10 bra sånger av och med Bob Dylan

I dag fyller Bob Dylan 80 år. Nedan är tio av mina favoriter av hans sånger ordnade kronologiskt. 

Lay down your weary tune, lay down

"Lay down your weary tune, lay down/Lay down the song you strum/And rest yourself 'neath the strength of strings/No voice can hope to hum" 

Sång som inte kom med på albumet "The Times They Are a-Changin' (gruppen The Byrds spelade in den). En vacker närmast sakral sång. 

Love Minus Zero/No Limit från Bringing It All Back Home (men min LP heter Subterranean Homesick Blues) 

"My love she speaks like silence,/Without ideals or violence,/She doesn't have to say she's faithful,/Yet she's true, like ice, like fire." 

Från Bob Dylans första elektriska album. Men den här kärlekssången hade inte känts främmande på de tidigare. 

Tombstone Blues från Highway 61 Revisited

"I wish I could write you a melody so plain/That could hold you, dear lady, from going insane/That could ease you and cool you and cease the pain/Of your useless and pointless knowledge"

Den här hade å andra sidan varit svår att tänka sej på de tidigare. Eller på någon annan skiva än Highway 61 som har ett alldeles eget sound.

 

Sad Eyed Lady of the Lowlands från Blonde on Blonde

"Oh, the farmers and the businessmen, they all did decide/To show you where the dead angels are that they used to hide/But why did they pick you to sympathize with their side?/How could they ever mistake you?" 

På dubbel-lp:n Blonde on Blonde (bilden som pryder detta inlägg är från albumets omslag, foto Jerry Schatzberg) upptar denna mer än elva minuter långa sång en hel skivsida. 

As I Went Out One Morning från John Wesley Harding

"As I went out one morning/To breathe the air around Tom Paine's/I spied the fairest damsel/That ever did walk in chains/I offered her my hand/She took me by the arm/I knew that very instant/She meant to do me harm" 

John Wesley H är fylld av vackra sånger (och en baksidestext) som antyder märkliga berättelser. Men ingen är vackrare än den här. 

Wedding Song från Planet Waves

"The tune that is yours and mine to play upon this earth,/We'll play it out the best we know, whatever it is worth," 

En väldigt vacker kärlekssång. 

Tangled up in blue från Blood on the tracks

"Then she opened up a book of poems/And handed it to me/Written by an Italian poet/From the thirteenth century/And every one of them words rang true/And glowed like burnin’ coal/Pourin’ off of every page/Like it was written in my soul from me to you/Tangled up in blue"

Ska man försvara att Bob Dylan har fått litterära priser så är den här texten ett bra argument. Det finns ett par olika textversioner. Aidan Day går igenom dem i sin bok Jokerman: Reading the Lyrics of Bob Dylan. En bok jag kan rekommendera. 

I and I från Infidels

"The world could come to an end tonight, but that's all right/She should still be there sleepin' when I get back" 

Aidan Day diskuterar även den här i Jokerman. 

Enligt en anekdot som Leonard Cohen brukade berätta så mötte han Bob Dylan efter en spelning då Dylan sa att han gillade Cohens sång "Hallelujah" och frågade Cohen hur lång tid den hade tagit honom att skriva. Ett par år, säjer Cohen och säjer i sin tur att "I and I" är en bra sång och frågar hur lång tid den tog att skriva? Kanske en kvart, svarar Dylan.

Dark Eyes från Empire Burlesque

"Oh, time is short and the days are sweet and passion rules the arrow that flies," 

En smärtsamt vacker ballad (på en annars rätt svag skiva). 

Make You Feel My Love från Time Out of Mind

"When the evening shadows and the stars appear/And there is no one there to dry your tears/I could hold you for a million years/To make you feel my love" 

Den här har jag personliga skäl till att jag tycker om. Men jag minns också när Time out of mind kom ut 1997 och hur en artist man lite såg som en som hade sin bästa tid bakom sej visade att han fortfarande kunde göra fantastisk musik. 

Du kan höra sångerna på den här spellistan med en extra version av Tangled up in blue. (Jag har också en lista med Dylan-covers.) 

Andra texter här på Butter tar ordet om Bob Dylan:

Bob Dylan och nobelpriset

"Jag blev förvånad när Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur. Men jag blev mer förvånad av kritiken mot priset. Ser man till en del av reaktionerna så skulle man kunna tro att det hade gått till Justin Bieber." 

Om de underliga reaktionerna som kom när Bob Dylan fick nobelpriset. 

Tarantula – Bob Dylans roman

" Dylans låttexter har flera influenser. Från protestmusik till modernistisk poesi till amerikansk folkmusik. Hans prosa är emellertid tydligt influerad främst av beatpoeterna – Alan Ginsberg, Lawrence Ferlinghetti och de där.

Det gör att boken inte blir lika stark som hans texter."

Bob Dylans baksidestexter

Bland annat om baksidestexten till John Wesley Harding som jag nämner ovan. 

Om Bob Dylan och Nick Cave

Efter att jag skrev det här inlägget så har Nick Cave i Sick Bag Song skrivit en dikt om när han träffar Bob Dylan. "And all the world ground to a halt/To accommodate this thought. It's him."

Bästa jag sett, läst och hört 2018: Skivor

Jag gjorde en sån där spotify-lista med mina favoritlåtar från förra året. Jag har gjort en för varje år sen 2016 så man kan se hur min smak sakta blir mesigare.
Det finns låtar från alla albumen på listan nedan minus Bob Dylan. Som då är de tio musikalbum jag gillade mest från 2018, alfabetiskt ordnade.

Anna & Elizabeth – The Invisible Comes To Us
Folkmusikduon Anna & Elisabeth gjorde sin bästa skiva hittills med traditionella låtar med modärnt komp.
Bästa spår: Ripest of Apples

Bob Dylan – More Blood, More Tracks: The Bootleg Series, Vol. 14 Sampler
Går att diskutera om den här är från 2018. Då sångerna är inspelade på 70-talet. Ännu ett album i Dylans bootleg-serie. Det intressantaste på länge med tagningar från Blood in the tracks. Texten till "Tangled up in blue" är ett starkt argument till varför det var rätt att Dylan fick nobelpriset. Medan en del av de andra sångerna är argument emot. (Jag har bara lyssnat på samplern, ett normalalbumlångt urval.)
Bästa spår: Tangled up in blue – take 3, remake 3

Marianne Faithfull – Negative capability
Marianne Faithfull är fortfarande coolast. Som man kan se på omslaget på den här skivan. Och som man kan höra på den här skivan.
Bästa spår: Misunderstanding

Laura Gibson – Goners
Det här är en välljudande skiva.
Bästa spår: Marjorie

Kajsa Grytt – Kniven i hjärtat
Kajsa Grytts bästa sen skivorna med Malena Jönsson.
Bästa spår: Jag är inget utan dig

Melissa Laveaux – Radyo siwèl
Melissa Laveaux är en haitisk-kanadensisk sångerska och låtskrivare vars musik var en ny bekantskap för mej i år. Kreolsk folkpop.
Bästa spår: Legba na konsole

Lera Lynn – Lera Lynn Plays Well with Others
Som titeln antyder så består skivan till står del av samarbeten och duetter. Mycket covers. Ibland gillar jag covers.
Bästa spår: Wolf like me (TV On The Radio-låten.)

