Min mor och Katarina Frostensons poesi

"I Katarina Frostensons diktning uppträder ett lyriskt jag som tycks sammansatt av två motsatta egenskaper, aggressivitet och offermentalitet. Det är ett starkt diktat jag, också i sin egenskap av offer."

ur Från Orfeus till Eurydike av Lena Malmberg

"Är inte där mer. Blir kvar i luften, efter den vandrandes gång. Rösten, berättelsen lever i luften, stannar där. Ett summer av fraser, trassel av satser. Anrop – Som samtalen under ditt ansikte, röstmysteriet. Det jag aldrig får veta – "

ur Stränderna av Katarina Frostenson 

När jag ser att den svenska poeten Katarina Frostenson fyller 70 år så tar jag fram ett par diktsamlingar som tillhört min mor: Stränderna och Joner. Min mor har antecknat flitigt i dem.

Katarina Frostenson var en av hennes favoritpoeter och hon skrev också om Katarina Frostensons poesi (bland fem andra samtida svenska poeters) i sin avhandling Från Orfeus till Eurydike: En rörelse i samtida svensk lyrik (2000). 

För mej är Katarina Frostensons poesi för alltid förknippad med min mor.

I två fotnoter i mammas avhandling så nämner hon de två fotoböcker Katarina Frostenson och hennes man Jean-Claude Arnault gett ut tillsammans. Där Jean-Claude Arnault stod för fotografierna och Katarina Frostenson för texten (de gav ut en till fotobok efter det att avhandlingen kom ut). Jag minns när mamma lånade böckerna i samband med att hon jobbade på avhandlingen och hur förvånade vi var över att fotona var så svaga.

Min mor dog 2014. Några år innan någon svensk poesiläsare fick tag i en magisk aphand och önskade att fler människor skulle veta vem Katarina Frostenson är.

Jag vet inte om min mor hade hört ryktena om Jean-Claude Arnault. Hon befann sej rätt långt bort från det stockholmska kulturfolkvimlet. Om hon hört ryktena så berättade hon dem inte vidare till mej.

När det skrevs som mest om skandalen kring Katarina Frostenson så undrade jag ofta vad min mor skulle ha tänkt och sagt om det. Men en del av mej var också glad över att hon slapp höra om det. En betydligt större del av mej önskade att jag kunde pratat med henne om det.

Och jag saknar att diskutera poesi med henne. Jag saknar att prata med henne.

Förra året läste jag Katarina Frostensons K och F – en färd. Böckerna är försvarstal. K är märklig då den ofta är så trivsam: diktcitat, prat om böcker och filmer, författaranekdoter.  Och sen bittra ord om hur hon och hennes man är falskeligt anklagade och förföljda trots att anklagelserna så vitt jag förstår inte är falska.

I F – en färd är berättaren lika övertygad om att det är alla andra som har fel men tonen är mer konsistent, sorgsnare.

Dessa två böcker har säkert lästs i betydligt större utsträckning än hennes diktsamlingar. Jag vet inte om de är särskilt bra.

Jag läser i Stränderna och Joner. Det är stark, vacker poesi. En och annan versrad låter tvetydigare nu än när jag läste dem innan skandalen. Men jag tycker fortfarande detta är bland de bästa svenska diktsamlingarna. För mej kommer de alltid att vara viktiga. Jag stannar upp ibland och försöker läsa vad min mor skrivit i marginalen.

Vi bad officianten läsa några rader ur Katarina Frostensons dikt "Mors spår" på vår mors begravning:

"Hon vänder sig om

och slår ut

mitt i vintern

mitt i vintern slår hon ut

snökristallansikte

hon vänder sig bort från mig ett tag för alltid"

(ur Joner)

(Först publicerad 5 mars 2023. Det var alltså den dagen som Katarina Frostenson fyllde 70.)

Min mor och Katarina Frostensons poesi

"I Katarina Frostensons diktning uppträder ett lyriskt jag som tycks sammansatt av två motsatta egenskaper, aggressivitet och offermentalitet. Det är ett starkt diktat jag, också i sin egenskap av offer."

ur Från Orfeus till Eurydike av Lena Malmberg

"Är inte där mer. Blir kvar i luften, efter den vandrandes gång. Rösten, berättelsen lever i luften, stannar där. Ett summer av fraser, trassel av satser. Anrop – Som samtalen under ditt ansikte, röstmysteriet. Det jag aldrig får veta – "

ur Stränderna av Katarina Frostenson 

När jag ser att den svenska poeten Katarina Frostenson fyller 70 år i dag så tar jag fram ett par diktsamlingar som tillhört min mor: Stränderna och Joner. Min mor har antecknat flitigt i dem.

