Animal Man av Grant Morrison

-The bomb's continued existence seems to suggest that the world is to suffer destruction after all. Either that, or it simply serves some dramatic function. -Or exists to make a philosophical point. ur Animal Man 24

Nyligen hittade jag en bunt av Grant Morrisons Animal Man i lösnummer och har läst i dessa de senaste dagarna. Som en av flera amerikanska serietidningar i slutet av 80-talet så var Animal Man en ny version av en gammal obskyr seriehjälte. Grant Morrison, som på den tiden var mycket inne på djurrättsfrågor, hade grävt fram denna figur vars kraft var att kunna låna egenskap från djur i närheten och lät honom bli en medveten vegetarian. Serien var först bara menad att vara en mini-serie men då den sålde bra omvandlades den till en pågående månatlig tidning. I och med detta lade Morrison till ett metafiktivt drag som under seriens gång skulle komma att växa sej allt starkare. I nummer 5, det första numret efter de som utgjorde den ursprungliga mini-serien, får vi möte en svagt maskerad Wile E. Coyote (Gråben) från Road Runner-filmerna som lämnat sin tecknade filmvärld och trätt in i vår (eller då Animal Mans) värld. Numret heter "The Coyote Gospel" och Gråben är här en messiasfigur. Detta i en, någorlunda, allvarlig ton. Från Alan Moores Swamp Thing till Peter Milligans Shade the Changing Man, så påmindes läsaren ofta om den tidigare versionen av karaktären. Men sällan så direkt som i Morrison's Animal Man. Vi får se olika versioner av Animal Mans ursprungshistoria. Dessa stämmer inte riktigt. Det är fel år. Hans kostym är annorlunda. Den tidigare Animal Man och hans bakgrundshistoria hotar under en av de tidiga berättelserna ta över, skriva in sin historia över den nya versionen. Detta förklaras. Men förklaringen är typiskt morrisonskt bisarr. Det metanarrativa ökar så sakta under seriens gång. Men under första hälften av serien har ändå Animal Mans, eller Buddy Bakers, ökade intresse för djurrätt och andra för tiden populära frågor som apartheid en stor roll. Och i tidningens brevsidor diskuteras dessa frågor. Särskilt ett omslag gjort av Brian Bolland med en labatorieapa med igensydda ögonlock får stor uppmärksamhet. Den här delen av serien har dock något lite förutsäjbart över sej. Hur långt har man rätt att gå?, delfiner är också intelligenta och så vidare. Att serien här är en på sitt sätt rättfram version av en (då) modern mainstreamserie, där andra av förlagets superhjältar med kopplingar till djurriket gör cameos, ger till en del genom kontrasten en större styrka åt de underligare metatextuella kvalitéerna i serien. Men strax innan serien i den sista tredjedelen helt går in i sitt karnevaliska firande av superhjälteseriens absurda sidor så finns ett par nummer där Animal Man svär hämnd och klär sej i en extrem kostym (i läder dessutom. Detta är nog menat som en kritik av vad som marknadsfördes som "mature" (mogna) serier - en sekvens är en anspelning på en passage i Alan Moores Swamp Thing. Men samtidigt blir episoden en trött version av det den kritiserar. Men ofta fungerar kontrasten. Det existentiellt metafiktiva temat i Animal Man är inte helt unikt, det har funnits sen Cervantes dagar - slutet på serien påminner till exempel en del om slutet på Kurt Vonneguts Morgonmål för mästare, även om Morrison gör det mycket bättre - men att det går genom en amerikansk (off-)mainstreamserie ger något extra subversivt åt det hela. Tecknarna Troug & Hazlewoos får nuförtiden ofta lite orättvist dålig kritik. Deras stil är enklare än den nu populära men den passar serien väl. Särskilt de sista numrena där de många underliga seriefigurerna framträder. Animal Man är samlad i tre album. Serien börjar lite långsamt men kan klart rekommenderas. Och för den som är intresserad av den Grant Morrisons senare arbeten så hittar man här fröet till många av hans viktigaste teman.