Janelle Monáe – Dirty Computer
Filmen som släpptes till det här konceptalbumet hjälpte till att få den med på listan. En av årets bästa sf-filmer.
Bästa spår: Django Jane

Cat Power – Wanderer
(Inte säker på om Cat Power ska stå på C eller P men det spelar knappast så stor roll.) En lugnare, stillsammare och kanske också vackrare skiva än Cat Powers tidigare.
Bästa spår: Robbin Hood

John Prine – The Tree of Foregiveness
"The lonesome friends of science say/'The world will end most any day'/Well, if it does, then that's okay/'Cause I don't live there anyway/I live down deep inside my head"
Bästa spår: Lonesome Friends of Science

Bob Dylan och nobelpriset

"I wish I could write you a melody so plain
That could hold you, dear lady, from going insane
That could ease you and cool you and cease the pain
Of your useless and pointless knowledge"
ur "Tombstone blues" av Bob Dylan 

Jag blev förvånad när Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur. Men jag blev mer förvånad av kritiken mot priset. Ser man till en del av reaktionerna så skulle man kunna tro att det hade gått till Justin Bieber.

Det har talats om populism och att gynna populärkulturen. Men åtminstone sen Dylan blev hedersdoktor vid Princeton 1970 har han varit inskriven i finkulturen. Och så länge jag kan minnas har han nämnts i nobelprisspekulationerna (kanske inte lika mycket på senare år).

Om man ser till några av de andra amerikanska kandidaterna så är Joyce Carol Oates en populär och storsäljande författare. Och John Ashbery och Thomas Pynchon må skriva smal svårbegriplig poesi respektive gargantuanska modärnistiska romaner men bägge blandar in populärkulturella referenser i sina verk.
Pynchon var en gång nominerad till en Nebula (ett science fiction-pris). Han förlorade det till Arthur C. Clarke. John Ashbery har varit MTV:s poet laureate. Samtalet från populärkulturen kommer inifrån det litterära huset.

"Poesin förtvinar när den kommer för långt från musiken" skriver Ezra Pound i ABC för läsare. En invändning mot att Dylan fick priset är att han är musiker, inte författare. Men Dylans texter ligger mycket nära poesin. Och till litteraturen hör sånglyriken.
Men jag vet inte riktigt om jag instämmer i Horace Engdahls råd att läsa texterna utan musiken. Sången är ju en del av verket. (Aidan Day skriver intressant om hur Dylans sång påverkar hans lyrik i första kapitlet av Jokerman: Reading the Lyrics of Bob Dylan — en bok som jag kan rekommendera.) Och för egen del hör jag ändå melodin när jag läser texterna.

Dylan har också i sin poesi influerats av gamla amerikanska folksånger. Detta är tydligast på de tidiga skivorna. Men också den senare Dylan är mer influerad av Anthology of American Folk Music än av Dylan Thomas och Arthur Rimbaud. Ekon från gamla märkliga folksånger hörs genom hela hans ouvre.

En invändning man kan ha emot årets nobelpris är att Bob Dylan här verkar i en tradition som till stor del varit afroamerikansk och att till exempel Amiri Baraka, som liksom Dylan blandade beatpoesi och folkmusik, därför hade varit en bättre kandidat (om han inte hade varit död) från den traditionen.
Men Dylan bygger vidare på traditionen och gör (liksom Baraka) något nytt och eget av den.

Jag lyssnade igenom Dylans diskografi i början av året. Och slogs då av hur stark den faktiskt är.
Är då Dylan mer värd litteraturvärldens största pris än Ashbery, Oates och Pynchon? Alla de tre är på var sitt sätt utmärkta författare (om än, liksom Dylan, lite ojämna) som jag har haft stort nöje av att läsa. Och de hade, liksom Dylan, varit väl värda priset.

Om nån av dem hade fått priset så hade kanske artiklarna på kultursidorna handlat om deras verk. Jag minns när jag diskuterade Dylan en gång med min mor att hon då sa att det hade varit roligt om Dylan fick nobelpriset för då hade det kanske kommit intressanta närläsningar av hans texter. Jag tror inte hon hade varit nöjd med nivån på den diskussion om Dylan som har varit.

Dylan skrev en låt om när han mottog hedersdoktoratet i Princeton: "Day of the locusts". Jag hoppas han skriver en sång om sitt nobelpris också.

(Först publicerad 17 oktober 2016. Det var mitt mest besökta inlägg förra året. I sitt nobeltal tog Bob Dylan upp folksånger. John Ashbery dog i september.
Det sås av en del att nobelpriset blev förstört när Dylan fick det. Men trots detta så tilldelades en författare det även i år. Kanske hade det varit bra om priset hade blivit förstört. Nobelpriset i litteratur är med och ger svenska akademien sin makt över det svenska kulturlivet. En makt som har negativa sidor. Vilket vi påminnts om i veckan.)

Forever words av Johnny Cash

Johnny Cash hade flera strängar på sin gitarr. Förutom att spela in och skriva sånger så var han skådespelare och författare. Han skrev en roman och flera noveller, varav en science fiction-novell. Han skrev också dikter.

Nu har det kommit en bok med hans efterlämnade dikter: Forever words. Med förord av Cashs son John Carter Cash och en inledning av poeten Paul Muldoon. Muldoon, som förutom att vara poet även själv spelat i rockband (och förra året gav ut en samling med sina sångtexter The Word on the Street) har också stått för urvalet.