Katarina Frostenson var en av hennes favoritpoeter och hon skrev också om Katarina Frostensons poesi (bland fem andra samtida svenska poeters) i sin avhandling Från Orfeus till Eurydike: En rörelse i samtida svensk lyrik (2000). 

För mej är Katarina Frostensons poesi för alltid förknippad med min mor.

I två fotnoter i mammas avhandling så nämner hon de två fotoböcker Katarina Frostenson och hennes man Jean-Claude Arnault gett ut tillsammans. Där Jean-Claude Arnault stod för fotografierna och Katarina Frostenson för texten (de gav ut en till fotobok efter det att avhandlingen kom ut). Jag minns när mamma lånade böckerna i samband med att hon jobbade på avhandlingen och hur förvånade vi var över att fotona var så svaga.

Min mor dog 2014. Några år innan någon svensk poesiläsare fick tag i en magisk aphand och önskade att fler människor skulle veta vem Katarina Frostenson är.

Jag vet inte om min mor hade hört ryktena om Jean-Claude Arnault. Hon befann sej rätt långt bort från det stockholmska kulturfolkvimlet. Om hon hört ryktena så berättade hon dem inte vidare till mej.

När det skrevs som mest om skandalen kring Katarina Frostenson så undrade jag ofta vad min mor skulle ha tänkt och sagt om det. Men en del av mej var också glad över att hon slapp höra om det. En betydligt större del av mej önskade att jag kunde pratat med henne om det.

Och jag saknar att diskutera poesi med henne. Jag saknar att prata med henne.

Förra året läste jag Katarina Frostensons K och F – en färd. Böckerna är försvarstal. K är märklig då den ofta är så trivsam: diktcitat, prat om böcker och filmer, författaranekdoter.  Och sen bittra ord om hur hon och hennes man är falskeligt anklagade och förföljda trots att anklagelserna så vitt jag förstår inte är falska.

I F – en färd är berättaren lika övertygad om att det är alla andra som har fel men tonen är mer konsistent, sorgsnare.

Dessa två böcker har säkert lästs i betydligt större utsträckning än hennes diktsamlingar. Jag vet inte om de är särskilt bra.

Jag läser i Stränderna och Joner. Det är stark, vacker poesi. En och annan versrad låter tvetydigare nu än när jag läste dem innan skandalen. Men jag tycker fortfarande detta är bland de bästa svenska diktsamlingarna. För mej kommer de alltid att vara viktiga. Jag stannar upp ibland och försöker läsa vad min mor skrivit i marginalen.

Vi bad officianten läsa några rader ur Katarina Frostensons dikt "Mors spår" på vår mors begravning:

"Hon vänder sig om

och slår ut

mitt i vintern

mitt i vintern slår hon ut

snökristallansikte

hon vänder sig bort från mig ett tag för alltid"

(ur Joner)

Ulla Olin

"Jag har vant mig att leva som människa/med fem sinnen och ibland ett sjätte/Jag har aldrig önskat mig tusen liv//Ett enda liv räcker/en enda dag, en stund av nåd"

Ur "En dag, en stund" i Närmare dikt, till dig av Ulla Olin

Bland de böcker jag tog från mina föräldrars boksamling efter att de dog fanns fyra diktsamlingar av Ulla Olin. De var min mors. Hon tyckte om Ulla Olins dikter. Åtminstone Ulla Olins sena dikter.

I dag är det hundra år sen Ulla Olin föddes. Jag tar fram de fyra diktsamlingarna från bokhyllan och bläddrar i dem.

Ulla Olin debuterade tidigt som poet men slog igenom sent. Hon föddes i Finland men flyttade till Sverige i slutet av 40-talet ("Den som har rest iväg minns sin ungdoms fosterland bättre än den som bor kvar" skriver hon i sin sista diktsamling Oförklarligt lysande.)

Efter flytten till Sverige arbetade hon som folkskollärare och fortsatte att då och då ge ut diktsamlingar. På 80-talet började hennes poesi att utmärksammas. Bo Carpelan och Claes Andersson hade med några av Ulla Olins dikter i en antologi med finlandssvensk lyrik (I Eftervärme så står några diktrader av Bo Carpelan som motto). Ett par år senare gavs ett urval med hennes dikter ut där Lennart Sjögren hade skrivit ett förord. Torsten Ekbom skrev en hyllande recension i DN. Ulla Olin intervjuades i tidningen dagen efter: "– Det är spännande, säger hon, att bli läst." (Bilden nedan är från den intervjun.)

Den äldsta boken min mor ägde och alltså den äldsta jag har är Eftervärme från 1990. Ulla Olin var 70 år när den kom ut. Den skrevs strax efter att hennes man hade dött. Både Eftervärme och den därpå följande Solen installerad (1992) handlar om makens död och använder sej av "den klassiska elegins former" (som Lena Malmberg (min mamma) skriver i avhandlingen Från Orfeus till Eurydike). Det är två mycket vackra diktsamlingar.

