Hur du ska läsa, och varför

"Hamlet har sju stora monologer; publiken utgörs dels av oss själva, dels av Hamlet, och efterhand lär vi oss att efterlikna honom genom att tjuvlyssna istället för att bara lyssna. Vi råkar uppfånga ett och annat, vare sig vi är Hamlet eller ej, som den talande inte är medveten om[...] Man avlyssnar Hamlet genom att bli Hamlet; det är detta Shakespeares konst gör möjligt i detta det originellaste av alla hans skådespel."
ur Hur du ska läsa, och varför av Harold Bloom, övers. Staffan Holmgren

Harold Bloom är en amerikansk littervetare. När han var yngre skrev han böcker om hur författare handskades med influensen från tidigare verk. På senare år har han varit mer känd för att försvara Kanon. Kanon var förvisso en förutsättning även för den yngre Bloom.

Den populäraste av den äldre Blooms böcker kom år 2000 och har den säljande titeln Hur du ska läsa, och varför. Här skriver han om klassiska romaner, noveller, dikter och skådespel.

Kanonförsvararen Bloom kan ibland bli tröttsam. Som när han kritiserar Toni Morrisons roman Solomons sång. I samband med det skriver Bloom "att läsa för en ideologis skull är att inte läsa alls". Men om detta vore sant så borde det väl gälla även när ideologin är korkad kulturkonservatism.

Men om man kan se förbi det lite knarrigt reaktionära hos Bloom så finns det mycket intressant att hitta i de här essäerna. Som i texten om Hamlet som jag citerar överst.
Det är snudd på att boken faktiskt visar hur och varför vi ska läsa.

Hur du ska läsa superhjälteserier, och varför

Geoff Klocks How to read superhero comics and why från 2002 är en bok för de som både är intresserade av superhjälteserier och litterär teori och poetik. Vilket väl borde vara de flesta.

Boken inleds med två kapitel om Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons respektive The Dark Knight Returns av Frank Miller. Och tecknar sen dessa verks inflytande på en handfull superhjälteserier. Det avslutande kapitlet "The superhero as critic" handlar om Planetary av Warren Ellis och John Cassaday. Det inleds med ett citat ur Planetary-numret "Planet Fiction" och ett citat av Harold Bloom.

Titeln på Klocks bok är en referens till Harald Blooms bok Hur du ska läsa, och varför från 2000. Men citatet är från The Anxiety of Influence och det är snarare den Bloom som skrev den än den äldre Bloom som skrev Hur du ska läsa... som Klock utgår från (i och för sej så skulle man kunna hävda att den yngre Bloom förutsätter den äldre, även om de skiljer sej åt).

Enligt Klock visar Planetary hur den tecknade serien befinner sej i kamp med tidiga versioner av sej själv. Som i första numret där pulphjältarna ersätts av superhjältarna. Ett av de nummer han tittar närmare på är kapitel 10: "Magic & Loss" , där Elijah Snow hittar tre artefakter. En mantel, ett par guldarmband och en lykta. Numret återberättar kärnan av tre av de mest populära serietidningshjältarna. Gröna Lyktan, Mirakelkvinnan och Stålmannen. Dessa blir dödade av den Fantastiska Fyran, fellästa som nazistiska skurkar, innan de kan axla sin roll som hjältar. Liksom Marvel-hjältarna gjorde den gamla sortens hjältar irrelevanta - "Planetary stages the repression of the old, the 'impossibility' of writing the earlier form, when the new form literally kills the old[...]This is the kind of 'hidden road' (Bloom) that the Planetary are trying to make a part of their 'mapping [of] secret history of the twentieth century' (Ellis)", skriver Klock (citaten är ur de två citaten som står som motto för kapitlet).

Enligt Klock är Planetary berättelsen om hur man genom att se på "anxiety of influence" inom superhjältegenren - vilket här blir vad Planetarys kartläggning av det tjugonde århundradets historia handlar om - föder den moderna superhjälteberättelsen.