En del av dikterna verkar snarare vara sångutkast än dikter. Muldoons introduktion går in på skillnaden mellan dikter och sångtexter och passar väl in i den diskussion som varit efter Bob Dylans nobelpris. Muldoon tar också upp att flera av dikterna följer formatet från balladen "Lord Randall". En ballad som också påverkat Dylans "A hard rain's a-gonna fall".
Även ibland annars kan Cash här påminna en om Dylan. Som när han återberättar Jobs bok som om den vore en rockballad. Men läsaren känner framförallt igen Cash själv.

Flera av dikterna är rätt bagatellartade. Och boken ör kanske främst för de inbitna Cash-fansen (och för oss ännu mer inbitna Muldoon-fans). Till nöje för dessa fans så innehåller boken gott om bilder på Cashs nedteckningar av dikterna, ofta med teckningar ditklottrade. Och en del foton.
Men ett par av dikterna håller högre kvalité. Som den redan nämnda "Job". Eller "Don't make a movie about me". En dikt från julen 1982 som inte blir sämre av ironin i att det numera gjorts en film om Cash: "If anybody made a movie out of my life/I wouldn't like it, but I'd watch it twice/If they halfway tried to do it right/There'd be forty screenwriters workin' day and nite/[...]It would run ten days in the final cut".

Bob Dylan och nobelpriset

"I wish I could write you a melody so plain
That could hold you, dear lady, from going insane
That could ease you and cool you and cease the pain
Of your useless and pointless knowledge"
ur "Tombstone blues" av Bob Dylan

Jag blev förvånad när Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur. Men jag blev mer förvånad av kritiken mot priset. Ser man till en del av reaktionerna så skulle man kunna tro att det hade gått till Justin Bieber.

Det har talats om populism och att gynna populärkulturen. Men åtminstone sen Dylan blev hedersdoktor vid Princeton 1970 har han varit inskriven i finkulturen. Och så länge jag kan minnas har han nämnts i nobelprisspekulationerna (kanske inte lika mycket på senare år).

Om man ser till några av de andra amerikanska kandidaterna så är Joyce Carol Oates en populär och storsäljande författare. Och John Ashbery och Thomas Pynchon må skriva smal svårbegriplig poesi respektive gargantuanska modärnistiska romaner men bägge blandar in populärkulturella referenser i sina verk.
Pynchon var en gång nominerad till en Nebula (ett science fiction-pris). Han förlorade det till Arthur C. Clarke. John Ashbery har varit MTV:s poet laureate. Samtalet från populärkulturen kommer inifrån det litterära huset.

"Poesin förtvinar när den kommer för långt från musiken" skriver Ezra Pound i ABC för läsare. En invändning mot att Dylan fick priset är att han är musiker, inte författare. Men Dylans texter ligger mycket nära poesin. Och till litteraturen hör sånglyriken.
Men jag vet inte riktigt om jag instämmer i Horace Engdahls råd att läsa texterna utan musiken. Sången är ju en del av verket. (Aidan Day skriver intressant om hur Dylans sång påverkar hans lyrik i första kapitlet av Jokerman: Reading the Lyrics of Bob Dylan — en bok som jag kan rekommendera.) Och för egen del hör jag ändå melodin när jag läser texterna.

Dylan har också i sin poesi influerats av gamla amerikanska folksånger. Detta är tydligast på de tidiga skivorna. Men också den senare Dylan är mer influerad av Anthology of American Folk Music än av Dylan Thomas och Arthur Rimbaud. Ekon från gamla märkliga folksånger hörs genom hela hans ouvre.

En invändning man kan ha emot årets nobelpris är att Bob Dylan här verkar i en tradition som till stor del varit afroamerikansk och att till exempel Amiri Baraka, som liksom Dylan blandade beatpoesi och folkmusik, därför hade varit en bättre kandidat (om han inte hade varit död) från den traditionen.
Men Dylen bygger vidare på traditionen och gör (liksom Baraka) något nytt och eget av den.

Jag lyssnade igenom Dylans diskografi i början av året. Och slogs då av hur stark den faktiskt är.
Är då Dylan mer värd litteraturvärldens största pris än Ashbery, Oates och Pynchon? Alla de tre är på var sitt sätt utmärkta författare (om än, liksom Dylan, lite ojämna) som jag har haft stort nöje av att läsa. Och de hade, liksom Dylan, varit väl värda priset.

Om nån av dem hade fått priset så hade kanske artiklarna på kultursidorna handlat om deras verk. Jag minns när jag diskuterade Dylan en gång med min mor att hon då sa att det hade varit roligt om Dylan fick nobelpriset för då hade det kanske kommit intressanta närläsningar av hans texter. Jag tror inte hon hade varit nöjd med nivån på den diskussion om Dylan som har varit.

Dylan skrev en låt om när han mottog hedersdoktoratet i Princeton: "Day of the locusts". Jag hoppas han skriver en sång om sitt nobelpris också.

Förra veckan repriserade jag ett inlägg om Dylans baksidestexter. Jag har även skrivit en del annat om Dylan tidigare:
Om Bob Dylans diktroman Tarantula
Dylans roman från 1966 är inte fullt så dålig som det säjs men det är knappast för den han fått nobelpriset. Kom i nyutgåva för ett par år sedan med både svensk och engelsk text.

En lista med Bob Dylans tio bästa sånger
I dag hade jag säkert haft tio andra sånger.

Om tre baksidestexter av Bob Dylan

Som tonåring så fanns bland mina favorit-bobdylan inte enbart sånger som "Gates of Eden" eller "Wedding song" utan också baksidestexterna på tre av hans LP-skivor.

Med den tredje skivan The times they are a-changing frångick Dylan det vanliga att ha en skribent som skrev om honom på baksidan och hade istället ett par dikter. De är inte särskilt bra. På den följande Another side of... är dikterna lite mer lyckade med rader från gamla amerikanska folkvisor som upprepas och förvrängs.

Subterranean Homesick Blues (från början kallad Bringing it all back home) hade den första prosadikten/betraktelsenpå baksidan. En del av texten handlar om hans musik och världen i stort. Med fraser som påminner om hans intervjusvar från den tiden.

Men det finns en rytm där som jag fann fascinerande.

Dikten börjar med att jaget står och ser på en parad då en "erotic hitchhiker wearing japanese blanket" förvandlas till först en apotekare och sen en folkmassa som anklagar Dylan för att orsaka upploppen i Vietnam. Vår hjälte flyr till landet där han skriver "WHAAT" på sin favoritvägg när hans skivproducent flyger förbi i ett jetplan. En paus följer och sen Dylans synpunkter på konsten och livet. Sen paus igen och Dylan/diktjaget svarar att han skulle behöva hjälp att forsla in väggen i planet.

