringar. Som den här klassiska filmen av Bo Widerberg.

Kineserna
Film från 1968 av Jean-Luc Godard. Den kallas numera oftast för La Chinoise.


Niklashausen Fart
Fassbinder-film från 1970 om ett religiöst revolutionärt uppror på 1400-talet. Men upprormännen har ibland maskingevär och skanderar mer samtida slagord.

Pansarkryssaren Potemkin
En av de stora stumfilmsklassikerna. Med scener som lejonet som vaknar och den med barnvagnen.

Slaget om Alger
Mästerverk om kampen mot fransmännen i Algeriet.

Sweet Sweetback's baadasssss song
Bertolt Brecht lär ha kritiserat Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin för att den enbart vände sej till känslan och inte intellektuellt - och att ingen därför hade blivit marxist av att se filmen. Det är möjligt Brecht skulle rikta samma kritik mot den här klassikern av Melvin van Peebles. Men den har ett renande, revolutionärt hjärta. "Rated X by an all-white jury".

Jag var nyfiken

Jag var nyfiken. Dagbok med mig själv är en arbetsdagbok som Vilgot Sjöman förde under inspelningen av Jag var nyfiken gul. Liksom filmen handlar det om lite allt möjligt. Politik och religion. Och så film. Sjömans egna tidigare, Fellini ("inte var det nån slump som gjorde att jag sökte mig ner till Fellini just som jag fått idén till den här filmen?"), Bo Widerberg, Ingmar Bergman (Sjöman är avundsjuk på Widerberg som började göra film innan han visste vad han gjorde, medan han själv duktigt gick i skola hos Bergman).

Men mest om själva inspelningen och asrbetet med Jag är nyfiken gul. Lena Nyman, som har huvudrollen i filmen, tar stor plats även i boken. Redan innan Sjöman vet vad det är för film han vill göra så vet han att han vill göra någonting med Nyman (som tidigare varit med i hans 491). Bland de bästa partierna i boken är de om Nymans intervjuar folk. Hon blir förbannad när semesteresande till Spanien inte vill tala om Franco.

Boken gavs ut som originalpocket av Pan/Norstedt i samarbete med Svenska Filminstitutet. Den ingick i en serie såna här böcker (jag har tidigare skrivit om Francois Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451). En del i samarbete med Svenska Filminstitutet andra inte. I serien ingick arbetsdagböcker, filmmanuskript och filmhistoriska översikter.