När How to read superhero comics and why kom ut så hade bara 14 nummer av tidningen (som skulle komma att bli 27 nummer allt som allt) publicerats. Och Planetary hade en starkare plats inom den amerikanska serietidningsmainstreamen.
Klock ser närmare på ytterligare ett par kapitel och gör en snabb genomgång av de flesta som då kommit ut. Men han behandlar alltså inte hela verket. Som kanske inte heller blev startskottet för den moderna superhjälteserien.
Men det är en på många sätt intressant läsning av Planetary. Och den bästa läsningen av superhjälteserier med hjälp av Harold Blooms teorier hittills (han använder sej också av Zizek i sin läsning av Ellis' och Mark Millars Authority).

Åtta länkar en lördag

That sinking feeling
Bill Forsyths första film. (Klippet är del 1 av 6.) Flera av skådespelarna är samma som i den senare Gregory's Girl. Sex minuter in i klippet berättar en av karaktärerna att han försökt dränka sej själv i en tallrik med flingor och mjölk. En diskussion om olika sätt att ta livet av sej följer. "There's got to be something more to life than committing suicide" fastslår en av våra hjältar. Tyvärr är det här den dubbade versionen. För den amerikanska publiken när filmen släpptes där efter att Gregory's Girl blivit en hit så ersatte man originalets glasgow-dialekt med en edinburgh-dialekt. Dubbningen lär ha kostat mer än själva filmen. När filmen förra året släpptes på DVD i England så valde man underligt nog versionen med detta förvanskade ljudspår.

Bill Forsyth återvänder till Cumbernauld
TV-intervju med Bill Forsyth om Gregory's Girl i staden där den spelades in.

Pixote
Pixote finns tyvärr inte på DVD. Men på youtube. Med engelsk undertext. VHS-ripp och därmed dålig bild.

En dyster liten debatt
Ulf Eriksson om den så kallade debatten kring Mario Vargas Llosa. Som försvar för såna här priser som nobelpriset brukar det framhållas att dessa ger en möjlighet att diskutera litteratur. Men med tanke på hur korkad mycket av diskussionen kring Vargas Llosa varit - där det inte alls verkar som om man behöver ha läst en författare för att fördöma honom - så känns också det argumentet rätt svagt.

Intervju med Grant Morrison
Om ännu en Läderlappen-serietidning. Med japanska och mexikanska läderlappar. Och om hans Watchmen-serie: "The idea was to take the Charlton characters[...]and kind of take the ideas of 'Watchmen,' these sort of architectural constructions, these formal ideas and apply them to a completely new story[...]to create new versions of all those Alan Moore transitions, the little visual cues and thematic cues... and the thematic idea of a comic within a comic. So yeah, it's a new story told using updated versions of "Watchmen" techniques, which we thought it would be fun to do with the Charlton characters." (Alan Moores Watchmen bygger på Charlton-karaktärerna).

Graham Sleights om Harry Harrison
Artikel från Locus - ett litterärt magasin om s/f. Sleights uppehåller sej framförallt vid Make Room! Make Room! (Ge plats! Ge plats!) Jag har tidigare skrivit Ge plats! Ge plats! och dess filmatisering Soylent Green. Artikeln påminner mej om att jag har en oläst Harrison i bokhyllan. Ukronin A transatlantic tunnel, hurrah!. En roman som lär få svårt att leva upp till sin titel.

Miltonic allusion in Kill Bill: What is miltonic allusion
Geoff Klock om Harold Bloom om hur löv används i olika dikter och hur poeterna förhåller sej till tidigare löv inom poesin.

Tom Strong Family

Alan Moores Tom Strong innehöll ofta anspelningar eller direkta pastischer på olika sorters äldre serier. Bland de bästa numrena var nr 13 "The Family Strong And the Tower at Time's End". Omslagets "Tom Strong Family"-rubrik är en hänvisning till den gamla Marvel Family-tidningen och historien har fler saker gemensamt med den gamla barnserien Captain Marvel.

