Fiktioner och Labyrinter av Jorge Luis Borges

"Att författa tjocka böcker — att på femhundra sidor breda ut sig om en idé som muntligen kan läggas fram på ett minuter — är ett ansträngande och ruinerande vanvett. Bättre då att låtsas att dessa böcker redan existerar och erbjuda ett sammandrag, en kommentar."
ur "Prolog" till Trädgården med gångar som förgrenar sig av Jorge Luis Borges, övers. Ingegerd Wiking

I dag är det 30 år sen Jorge Luis Borges dog. Så det är passande att jag i dag nått Borges i min genomgång av min boksamling.
Labyrinter var en tunn vacker volym utgiven av det lilla förlaget Umbra Solis med fyra av Borges så kallade ficciones. En blandning mellan essä och novell. Alla dessa fyra ficciones finns i Fiktioner som innehåller Borges två  novellsamlingar Trädgården med gångar som förgrenar sig (1941) och Konststycken (1944).

Att jag ändå behållit Labyrinter är dels för att den vacker och dels för att den ändå inte tar så stor plats. Och så av nostalgiska skäl. Vi fick köpa den till reducerat pris när jag läste litt.vet. (föreläsaren kände han som hade förlaget om jag minns rätt). Jag tror att det bara var "Pierre Menard, författare till Don Quijote som stod på litteraturlistan för kursen.

Bägge böckerna inleds med min favoritnovell av Borges: "Tlön, Uqbar, Orbis Tertius". Om ett fiktivt land med andra fysiska regler som börjar dyka upp i vår värld genom en gammal ordbok.
Man skulle kunna tänka sej den berättelsen som en lång tjock fantasyroman. Kanske med drakar och kartor och ordlista. Men Borges novell är på tjugo sidor (eller tjugofem, beroende på vilken av de två böckerna jag väljer att läsa den i.
Jag minns på litt.vet. att vår föreläsare en gång frågade hur Umberto Ecos Rosens namn skiljde sej från en berättelse av Borges och att jag svarade att Borges Rosens namn hade varit mycket kortare.

Även om Labyrinter är en trevlig volym så rekommenderar jag Fiktioner. Förutom "Tlön..." så innehåller den flera spännande ficciones om ett bibliotek som innehåller alla möjliga böcker, om en man som försöker skriva Don Quijote trots att den redan blivit skriven och mycket mera.

Ur Vad kostar ett mästerverk? av Umberto Eco 1932 - 2016

"Kristus stannade i Eboli är en bok som helt och hållet bekostats av staten,[...]Däremot blir det svårt att beräkna kostnaderna för hela Den mänskliga komedin, för man vet inte riktigt vem som betalar, men eftersom vi vet hurdan Balzac var, åstadkom han säkert en sådan röra av förfalskade bokslut — Rastignacs utgifter i Nucingens kolumn, skulder, växlar, förlorade pengar, missbruk av förtroende, bedräglig konkurs — att det nu är helt omöjligt att bringa någon reda i det."
ur "Vad kostar ett mästerverk?" i Vad kostar ett mästerverk? av Umberto Eco, övers. Barbro Andersson

10 bra italienska böcker (2)

Det är den italienska nationaldagen i dag. Därav denna lista.

Decamerone av Boccaccio
Om man kommer förbi att det är Litteraturhistoria så är berättelserna i Decamerone underhållande (men ibland lite obehagliga - som en berättelse där en otrogen kvinna får sitt straff). Jag vet inte om det finns en komplett svensk utgåva. Jag har den i Forumbiblioteket. Som så vitt jag kan bedöma är ett bra urval (även om en av de mer kända novellerna saknas).

Klätterbaronen av Italo Calvino
Om en man som beslutat sej att bo bland träden och aldrig beträda marken. Romanen där Calvino blir Calvino.

Valentina av Guido Crepax

Italiensk tecknad erotisk serie när den är som bäst.

Rosens namn av Umberto Eco
Borges möter Sherlock Holmes.

Västerländsk Atlas av Daniel Del Giudice
En ung kärnfysiker och en åldrad firad författare är bägge amatörflygare och krockar en dag med varandra. De blir vänner och diskuterar kärnfysik och litteratur. Väldigt åttital men bra.

Komedier av Niccolò Machiavelli
Pjäserna som gör att vi än idag använder ordet machiavellisk i betydelsen festlig och rolig.

Daimon av Gianno Montanari
SF-roman som börjar med at en borg som är under attack av magiska varelser. Sen spelas scenen upp igen, något förändrad. Vad är det egentligen som pågår? Vackert skriven och spännande.

Vittnet av Pier Paolo Pasolini
Det här är tredje italien-listan här och tredje gången som PPP är med. Vittnet är ett bra urval av hans film- och kulturartiklar.

