Tua Forsströms tio bästa dikter

(Jag har inte läst de två diktsamlingarna innan Egentligen är vi mycket lyckliga. Så det skulle kunna finnas dikter från dem som hade kommit in på listan om jag läst dem. Men egentligen är det ändå en lista på tio bra dikter av Tua Forsström snarare än de tio bästa.)

Det lönar sig inte att gråta så mycket
"Ingen lyfter längre upp oss i sin famn och viskar 'titta', pekar på lampan som lyser och fåren på ängen mot sjön"
i En kväll i oktober rodde jag ut på sjön (2012)

Det var i skuggan
"Det var en sådan dag/då djuren söker sig till vatten,"
En dikt i början av Marianergraven (1990) vars början återkommer i slutet av samlingen som har undertiteln Oratorium för solister, damkör, stråkkvartett och cembalo. Det var den första av Tua Forsströms böcker som jag läste och den är nog fortfarande min favorit. (En dikt som har flera rader gemensamma med denna finns i diktsamlingen Snöleopard.)

Du hade rätt: Det är fint här.
"Några kamrater utgör beklagliga undantag:/De kopierar ur glömskan om nätterna/händelser där planeterna medverkar, torgdagar,/kreatursmarknader, tidpunkten/för det bestående snötäckets ankomst."
i Snöleopard (1987)

En eftermiddag blev det höst.
"En eftermiddag blev det höst./Men det här vill jag gärna minnas: dimman/på vattnet tidiga morgnar, äppelkorgen/i farstuns kyliga drag,"
i September (1983), som trots titeln utspelar sej mestadels på sommaren. I den här avslutande dikten är det emellertid september (och jag läste den en september minns jag).

(Förskräckta, genom träcken släpade)
"Och trasor av ett tyg där/någon har broderat tafatt://Jag flyger som en örn till dig/Jag simmar som en fisk/Jag skyndar över snön/på mina starka tassar"
i Parkerna (1992)

Jag var ett älskligt barn 
"Så snäll jag var!/Så vacker jag var!/De sade att måtte jag/aldrig bli stor"
i Marianergraven

Rodde ut på sjön
"Vi har fått lära oss att stryka varje onödigt ord,/men det är inte enkelt att alltid veta vad/som är nödvändigt"
i En kväll i oktober rodde jag ut på sjön. I den här ror diktjaget ut på sjön en kväll men i september.

Sextonde september
"och en dag blir det sextonde september,/för alla kryp och kreatur, för varje träd!"
En dikt som passar bra att citera på den sextonde september.
i Efter att ha tillbringat en nattbland hästar (1998)

Tungt stävar höghuset
"Vad jag älskade dig. Med en åsnas sorgsna/ihärdighet, som en löjlig turist som har glömt/sin destination, lövet som darrar obeslutsamt/till marken, icke tillfrågat"
i Tallört (1979)

Vad hjälper det
"Vad hjälper det att vara ett/vackert hus vid järnvägen när/det regnar."
i Parkerna

(Först publicerat 2 april 2017 då Tua Forsström fyllde 70 är. Hade jag gjort listan i dag så hade jag haft med en dikt ur Forsströms senaste diktsamling Anteckningar som är väldigt bra. Kanske "Om drömmen har ett hem är det kanske" ("Många/fågelarter som sjunger underbart härmar andra/fågelarter och en spårvagn och mobiltelefoner som/ringer. Minns du hur vi simmade och flög"
Detta inlägg avslutar Butter tar ordets jubileumsvecka.)

Citerat från årets läsning

"vykorten visar inte det verkliga Island utan vår vision av Island, de visar inte blåsten, den nyckfulla och ombytliga väderleken, visar inte blötan, inte de genomvåta hästarna, inte regnstormarna, inte slasket, inte de grå dagarna och överhuvudtaget inte Keflavik. Keflavik är inte Island, är inte en del av visionen. Vykorten visar oss bedrägeriet och det som vi inte törs se i ögonen."
ur Fiskarna har inga fötter av Jón Kalmar Stefánsson, övers. John Swedenmark

"Jag läser jämt och skulle inte vara jag utan böckerna, men Litteraturen som sådan bryr jag mig inte mycket om."
ur Skrivliv av Gun-Britt Sundström (daterat 17 januari 1972)

"Jag ville att någon skulle säga att jag såg ut som Michèle Bernstein i håret. Det skulle vara någon jag inte kände. Det skulle ske spontant, i en oväntad situation. Kanske på stan. Man blir alltid mer eller mindre överraskad och besviken i offentliga rum. Jag älskar att hon skrev Alla kungens hästar för att finansiera en rörelse. Jag vill också skriva något för att finansiera en rörelse. Det fungerar inte så, men det skiter jag i."
ur Karismasamhället – en roman av Elis Burrau

"Jag kastar mitt hat på den oskyldiga Schlagerfestivalen och Topplistan och Världskongressen för folklig musik och jubileumssändningen av nånting, det finns ju så mycket av allt, alltid är det nåt som har jubileum,"
ur Döden och flickan III (Rosamunde) i Prinsessdramer av Elfriede Jelinek, övers. Magnus Lindman

"LUGH: A minstrel with a harp of willow, willow that she found growing at the crossroads. Ever since the minstrel made the harp, that harp would only play one tune, and the words of that tune were this: 'The children of Tureen have killed the father of the king.'