Den följande baksidestexten på Highway 61 revisited är mer associativ med fraser som "Autumn, with two zeroes above her nose arguing over the sun being dark[...]& that she herself-not Orpheus-is the logical poet 'I am the logical poet!' she screams 'Spring? Spring is only the beginning!'.

Dessa två baksidestexter påminner om Dylans roman Tarantula från samma tid. En bok där det här i längden blir lite långt.

Nuförtiden är jag lite för medveten om Dylans föregångare för att tycka att dessa två texter är så bra som jag tyckte en gång i tiden. Det finns nackdelar med att läsa och lära sej saker.

Baksidestexten till John Wesley Harding - en lite mer nedtonad fabelliknande text där tre muntra kungar färdas in i albumet - tycker jag emellertid fortfarande är bra.

Tyvärr saknas dessa baksidestexter på många senare utgåvor av albumen (att Planet Waves också har en, svagare, sådan här baksidestext märkte jag först när jag flyttade från föräldrarnas Dylan-skivor och köpte upp de igen och då hittade en Planet Waves med baksidestexten intakt).

På senare år har Dylan återgått till att skriva prosa. Men det har ännu för min del inte blivit av att läsa hans memoarer.
(Repris från 2010.)

Bob Dylans baksidestexter

Som tonåring så fanns bland mina favorit-bobdylan inte enbart sånger som "Gates of Eden" eller "Wedding song" utan också baksidestexterna på tre av hans LP-skivor.

Med den tredje skivan The times they are a-changing frångick Dylan det vanliga att ha en skribent som skrev om honom på baksidan och hade istället ett par dikter. De är inte särskilt bra. På den följande Another side of... är dikterna lite mer lyckade med rader från gamla amerikanska folkvisor som upprepas och förvrängs.

Subterranean Homesick Blues (från början kallad Bringing it all back home) hade den första prosadikten/betraktelsenpå baksidan. En del av texten handlar om hans musik och världen i stort. Med fraser som påminner om hans intervjusvar från den tiden.

Men det finns en rytm där som jag fann fascinerande.

Dikten börjar med att jaget står och ser på en parad då en "erotic hitchhiker wearing japanese blanket" förvandlas till först en apotekare och sen en folkmassa som anklagar Dylan för att orsaka upploppen i Vietnam. Vår hjälte flyr till landet där han skriver "WHAAT" på sin favoritvägg när hans skivproducent flyger förbi i ett jetplan. En paus följer och sen Dylans synpunkter på konsten och livet. Sen paus igen och Dylan/diktjaget svarar att han skulle behöva hjälp att forsla in väggen i planet.

Den följande baksidestexten på Highway 61 revisited är mer associativ med fraser som "Autumn, with two zeroes above her nose arguing over the sun being dark[...]& that she herself-not Orpheus-is the logical poet 'I am the logical poet!' she screams 'Spring? Spring is only the beginning!'.

Dessa två baksidestexter påminner om Dylans roman Tarantula från samma tid. En bok där det här i längden blir lite långt.

Nuförtiden är jag lite för medveten om Dylans föregångare för att tycka att dessa två texter är så bra som jag tyckte en gång i tiden. Det finns nackdelar med att läsa och lära sej saker.

Baksidestexten till John Wesley Harding - en lite mer nedtonad fabelliknande text där tre muntra kungar färdas in i albumet - tycker jag emellertid fortfarande är bra.

Tyvärr saknas dessa baksidestexter på många senare utgåvor av albumen (att Planet Waves också har en, svagare, sådan här baksidestext märkte jag först när jag flyttade från föräldrarnas Dylan-skivor och köpte upp de igen och då hittade en Planet Waves med baksidestexten intakt).

På senare år har Dylan återgått till att skriva prosa. Men det har ännu för min del inte blivit av att läsa hans memoarer.

(Repris från april 2010. Jag har fortfarande inte läst Bob Dylans memoarer. Jag har även skrivit om Tarantula som nämns i texten.
När Dylan fyllde 70 år så gjorde jag en lista med hans tio bästa sånger. I dag så fyller Dylan 75 år.)

3 SLEEVE NOTES

Ur SLEEVE NOTES

LEONARD COHEN: I'm your man

When I turn up the rickety old gramophone
the wow and the flutter from a scratched LP
summons up white walls, the table, the single bed

where Lydia Languish will meet her Le Fanu:
his songs have meant far more to me
than most of the so-called poems I've read.

NIRVANA: Bleach

I went there, too, with Mona, or Monica.
Another shot of Absolut.

"The Wild Rover" or some folk anthem
on the jukebox. Some dour
bartender. I too have been held fast
by those snares and nets

off the Zinc Coast, the coast of Zanzibar,
...........................lost

..................able
....................addiction

........."chin-chins"
.........................loos,

"And it's no,
nay, never, no nay never no more..."

BOB DYLAN: Oh Mercy

All great artists are their own greatest threat,
as when they aim an industrial laser
at themselves and cut themselves back to the root

so that, with spring, we can never ever be sure
if they shake from head to foot
from an orgasm, you see, sir, or a seizure.

Paul Muldoon
1998

Diktsviten "Sleeve notes" finns i Paul Muldoons diktsamling Hay från 1998. Titlarna på stroferna är tagna från runt tjugo rockalbum. Från Are you experienced? med Jimi Hendrix till Voodo Lounge med Rolling Stones. Dikten har också som motto ett utdrag från en Stones-intervju. Och ytterligare ett Stones-album finns med.

Den som har hört Muldoons eget rockband Rackets blir kanske inte så förvånad över att det inte är de allra nyaste och spännande artisterna. Utan istället Beatles, Dire Straits och Elvis Costello.

En del av dikterna kommenterar skivorna. Men de flesta handlar om Muldoons liv.
Muldoon är en poet från Nordirland som numera bor i England. Han debuterade 1973 och har fortsatt ge ut flera diktsamlingar efter Hay.

When I copy my masterpiece - Bob Dylan Lånaren

i No direction home, Martin Scorseses film om Bob Dylan, så berättar Dylans bekanta från hans tid i Greenwich Village att när Dylan hade bott över så försvann alltid ens bästa skivor.
Och mycket av Dylans musik är lånat från andra sånger. Oftast från traditionell musik - "Masters of war" har som exempel samma melodi som "Nottamun Town". Fraser från folkvisor och blueslåtar återkommer i Dylans sånger under åren.
I folkmusikrörelsen var detta ett någorlunda accepterat beteende. Woody Guthrie brukade säja "Don't bother. Sing a song. Steal it."