The continuum is purged at last of all inconsistencies. A foretaste of Purification day, when we shall celebrate the aeonic union. Hmm. This butterfly is an Earth 14-species. också ur Animal Man 24

De tio bästa av Grant Morrison

Timothy Callahan har gjort en lista på de tio bästa serierna skrivna av Grant Morrison. Och en på de fem sämsta. Av de han anser är sämst har jag bara läst en. Så låt oss ignorera den biten. Men jag tänkte göra en lista på de jag själv anser är de bästa Morrison-serierna. Även om jag nu knappast har läst lika mycket av Morrison som Callahan. Som skrivit boken Grant Morrison: The Early Years

1. Flex Mentallo
Grant Morrison är en skotsk serieförfattare i den amerikanska mainstreamn. Men han har lyckats hålla en udda auteur-aktig stämma i denna huvudfåra.
Flex Mentallo, ett tidigt samarbete med Frank Quitely, handlar på sätt och vis om superhjältar. Men på ett besynnerligt surrealistiskt vis. Mycket metafiktion. (Tvåa på Callahans lista).
2. Filth
"Frederic Wertham was fucking right!" utbrister en av personerna i Flex Mentallo. Och denna serie, tecknad av Chris Weston, skulle nog kunna vara ett argument för den åsikten. Handlar om en hemlig organisation kallad The Filth som vår hjälte, en ensam medelålders kattägare, en dag finner att han egentligen tillhör. Och att den han tror han är bara är en täckmantel, en persona som injiceras..
3. We3
En kort perfekt skilding av våldsamma husdjur. Fantastiska nyskapande paneler av Frank Quitely.
4. Marvel Boy
Popserie kallar Grant Morrison det här samarbetet med J. G. Jones om en tonårig utomjording i kamp mot mänskligheten.
5. Seven Soldiers
Sju miniserier som löst hänger samman. Vid varje omläsning och ombläddring tycker jag allt bättre om den här serien som skildrar utkanterna av den amerikanska populärseriens marker. Bäst av serierna är Seven Soldiers Frankenstein tätt följs av Klarion. Men dety går att hitta nya saker även i de andra.
6. Invisibles
Kanske den mest morrisonska i bunten. Om popmagi och lovecraftska konspirationer. De ständiga referenserna till motkulturellt populära saker som Sade och Illuminati förlorar lite i verkan om man faktiskt känner till merparten av hans markörer. Serien är en av Grant Morrisons längsta och de olika delarna skiljer sej åt. En intreessant sak med serien är att Morrison stod helt på countercultures sida när han började skriva den. Men senare har blivit mer kritisk mot denna. Den period av The Invisibles där man kan se hur han börjar byta åsikt är den mest intressanta. Sen har den gott om one-liners och sex och våld och sånt.
7. Doom Patrol
Också en lång och rätt ojämn serie. Men typisk tidig Morrison. "Did you know God spelled sideways is Gdo?"

8.All-Star Superman
Doom Patrol, Flex Mentallo och Filth har bisarra och förvrängda varianter på den genre som skapades när Stålmannen en gång blev till. Men Morrison förmår också skriva en rak, om än kanske lite väl vördnadsfull, version av Stålmannen själv. Också detta ett Frank Quitely-samarbete. Det finns en klarhet i själva serieberättandet här som man sällan ser.
9.Animal Man
Callahan har den här på förstaplatsen.
Vilket inte är så underligt då den kom att definiera den tidige Morrisons verk. Med metafiktionstema och sånt. Men förutom det femte numret om Gråben som Messias så tycker jag det dröjer innan serien når de där underliga stationerna. Stora delar av den trettiosexnumriga serien är väldigt lika andra amerikanska mainstreamseries från 90-talet.
10.New Adventures of Hitler
Ett tidigt arbete med mer konstserie-känsla. Bild av Steve Yeowell. Callahan har deras ännu tidigare samarbete Zenith(en serie som publicerats på svenska i Magnum.

Mer om Grant Morrison och Watchmen

Det har tidigare utannonserats att Grant Morrison ska göra en serie byggd på samma karaktärer som de Alan Moore och Dave Gibbons använde som förebild för Watchmen. Och att serien delvis skulle anamma samma stil som föregångaren från 1986. En Grant Morrisons Watchmen 2.

På ComicBookResources kan man läsa en intervju om den kommande serien Multiversity i 8 nummer. Ett av dessa nummer ska utspela sej på Watchmen-världen. Eller rättare Charlton-världen.

Det Multiversum som bygger utspelas i var ett koncept vars frö började i tidningen The Flash (Blixten) skriven av John Broome. Det hade funnits en tidigare tidning med en annan men liknande Blixten som lagts ner. Den nya Blixten mötte i ett av numrena den gamla Blixten som bodde i en annan dimension.
Snart befolkades denna värld av alla äldre hjältar som ägdes av DC Comics.

När förlaget köpte upp andra förlag tilldelades de en egen värld. Så fick Charlton-hjältarna såsom Question, Captain Atom och Peacemaker en.

Alla de här dimensionerna slogs på 80-talet ihop till en. I Grant Morrisons Animal Man beklagades att en del av det besynnerliga hos serierna gått förlorat. Det är därifrån bilden på superhjältar från en hippievärld till vänster kommer.