KEVIN: What a tedious harp."
ur Three shouts on a hill i Starlings av Jo Walton

"En man frågade om natten hur han mådde. Thorgeir Havarsson svarade:
  'Jag mår väl, och jag har nog av vad som tarvas så länge jag har mitt svärd och kan dräpa de män som inte äro efter mitt sinne.'"
ur Gerpla av Halldór Laxness, övers. Ingegerd Nyberg-Fries

"Här finns det anledning att påpeka/att det som upptar mitt sinne/är de döda gudarna/och de ännu ofödda/Den tid vi nu lever i, änglarnas tid, är däremot/inte särskilt problematisk"
ur Den dunkles danser i Thiarnia av Pentti Saarikoski, övers. Mia Berner

"Samtidigt som jag vaknade hörde jag en gång mig själv högt uttala den här meningen: 'En skidåkare bär sin starttid med sig ända in i mål.' Det lät just då som en djup sanning."
ur "Essä om en barndom" i Ord för ord. En polygraf av Johan Asplund

(I år har jag inte ens lyckats hålla i gång Citerat från veckans läsning. Det senaste Citerat... på Butter tar ordet är från slutet av april. Jag la till ett citat från Gun-Britt Sundströms Skrivliv som jag citerat på twitter i stället för här på bloggen.)

Han åt mitt hjärta – om malmöitiska vänsterradikala varulvar

I romanen Han åt mitt hjärta av Viktor Algren så möter vi två varulvar som inspirerade av RAF ägnar sej åt revolutionära mord. Den äldre varulven berättar om varulvarnas historia för bokens berättare som är en mer nybliven varulv. Bland annat om en myt om varulvarna och julen:

"Malmö rustade för julfirande. Kapitalismen beväpnar sig ibland med batonger, ibland med glitter.
[...]
  'Det finns en teori om julen och varulvarna', sa Henry när vi kryssade fram mellan barnvagnar inne på Triangelns köpcentrum. 'Kyrkan lärde att de som föddes på julafton blev varulvar.'
  'Varför då', sa jag när jag tipptappade genom det grå slasket vid utgången.
  'Jo, Gud blev sur för att det var Jesus födelsedag. Ingen annan fick ta åt sig uppmärksamheten. Så därför blev de som föddes på julafton varulvar.'
  'Typiskt Gud', sa jag."

Att barn kunde bli varulvar om de var födda på julafton eller juldagen är en föreställning som ska ha funnits på riktigt i ett par östeuropeiska länder. 

(Först publicerad 1 december 2016. Då som första luckan i en bloggadventskalender med jultema. Jag kallade den för julkalender. Viktor Algren gav året därpå ut romanen Dödskallegänget under namnet Joel Hirsch. En roman om en student på Lunds universitet som upptäcker att magi existerar och att han har en dubbelgångare. En slags svensk The Magicians.)

Har du hört bästa sättet att dräpa en Pit'bo?

"Det vet väl alla att det bara finns en enda ärlig Burträskare – och han har stulit en get.
  Någon som tydligen var från Burträsk svarade att han sålde den där geten åt en karl från Lorsjö och har inte fått betalt än.
  En Lorsjö-karl svarade med att smäda Piteå.
  Har du hört bästa sättet att dräpa en Pit'bo?
  Naa?
  Du ska trilla en pite-palt ut på svagisen.
  Varje socken och by pikades av varje annan; anfall och replik skulle vina kring öronen; man skulle se pitebon springa ut till havs efter en grå, rykande läcker palt, han skulle springa utan att märka det hur isen brast – och en flock västerbottens-karlar skulle skratta så de skrattade åt pitekarlens dödliga glupskhet – medan deras egna magar tjöt av hunger efter nykokad palt, fylld med fårtalg och stekt njure, eller fläsk."

ur Vredens barn av Sara Lidman (del 2 i Jernbanesviten)

(Först publicerad 9 december 2012. Då som en lucka i det årets citatkalender. Jag har börjat läsa om Jernbanesviten och har börjat på del 3.)

Svensk framtid från förr: 1985 av Leif Ekenberg

De direkt ansvariga hade avrättats omedelbart, men nyheten om detta släpptes inte ut. Det var först genom Radio Norrlands sändningar som folket i Sverige fick reda på vad som hänt. Över huvud taget var den norrländska radion mycket välinformerad om vad som hände söderöver.
Men att lyssna på den pigga rösten med den sköna dialekten var strängt förbjudet.

I Tage Danielssons Tankar från roten (1974) så finns ett avsnitt där det skildras hur världspolitiken hade sett ut om Danmark vore U.S.A., Sverige Sovjet och Norrland Kina – "Motsättningen mellan den svenska modellen och det röda Lappland har också blivit mer markant alltsedan den lappländske Ledaren till svenskarnas grämelse gjorde sig omåttligt populär genom att simma tvärsöver Torne älv."

Leif Ekenbergs roman 1985 från 1976 är lite som den texten fast på fullaste allvar. Och Sverige är U.S.A. medan Lappland är Nordvietnam. Fast då Nordvietnam som det skildrades i till exempel Sara Lidmans Samtal i Hanoi snarare än det som fanns i sinnesvärlden.

Redan 1979 börjar förtrycket mot norrlänningarna. Det är ett attentat i samband med en aktion mot att stänga en skola som sätter igång denna Sveriges, som man kan tycka, lite hastiga utveckling mot ett totalitärt samhälle. 
Norrlänningar börjar interneras och de med norrländsk börd har det svårt. Som vår hjälte, journalisten Rune som bor i exil i sydsverige. Men som trotsar reseförbudet och blir smugglad in i det socialistiska Norrland.