En till! av Luigi Pirandello
Pirandello är mest känd som pjäsförfattare. Men hans noveller håller bättre. Det här är ett bra urval.

Zenos bekännelser av Italo Svevo
En av de där tjocka modärnistiska klassikerna. Men mer humoristisk än sådana brukar vara. Zeno försöker sluta röka.

Tidigare listor här på Italiens nationaldag:
10 bra italienska böcker (1)
10 bra italienska filmer

Citerat från (förra) veckans läsning

"när du berättade om Harry Martinsons självmord. Att han skar upp magen på sig när han hade fått Nobelpriset. Du sa att du förstod precis varför.
- Ja men det säger sig självt, sa jag. Att få nobelpriset i litteratur är den största skammen av alla för en författare."
ur Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård, övers. R. Alsberg

"Tyskar har jag känt och jag har till och med arbetat för dem: den lägsta tänkbara sortens människa. En tysk producerar i genomsnitt dubbelt så mycket avföring som en fransman.
[...]
Jag har inga fördomar."
ur Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco, övers. B. Andersson

Butter tar enkäten

En enkät om aktuella böcker har vandrat kring på olika bloggar på senaste tiden. Senast såg jag den på Tystnad.

Den engelska: Return to Nevèrÿon av Samel R. Delany. Den sista delen i Return to Nevèrÿon-sviten. En av de få Svärd och svartkonstböcker som har blurbar av Fredric R. Jameson och Umberto Eco. En annan blurb beskriver den som om Eco skrivit Conan barbaren. Medan baksidan säjer att Henry James hade älskat den så fort han kommit över kulturschocken.

Vid sängen: Västerlandets imperialism i Kina under 400 år av Rewi Alley och Hans Miller, Sänkt sedebetyg av Vilhelm Moberg och Good-bye av Yoshiro Tatsumi (en så kallad japansk tecknad serie).

I väskan: Jag är mittimellan väsk- eller snarare plastpåseböcker. Men jag har haft Magnus Dahlströms Spådom. Som jag gillade. Igår hade jag med mej The Divine invasion av Philp K. Dick. Men den hann jag aldrig påbörja.

På toaletten: Den som hinner läsa på toaletten bör se över sina matvanor.

Läser emellanåt: Det går en åska genom tidevarvet av Carl Jonas Love Almqvist och Notisböcker av Peter Weiss.

Borde börja med: Husfrid av Alison Bechdel - bokcirkelbok.

På is: Poems 1968-1998 av Paul Muldoon. I de senare är det dikter på 100 sidor och sånt. (Jag läser också poesi av Seamus Heaney(den nästsenste diktsamlingen - mer aktuellt blir det inte) och Knut Hamsun men de går inte riktigt in i nån av kategorierna - även om de väl passat på toaletten, eller åtminstone utedasset med all jord och mark och sånt)

Egnaro är en hemlighet som alla vet om utom du

I M. John Harrisons novell "Egnaro" berättas om en man som överhör en mening på bussen. En mening om en plats vid namn Egnaro. Han blir besatt av att hitta denna plats och av den smygande övertygelsen att en massa människor redan känner till den och kommer att hitta den före honom.

Berättarjaget lyssnar på mannens historia och avfärdar den men blir själv smittad av idéen. Av Egnaro.

En plats som bara en del kan hitta finns i berättelser från de flesta kulturer. Tao Ch'ens berättelse om persikoblomsterdalen från 300-talet är ett typiskt exempel. En bonde hittar en fantastisk dal men när han efter att ha lämnat den ska visa den för kejsarens soldater, så de kan beskatta invånarna, går den inte längre att hitta.

Ett senare exempel är H.G.Wells "Porten i muren" som, likt "Egnaro", använder sej av greppet att låta berättaren framföra en bekants historia. Ett grepp M. John Harrison ofta använt sej av, till exempel i den tidiga i "Running Down".

Den finns liksom "Egnaro" med i Things That Never Happen, en samling med noveller av M. John Harrison från perioden 1975-2000. "Egnaro" är från 1981.
Genreaspekten av samlingen är, även om den är utgiven på Gollancz SF/Fantasy, i formgivningen av boken nedtonad.

Och novellen skulle kunna passera som riktig litteratur. Ställ den bredvid en av Paul Auster, Jorge Luis Borges eller Julio Cortazar och den skulle se ut att höra hemma där.
Det finns andra noveller i boken som är mer tydligt genre. Bland dessa finns hans mest experimentella. Så genrelitteratur är inte nödvändigtvis lika med mindre krävande verk.

