Det var en sådan dag som aldrig återkommer

Det var en sådan dag med Gunder Hägg på spotify

Tore Berger är en svensk singer/songwriter. Mest känd för att ha varit med i Blå tåget. Som först hette Gunder Hägg.
I mitten av allt är en bok med Bergers sånger som kom ut 1989. Texterna åtföljs av noter och ackord tecknade av Kjell Westling som också var med i Blå tåget.
Förutom sånger Berger skrev åt Blå tåget innehåller boken sånger från hans soloalbum.

Sången på länken är från Blå tåget/Gunder Häggs tredje skiva Glassfabriken. Den avslutar boken.
"Jag såg med välbehag/på tingens alla former/Deras färger var ej illa/Det räckte mer än nog//Det är en ödets lag/att verklighetens normer/var nåt man lärde sig att gilla/långt hellre än man dog"

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning.)

Mikael Wiehe och Jan Myrdals stora pris

Lillan Står I HagenMikael Wiehe - Lillan står i hagen

Veckans sång (på länken) är av årets mottagare av Jan Myrdals stora pris Mikael Wiehe. Från albumet Lindansaren (1983). Tidiga 80-talswiehe hade ett lite annorlunda sound tack Georg Fitzpatricks synthar.

Wiehe är en värdig pristagare. Han har gjort många bra skivor. Jag har en gång sett en lysande konsert med honom i en av Malmös parker. Och senaste skivan Protestsånger (jag tror det är den senaste, det är svårt att hålla reda på, han är fortfarande mycket produktiv) är helt lyssningsmöjligt.
Att priset fortsätter att gå till konstnärer och skriftställare i många olika genrer är också kul.

Den årliga upprördheten över Leninpriset är rätt tröttsam. Själv har jag svårt för namnet. Visst är det som Wiehe säjer i Hallands nyheter en provokation. Men den är ju gjord nu och så rolig var den inte till att börja med (att ge Myrdals mindre pris namnet Robespierre-priset är en lite fyndigare provokation).

Det hade varit roligt om priset gått till nån utanför vänstern i ordets snäva mening nästa gång. Stig Larsson eller Lars Gustafsson är värdiga kandidater. (Risken att Gustafsson skulle tacka nej finns naturligtvis. Ett av problemen med namnet.) (Uppdatering: Såg nu på facebook att Gustafsson skrev att det var "fullständigt ofattbart" att någon med självaktning kan ta emot ett leninpris.)

Jag har inte läst Sara Beischer som fick Jan Myrdals lilla pris. Jag tänkte låna en av hennes två romaner i dag när jag var på biblioteket. Men de var utlånade. Det har varit ett bra val av Robespierrepristagare tidigare år så jag ser priset som en läsrekommendation.

Bananskiva

Hur bananerna är med Fred Åkerström och Gösta Linderholm
(länk till youtubeklipp)



Bananskiva är en barnskiva från 1976 med texter av Lennart Hellsing och musik och arrangemang av Georg Riedel. Sångerna sjöngs av Fred Åkerström och Gösta Linderholm. Åkerström sjunger på sången på klippet ovan. (Hela skivan finns på spotify.)
Riedel och Åkerström skulle komma att samarbeta igen något år efteråt med Bellman-skivan Vila vid denna källa.

På LP:ns baksida skriver Hellsing att "Det här är ett första försök att i visans form berätta något om vad bananerna tror, vad de vet, vad de vill och hur de är i största allmänhet. Det blir alltmer nödvändigt att försöka bygga upp ens s k samexistens med övriga levande varelser på vår jord - om vi inte gör det så kommer vår art att gå under och bananerna att överta jorden."
Här märker man att även Hellsing påverkades av tidens vänsterströmmar. Något som man också kan se i "Hur bananerna är" ovan: "De drömmer drömmar om evig fred, om jämlikhet, syskonskap, frihet/men intill tredje och fjärde ledde ägs av banankompaniet.

 Förutom att vara (milt) samhällskritiska så handlar visorna om bananerna ofta om döden. Detta är tydligast i "Banankyrkogården". 1983 blev banandikterna på skivan till boken Bananbok med bilder av Tommy Östmar som hade gjort omslaget till skivan (på internet förekommer också 1975 som utgivningsår för boken, men detta är nog en sammanblandning med skivan). En av de bästa bilderna är den som illustrerar "Banankyrkogården".