Romanen är utgiven på Ordfront. På baksidan får vi veta att författaren medverkat med noveller i Folket i Bild/Kulturfront (en tidskrift som blir den första att förbjudas i Ekenbergs roman). Och boken har fötterna stadigt nerkörda i den svenska vänstergyttjan. 
I ett avsnitt så förråder en liten vänstergrupp resten av vänsterrörelsen. Jag kan inte riktigt räkna ut vilka de är menade att vara – men för den tidens (få) läsare torde det ha framgått. En bit senare beklagar berättaren att vänstern bekämpade varandra istället för fienden.

Den svenska staten är förvånsvärt ineffektiv i kampen mot norrlänningarna.
I början av romanen vinner en norrlänning, "en erkänt duglig och lugn karl", en debatt över ledaren för Statspartiet (sossarna har bytt namn till det vilket inte verkar så smart). Med ett debattknep han måste ha lärt sej i en amerikansk skolkomedi. Detta framställs som en viktig dag för den norrländska frihetskampen.

Romanens handlar om våra hjältes flykt från Sverige. Det framtida socialistiska Norrland får vi inte se så mycket av. Men på slutet planteras fröet till en uppföljare – Rune ska skriva en rapportbok om den fria staten i norr. 
Tyvärr så blev det ingen fortsättning.

(Först publicerad 16 december 2011. Som en del av det årets bloggjulkalender om svenska framtider från förr. Det här var alltså lucka 16. Om du klickar på etiketten framtiderkalendern så får du upp de andra luckorna.)

På spåret

Att se frågesport på TV eller att göra quizzar i tidningar är väl något de flesta ägnar sej åt ibland. Även om vi innerst inne vet att det är en nästan helt och hållet meningslös sysselsättning. 
Möjligen finns det en aspekt som gör att det inte är helt helt utan mening. Det ger en uppfattning om vilka kunskaper som anses som allmänna. 
Men det är ju inte därför man ser på frågesport. Man gör det för att döda tid och kanske för att känna sej smart.

I Jeopardy, om någon minns det programmet, ställdes en gång frågan vem som hade skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens rädsla för straffspark. Ingen av deltagarna kunde svaret (Peter Handke). 
Och Magnus Härenstam kommenterade att det var den mest okände författaren han hade hört namnet på. 
Vi som då satt och drack folköl och såg på programmet kunde alla svaret. (Men jag tror inte någon av oss då hade läst de två romanerna – i dag har jag läst en av dem). Det gav oss en kort lättvunnen känsla av överlägsenhet.

Österrikiska författare hör dock inte till det som man anses böra kunna. Det gör geografi. Jag har alltid varit väldigt dålig på geografi. Och aldrig riktigt förstått vitsen med att veta var Södertälje ligger och hur man tar sej dit (hade det gällt hur man tar sej därifrån hade det kanske varit en annan sak). Men om man ska beskriva någon som okunnig så säjer man att han/hon inte ens vet var Österrike ligger snarare än att han/hon inte ens kan räkna upp tre österrikiska författare.

Detta gör att På spåret inte hör till de frågeprogram på TV som jag ibland slösar tid på. Då det knappast skulle få mej att känna mej smart.
Nu [december 2010] har det kommit en bok, På spåret: 2500 frågor till hemmakupén redigerad av Lena Lind Brynstedt, som säjer sej bygga på programmet. 

Och vara både en bok och ett spel. Det är 2500 frågor uppdelade i kategorier. Det som gör att de kallar den för spel också är att det sitter en elektronisk mojäng som ser ut som en fotboja som kan säja åt en att slå upp en slumpvald fråga. Sen trycker man på ett av fyra svar och får antingen en glad eller dyster ljudeffekt.
Den tekniska aspekten är alltså rätt simpel. Vilket gör att den går rätt lätt att använda. Men också att man hoppat över den tågreseliknande sak i början av programmet som så att säja är själva På spåret. En del av frågorna slutar i ett "Vart är vi på väg?". Men annars är kopplingen till det som gett boken sitt namn rätt liten. 

Ett banalt och korkat förord av de nuvarande programledarna ("den klassiska föreningen av nytta och nöje" – vari exakt ligger nyttan?) inleder boken. Ett lite bättre gjort efterord om På spåret avslutar den. Den något solkiga historien bakom frågesporten som TV-genre tas inte upp (dess historia är en om fusk, rasism och andra amerikanska traditioner – i alla fall om man får tro den riktigt bra filmen Quiz Show). Men det var kanske inte oväntat. Själva anekdoten om programmets tillkomst var nästan roande..

Själva spelmomentet fungerar bra, åtminstone om man spelar själv (hur sorgligt det nu än låter). Det finns en funktion för två spelare. Där torde bläddermomentet bli mer otympligt. Det går också att själv välja frågor. Och det finns ett facit bak – om man vill vara riktigt old school och no tech. 
Flera frågor anknyter svagt till de föregående. Alla de av någon anledning många frågorna om Ingmar Bergman finns efter varandra. Så att göra boken manuellt borde gå.