Mina föräldrar hade många böcker. Jag kunde bara ta en liten del av dem. Varför valde jag egentligen dessa fyra böcker av Ulla Olin? Dels var det en poet jag förknippade med min mor. Vi hade pratat om henne. Och jag hade läst och tyckt om Solen installerad. Det var också vackra utgåvor. Men kanske var det också för att temat i de ovan nämnda diktsamlingarna var sorgen efter att mista en älskad. 

Det tog ett tag innan jag kunde läsa Eftervärme. Mina föräldrars död var för nära. När jag sen läste den var det många dikter i den som jag hade velat prata med min mor om (som dikten "Vi skulle ha läst Tranströmer tillsammans i dag" som handlar om att vilja prata om saker man läst med en som har dött). Jag blir fortfarande lite tårögd av en del av dikterna när jag nu bläddrar i den.

I årets första nummer av Lyrikvännen så skriver David Zimmerman om Eftervärme med anledning av Ulla Olins (då kommande) hundraårsdag.

"Att inte vara död är en god sak" heter det i sista raden i Ulla Olins dikt "Att ha gott bröd till kaffet är en god sak" i Solen installerad som får avsluta detta inlägg. Ulla Olin dog i februari 2009. Min mor dog i mars 2014.

Att ha gott bröd till kaffet är en god sak

Att solen skiner är en god sak

Att få brev utan att vänta brev är en god sak

Att kunna älska någon är bra

Att ha något att skänka bort är bra

Att inte vara död är en god sak

Ulla Olin

Jonas Mellgrens Enka

"1975 proklamerades av FN som internationella kvinnoåret. Förstamajboken det året hette Kvinnobilder och gavs ut av Grupp 8, Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Ordfront. Den såldes vid förstamajdemonstrationer runt om i Sverige och innehöll bl a en berättelse om Jonas Mellgrens Enka, född 1842, årsbarn med folkskolan. Hennes barnbarn frågar sig varför hon, som drog upp en stor barnaskara, nämns enbart som Odalstorparen Jonas Mellgrens Enka både i kyrkböcker och skattelängder. Aldrig fick hon heta Stina Marta Mattsdotter. En strävan som kvinnoförfattarna på 1970-talet hade var att ge röst åt kvinnorna – både åt det egna jaget i bekännelsens form och åt de ännu tysta kvinnorna i utvecklingsromanens form. Man ville visa upp starka förebilder och skapa en modern beredskapslitteratur vars resultat skulle avspegla sig ute i samhället. Åtminstone nutidens Stina Marta Mattsdotter skulle äntligen få höras i eget namn."
ur "Att skriva sig fri" av Lena Malmberg, i Nordisk kvinnolitteraturhistoria 4

Ovan är avslutningen av en artikel min mor skrev om 70-talets bekännelselitteratur. Du kan läsa hela artikeln på nätet liksom resten av Nordisk kvinnolitteraturhistoria. 

Lena Malmberg 1951-2014

"I början av 70-talet läste Göran Sonnevi sin dikt 'Om kriget i Vietnam' i ett lyrikprogram på tv. Jag har uppläsningen inspelad och lyssnar på den ibland. Ljudet är svajigt och knastrigt, i bakgrunden gråter min äldste son - då några månader gammal. Vad jag funderar på numera är vad som var så viktigt med den dikten, den uppläsningen, att vi tog fram den gamla, dåliga bandspelaren och med hjälp av mikrofon spelade in programmet istället för att lyfta upp barnet som grät och trösta det."
ur "Det töar i världen men snöar i Lund" av Lena Malmberg, (i Hotad idyll, red. K. Salomon m. fl.)

Från Orfeus till Eurydike

I Från Orfeus till Eurydike. En rörelse i samtida svensk lyrik (2000) av Lena Malmberg så läses dikter av Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Bruno K. Öijer och några till svenska poeter utifrån Orfeusmyten. (Ni vet - Orfeus sjunger och spelar så bra att naturen själv lystrar till hans sång. När hans älskade Eurydike dör så stiger Orfe ner i underjorden för att hämta tillbaka henne. Om han vänder sej om försvinner Eurydike. Så han vänder sej om. Och blir senare söndersliten av backanter. Men fortsätter att sjunga. There's no business like showbusiness.) Fast en Orfeusmyt som förskjutits till att främst handla om Eurydike. Boken fick ett stipendium som sekreteraren i Svenska Akademien, på den tiden Horace Engdahl, ger till en avhandling inom humaniora. Den är då skriven av min mor. Som fyller 60 år idag.