 Min far brukade sjunga sånger ur skivan för mej när jag var liten. Bland annat "Vaggvisa för liten banan" med raderna"Grön ska bli gul/Vad tiden lider/Guldgul omsider/Guldgul omsider/Grön ska bli gul/Grön ska bli gul".
 För en vecka sen var min fars begravning. En av sångerna vi spelade var "Vaggvisa för liten banan".
 "Dröm dina drömmar/Sov på din gren".

I kväll: Grimasch om morgonen

"Grimasch om morgonen" ovan är en av mina favoritlåtar med Cornelis Vreeswijk.
Den finns på skivan Ballader och grimascher (1965).
"Ni har alldeles rätt i att grimascher är felstavat. Det heter grimaser. Fast det uttalas grimascher." skriver Vreeswijk på baksidan av albumets omslag.
Om "Grimasch på morgonen" skriver han att Alf Hambe är fadder till visan "Det är en visa sådan Alf Hambe skulle ha gjort den." Det finns likheter med Hambes sånger om Molom,ett fiktivt sånglandskap.
Hambe har något lite väl trubadurhögtidligt i tonen för min smak. Men han har gjort ett par bra sånger. Numera är väl "Kajsas udde" den mest kända, genom Fred Åkerströms inspelning.
("Grimasch om morgonen" gjorde Vreeswijk även på nederländska, Texten verkar emellertid skilja sej en del från den svenska. Vreeswijk ska ha spelat in åtminstone en Hambe-komposition på nederländska.)
(Först publicerad 14 november 2012. På årsdagen av Vreeswijks död.
"Du skrattar visor och sjunger skämt."
Jag lyssnade igenom alla mina Vreeswijk-skivor tidigare i år. Efter att jag skaffat en skivspelare så att jag äntligen kan spela mina vinylskivor igen. "Grimasch om morgonen" förblir en av mina Vreeswijk-favoriter.
Inlägget var veckans sång. Ett inslag jag brukade ha fört där jag la upp en låt och skrev något kort om den. Något jag funderar på att återuppta.)

If the girls were all blackbirds, or the girls were all thrushes

"If the girls were all panthers and raced round the mountain,/We'd see all of the boys take guns and go huntin'"
Sången "Sally my dear" finns på Pete Seegers skiva Goofing-Off Suite. Från början en tiotummare. En av Seegers mest experimentella 50-talsalbum. Där han inte bara gör gamla folksånger utan även tolkar Bach. Med banjo. 
Einstürzende Neubautens sångare Blixa Bargeld har nämnt Goofing-Off Suite bland sina favoritskivor.
"Sally my dear" saknar banjo och har istället flöjt. Sången finns i många varianter. Och heter ibland "Hares on the mountain". Seegers version är smärtsamt vacker.
Goofinf-Off Suite har getts ut på CD samman med den mer traditionella men ändå bra tiotummaren Darling Corey...

Both rosy-faced lasses and strapping young men

"Copshawholme fair" är en sång om en så kqallad "hiring fair" dit folk förr gick för att försöka få anställning på jordbruk. Som en arbetsförmedling. Fast med dans och uppträdanden och sång och "jugglers and tumblers and folks with no arms". Marknaden i Copshawholme hölls antingen andra frdagen i april eller fredagen innan den 17:e maj. (Om 17:e maj inföll på en fredag höll de den nog då. Så imorgon är alltså Copshawholme Fair-dagen.)

Tim Hart och Maddy Prior sjöng in den på Folk Songs of Old England volume 2. De spelade också in den i en elektrisk version med sitt band Steeleye Span. Men den versionen är inte alls lika bra.

Ibland himmel, ibland helvete och ibland svårt veta vad som är vad

"Heaven or hell" med Willie Nelson.


Willie Nelson fyller åttio år idag. Vilket vi firar med denna veckans sång.
Från albumet Phases and stages (1974). Sången spelades samma år in av Waylon Jennings. Nelson sjunger på den inspelningen, han kommer in på slutet. Den versionen är med på outlaw country-samlingen Wanted! The Outlaws. Det var där jag först hörde låten.

Perelaar

"Te Haarlen in den Houte / Ruitertje Jonk van Jaren" är den lite otympliga titeln på spåret ovan från Perelaars första album de Perelaar (1977).
Perelaar var ett folkmusikband som spelade traditionell holländsk musik. Mest dansvisor och barnramsor. De hittade sina sånger i bibliotek och arkiv.
De gav ut sju album. Jag har bara lyckats få tag på det första. Min entusiasm för den skivan har sällan delats av de som jag spelat den för.
Perelaar betyder päronträd.