När man bläddrar bland frågorna så verkar de vara rätt väl blandade. Det är inte så mycket geografi som man skulle kunna befara. Även om "Världen", "Europa" och "Sverige" utgör tre av de sju kategorierna. I dessa finns nämligen en stor del allmänkulturella frågor. 

Bland de övriga så tyckte jag att de på "Kultur och nöje" var lätta medan de på "Sport" ofta vart för mej helt obegripliga. Så en rätt normal blandning och svårighetsgrad.

Bokfotbojan räknar procenten rätt svarade frågor. Jag svarade rätt på 60 %. Jag visste vilken nobelpristagare som har skrivit Shikasta och att Birger Sjöberg skrev Kvartetten som sprängdes. Men inte namnet på Napoleons häst. 

Alla frågorna har jag inte gått igenom. Så hur många Peter Handke-frågor boken innehåller vet jag inte. För få är min inte alltför vågade gissning.

(Först publicerad 22 december 2010. Det kom en uppföljare till boken. Tv-programmet har fortfarande inte lagts ner.)

Chilling adventures of Sabrina

Chilling Adventures of Sabrina Vol 1 av Roberta Aguirre-Sacasa (text) och Robert Hack (bild)

Efter att den tecknade serien Afterlife with Archie där tonårsseriehjälten Ackes stad Riverdale drabbas av zombier blev populär så kom denna andra ungdomsserie omgjord till skräckserie från Archie Comics. 
Sabrina, tonårshäxan, är mer känd från tv-serien men var från början en tecknad serie.
Den här är inte lika underhållande som Afterlife with Archie. Skämtet med den var att den berättade historien allvarligt men med figurerna från skämtserien. Det gjorde att den kändes ny för att vara en zombieserie. Men en skräckberättelse med en ung häxa i huvudrollen är något man läst och sett många gånger förr.

(Först publicerad 31 januari 2017, som del av Läst i januari (det kommer en Läst i november senare i dag). Chilling Adventures of Sabrina har som bekant blivit en tv-serie sen dess. I tv-versionen så är skräcken lite nedtonad. TV-serien är som en blandning av seriealbumet ovan och de mer traditionella Sabrina-serien. Vilket funkar bättre. Vad som talar för den tecknade serien är de snygga omslagen. Men ett par av dessa är inkorporerade i seriens förtexter.)

Problemet med Susan – Neil Gaiman och Narnia

she can see a centaur, its throat slit, on the grass near her. The horse half of it is a vivid chestnut. Its human skin is nut-brown from the sun. She finds herself staring at the horse's penis, wondering about centaurs mating, imagines being kissed by that bearded face

"The Problem of Susan" är en kort novell av Neil Gaiman från 2004. Den börjar och slutar med en drömsekvens. Därimellan besöker en ung journalist en barnboksforskare. De talar om Narnia-böckerna av C. S. Lewis. Drömmen som ramar in novellen bygger på en scen ur en av Narnia-böckerna.

Narnia har påverkat flera verk av Gaiman. Mest direkt Sandman-seriealbumet A Game of You. Där blir kvinnan Barbie förflyttad till sin barndoms fantasiland. Karaktärerna i detta land och deras dialog lånar från flera av Narnia-böckerna. Allas favoritnarniakaraktär myrslingerbulten Surpöl är här lätt förklädd till en råtta i en trenchcoat. En karta över landet påminner om de kartor av Pauline Baynes som finns med i Lewis böcker. 

Den starkaste scenen i A Game of You utgår från Den sista striden. Denna den sista av Narnia-böckerna är också den som diskuteras i samtalet mellan journalisten och forskaren. Forskaren förlorade sin familj i en tågolycka vilket får journalisten att associera till Susan i Narnia. Och ett replikskifte i Den sista striden där det framgår att Susan inte längre "är en vän av Narnia". Journalisten berättar att hon som tolvåring tagit upp problemet med Susan med sin engelskalärare.
"All the other kids go off to Paradise, and Susan can't go. She's[...]too fond of lipsticks and nylons and invitation to parties[...]There must have been something else wrong with Susan[...]something they didn't tell us. Otherwise she wouldn't have been damned like that-denied the Heaven of further up and further in."

Flera författare har när de har kritiserat Narnia och dess kristna undertext inriktat sej på den här passagen med Susan och läppstiftet och nylonet. J. K. Rowling är en, Philip Pullman (vars Den mörka materian brukar beskrivas som en Anti-Narnia) en annan. De menar att det är Susans sexualitet som gör att hon blir förnekad Aslans nåd. 

Birgitta Hammars översättning utesluter läppstiftet och nylonet. Vilket gjorde att jag när jag första gången läste A Game of You missade betydelsen av att ett läppstift används för att stryka över ett namn och skriva ett annat i en episod i albumet.

Det är transkvinnan Wandas pojknamn (deadname) som stryks över. Fyra av Barbies grannar följer efter henne in i sagolandet. Wanda får inte följa med då hon inte erkänns som kvinna av den magiska ritualen. Här utestängs Wanda av en matriarkal tradition. Barbies fantasiland har inte Narnias kristna undertext.

Gaiman är inte fullt lika kritisk mot Narnia som till exempel Pullman. Men han har i ett tal berättat att när han som tolvåring (alltså i samma ålder som journalisten i "The Problem of Susan" tar upp problemet med Susan med sin engelskalärare) läste om Narnia-böckerna och märkte de kristna paraleller som gick över hans huvud vid den första barndomsläsningen av böckerna så blev han förnärmad över att författaren haft en (inte särskilt väl)gömd agenda. Detta gjorde Narnia mindre i hans ögon. 