En senare utgåva än den jag äger har ett förord av China Miéville. Vilket genast ökar fantasymarkören. Han har M. John Harrison som förebild och specifikt novellen "Egnaro" som han läste första gången i 15-årsåldern (Miévilles "The Tain" förhåller sej till "Egnaro" som Umberto Ecos Rosens namn till Borges Ficciones).
Den utgåvan innehåller också noter av M. John Harrison till varje novell. Han ska till en del ta avstånd från sitt tidiga föredöme J.G, Ballard. Så kanske tar Miéville en dag avstånd från Harrison. Det är ju så det brukar vara.

Fantasy ses ibland som ren eskapism. I vilket fall handlar en hel del fantasy om eskapism och M. John Harrison lyckas i "Egnaro" vrida till ett gammalt tema på ett sätt som gör historien till något annat än bara en upprepning. Novellen tar en någon annanstans än man kanske tror efter första meningen.

"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."

(Inlägget vart först publicerat här den andra Februari 2009. Bland de tjugofyra novellerna i Things that never happen (jag är inte helt hundra på att jag läst allihop) finns flera bra. Även om endast ett par kommer upp i nivå med "Egniro".)

e. e. cummings om Krazy Kat

"Even if Offissa Pupp should go crazy and start chasing Krazy, and even if Krazy should go crazy and start chasing Ignatz, and even if crazy Krazy should swallow crazy Ignatz and crazy Offissa Pupp should swallow crazy Krazy and it was the millenium-there'd still be the brick. And (having nothing else to swallow) Offissa Pupp would then swallow the brick. Whereupon, as the brick hit Krazy, Krazy would be happy."
Så skriver E. E. Cummings i förordet till den första bokutgåvan av Gerge Herrimans tecknade serie Krazy Kat. Herrimans skämtstripp var en favorit bland konstnärer och intellektuella. Ofta framhålls att den inte var särskilt kommersiellt framgångsrik. Men den gick ändå i hundratals dagstidningar under flera decennier. De sista, mest experimentella, åren av Krazy Kat minskade i och för sej antalet tidningar som publicerade serien.

När serien hyllades så spelade i alla fall denna relativa impopularitet bland massorna en stor roll. Krazy Kat framträder som den första alternativa tecknade serien.

Herriman lät seriens huvudperson prata på ett lite underligt eget sätt. Man skulle kunna tro att poeten Cummings skulle fokusera på detta i sitt förord. Då han lekte med ord på ett liknande sätt. Cummings kallar Herriman för "poet-painter" men fokuserar i stället på ett av seriens återkommande gag. Krazy Kat älskar musen Ignatz. Musen Ignatz gillar att kasta en tegelsten i nacken på Krazy Kat. Något han/hon tar som ett ömhetsbevis (och möjligen njuter av). Hunden och polisbetjänten Pupp älskar Krazy Kat och föröker förhindra Ignatz att kasta sin tegelsten. När Ignatz ändå kastar tegelstenen så sätter Pupp honom i häktet.

Denna sekvens varieras på olika sätt.

Cummings läser tyvärr detta som en metafor för demokratin. Ignatz är individen, Pupp samhället, Krazy Kat idealet. Denna något tveksamma tolkning (Ignatz vill trots allt kasta en tegelsten i huvet på detta ideal) framförs som om den vore väldigt kontroversiell. Då alla ju är emot Demokrati (cummings hade i dag säkert haft en blogg).

Men gömt i den fyrkantiga tolkningen finns en beskrivning av en del av seriens styrka. Hjälten/skurken Pupp försöker hindra skurken/hjälten Ignatz från att kasta tegelstenen som i de flesta fall ändå träffar Krazy Kats huvud. Och Krazy Kat är lycklig.
Till detta kommer Herrimans teckningar och språket (även om det senare åldrats mer).

Cummings text är från 1946. Från början en tidningsartikel. Jag läste den i en antologi redigerad av Jeet Heer och Kent Worchester kallad Arguing Comics. Literary Masters on a Popular Medium (2004).
Som samlar texter om tecknade serier av litterära kritiker. Cummings text är i första delen, det tidiga 1900-talets röster.
Där det finns ytterligare en längre artikel om Krazy Kat, en recension av Dorothy Parker av Barnaby av Crockett Johnson (en annan seriestripp som ansågs såsom mer sofistikerad)och en text av Thomas Mann om en tysk serie som jag inte läst. Boken går fram till 60-talet med bland andra Marshall McLuhan och Umberto Eco (med en artikel om Stålmannen som ekar i den inledande essän i Vad kostar ett mästerverk).

Det är en rätt intressant samling. Den första och tredje delen samlar snarare stora kritikernamn än artiklar som haft betydelse för seriekritiken (att e. e. cummings skrivitom Krazy Kat blir viktigare än vad han skrivit). Men den mittersta delens urval av artiklar av New York-journalister från mitten av 1900-talet ger dock en viss inblick i det långsamma framväxandet av en sådan disciplin.

