Citerat från veckans läsning

"Brevet ligger under all litteratur, säger en del. Det kan man undra. Dionysos tänker man sig inte skriva brev.
  Romanen har ibland möjligen låtsats skriva brev.
  Romanen är en essä dividerad med en saga, säger norrmannen Georg Johannesen."
ur "Ett brev till slut till Suzanne Osten" i Fylgja av Lars Andersson

"Om denna dikt har C. D. W. uttalat sig fördömande, hvilket vi blott som ett plus i rekommendationen anmärka." ur recension av Nya dikter av E. K-n. (Emil Kléen) i Kristianstadsbladet 18/5 1894, i Samtida kritik i svensk press av Gustaf Frödings diktsamlingar 1891-1898, red. Ingvald Rosenblad (C. D. W. är Carl David af Wirsén)

Gleipner av Lars Andersson

"Hur har man fått människorna att tro på tiden? Jag frågar mig detta och nödgas som tidigare konstatera att jag inte ser någon förklaring. Men mär den väl etablerats kom den väl till pass."
ur "Gumbril" av Lars Andersson

Lars Andersson var förr en läst och hyllad författare. Nu hör man inte så ofta talas om honom. Det är kanske inte så konstigt. Alla böcker kan inte överleva. Att det ofta är lite av en slump vilka författares verk som fortsätter att läsas är något man inte alltid låtsas om.

Jag har läst flera av Anderssons böcker men har bara en. Novellsamlingen Gleipner från 1977. Det var Anderssons fjärde bok. Den innehåller sex noveller som kan säjas ha samma tema. Tydligast är det temat i bokens bästa novell "Gumbril". I den diskuteras boktitelns Gleipner under en bilresa.

Gleipner är kedjan gudarna lät fjättra Fenrisulven med "förfärdigad av kattfjätens buller, kvinnans skägg, bergets rötter, björnens grönbete, fiskens andedräkt och fågelns spott" De börjar fantisera ihop en ny myt om en figur som under de yttersta dagarna ska befria Fenrisulven med sitt svärd. Svärdbäraren ges namnet Gumbril.

Novellen berättas i fem perspektiv, fem berättelser.

Man skulle önska att åtminstone denna novell överlevde.

En gång samtida essäer

För att kolla up en sak om Ulf Eriksson och Peter Handke plockar jag fram kritikerantologin Samtida från 1990. Denna samling redigerad av Lars Ellesröm & Cecilia Hansson har undertiteln "Essäer om svenska författarskap" och innehåller 11 texter av lika många litteraturvetare om lika många författare. Redan att läsa innehållsförteckningen är som att flyttas till en helt annan litterär tid.

Bara det att två av essäerna har ordet "utopi" i titeln. Och att dessa två handlar om Lars Andersson och Björn Ranelid. När hörde man senast talas om dessa två författare?
Okej, Ranelid hör man kanske ibland talas om men sällan hans författarskap. Och vem skulle numera påstå att han tillhör de "dagens viktigare författare" som det på baksidan påstås att Samtida ger en introduktion till?

Nu var knappast Ranelid ett självklart val 1990 heller. Hur mycket mytisk kvalité hans texter än påstås ha ("Vi har sett hur Björn Ranelid konsekvent förankrar sin utopi") Magnus Erikssons essä "Den pågående utopin".

Det är också mindre själva författarna (Kristina Lugn, Ulf Lundell, Niklas Rådström, Klas Östergren med flera) som alla ändå mer eller mindre finns kvar i den svenska numera samtida litteraturen, än tonen i essäerna som får samlingen att kännas avlägsen tidsmässigt.
Författarna tilldelas tolkningskostymer som i de flesta fall är alldeles för stora för dem. Förutom "utopi" förekommer i essätitlarna ord och uttryck som "myller", "det eviga nuet", "profet", "karnevalståg". De mest uppenbart medelmåttiga romaner och dikter tilldelas utopiska och/eller mytiska kvalitéer. Detta har väl också lite att göra med att det är unga kritiker som skrivit texterna.

Flera av essäerna är trots allt rätt intressanta. Även Erikssons essä om Ranelid. Själva idén med utopiska författarskap känns lite som en av de där delarna av 80-talet som man kan sakna. Även om de utopiskt-mytiska anspråken kan kännas lite smålöjliga tilldelade en Ranelid i stället för en Llosa (eller åtminstone den Lars Ahlin som Eriksson jämför Ranelid med). Och Mona Sandqvist om Eva Ström innehåller en del intressant. Och så vidare.

Samlingen ger en ögonblicksbild av den akademiska synen på den svenska litteraturen anno 1990. Och det gör den lite intressant.