A Game of You är Narnia minus Jesus. Den religiösa undertexten blir ersatt av en narniansk intertextuell undertext. Morpheus (Sandman) står för Aslan såsom Aslan står för Kristus. Denna förskjutning fungerar och ger albumet lite mer tyngd än de flesta historier kring en vuxen som besöker sitt barndoms sagolandskap (möjligen kan en läsare som inte ser Narnia-paralellerna vid första läsningen komma att känna en liknande besvikelse om den tolvårige Gaiman vid en omläsning).

Där A Game of You på detta sätt lyckas inordna sin föräldratext som en mindre del av det sandmanska landskapet så lösgör sej "The Problem of Susan" aldrig från att vara en till fiktion (dåligt) förklädd kritik av samma text.

Problemet med "The Problem of Susan" är ett som delas av en stor del av Gaimans post-sandmanska verk. Det är en berättelse om en berättelse snarare än en berättelse i egen kraft. 

De två drömsekvenserna är rätt bra. Den första omtolkar en scen ur Häxan och lejonet. Medan den andra fortsätter och ändrar förloppet där. Den första är bättre än den andra som kanske blir för lite obscent blasfemisk för sitt eget bästa.

I novellen ingår en tredje drömscen där Mary Poppins skrivs om. Mary Poppins blir lite märkligt en slags positiv mottext till Narnia. Men den korta passagen är ändå bäst i novellen.

"The Problem of Susan" går enklast att hitta i novellsamlingen Fragile things som är en bra ingångsport till Gaimans författarskap.

Bild överst från Den sista striden av Pauline Baynes, nederst från Sandman: A Game of You av Shawn McManus och Bryan Talbot.

(Först publicerad 12 april 2010. Jag läste om Sandman i år. Alla 75 numren. I dag läste jag det sista. Tycker serien höll bra. Just A Game of You lider emellertid av ojämna teckningar. I förordet till det seriealbumet skriver Samuel Delany att det var en del diskussion kring skildringen av hur transkvinnan Wanda skildras när serien var ny.)

Häxan och lejonet och Bacchus och jultomten

"Det var en storvuxen man i klarröd rock och skinnbrämad luva med röd tofs i, och han hade ett stort vitt skägg som föll som ett skummande vattenfall över hans bröst. Alla kände igen honom, för trots att det bara är i Narnia man träffar honom, så har alla i vår värld — världen på den här sidan skåpdörren — sett bilder av honom och hört talas om honom." 
översättning här och nedan Birgitta Hammar 

Aslans återkomst till Narnia i Häxan och lejonet av C.S. Lewis föregås av att jultomten åker runt i landet och delar ut presenter till narnierna. Att Narnia har haft, och kommer att ha, jul är kanske lite underligt då de varken haft Jesus eller någon Oden. (Fast inte konstigare än att de pratar engelska.)

I uppföljaren Caspian, prins av Narnia så spelar Bacchus i form av en ung gosse samma roll som jultomten i den tidigare boken. Bacchus förvandlar elaka pojkar till grisar, en elak man till ett träd och skrämmer "knubbiga prudentliga små flickor" på flykten.
En del av Narnias nya befolkning (landet har ockuperats av ett folk som inte tror på Aslan och magi) ansluter sej till Bacchus, hans dansande flickor och Aslan och våra hjältar. Bland annat en flicka från samma flickskola som de knubbiga flickorna. Två menader hjälper "henne att ta av en del av hennes onödiga och obekväma kläder", det vill säja skoluniformen.

Dessa karnevaliska inslag i Narnia-böckerna är dock underordnade den kristna traditionen. "Jag skulle ha blivit nästan rädd för Bacchus och alla hans vilda flickor, om vi inte hade haft Aslan med oss", säjer Susan till Lucy. Liksom julen är äldre hedniska traditioner här domesticerade av den kristna kyrkan.

Att jultomten och Bacchus ingår i Aslans entourage är ett av flera inslag som gör att ekvationen Aslan=Jesus inte är helt korrekt.

En annan sak där berättelserna skiljer sej åt är att Aslan kommer tillbaka inte en eller två gånger utan åtminstone tre. Om Aslan är Kristus är han den segrande Kristus, ständigt återkommande. Men liksom vår Jesus så kommer han inte med fred, utan med svärd.

(Först publicerad påsken 2010. I dag är det 120 år sen C. S. Lewis föddes.)

Citerat från vad jag läste i maj 2016

"Solen, för första gången på man minns inte hur länge, och en himmel överväldigande blå. Jag var ute i dagsljus för omväxlings skull, och hittade pittoreska små gator som jag ännu inte sett, eller i varje fall inte lagt märke till. Kommer ner till hamnen där en ensam fiskebåt ligger infrusen, sitter länge på en pollare med solvit snö omkring och hör Fyris' vatten brusa i fallet. Känner fåglarna i luften, och formulerar ett brev till Jenny om Rescontra som jag aldrig skriver."

ur Student -64 av Gun-Britt Sundström

"Och för dej just nu/är det ingen konst, säjer du/Du har ju kvinnokampen/som du kan beta av/tills nu orättvisorna mot kvinnor/är upphävda//För mej är det värre/säjer du och suckar/Vad ska jag skriva om/idag?/Vad kan det finnas att skriva om/för mej som är vit/och man/och medelålders?//Men vänta du/sådär en tjugo år/säjer du sen triumferande/När det inte längre finns/nån ojämlikhet kvar —/Vad har du då/tänkt skriva om?"

