Ur En liten tid av Majken Johansson

"Min stackars utskällda jul, vad jag ser fram emot dig!/Tack vare att du finns/skingras äntligen novemberdunklet/av strålande ljusgirlanger över hela stan."
Majken Johansson, ur "En liten tid" i Från Magdala

Citerat från veckans läsning

"När jag uppskattar avstånd så använder jag Lönngatan i Malmö som måttstock. En gång i tiden, när jag bodde inom Persborgsområdet, läste jag i Sydsvenskan en uppgift att det var tusen meter från Persborg längs Lönngatan till Lantmannagatan.
  Jag gick ut till Lönngatan och nötte omsorgsfullt in synbilden av Lönngatans sträckning ända till Lantmannagatan.
  Så nu placerade jag Lönngator i havet utanför Ystad. Det blev tre hela sju tiondelar och det är detsamma som 2 sjömil. Om någon behöver ett bra måttband så kan jag låna ut Lönngatan. Trafikanter kan ta nån annan väg under tiden."
ur Vatten över huvud taget av Dénis Lindbohm

"Jag hade en sommar./Den var för stor, och ville inte passa./Annars kunde jag väl startat/ett världskrig, eller en oerhört aktiv/jordbruksministär./Men sommarn var för stor/och växte sig allt större, och tommare, och sprack."
ur "Tider" i Buskteater av Majken Johansson

I ordning

Jag läser efterordet i Stig Larssons Artiklar 1975 - 2004. Där skriver han om en intervju med Majken Johansson i Stridsropet, Frälsningsarméns tidning (Johansson är mest känd för att hon, mellan andra och tredje diktsamlingen, gick och blev frälsningssoldat) "där hon poängterade hur underligt hon tyckte att det var att de som läste hennes diktsamlingar ibland inte läste dem från pärm till pärm, snarare lite hipp som happ" (citatet är då av Larsson, inte Johansson).

Vilket ger mej lite dåligt samvete. Eftersom jag är rätt säker på att jag nog läst Johanssons dikter i oordning (hon är bra - det finns en samlingsvolym, Dikter, som kom för en tio år sen). Liksom de flesta dikt- och novellsamlingar.

Samtidigt som jag lånade Artiklar 1975 - 2004 (som stod i en av de ödsligare delarna av biblioteket) lånade jag också "The Lottery and other stories" av Shirley Jackson. Nu läser jag först den första novellen i samlingen - "The Intoxicated". En novell om en man på en fest som går ut i köket för att nyktra till och hamnar i samtal med värdens sjuttonåriga dotter (hon rättar honom när han kallar henne sextonåring "'I'm seventeen".' She looked up and smiled at him again. 'There's a terrible difference,' she said.) Hon för in samtalet på världens nära undergång.

Och naturligtvis är denna novell den perfekta att inleda med.

Jag läser i presentationen av Jackson i början av boken att hon dog idag för 46 år sen.