Flera tavlor i Dylans senaste konstutställning säjs nu ha lånat sina motiv och kompositioner från fotografier. Tavlorna ska föreställa bilder från Dylans resor. Det har nu hänt förut att Dylan inte varit helt sanningsenlig om resor och sånt.

Dylan kom att göra något nytt och vackert med bitarna han stal från den amerikanska sångboken. Hans tavlor är dock rätt trista. Vilket jag tycker är tråkigare än att de möjligen inte är helt originella.
(Bilden är Dylans "The Monk". Den är lånad härifrån)

Åtta länkar en lördag

Tom Spurgeon om The Death of Speedy Ortiz av Jaime Hernandez
"Death Of Speedy is sad and beautiful and wise, and my absolute favorite comic."

Grant Morrison-panel
"The writer then touched to his upcoming "Action Comics," issues coming out from DC Comics in September. Saying that he saw the changes in Superman, from the "socialist golem" in the '40s to the "family man" of the '60s, all as a natural progression of societal changes".
Morrison ska skriva Action Comics om Stålmannens tidiga karriär. Då han ska vara mer radikal. Medan en annan Stålmannen-tidning av en annan serietidningsförfattare ska utspela sej fem år senare. Så Stålmannen kommer visst över sin radikala fas rätt så fort, with super speed.

Svarta idéer 2
Epix gav bara ut ett album med Franquins svarta humorserier. Men de hade planerat ett till. Som inte blev av. Men på länken kan du hämta hem en piratversion av Svarta idéer 2 översatt till svenska (textningen är lite primitiv).

Annette Kullenberg om Anders Ehnmark om Antonio Gramsci
Recension av En stad i ljus av Anders Ehnmark som tillsammans med ett par av hans andra böcker kommit ut i Norstedts serie Digitala klassiker - en slags print-on-demand. Där finns också Ehnmarks bok om Machiavelli - Maktens hemligheter. Den enda bok jag har som har en blurb av Carl Bildt.

Solstadkviss (och facit)
thauke2read uppmärksammade den norske författaren Dag Solstads 70-årsdag i veckan med en Solstadfrågesport. Jag kunde bara två av frågorna.

Kärlek och stöld - när Nick Cave mötte Bob Dylan
Bernur berättar om ett kort möte mellan Nick Cav och Bob Dylan - "And then we stood there in the mud saying nothing, and I thought, OK, one of us should really go now." Anekdoten är förmodligen från en samling Cave-intervjuer Nick Cave. Sinner Saint som Bernur läst

Tarantula - en roman av Bob Dylan

translate this fact for me, dr.
blorgus: the fact is this: we
must be willing to die for
freedom (end of fact) now what
i wanna know about the fact is this: could
hitler have said it? de gaulle? pinocchio? lincoln?[...]general franco?
custer? is it possible that jose melis said it?[...]by the way, if you do not
have a reply to me by this coming tuesday,
i will take it for granted that all these
forementioned people are all really the
same person...

Bob Dylans "roman" Tarantula skrevs 1966 men kom först ut 1971. Den kallas "A novel" på omslaget men är snarare en samling prosadikter - möjligen noveller. Dylans låttexter har flera influenser. Från protestmusik till modernistisk poesi till amerikansk folkmusik. Hans prosa är emellertid tydligt influerad främst av beatpoeterna - Alan Ginsberg, Lawrence Ferlinghetti och de där.

Det gör att boken inte blir lika stark som hans texter.

Innan Tarantula hade Dylan haft kortare betraktelser på baksidan av albumen Subterranean Homesick Blues (från början och numera återigen kallad Bringing it all back home) och Highway 61 revisited. Boken är rätt lik dessa. Nu är de inte så dåliga och de bästa delarna av Tarantula är i samma klass. Var och en för sej skulle nog de flesta kapitlena i boken vara läsvärda. Men det blir lite mycket efter ett tag.

Rytmen driver texten mer än innehållet. Vilket ofta händer när beat-poeter ska skriva prosa (Tarantula påminner till exempel om den beatpoesiinfluerade Amiri Barakas senare korta prosastycken - och jag tror inte detta beror på någon direkt påverkan).

Av och till finns det en del roande formuleringar, framförallt i de lite mer direkt satiriska brev som knyter samman styckena (citatet överst är från ett sånt brev).

Det finns en svensk översättning av Tarantula. Men den har jag inte läst så jag kan inte uttala mej om hur pass bra den är. Det borde vara en rätt svåröversatt sak.

En lista med Bob Dylans tio bästa sånger med anledning av hans 70-årsdag

As I went out one morning
Från John Wesley Harding - kanske Dylans bästa album.

Dark eyes
På en annars rätt försumbar platta från 80-talet. Sången pekar framåt mot Time out of mind-perioden.

Gates of Eden
"Motorcycle black Madonna two-wheeled gypsy queen"

I and I
Enligt en anekdot som Leonard Cohen brukar berätta så mötte han Dylan vid en spelning och Dylan sa att han gillar "Hallelujah" och frågade Cohen hur lång tid den hade tagit att skriva. Ett par år, säjer Cohen och tillägger att "I and I" är en bra sång - hur lång tid tog den att skriva? En kvart, svarar Dylan.

I want you
At Bodukan-versionen. Med flöjten.

Isis
En av de där Dylan-sångerna som är som små korta bisarra noveller.

Just like Tom Thumb's blues

Sad-eyed lady of the lowlands
På Blonde on Blonde. På vinylversionen var det ett dubbelalbum och denna låg som ensamt spår på en av sidorna. Blonde on blonde är full av bra låtar.

Tangled up in blue
Från Blood on the tracks - ett album fullt av starka spår som ändå på nån vänster inte riktigt når upp till Dylans bästa. En omarbetad textversion finns på Real live. Den enda ursäkten för det albumets existens.

Wedding Song
På Planet Waves.

When the ship comes in
Dylans "Sjörövar-Jenny".