ur "För Richard Wright var det lätt på fyrtiotalet" i Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

(Först publicerad 8 maj 2016. Jag brukade ha en Citerat från veckans läsning där jag, som namnet antyder, citerade från vad jag läst i veckan. Inte ens det har jag gjort i år. De här två citaten är från böcker av författare jag då inte läst tidigare. Jag gillade bägge böckerna mycket. Och jag kom att läsa alla Gun-Britt Sundströms böcker (minus barnböckerna) åren som följde. Senast läste jag hennes Skrivliv, en redigerad dagbok från 1965 till 1979 som gavs ut i år. En av de bästa böcker jag läst i år. Skrivliv börjar med första romanen som är Student –64 ovan. (Rescontra i citatet är en roman av Jan Myrdal))

Slutet på Tjänarinnans berättelse

Det är väl troligt du redan känner till Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale), Margaret Atwoods roman om ett framtida kvinnoförtryckande Amerika. Det är en bra bok som (tyvärr) fortfarande är lika aktuell som när den kom ut 1985. Den  är väl värd att läsa om du inte redan gjort det.

Här tänkte jag ta upp vad som väl egentligen är romanens svagaste del. En epilog där det efterlämnade manuskript som utgör romanens text diskuteras. Detta i ett fiktivt föredrag kallat "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".

Att låta en berättelse om framtiden kommenteras av en ännu mera framtida framtid är något som också görs i Jack Londons roman Järnhälen (The Iron Heel). Romanen säjs liksom Tjänarinnans berättelse vara ett gammalt dokument - Everhardmanuskriptet. I texten beskrivs hur ett fascistiskt samhälle växer fram under 1910-talet.

Men i noterna kommenteras berättelsen av en framtida författare. Som lever i en tid när socialismen segrat flera århundraden senare.
Londons roman är en dystopi men dess fotnoter och inledningen ger glimtar av en utopi.

Den framtid i vilken föreläsningen i Atwoods roman tar plats verkar inte på motsvarande sätt vara någon feministisk eller jämlik utopi. Den manlige föreläsaren drar flera sexistiska skämt till publikens förtjusning.

Greppet med det framtida historiska dokumentet spelar emellertid en liknande roll hos Atwood och London. Och även om Atwoods framtid efter framtiden inte är någon utopi som den hos London så ger den ändå boken ett slags hoppfullt slut. Då den fascistisk-religiösa staten i romanen gått under.

(Först publicerad 2 september 2015. Atwood ska nu ha skrivit fortsättning på boken. Vilket väl inte låter som en jättebra idé. Vi får väl se om fortsättningen också bjuder på en uppföljare till "Problem beträffande äkthetsbevisning i samband med Tjänstekvinnans berättelse".)

Om en vinternatt en resande av Italo Calvino

Du skall just börja läsa mitt inlägg om Italo Calvinos roman Om en vinternatt en resande. Slappna av. Koncentrera dej. Avlägsna alla ovidkommande tankar.
Du märker irriterat att inlägget börjar på samma sätt som Calvinos roman men fortsätter ändå att läsa vidare.

Romanen riktar sej till ett du: Läsaren av själva romanen. Fast Läsaren märker snart att han (ja han, det dyker upp en Läsarinna senare i texten) har fått ett felaktigt ex av romanen som trycker om samma kapitel flera gånger. När han går tillbaka till affären får han reda på att det han läst är från en annan polsk roman och vill läsa denna i stället. Men det visar sej i sin tur vara fel bok så han ger sej ut på en jakt efter den riktiga.

Hela tiden leds Läsaren till nya berättelser som ständigt blir avbrytna. Dessa är skrivna i olika stilar. Det här metalitterära inslaget har gjort att boken kallats för postmodern. Men experimenterandet i boken är snarare klassiskt modernistiskt. Som om modernismen fortfarande levde och mådde bra (boken kom ut 1979).

Kalla det modernistiskt eller postmodernt men bokens grepp med ständigt nya aldrig avslutade berättelser har stört en del läsare ("Du kastar boken på golvet, du skulle vilja slänga ut den genom fönstret," övers. Viveca Melander). Men jag tycker det är en mycket underhållande bok.

(Först publicerad 17 september 2017. Inlägget ingick då i en Italo Calvino-vecka. Och i ett större tema där jag skrev om alla böckerna i min boksamling i bokstavsordning. Det om Tarzan som jag repriserade tidigare i dag ingick också i det temat. Ett tema som ett tag hjälpte mej att hålla på och blogga. Men det blev bara en handfull inlägg till i detta tema. Nästa bok skulle vara Människans revolt av Albert Camus.)

Tarzan – apornas son

"Först försökte Tarzan peta loss de små figurerna från sidorna, men han märkte snart att de inte var verkliga. Många av bilderna kände han inte igen — tåg, hästar, kor och hus låg utanför hans erfarenhet. Men ännu konstigare var de små svarta bilderna som stod bredvid de färglagda. Han trodde att det måste vara något slags underliga skalbaggar, för många av dem hade ben."
övers. John-Henri Holmberg

Det säjs att en kvinna som skulle ärva Edgar Rice Burroughs pengar en gång kallade hans böcker för eskapistiskt nonsens i tron att det var så Burroughs själv betraktade dem. Burroughs gjorde då henne arvlös. Han trodde på sina skapelser Tarzan och John Carter och kanske är det en anledning till att de (eller åtminstone Tarzan) överlevt.