För ett par år sen återinförde DC Comics det här multiversum-systemet. Och det är alltså det som Grant Morrisons kommande miniserie utspelar sej i.
Åtta nummer varav sex stycken får en egen värld. Dessa kommer att bli:

En om en värld där nazisterna vann. Med en nazistisk stålmannen och läderlappen och så vidare.
Baserar sej på en av de tidigare många världarna. Fast där hade några som hette Freedom Fighters huvudrollen. (Aldrig hört talas om.)

Watchmen-boken eller Charlton-boken. Ska liksom Watchmen handla om ett mordfall. Hela det här projektet verkar vara Grant Morrisons försök att reta upp Alan Moore som troligen aldrig kommer att lägga märke till det.

En bok med pulpversioner av superhjältar.

En bok där 90-talets seriefigurer fortsatt bli äldre och det kommit en ny generation hjältar. Den här sortens serier finns det fler än man skulle vilja tro och de är aldrig bra. Men Morrison har skrivit mycket kring generationsteman på senare tid.

Och en som utspelar sej så att säja på vår jord.
En rätt populär värld för Stålmannen och de att besöka när jag läste Gigant som liten var en jord som då inte hade några superhjältar och var positionerad som vår värld. Den gick uppenbarligen dock under i ett kkärnvapenkrig så det var väl inte riktigt vår värld egentligen.
Det här med att låta superhjältar möta en värld mer lik vår är något som Grant Morrison använt som tema flera gånger på senare år som i hans avbrytna Authority och, sett lite annorlunda, i All-Star Superman.

Och den förutom Watchmennumret mest intressantas är den med Captain Marvel, av legala skäl kallad för Shazam.

Och den afro-amerikanske Stålmannen som i sin hemliga identitet är USAs president ska dyka upp i någon av de andra två numrena. Så det är alltid nåt.

Grant Morrison och Final Crisis eller hur män i trikåer pucklar på varandra, på postmodernt vis

För en vecka sedan kom det sjunde och sista numret av serietidningen Final Crisis ut. Vilket i en viss del av bloggosfären var det enda det talades om.

Serien, skriven av Grant Morrison och, från början, tecknad av J.G.Jones är en serie av det slag där så många superhjältar som möjligt från samma kompani går samman och slåss mot ett gemensamt hot.
En snäll syn på den här sortens spektakel är att det är närmast unikt för genren. En mer rimlig syn är väl att det bara är dumt.




Men Grant Morrison är bland de intressantaste författarna inom sin genre. Och hans tidigare projekt Seven Soldiers där han tagit sju tidigare förekommande karaktärer inom olika genrer och gjort en miniserie om vardera som på slutet kommer samman gjorde något nytt av den här sortens cross-over berättelse.

En tråd från en av de miniserierna ska fortsätta i Final Crisis. Tyvärr den sämsta. En som utgick från gamla Jack Kirby serier. Jack Kirby var en serietecknare som bland annat gjorde Fantastiska Fyran. Hans stil var väldigt karakteristisk. Idag mer eller mindre oläsliga så är hans serier ända vackra att se på.

Att serien ska utgå från Jack Kirby-figurer, hasns New Gods är ett skäl till att jag hållit mej avvaktande till serien. Ett annat är att en biserie: Superman Beyond 3D som verkar intressantare, utvecklar teman från Grant Morrisons All Star Superman, verkar bli samlad med andra mindre bra serier. Och jag lär om jag kommer att läsa serien läsa den i samlad form.

En del av utdragen som gått att läsa på nätet verkar spännande och Morrison verkar åtminstone försöka göra något nyskapande inom genren. Han har också använt superhjälteformen tidigare till exempel i Flex Mentallo och Animal Man för metanarrativa övningar.

En recensent på All too flat jämförde serien med Jaime Hernandez "Flies on the ceiling". Samme recensent påpekade dock i ett senare inlägg angående en av Morrisons intervjuer där han frågade varför serier inte kan vara som musik att han verkade helt omedveten om de många alternativa serier som finns.

Och senaste förhandsutdraget hade en svart Stålmannen från alternativ dimension vars hemliga identitet var den amerikanske presidenten.

Men annat som en strid mellan Stålflickan och en besatt Mary Marvel låter som en svag cover på Alan Moores Marvelman.


En serie som ju också tydligt påverkat Morrisons Batman som han skrivit samtidigt. Liksom för MarvelMan gör Läderlappens fiktiva livs alla motsättningar honom galen.

Serien har fått mycket blandade recensioner. På det hela taget verkar den framförallt vara väldigt märklig. Vilket ju alltid är ett plus.