Din värld har bara börjat

Jag tror inte jag kommer att göra någon årsbästalista i år. Men om jag hade gjort en så skulle nog ovanstående blivit "årets låt" på den.

"Nothin but time" från Cat Powers Sun. Jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om den plattan. Från början var jag heller inte riktigt säker på vad jag tyckte om det här spåret, men det har vunnit mej över. Ett slags 2010-talets svar på "Heroes" ("It's up to you/to be a superhero" heter det i texten som för att trumfa Bowies gamla uppmaning). Enligt intervjuer är den skriven till Cat Powers före detta killes tonårsdotter. Och det är ju lite fint.
Låten är rätt så lång.

Let's go to Zanzibar

"Zanzibar" är från en demo med Honey is cool. Det var den första Honey is cool-låt jag hörde. Den spelades på vad jag tror hette P3 Demo.
De ställde genom radioprogrammet också upp i en alternativ melodifestival för låtskrivande ungdom. Men jag minns inte säkert om det var med den här låten. De vann inte i vilket fall.
Texten till "Zanzibar" är inspirerad av Joakim Pirinens ensidare "En besynnerlig dröm" där en pojke drömmer att han borstar tänderna - "Plötsligt gick jag ända fram till handfatet!"
I sista rutan vaknar han upp på sin flodhäst på väg mot Zanzibar.
Den finns i albumet Gas.

Karin Dreijer som sjöng i Honey is cool har senare bildat banden The Knife och Fever Ray.
Zanzibar är en självstyrande del av Tanzania, som idag firar nationaldag.

(Först publicerad 26 april 2011. Då det var Tanzanias nationaldag. Det är det inte i dag. I dag är det Albaniens nationaldag. Signaturen Konungen kommenterade då att "Detta kan va ditt bästa inlägg ever!!!". En tvetydig komplimang.)

My baby's so vain she's almost a mirror

"Shivers" med Divine Fits Divine Fits är ett band som sångaren i Spoon och sångaren i Wolf Parade har tillsammans. "Shivers" ovan är från deras första album A Thing Called Divine Fits som kom ut nyligen. Det är en cover. En Rowland S. Howard-komposition som Howard hade med sej från sitt gamla band när han gick med i Boys Next Door. Boys Next Door skulle snart byta namn till Birthday Party och var Nick Caves grupp innan Nick Cave & The Bad Seeds. Det är en rätt okej version.

Det finns ett särskilt slags ädelt vin som man bör njuta försiktigt

"Grimasch om morgonen" ovan är en av mina favoritlåtar med Cornelis Vreeswijk.
Den finns på skivan Ballader och grimascher (1965).
"Ni har alldeles rätt i att grimascher är felstavat. Det heter grimaser. Fast det uttalas grimascher." skriver Vreeswijk på baksidan på albumets omslag.
Om "Grimasch på morgonen" skriver han att Alf Hambe är fadder till visan "Det är en visa sådan Alf Hambe skulle ha gjort den."Det finns likheter med Hambes sånger om Molom,ett fiktivt sånglandskap.
Hambe har något lite väl trubadurhögtidligt i tonen. Men han har gjort ett par bra sånger. Numera är väl "Kajsas udde" den mest kända, genom Fred Åkerströms inspelning.
("Grimasch om morgonen" gjorde Vreeswijk även på nederländska, Texten verkar emellertid skilja sej en del från den svenska. Vreeswijk ska ha spelat in åtminstone en Hambe-komposition på nederländska.)
I veckan var det 25 år sedan Vreeswijk dog.
"Du skrattar visor och sjunger skämt."

This vicious cabaret ur V för vendetta

Remember, remember, the fifth of November

Ett kapitel av Alan Moore och David Lloyds tecknade serie V för Vendetta består av en sång som V sjunger om karaktärerna i serien. Förutom Lloyds bilder finns också noter.
Moore har spelat med i ett band eller två. Detroitgruppen Dirtbombs har gjort en av hans låtar på sitt senaste album. Men denna version av sången inspelad av David J. från Bauhaus, ska vara en rätt fri tolkning av noterna. Men följer texten.
David J. spelade under en period i ett band med Moore. På baksidan av ett av Bauhaus skivalbum finns en dikt av Moore.

Videon till är en fanvideo ihopsatt av bilder ur seriealbumet och av bilder ur filmatiseringen.
Jag tyckte rätt bra om filmen. Men den ersätter inte serien som är mer komplex och en av de bästa engelskspråkiga så kallade grafiska romanerna. Så läs den.