Umberto Eco om Ferdinand de Saussure och Magnetic Fields om Ferdinand de Saussure

"För Ferdinand de Saussure liksom för hela den strukturalistiska lingvistiska traditionen är struktur ett system, a) i vilket varje värde framställs av positioner och differenser, och b) som uppträder endast när man jämför olika fenomen med varandra genom att återföra dem till samma relationssystem."
Umberto Eco i Den frånvarande strukturen

"I'm just a great composer/(fyra handklappningar)/and not a violent man,/but I lost my composure/and I shot Ferdinand,"
Ur "The Death of Ferdinand de Saussure" av Magnetic Fields

"För ögonblicket kan vi säga att det är fråga om ett kinetiskt-ikoniskt tecken, när ett barn pekar med högra handens pekfinger och låtsas att det är en pistol och rör tummen, som får föreställa avtryckaren (medan de låter gesten åtföljas av ett onomatopoetiskt tecken som föreställer knallen"..."barnet kan också framställa den genom att röra det böjda pekfingret som om det just rörde vid avtryckaren, medan de övriga fingrarna kramar den andra handen som när man griper om en gevärskolv. I detta fall imiteras inte pistolen och inte heller själva skjutandet. Skjutandet beskrivs meddelst ett åtbördstecken, som inte är något anat än en fysiskt närvarande del av den närvarande referenten (det är inte pistolen, utan handen som kramar denna. Gestens innebörd är just 'en hand som kramar en pistol')"
Umberto Eco något senare i Den frånvarande strukturen

(Det nedre stycket av Eco handlar inte om de Saussures teorier men man får anta att Stephen Merrits skjutande av Ferdinand i Magnetic Fields-sången står som en symbol (ursäkta: signifiant menar jag) för skjutandet av hela "den strukturalistiska lingvistiska traditionen" något som är lätt att sympatiera med när man läser Ecos introduktion till den semiotiska forskningen. "The Death of Ferdinand de Saussure" ligger på 69 Lovesongs, skiva 3. Videon är en så kallad fanvideo.)

Do androids dream of electric sheep? och Illustrerade klassiker

Umberto Eco skriver någonstans om att föra över verk till nya former. Han har då som exempel att man kan tänka sej Illiaden som serietidning. Detta läggs fram som om det vore närmast absurt. Men mitt första möte (som jag kommer i håg) med våra trojanska vänner var när jag läste Illustrerade klassikers version av eposet. (På senare år har Eric Shanower gjort en mer ambitiös variant i sin Age of Bronze)

Illustrerade klassiker var en tidning som publicerade serieidningsversioner av klassiska romaner och noveller. Den har funnits i ett par omgångar i Sverige. Men de jag läste som liten var nog från 60-talet.
Bland dem jag minns bäst var "Guldbaggen", "Resan till jordens medelpunkt" och "Jekyll och Hyde". Men också att titlarna på de man inte läst var mer lockande än de faktiska serierna. Dessa var oftast rätt klumpiga adaptioner.

Det finns sådana här adaptioner med konstnärliga ambitioner. Som Jasons Järnvagnen eller den tidigare nämnda Age of Bronze. Men många är grova överföringar av från början populära verk. Såsom en vansinneslång version av Pestens tid av Stephen King som det också finns något album av på svenska. Eller den enligt allt att bedöma gräsliga Stolthet och fördom-serien.

Do androids dream of electric sheep (Androidens drömmar, mer känd som Blade Runner av Philip K. Dick har blivit seriealbum förut. Men Boom!(sic) Studios nya version som kommer att ges ut i 24 nummer är av en egen sort. Serien presenteras som "the complete text of" Androidens drömmar "presented in graphic form."

Serien tecknad av Tony Parker har alltså romanens fullständiga text uppbruten i paneler (rutor) med en del av dialogen i pratbubblor och texten i textplattor. Även "he said" och "she said" finns med i texten. En udda hybrid av adaption och illustrerad version.

Att detta inte är det normala tillvägagångssättet är förståeligt. Detta är väl svårt att se som annat än kuriosa. Och för den som köper alla tidningarna, en rätt dyr sådan. I ett försök att göra tidningarna mer lockande för köpare så har varje nummer "backmatters", extramaterial. I första numret finns en essä av den brittiske serietidningsförfattaren Warren Ellis. Som i (den avbrutna) andra Desolation Jones-historien skulle ha utgått från Philip K. Dick. En del Dick dyker också upp i hans newuniversal. Andra numret lär ha en essä av Matt Fraction, som skrivit bland annat Casanova.