Chris Sprouse var huvudtecknare för Tom Strong men detta nummer har liksom flera andra nummer flera tecknare, som tecknar olika delar av historien. Tidningen hade flera nummer som var uppdelade i tre historier, något som spin-off-tidningen Tom Strong's Terrific Tales kom att fortsätta med. En av historierna i den handlade om den unge Tom Strong, en variat på historierna om den unge Tarzan (och den klart tråkigaste delen av hela ABC-universumet). Den unge Tom Strong finns med i denna historia liksom den äldre Tom Strong och en kanin-version av Tom Strong kallad Warren Strong. En blandning av Snurre Sprätt och Bunny Marvel. De förs samman genom ett försök av Tom Strongs ärkefiende Paul Saveen att kontrollera och härska över alla tider från "a puzzling structure hung paused in the last split-second of time itself!".
Ett av seriens mer lyckade grepp är att den Saveen som det i numret finns många av i olika åldrar, redan är död när serien börjar men ändå hela tiden dyker upp. i bakåtblickar, genom tidsresor och dubbelgångare och andra dimensioner.

De olika tecknarna förhöjer varje enskild del av historien genom att ge dem sin prägel.Bäst är slutavsnittet av Pete Poplaski vars del är som en blandning mellan C.C Beck (Kapten Marvel-tecknaren) och den Robert Crumb som gjorde "Joe Blow". En koppling som förstärks i en panel där det visar sej att den unge Tom Strong gått och blivit kär i sin framtida dotter.

Men även de andra tecknarna ger de små hyllningarna till gamla tiders serier en extra märklig kvalité. Som Sprouses variant av den gamla tidstunneln som ofta användes förr i gamla Stålmannen-serier. Styrkan i detta nummer, de många uppdateringarna av en gammal sorts serie är emellertid svagheten i Tom Strong-serien i stort. En karaktär som det sällan gjordes mer med än att ge spel för diverse hommager - vare sej han skrevs av Alan Moore eller av andra.

I början av serien fanns det en viss tendens till kritik av, eller åtminstone fokus på, vissa mindre trevliga sidor av pulphjältetraditionen. Geoff Klock kallar Tom Strong för serievärldens Starship Troopers, och åsyftar då Paul Verhoevens film, i sin bok How to read superhero comics and why. Klocks läsning av Tom Strong som glatt fascistisk är en lite väl stark läsning som ser förbi saker i verket som talar emot tesen. Det är en intressant läsning av Tom Strong nummer tre "Aztek Nights" som lite olyckligt fått gälla hela, då ännu inte avslutade, serien. (Bokens avsnitt om Americas Best Comics är det svagaste i boken, en annars intressant bok som utnyttjar den unge Harald Blooms teorier på superhjälteserien). Och efter hand försvinner denna vagt kritiskt/satiriska ton helt. Och serien blir en enda stor hyllning till serietidningarna av förr. Den saknar också den känsla som dess direkta föregångare Supreme hade av att vilja göra något nytt med pastischerna. Supreme må på många sätt ha varit slarvigare gjord och lite väl understruket metanarrativ, men där fanns en antydan om ett syfte med det hela som Tom Strong saknar.

Serien är ändå ett gott hantverk och de bästa numrena, som "The Family Strong And the Tower at Time's End", är underhållande läsning. Numret finns i Tom Strong Book Two som också samlar flera av numrena med tre historier vardera, bland annat det nummer som innehåller en pastisch på Mads Blixt Gordon-parodi. Den finns också översatt till svenska i Fantomen 24/2003.

John Crowleys roman Lord Byrons roman Aftonlandet

Romanen Lord Byrons roman - Aftonlandet börjar med en kort biografi över Ada Lovelace, Lord Byrons dotter. Den slutar med orden "OBS sidan under konstruktion". Ada Lovelace arbetade med Charles Babbage på en proto-dator. I den delen av romanen som utspelar sej i nutid kommer Alexandra Novak, en ung kvinnlig forskare som jobbar på en handskriftssida på nätet, på spåren på ett försvunnet manuskript av Lord Byron medan hon undersöker papper som Ada Lovelace lämnat kvar.
Lord Byrons roman - Aftonlandet är den första roman av John Crowley som kommit på svenska. Annika Preis översättning gavs ut 2006 bara året efter originalversionen. På fliken till romanen står i den mycket korta biografin över Crowley att han "tidigare har skrivit en rad romaner." Ingen av dessa nämns vid namn.

John Crowley är en författare som har stått på min att-läsa-lista sen jag läste en intervju med honom i Locus. En anledning till vagheten i beskrivningen ovan är att hans verk verkar vara aparta och svåra.