Raderna "Remember, remember... finns även i albumet men framlyfts på ett effektivt sätt i filmen.

(Detta är en repris från 5 november 2009.
Andra inlägg om V för Vendetta:
Om seriealbumet 
De tio bästa serierna av Alan Moore
Med V för Vendetta på förstaplatsen.
Om Alan Moore-filmatiseringar
Rankade från sämst till bäst. Även här är V för Vendetta på förstaplatsen.
Om Marvelman av Alan Moore
"Serien gick från början i Warrior samtidigt med V för Vendetta och de kan säjas utgöras av två sidor av samma mynt. Utopi/dystopi, Stålmannen/Läderlappen, upplyst despot/frihetskämpe."

och
Alan Moore som musiker

Om en samlings-cd med Alan Moore. ("This Vicious Cabaret" är inte med.) Som "Trampling Tokyo" där Gojira eller Godzilla klagar "And I'm so tired of trampling Tokyo".
Skivan medföljde boken Alan Moore: Storyteller av Gary Spencer Millidge. Där fanns också manus till ett kapitel av V för Vendetta som aldrig användes. Egentligen hade jag tänkt skriva om detta outgivna kapitel idag. Men så läste jag det och det vara bara rätt trist. Man förstod varför det inte blev använt. Så istället denna repris.)

Vi valde inte våldet, det valde man åt oss

"Vi valde inte våldet" är det inledande spåret på skivan Allt växer tills det hejdas... med undertiteln "sånger med Fickteatern" från 1971. Fickteatern var en politisk teatergrupp med bland andra Suzanne Osten. Fickteatern använde mycket musik i sina föreställningar.
Men det här är enligt konvolutet inte sånger från deras pjäser utan nyskrivna sånger med texter som beställts av Sven Wernström och Jesper Jensen. Musiken skrevs av Gunnar Edander (som gjorde musiken till Jösses flickor.)  
Texterna av Wernström, däribland "Vi valde inte våldet", gavs ut samman med en del andra sånger och dikter av Wernström i häftet Upproret har börjat som jag också har. Ett tunnt, mycket rött häfte. Med bilder av kvinnliga svarta pantrar och löpsedlar och poliser som drar i demonstranter.
 En vers i sången handlar om den svenska polisen. "Vad vill ni vi ska göra/Ge upp till varje pris/och låta oss slås sönder/av Wallenbergs polis?". Jag kan förstå tanken. Det är en värld och en kamp, liksom. Men bredvid de andra verserna om förtryck och svält och brinnande byar så blir det klumpigt.

 Sången är ett försvar för våld. Och skivan och boken kommer nära att romantisera våldet flera gånger. Som i den om "Vi valde inte våldet" påminnande "Revolution" där det låter "Ge mej ett bra gevär/Säg mej hur det ska skötas broder/Ge mej ett bra gevär/Säg mej var vi ska mötas, broder". Sjunget till Edanders vackra melodi. Vacker är också skivans mest spridda sång "En vietnamesisk bonde". Som fanns med på Vietnam är nära. Sånger av De Förenade FNL-Grupperna (du kan höra den inspelningen  HÄR ).
Jag tycker revolutionsromantiken här blir obehaglig. Det är en sång om en bonde som genomför ett självmordsuppdrag. (Numera kommer jag att tänka på "Lovalot" av M.I.A. när jag hör den - en annan senare sång om en självmordsbombare.)

 Albumet är idag kanske mest en artefakt från den tiden. Men några av spåren är lyssningsbara. Däribland trots den märkliga produktionen "Vi valde inte våldet" (Den är dock inte den bästa sången på skivan, det är "Ett brev" med text av den danske dramatikern Jensen, översatt av Wernström). Och frågan "Vad vill ni vi ska göra/som världen nu ser ut/Avskaffa imperialismen/med FN-beslut?" är fortfarande tänkvärd.

Men du var human, Jack Uppskäraren

"Jack Uppskäraren" med Cornelis Vreeswijk:

 Jag har just läst Lars Forssells diktsamling Jack Uppskäraren och andra visor tryckta i år som då inte är tryckt i år utan år 1966. Det är en Forssell på allra bäst och argast humör. Visor om generaliisimo Franco. Om krig och makt och fascism.