Tarzan — apornas son handlar som du nog vet om ett barn som uppfostras av apor. Han växer upp och hittas av en grupp upptäktsresanden som tar med honom hem till England.
Burroughs kom att skriva 24 böcker om Tarzan. Böckerna filmades. Och många har försökt kopiera konceptet (som George Bruce i "Scream of the Condor" där en man blivit uppfostrad av gamar — novellen är lika fånig som den låter).

Tarzan betyder i boken "vitt skinn" och visst märks det att boken kommer från en annan tid (1912 för att vara exakt). Senaste filmatiseringen försökte ändra om historien till en anti-kolonial berättelse. Men ursprungsberättelsen är i högsta grad en kolonial myt. Vilket gör det intressant att läsa den i ett postkolonialt perspektiv.

Kanske är filmerna numer populärare än böckerna. När skribenter som Edward Said eller Sven Lindqvist skriver om Tarzan så är det Johnny Weissmullers Tarzan de främst skriver om. Men boken är också rätt fängslande.

Tarzan är kanske inte stor litteratur men när Tarzan upptäcker världen ser läsaren den också ibland med nya ögon. Som i citatet överst där bokstäver beskrivs som nån slags underliga skalbaggar. Eller i novellen "The God of Tarzan" där Tarzan får höra talas om konceptet Gud: "If he met God, Tarzan would be prepared. One could never tell whether a grass rope, a war spear, or a poisoned arrow would be most efficacious against an unfamiliar foe. Tarzan of the Apes was quite content – if God wished to fight, the ape-man had no doubt as to the outcome of the struggle."

Utgåvan jag har är något förkortad. Det ska finnas en svensk oavkortad översättning. Men jag märkte inte att jag missade något.

(Först publicerad 26 januari 2017. "Scream of The Condor" finns i Philip José Farmers antologi Mother was a lovely beast som jag skrivit om HÄR. Farmer har i sina egna verk ofta använt sej av Tarzan-myten.)

Och en konung trädde in i mörkret av Mattias Jeschko-Edberg

"Det som behövs sägas har redan sagts. Det vi kan göra är att pussla ihop bitarna." Så slutar essän "I Themsens smutsiga vatten" i Mattias Jeschko-Edbergs nya bok Och en konung trädde in i mörkret. En samling artiklar och kommentarer enligt undertiteln.
Och vad som behöver säjas, vad som har sagts och vad som inte kan säjas är något som återkommer i texterna här om böcker, tv-serier, politik, filosofi, musik och poesi.

En del av texterna har publicerats tidigare. Texterna om böcker är ibland regelrätta recensioner, ibland är böckerna snarare avstamp för resonemang.
Essäerna har ofta ett malmöperspektiv, vilket man som malmöbo inte är bortskämd med. En text som bland annat tar upp hur Rosengård beskrevs av Fox News år 2004 ("Det cyniska svaret är att Fox News åkte till Rosengård så att de skulle slippa åka till Baltimore.") har fått ny aktualitet den här veckan.

Den texten handlar om David Simons tv-serier Uppdrag mord och The Wire. 
En annan artikel tar upp hur Simons Generation Kill mottogs i Sverige, hur lätt man godtog de amerikanska soldaternas perspektiv. Det är en av flera texter i samlingen om USA. Eller bilden av USA. "Det handlar om hur vi blir betagna, inte av USA, utan av vår bild av USA."

Titelessän är en av texterna om USA. Om USA:s krigföring i Irak. Den anknyter också till Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Vilket är en anledning till att boken fick mej att tänka på Sven Lindqvists Utrota varenda jävel. Lindqvists bok börjar med orden "Du vet redan tillräckligt." Och Jeschko-Edberg verkar instämma: "Vi vet alla vad som sker, men vi arbetar frenetiskt för att inte behöva erkänna det."

Tidigare har Jeschko-Edberg gett ut diktsamlingen Eldträd tidig morgon (och en novellsamling, men den har jag inte läst). Flera teman återkommer från diktsamlingen. En dikt heter till exempel "Roseanne Barr" och en fängslande text i Och en konung handlar om komikern Roseanne Barr. Essäerna om USA:s krigföring känns som en fortsättning på dikten "Transkriptioner av dagsljus" om tortyr i Eldträd. (Här är min recension av Eldträd).

I Och en konungs sista text om sockerförsöket, ett av den svenska statens största övergrepp på funktionshindrade och en avhandling som ursäktar det så räcker till slut prosan inte till utan texten bryts upp och övergår till poesi, blir till dikt.

Det finns många av artiklarna och kommentarerna som man hade kunnat skriva mer om. "Anteckningar om Lars Noréns tidiga poesi" tyckte jag mycket om. De flesta essäerna fann jag läsvärda, även de om jamaicansk reggae som jag aldrig lyssnat på.
En skildring där jaget är på semester och fantiserar om hur civilisationen går under i en zombiekatastrof är en av höjdpunkterna (och påminde mej också om Lindqvist).

Allt som allt är det en fängslande bok. Ibland en uppfordrande bok: "Vi måste skaffa oss bättre fantasi, så att vi kan drömma oss bortom denna värld."