Tidigare på Butter tar ordet om födelsedagsbarnet:

Om baksidestexterna på tre Bob Dylan-album

De tio bästa Bob Dylan-coverna

Murder Ballads av Nick Cave & The Bad Seeds och Bob Dylan

Jack of Diamonds, Jack of Diamonds, I know you of old

"The Cuckoo" med Holy Modal Rounders.
Finns på duons första självbetitlade album från 1964 (utgiven på CD med deras andra som Holy Modal Rounders 1 & 2
"The Cuckoo" är en gammal engelsk folkvisa. Holy Modal Rounders gör emellertid den amerikanska varianten som skiljer sej lite från den engelska.
Den är en av de sångar som låg på Harry Smiths Anthology of amerikan folk musik, där kallad "The Coo Coo Bird" (sången har lite olika namn) och inspelad av Clarence Ashley - tidiga Holy Modal Rounders hämtade mycket av sitt material från den klassiska massiva antologin sammansatt av Harry Smith.

"The Cuckoo" har spelats in av många artister. Den fanns med i den unge Bob Dylans repertoar. Liksom Holy Modal Rounders så var Dylan starkt påverkad av Anthology of amerikan folk musik. Jack of Diamonds återkommer i flera av Dylans egna texter.
Bra versioner är annars Tom Paley & Peggy Seegers, Kristin Hersh (som verkar utgå från Holy Modal Rounders tolkning) och Pentangles (även om Pentangle-sången är en av dem där jag tycker deras sångerskas röst blir lite påfrestande). Och många fler.

"And I'll bet you ten dollars that I'll beat you next game"

Vänner och Fränder och nio andra svar

De rätta svaren då på torsdagens gissningslek:

1. Melanie - "The Good Guys"

2. The Triffids - "Life of crime"

I followed the tracks that you left behind
I followed the rail and the curve of your spine
And the grass still grows on the side of the road
Sun still burns
Rain still falls
Sin still burns little fiery holes
I hold on tight now to nothing at all
I believe you will lead me to a life of crime

Från albumet Born Sandy Devotional

3. Bright Eyes - "A Perfect Sonnet"
Vilket Kajsa så riktigt svarade.
(Har ni tänkt på att amerikanarna inte kan stava till sonett?)

4. Kung Tung - "Du är min korvkiosk"
Om denna klassiska kärlekssång har jag skrivit tidigare
Konung Johannes svarade rätt.

5. Bob Dylan - "Gates of Eden"
Nån gammal Dylan svarade Spiring. Just raderna "The motorcycle black Madonna two-wheeled gypsy queen" lär ha varit Allan Ginsbergs favoritdylanrader.

6. Nick Cave - "The Ship Song"
"Come sail your ships around me/And burn your bridges down/We make a little histoy, baby/Every time you come around"

7. Folk och Rackare - "Vänner och Fränder"
Spiring gav rätt svar. Sången är en gammal riddarballad och handlar om en ung kvinna som blir bortgift med en man hon inte älskar. Men hennes sjöfarande riktiga kärlek är på väg. Så honm skjuter upp bröllopsnatten genom att hålla festligheterna i gång "de drucko i dagar - de drucko i tre/men inte ville bruden åt sängarna se". Så när flickan "sprang uppå tå" så hade hon alltså festat i tre dygn. Vilket borde göra aktandet för böljorna de blå lite svårare. När hon väl kommit till skeppet så bjuder de henne på mjöd och vin.
Det finns flera berättelser från medeltiden nedtecknade där brudar på liknande sätt som i visan springer ifrån sina egna bröllop. Tyvärr utan att ha någon rik Roland att rymma till. Så de sprang ut i nåt fält i stället.

8. Tom Lehrer - "Smut"
(Raderna vart möjligen lite felciterade.) Sången finns på That was the year that was och kommer där efter "Folk Song Army" där Lehrer driver med de politiska folksångarna ("they may have won all the battles/but we had all the good songs"). Och inleder sången med orden "I do have a cause though - Obscenity." Paus. "I'm for it".

9. Marc Almond - "Ruby Red"
Johannes svarade detta. "Well it seems you have a heart/I saw it once so I know it's true/You let it out on Sundays when/You let it beat me black and blue"
På Mother Fist And Her Five Daughters. De gjorde en underbart kitschig video till den - shine a light onto this boy's bed.

10. Magnetic Fields "When my boy walks down the street".
Kajsa kunde även denna.
Jag har skrivit lite om detta spår och albumet 69 lovesongsHÄR.
Där nämner jag också LD Beghtols bok om skivan och det lexikon som finns däri:
"Hula-hulan säjs här vara en mystisk polynesisk dansupplevelse. Den som gör hula-hulan och de som betraktar henne kommer tillsammans överens om att danserskan blir det ting hennes rörelser symboliserar.
Hur pass mycket sanning det finns i detta vet jag inte. I alla fall säjs samma mystiska förvandlingen ske i sången när just världen själv gör hula-hulan. Och sen citeras Yeats."

Spiring fick alltså en sång rätt plus en artist.
Kajsa fick två sånger rätt.
Konungen fick två rätt. Sen kunde han visserligen också att det var Triffids. Men han får minus då han inye kunde Melanie.
Så Kajsa vann. Inget pris visserligen (men en förvånansvärt stor vinstskatt).

Om en tysk barnvisa där folk blir dödade genom att luras att äta giftorm och en sång av Einstürzende Neubauten

I interjuer har Blixa Bargeld sagt att sången "Ein Stuhl in der Hölle" (här i ett liveklipp från 90) från albumet Haus der Lüge (1989) bygger på en gammal barnvisa.

Sången är i dialogform. Vilket är vanligt i medeltidsballaden. Och handlar om en man som blivit förgiftad. Också vanligt i gamla ballader.

Då slutraderna ("Was wünscht du dir für deinen Vater?(Sag es mir)/Ich wünsch ihm einen Stühl in Himmel(Oh weh mir)//Was wünscht du dir für deinen Mütter(Sag es mir)/Ich wünsch ihr einen Stühl in Hölle(Oh weh mir)") påminner om slutraderna i balladen "The Three Knights" ("What would you give to your sister Anne?/'My gay gold ring, and my feathered fan'//What would you give to your brother John?/'A rope and gallows to hang him on'") har jag tidigare antagit att den och visan Bargeld utgick från ska ha varit besläktade på något sätt.

"The Three Knights" är en av variant av Child-balladen "The Cruel Brother", nummer 11 i Francis James Childs sammanställning av engelska och skotska ballader. Balladerna är ordnade i en slags tematisk ordning. Innan "The Three Knights" där en ung man blir mördad av sin syster finns "The Two Sisters" som inte heller handlar om syskonkärlek.
Efter "The Cruel Brother" kommer "Lord Randal".