John Crowley skriver en slags fantasy. Men han är också Harald Blooms favoritförfattare. Vilket kanske talar för att det inte direkt är Harry Potter som Crowley skriver. Michael Dirda talar om "antiquarian romances" och nämner som exempel bland annat Crowleys gargantuanska svit Ægypt och Umberto Ecos Rosens Namn. John Clute föredrar att kalla egentligen samma slags böcker för "Fantasy of History". John Crowleys Little, Big och "nästan allt Pynchon publicerat" är bland hans exempel på genren. Som enligt Dirda, om jag får förenkla något, handlar om juxtapositionen mellan nuet och det förflutna; beskrivande vördnadsvördande konspirationer med en hel del pastischer. Clute i sin tur tillägger Labyrinter, Sfärernas Musik, Änglar som Knullar och Början och Navet och Slutet på Världen som ingredienser i den här sortens romaner. (Clute har ingen skarp gräns mellan när han skämtar och när han är allvarlig.)

Den här sortens konspirationsböcker har ju på senare tid nått även den populärare litteraturen. En svagare variant är den som handlar om söket efter ett försvunnet manuskript. Och det utan att leda hjälten på spåret av en mystisk kabal.
Den uppenbara höga svårighetsgraden hos Crowleys verk tillsammans med att han inte funnits på svenska har gjort att jag innan Lord Byrons... endast hade läst novellen "Gone" som jag tyckte var bra. Jag tvekade leta inför att läsa den här. Boken har fått goda recensioner men jämfört med Crowleys tyngre verk verkar det vara lite av en bagatell. Och inte nog för att man skulle kunna anse sej ha läst Crowley.

Romanen är, som såna här böcker oftast är, uppdelad på två delar. Nutidens sök efter manuskriptet och själva manuskriptet samt Adas noter till det. Lord Byrons roman utgör huvuddelen av boken. Nutidshistorien är gjord som en brevroman (fast mest med e-post) och har en far/dotter-historia som speglar Byrons. Jag har aldrig läst Byron så den historia om honom som ges genom de här mailen var bra att känna till. Också jakten på manuskriptet lyckas på något sätt bli spännande. Själva romanen i romanen är en fascinerande hybrid mellan olika av 1800-talets populära litterära genrer. Och om jag i början av boken lite snabbskummar delar av de mer högtravande passagerna så finner jag mej mot slutet av historien rätt fast.

Den här romanen kanske inte gör att jag kan säja ha läst Crowley. Men den gör mej ännu mer driven att någon dag faktiskt ta mej an hans större verk. Helst då i översättning.

Joanna Newsom och Ys och Alan Stivell och Ys

Joanna Newsoms nya skiva heter Ys. Ys är som bekant också titeln på första spåret på Alan Stivells Renaissance de la harpe celtique från 1971.
Newsoms nya kan rekommenderas liksom Stivells klassiker men varför Ys?
Ys är inte som man kanske skulle kunna tro en harpterm(båda skivorna är med harpa som huvudinstrument) utan en från en bretagnesk legend om en atlantisliknande by ibland kallad Ys ibland Is ibland Kér-Ys.
Det finns en gammal volym med bretagneska sånger om Ys. Denna utgår Stivell från i sin Ys. I denna svit av improvisationer är Stivell också påverkad av en amerikansk gitarr- och banjo-teknik kallad picking. Joanna Newsom hämtar också ur denna mindre hippa tradition men snarare i sång än i harpteknik. Mest tydligt är detta inflytande i förra skivans Texas Gladden-"cover": Three little babes.
Joanna Newsom säger sej i intervjuer(som till exempel här http://www.zoilus.com/documents/in_depth/2006/000881.php )inte ha känt till Stivells Ys.
Denna förnekan (troligtvis genuin) av inflytande behöver man inte vara Harald Bloom för att finna märkvärdig.
Medvetet eller inte så är 71 års Ys en föräldratext till vårt års Ys. Om än bortglömd och nedsjunken.)
Att grundmyten handlar om en dotter som förråder sin far och sin tradition genom att stjäla en nyckel skulle Bloom säkert kunnat göra någonting av.