 Två av texterna finns insjungna av Cornelis Vreeswijk på skivan Visor, svarta och röda (1972) där Vreeswijk tolkar Forssell-texter. Den inledande (efter dedikationen "Till alla som tycker att de är bara skit/Dessa sånger") "Staffan var en stalledräng" och då titelsången.

 "Jack Uppskäraren" ingår i avdelningen "Visor om mördare". Det är en av tre sånger om gärningsmän - en slags moraliteter. Dessa tre hör ihop. Jack Uppskäraren och andra visor tryckta i år har kommentarer i slutet till ett par av dikterna, bland annat till "Jack Uppskäraren" där det kort förklaras vem Jack the Ripper var: "Efter mordet på Mary Kelly försvann Jack the Ripper. Han blev aldrig avslöjad och kostade därigenom åtminstone en polischef hans höga ställning."

(Youtube-klippet har en bild på en AIK-flagga, vilket ju är underligt men går bra att ignorera.)

De fattigas piano som klinkar dag och natt

Ulla Sjöblom - De fattigas piano

Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp -
(och sen) så börjar alla skratta...
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta...

"De fattigas piano" är en svensk översättning av en fransk chansonnett. Originalet av Léo Ferré heter "Le Piano du Pauvre". Lars Forssell har gjort den svenska texten.
Forssell överasatte flera franska sånger. Förutom av Ferré bland andra Boris Vian. "De fattigas piano" med Ulla Sjöblom gavs först ut på en EP där Sjöblom även gjorde "Jag står här på ett torg". En Vian i (rätt fri) tolkning av Forssell. Detta var femtiotal, och klimatet var det kalla krigets och skivan blev indragen.
Ett par år senare gavs den ut igen i en lite längre version (senare hälften av andra versen: "Hur Louis Mariano på restaurang Atom" och så vidare, finns inte med i ursprungsversionen). Det ovan är den längre versionen.

Jag älskade den här sången som liten. Fast i Sven-Bertil Taubes version. Taube spelade i början av 80-talet in ett helt album med Ferré översatt av Forssell (Sven-Bertil Taube sjunger Léo Ferré) som inte får saknas i någon Taube den yngre-samling värd namnet. Men Ulla Sjöblom gör den också bra. Och bägge versionerna svarar T. S. Eliot: "Sitt lugnt min kära vän/och läs 'The Hollow Men',/låt ingen oro störa!/En smäll blir slutet men/kanhända snyftningen.../ändå blir svår att höra!"

It's the same old lady, hanging out her wash standing in the rain, wearing a mackintosh

"Same old man" med Karen Dalton från In my own time (det finns fler versioner med henne). Det är en traditionell sång som finns i flera varianter. "Old man at the mill" heter den när Diddlers och New Lost City Ramblers gör den. "The Jolly Miller" när den görs av Pete Seeger.
Det hörde en sällskapslek till sången en gång i tiden.
"Same old man" heter den också när Holy Modal Rounders gör den. Dalton hade körat på en av deras skivor och Peter Stampfel från Holy Modal spelade med henne. Och spåret ligger nära deras version.
Holy Modal gör den på sin första och den är riktigt bra även med dem. Men Daltons röst här är sagolikt vacker på sitt helt egna sätt.

Andlöst

Jag har lyssnat mycket på Cat Power på senaste tiden. Dels det senaste albumet (som jag gillar) men också de äldre. Som förra Jukebox.
I reklamen för den nya så säjs det att det än första med eget material sen The Greatest. Vilket jag tycker är att nedvärdera coverplattan Jukebox. Som är riktigt bra. Som den här covern på Nick Caves "Breathless" (på limitedversionen av albumet).

Rich Folks Hoax

I går var jag och såg Searching for Sugar Man. En riktigt bra film.
Dokumentären handlar om artisten Sixto Rodrigiez. Låten ovan är från hans debutalbum Cold fact. Jag tror inte låten var med i filmen.

Struck me kinda funny seem kinda funny sir to me

          Now Mary Lou loved Johnny with a love mean and true
          She said baby I'll work for you everyday and bring my money home to you
          One day he up and left her and ever since that
          She waits down at the end of that dirt road fot young Johnny to come back
          Struck me kinda funny funny yea indeed how at the end of every hard earned day people find some
          reason to believe


Jag kan känna mej kluven till Bruce Springsteen. Men mer idén Springsteen än skivorna. Där somt är slätstruket men somt också riktigt bra.
"Reason to believe", den avslutande sången på Nebraska (1982), är min favoritlåt med Springsteen.