I går bläddrade jag i Gustaf Fredéns Dans lek och fagra ord (för att se om han tar upp "The Laily Worm and the Macherel of the Sea"). I avsnittet "Herr Olof och älvorna" tar han på slutet upp "Lord Randal". Han diskuterar i kapitlet likheter mellan denna svenska ballad och engelska och skotska ballader och passager hos Dante. De flesta av dessa handlar om en man som ligger för döden därför att han har mött ett magiskt väsen i kvinnoform. Sjöjungfru eller älva. Lord Randal berättar dock för sin mor att han blivit förgiftad.

I de fyra sista verserna i versionen som citeras frågar modern vad han vill lämna åt sin mor, sin syster, sin bror och sin trolovade ("true-love"). Modern får hans mjölkkor, systern får hans guld och silver och brodern hans hus och land. Men åt sin trolovade: "I leave her hell and fire" (en ledtråd till vem som förgiftat honom).

Det här har vissa likheter med slutet på "Stuhl in der Hölle" och då jag hade för mej att det var en vida spridd ballad så kollade jag upp om det fanns en tysk variant. Och det finns det. Child nämner en "Schlangerköchin". Oftast kallad "Grossmutter's Schlangerköchin". Det finns, som alltid, flera textversioner. Men en del ligger mycket nära Neubautens text.

Vissa skillnader finns. I den tyska balladen har flickan blivit förgiftad av att hon ätit huggorm (vilket finns med även i många av de engelskspråkiga versionerna och drivs med i den komiska varianten "Green and Yeller" som Pete Seeger spelat in på en av sina barnskivor). Och omkvädet är något omvandlat.

Som många av de gräsligaste balladerna så blev också denna efter hand en barnvisa. Och Elster Silberflugs version finns på en skiva för barn med medeltida musik.

Släktskapet mellan "Lord Randal" och "Schlangerköchin" är mer komplicerat än att man kan säja den ena byggde på den andra. Melodimässigt verkar den tyska versionen (som nog är den äldre) ligga närmare både Child-ballad nummer 11 och 13. (13 är "Edward" som i den skandinaviska versionen heter "Svend i Rosengård")

Början av "Lord Randal" (O where ha' you been, Lord Randal my son?/And where ha' you been, my handsom young one?") säjs ofta ha påverkat Bob Dylans "A Hard Rain's A-Gonna Fall" ("Oh, where have you been, my blue-eyed son?/And where have you been my darling young one?")

Vilket gör att "Lord Randal" på sätt och vis är den felande länken mellan Bob Dylan och Einstürzende Neubauten.

Citerat från veckans läsning

"'världen är ett sinnestillstånd'. Och i poesin kallas detta sinnestillstånd 'Jag'. 'Jag' förkläder mig som världen - och världen blir uppenbarad.
Detta 'Jag' är inte ett enstaka 'Jag', utan hela världens förmåga att frambringa en vision.
Om jag dristar mig att säga: Jag är en sten, eller jag är en fisk som simmar sida vid sida med tusentals andra fiskar, så har jag samtidigt sagt att allting kan vara 'Jag'. Denna egenhet är det primära.
Vi kan samla kunskap om stenen, om fisken, om oss själva. Och vi kan utnyttja denna kunskap.
Men till slut är denna kunskap endast en närmare utveckling av den slutliga kunskap vi redan besitter när vi säger: Jag är en sten, jag är en fisk, jag är en mänsklig varelse."
Inger Christensen, ur "'Världen är oemotsäglig'", övers. Sven Åhman (i Litteraturens förklädnader, en samling anföranden vid den internationella PEN-kongressen 1978)

"I cannot say the word eye anymore....when I speak this word eye, it is if I am speaking of somebody's eye that I faintly remember....there is no eye-there is only a series of mouths-long live the mouths-your rooftop-if you don't already know-has been demolished"
Bob Dylan, ur baksidestexten till Highway 61 revisited

Tre baksidestexter av Bob Dylan

Som tonåring så fanns bland mina favorit-bobdylan inte enbart sånger som "Gates of Eden" eller "Wedding song" utan också baksidestexterna på tre av hans LP-skivor.

Med den tredje skivan The times they are a-changing frångick Dylan det vanliga att ha en skribent som skrev om honom på baksidan och hade istället ett par dikter. De är inte särskilt bra. På den följande Another side of... är dikterna lite mer lyckade med rader från gamla amerikanska folkvisor som upprepas och förvrängs.

Subterranean Homesick Blues (från början kallad Bringing it all back home) hade den första prosadikten/betraktelsenpå baksidan. En del av texten handlar om hans musik och världen i stort. Med fraser som påminner om hans intervjusvar från den tiden.

Men det finns en rytm där som jag fann fascinerande.

Dikten börjar med att jaget står och ser på en parad då en "erotic hitchhiker wearing japanese blanket" förvandlas till först en apotekare och sen en folkmassa som anklagar Dylan för att orsaka upploppen i Vietnam. Vår hjälte flyr till landet där han skriver "WHAAT" på sin favoritvägg när hans skivproducent flyger förbi i ett jetplan. En paus följer och sen Dylans synpunkter på konsten och livet. Sen paus igen och Dylan/diktjaget svarar att han skulle behöva hjälp att forsla in väggen i planet.

Den följande baksidestexten på Highway 61 revisited är mer associativ med fraser som "Autumn, with two zeroes above her nose arguing over the sun being dark[...]& that she herself-not Orpheus-is the logical poet 'I am the logical poet!' she screams 'Spring? Spring is only the beginning!'.

Dessa två baksidestexter påminner om Dylans roman Tarantula från samma tid. En bok där det här i längden blir lite långt.

Nuförtiden är jag lite för medveten om Dylans föregångare för att tycka att dessa två texter är så bra som jag tyckte en gång i tiden. Det finns nackdelar med att läsa och lära sej saker.

Baksidestexten till John Wesley Harding - en lite mer nedtonad fabelliknande text där tre muntra kungar färdas in i albumet - tycker jag emellertid fortfarande är bra.

Tyvärr saknas dessa baksidestexter på många utgåvor av albumen (att Planet Waves också har en, svagare, sådan här baksidestext märkte jag först när jag flyttade från föräldrarnas Dylan-skivor och köpte upp de igen och då hittade en Planet Waves med baksidestexten intakt).

På senare år har ju Dylan återgått till att skriva prosa. Men det har ännu för min del inte blivit av att läsa hans memoarer.