(Först publicerad 23 februari 2017. Sen dess har Mattias Jeschko-Edberg gett ut två böcker som jag läst men inte skrivit något om. Som att ligga i ett tomt badkar, en blandning mellan en roman och en pjäs. Och essäsamlingen Southern bastards, Kebabträume.
Den senare innehåller två essäer. En om Jason Aarons och Jason Latours tecknade serie Southern Bastards (som är en bra serie) och en längre självbiografisk essä om att arbeta som delgivare. En självbiografisk essä som också blir en berättelse om det svenska klassamhället. En berättelse som du borde läsa.)

Butter jubilerar

I dag är det 12 år sen jag startade den här bloggen. På senare tid har den inte varit särskilt aktiv.  Det här är bara det fyrtiotredje inlägget i år.
Den här veckan kommer att firas med repriser.

Fåglarna och andra noveller

Det blir en annorlunda upplevelse att läsa en berättelse om man sett filmen innan.
Två av de fem novellerna i Fåglarna och andra noveller av Daphne du Maurier har filmatiserats: Titelnovellen och "Titta inte nu". Novellerna i boken har funnits tidigare på svenska men just den här novellkombinationen är ny.

"Titta inte nu" blev filmen Don't look now av regissören Nicolas Roeg. Det är en obehaglig suggestiv film. Den säjs vara du Mauriers egen favorit av de filmer som byggde på hennes berättelser. Novellen är inte dålig. Den har ungefär samma handling som filmen. Ett gift par har förlorat sin dotter och hustrun får kontakt med ett par systrar. En av systrarna säjer att hon kan se deras döda dotter.
Det är en välskriven och gedigen skräcknovell men den saknar Roegs films smygande obehagliga känsla och är betydligt mer konventionell. Den har också ett oväntat slut som tyvärr blir mindre oväntat om man sett filmen (även om detta nu inte är du Mauriers fel).

Svagast i samlingen är "Inte efter midnatt", om en lärare med undertryckt homosexualitet som hittar en magisk hednisk krukskärva. Den har åldrats dåligt.

"De blå linserna" där en kvinna vaknar upp efter en ögonoperation och märker att alla människor har djurhuvuden är rätt festlig i sin beskrivning av de djurhuvade människorna men gör sen inte så mycket av premissen. Den lär vara påverkad av att du Mauriers man hade en affär.

Medan "Äppelträdet" ska ha influerats av att hon själv hade en affär. "Äppelträdet" är helt klart bäst av de ofilmade berättelserna i boken. Om en man som har ett äppelträd som kanske är hans döda fru.

I titelnovellen så börjar fåglarna attackera mänskligheten. ("Det är inte alls bara här, det är överallt. I London och över hela landet. Det har hänt någonting med fåglarna." övers. Gerd Lilliehöök) Enligt Jonas Thente i samlingens förord så inledde "Fåglarna" naturen slår tillbaka-genren. Vilket är tveksamt. Även om man struntar i att det kom ut en roman med samma namn där fåglar också attackerar folk så har vi ju till exempel "Myrorna" av H. G. Wells.
"Fåglarna" klarar sej lite bättre gentemot filmen Fåglarna. Fågelattackerna är ännu otäckare här (och boken slipper åldrade specialeffekter). Den är också tillräckligt annorlunda med en annan huvudperson för att ge den som sett Alfred Hitchcocks film en ny upplevelse.
Och den får en att förstå varför du Maurier fortfarande är en populär författare i England.

(Först publicerat 6 mars 2017. Regissören Nicolas Roeg dog nyligen. Andra bra filmer han gjorde förutom Don't look now är till exempel Performance och Walkabout.)

Storstäderna och det forteanska livet av Johan Asplund

"Sirenerna kan på sitt sätt tyckas än mänskligare än cyklopen: de är förförerskor. Endast en responsiv varelse kan bli förförd, men Odysseus har ordnat det så att hans responsivitet är satt ur spel. Eposet förtäljer inte huruvida sirenerna förstod att Odysseus blev förförd (men var förhindrad att ge sig hän) eller trodde att deras konster helt hade förfelat sin verkan. Det senare är det troligaste. Sirenernas mänskligaste ögonblick kommer när de (enligt andra källor än det homeriska eposet) efter att Odysseus har seglat förbi begår självmord."
ur "Odysseus Co"

Liksom den året innan utgivna Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft så tar Storstäderna och det forteanska livet från 1992 upp ämnen som ligger nära Det sociala livets elementära former.

Det är tre essäer. En om Amelia Earhart, en om Odysseus och titelnovellen om mystiska försvinnanden.
Texterna anknyter till varandra. Så tar den sista essän även upp Earhart.

Forteansk i titeln är bildat efter Charles Fort. En man som gav ut böcker med underliga och oförklarade fenomen. Asplund sysslar emellertid inte med det övernaturliga: "Jag är förvisso inte ute efter att försöka lansera något slags 'parasociologi'". Även om man så klart gärna läst en bok om parasociologi.

Bäst i boken är essän om Odysseus. Som bland annat undersöker om Odysseus var en rationellt handlande människa, en så kallad homo economicus (spoiler: nej). Men alla essäerna är läsvärda och det är en av Asplunds mest underhållande böcker.

(Denna repris från 27:e augusti 2015 inleder Butter tar ordets jubileumsvecka. Jag har rättat en del stavfel i inlägget. Johan Asplund dog tidigare den här månaden. Han blev 81 år gammal.)