Charlotte Ah-anne I do understand

my splendid art, oh my sad profession
now stick with me and i'll betray you
for should I lose my bad depression
my splendid art i will betray you

"Charlotte Anne" med Julian Cope.
Från albumet My nation underground från 1988.
När albumet kom gillade jag bara det här spåret. Det är fortfarande min favorit, med de disparata instrumentinslagen som fungerar tillsammans som på ren trots (flöjten, 80-talsgitarr-riffet, Copes sång).
Men numera uppskattar jag hela skivan. Även om den inledande covern av Vogues "5 o'clock world", med delar av Petula Clarkes "I know a place" inkorporerade och en ny tidstypisk undergångstext, är kanske lite för pretto för sitt eget bästa.
Mycket annat på skivan skulle nog också av många ses som pretentiöst, men oftast är Copes krav på postpunk-tronen här fullt legitima.

Ett sådant inslag är innerkonvolutets text. Där han på (Glam-)Dylan-manér har en lång prosadikt mellan låttexterna. Med citat från bland annat Alan Moores Watchmen
(när det skrivs om Alan Moore brukar ofta raden "Alan Moore knows the score" från en låt med Pop Will Eat Itself nämnas. Att denna usla rad från en svag variant på Simon and Garfunkels uppräknande av tidmarkörer i "A simple Desultory Phillipic (or how I was Robert McNamara'd into submission)" av ett medelmåttigt band används för att lyfta fram Moore får väl ses som ett tecken på den tecknade seriens mindervärdeskomplex. Att Moore ansågs intressant även av bättre musiker är Rorschach-citatet här ett tecken på).
Denna text slutar med raderna:
"jag har den här mardömmen där jag är på en fest. Den är för mej, det är min fest, och alla välkomnar mej & är väldigt schyssta. Detta pågår en 20 minuter, vänligheten tjocknar tills mitt huvud exploderar. Jag rycker åt mej en motorcykelhjälm och börjar springa, huvudet före, mot glasdörrarna mot trädgården...crash...genom fönstret...förbi människorna utanför, och vidare bort från området.
jag fortsätter att fly och springer genom en liten by där byborna står utanför sina hem, de välkomnar mej och ler, ljusskenet från brasor glöder bakom dem och får deras skuggor att falla långa över trösklarna.
jag springer och jag springer.
Finns det då ingenstans där jag inte är välkommen!" (min övers.)

T. S. Eliot och Världens Undergång

Nu när månaden närmar sej sitt slut och vi kan konstatera att T. S. Eliot inte visste mycket om månaders inbördes grymhetsförhållanden så passar det väl att se på hur hans näst mest kända citat håller sej.
I "Hollow men" från 1925 skriver Eliot: "This is the way the world ends/This is the way the world ends/This is the way the world ends/Not with a bang but a whimper."
Det finns flera svenska försök till översättningar. Jag tror det var Elmer Diktonius som översatte bang med skräll och whimper med gnäll. Som ett exempel.

Mot denna beskrivning av hur världen går under har många haft invändningar. Ronald Bottral i förordet till urvalsvolymen Dikter från 1942 är inte den enda som menade att det då pågående världskriget gav Eliot fel.

En kanske mer personlig invändning till raderna finns i den första Cantos i Sånger från Pisa av Ezra Pound. (Cantos LXXIV i hela Cantos "och säg det här till Possum: en smäll, inte en snyftning,/med en smäll inte med en snyftning". (Possum var Pounds smeknamn på Eliot, ibland översätts det med Pungråttan men det blir nog elakare än det vart menat.)
Det är möjligen detta interinstanttextande som åsyftas när Bob Dylan i "Desolation Row" låter T. S. Eliot och Ezra slåss på Titanic medan "calypso singers laugh at them".

Raderna från "Hollow men" brukar citeras i tid och otid. Ofta förlorar man den upprepning av "This is the way the world ends"-raden som ju egentligen gör effekten. Sen finns det många varianter och anspelningar. Förvrängningar och parodier.
En av mina favoriter är i Grant Morrisons The Invisibles: "This is the way the world ends. Thank God I brought champagne."

I slutändan är det viktiga kanske inte hur världen går under. Utan att den går under.

De tio bästa dylantolkningarna

Sydsvenskan har, i samband med Bob Dylans sverigebesök, haft en serie med de tio sämsta dylanlåtarna. Förstaplatsen, eller vad man ska kalla det togs av Forever Young. "Blowing in the wind" blev snuvad på sin rättmätiga trofé. Artikelnserien visar på en stor kunskap om och intresse för Dylan. Och resten av Planet waves, en av Dylans mest underskattade, rekommenderas där.

Nu är ju ändå detta en positivt lagd blogg så istället för sämsta så passar vi på att göra en ny bästa coverversionerna-lista.

Cat Power - Kingston Town
Egentligen en traditionell men Cat Powers version bygger uttalat på Dylans. För att vara en stor dylanfan har annars Cat Power gjort en del slätstrukna dylancovers, såsom "Stuck inside of mobil"

Dag Vag - Snorbloos
Klippet är från någon återförening. Och inte lika bra som den lysande versionen på Dag Vags första.

Julie Driscoll - This wheel's on fire
Versionen släpptes innan Dylan-versionen. Siouxsie & The Banshees gör också en bra cover av den och tolkar då snarare Driscoll-varianten

Fairport Convention - Si Tu Dois Partir
Jag har aldrig varit något större Fairport-fan. "Seventeen come sunday" är väl bra. Och den här då. Varför de gör låten på franska är svårt att säja. Men det gör ju att man slipper den enfaldiga texten.

Hamell on trial - It's alright ma
Innan Hamell on Trial gick och blev medioker gjorde han denna lysande mycket hamellontrialska tolkning av en av Dylans bästa mest dylaniga tidiga.

Mary Lou Lord - You're gonna make me lonesome when you go
Inspelad i New Yorks tunnelbana.

Melanie - Mr. Tambourine Man
Kunde höras på Wermelin igår. En av Melanies bättre inspelningar. Vilket ju säjer en del.

Triffids - I am a lonesome hobo
På Treeless plain. Den med "Hell of a summer".

White Stripes - One more cup of coffee.
Om du hade frågat mej när jag var 14 vilken som var den bästa Dylan-skivan hade jag svarat Desire. Jag hade haft fel, men det hör inte hit.

Mikael Wiehe - De ensligas allé
Från dylancoveralbumet med samma namn. Från den tiden då Wiehe var synthare. (Fast bästa texttolkningen är "Maggans bar").