It makes a long time man feel bad

Tim Rose - "Long Time Man" (1967):


Tim Rose är mest känd för sin version av "Hey Joe". En av två möjliga kandidater till att ha inspirerat Jimi Hendrix-versionen. Denna ligger på samma platta som den, den självbetitlade debuten från 1967. En riktigt bra skiva.

Nick Cave gjorde en cover av "Long Time Man" på Your Funeral My Trial (och på Kicking Against The Pricks gjorde han "Hey Joe" och utgick, troligen, delvis från Tim Rose-versionen.)

Nick Cave var med och gjorde så att Rose fick en comeback under sina sista levnadsår. På en av sina sista skivor gjorde Rose en nyinspelning av "Long Time Man" (som varit Veckans sång här tidigare.)

Den nyinspelningen fanns på tidningen MoJos skiva med musik som inspirerat Cave. Men det är den här versionen som egentligen inspirerade honom.

Long Time Man

Tim Rose - Long Time Man:

I Herrens år 2008 hade jag ett tema här om Nick Cave & The Bad Seeds coverplatta Kicking against the Pricks.
Jag skrev lite kort om var och en av originalversionerna av låtarna på plattan. Och hade med originalversionen där det gick. (Du kan läsa inläggen här, om du rullar ner längst ner så blir det rätt ordning. Första inlägget är med Seldom Scenes Muddy Water.)

Då Kicking Against the Pricks-veckan var en stor succé så kom den oundvikliga uppföljaren: Kicking 2.
Där jag då skrev om andra låtar Cejvan coverat. Bland de "Long Time Man" med Tim Rose som Nick Cave gör på Your Funeral My Trial. Då gick det inte att hitta sången med Tim Rose på nätet. Så inlägget blev som det blev

Nu finns i alla fall "Long Time Man" med Tim Rose på youtube. Så den får bli veckans sång. Det är inte versionen från Tim Roses självbetitlade. Utan en senare inspelad på 90-talet. Och alltså inte den Cave utgår från i sin cover. Rätt omvandlad och inte riktigt lika bra. Denna version fanns med på Mojos Nick Cave-cd.

Bob Dylan och Murder Ballads

På Bob Dylans två coverplattor från början av nittitalet: Good As I Been To You och World Gone Wrong, finns tolkningar av tre av de fem traditionella sånger som tolkas på Nick Cave & The Bad Seeds Murder Ballads med tillhörande singelextralåtar.

Dessutom coveras "Death is Not The End" från det rätt svaga dylanalbumet Down in the Groove. (Dödssiffran är i och för sej högre än i någon annan sång. Gud måste väl ses som mördaren i dramat om man ser det som en mördarballad.)

Nu är Dylans versioner av "Henry Lee", "Stagger Lee" och "Froggie went a-courtin'" inte samma som Nick Caves. De har inte ens samma titlar. "Love Henry" som enligt Dylans noter bygger på Tom Paleys från New Lost City Ramblers version är den enda av dem som låter som om den kan ha påverkat Nick Cave-versionen.



Nick Cave & The Bad Seeds hade tidigare gjort den dylanskrivna "Wanted Man". Och under den korta Nick Cave & The Cavemen-perioden ingick "Knocking on Heavens Door"
i gruppens repertoar.

Bob Dylans skugga vilar tung och mörk över resten av musikvärlden. De mest disparata artister har benämnts den nye Dylan. Mej veterligen har dock Nick Cave sluppit den äran. Nick Cave & The Cavemen/The Bad Seeds fick aldrig heller öppna för Bob Dylan - konserten ställdes in.

Herrarna Stagger och Stack-O Lee

"Stagger Lee" lär bygga på en historisk händelse om än rätt fritt. Det finns som alltid många versioner av låten. "Stack-o-lee" och andra varianter av titeln förekommer. Ibland kallas den "Bucket of Blood" efter det etablissemang där huvuddelen av låten utspelar sej.

Förutom Bucket of Blood brukar de flesta versioner ha med Stetsonhatten, vilket Nick Cave visserligen också har, men den spelar en större roll i de flesta versioner.

Stetson-hatten var en statussymbol för en ung svart man i USA i slutet av 1800-talet. Ett bråk om en sådan hatt kan ses som symboliskt.

Det kom ett seriealbum förra året om den historiske Stagger Lee. Omslaget pryds av en hatt.

Det finns som sagt många versioner av sången. Den har under perioder varit en standard först inom jazz sen blues och sen folk och tillhör väl nu alla populärgenrerna.

Bloggen She'll Grow Back har Stagger Lee Lördagar där det postas olika Stagger Lee-versioner, från Ma Rainey till the Clash.

Där kan man också hitta den Frank Hutchison-version som Bob Dylan utgår från på World Gone Wrong. Som finns på Harry Smith-antologin. Den lär annars finnas på senaste CDn som följer med musikmagasinet Uncut.

Andra bra versioner finns med Champion Jack Dupree och Bert Jansch respektive.

En anledning till de många versionerna som inte riktigt framkommer på särskilt många inspelningar är att "Stagger Lee" var en slags musikernas svar på Aristokraterna-skämtet. Man tävlade om att göra så våldsamma och oanständiga versioner som möjligt.

Detta är inte förvånande nedtonat på de flesta utgivningar men den här R. L. Burnsideversionen visar på hur det kunde låta:



Nick Caves version ligger som höres rätt nära denna.
Att den lugnare senare version som Nick Cave & The Bad Seeds brukade göra live låter så pass annorlunda beror helt enkelt på att den utgår från en annan version.

Att Stagger Lee där skjuter Djävulen och tar hans plats är inte Nick Caves uppfinning. Utan ingår traditionellt i den varianten.

Kicking Against 2.12 - Almeda Riddle

Den tidigaste nedskrivna versionen av "Frog's Wedding" (Nick Cave tolkar en variant med titeln "King Kong Kitchie Kitchie Ki-Me-O" på b-sidan till "Henry Lee") man hittat är från 1580 och går under namnet "A Moste Strange Weddinge of the Ffrogge and the Mouse".

På en av de tidiga versionerna, början av 1600-talet återfinns omkvädet "Kitty alone and I". Med tiden ändras detta till "Kitty me love" och "Kitty in the kimeo"

Det finns många versioner av balladen. Versmåttet och med det melodin brukar variera. Temat med djur av olika arter som gifter sej med varandra finns i många kulturer. Den svenska visan "Bromsen och flugan" (inspelad av Finn Zetterholm med Marie Selander") är ett exempel.

Harry Smith beskriver texten på noterna till 52 års Anthology of American folk music: "Zoologic Miscegeny Achieved in Mouse Frog Nuptials Relatives Approve".

Nick Cave utgår från Chubby Parkers version från 1928 som går att hitta på nämnda antologi.



En sångerska som går att hitta på många folksamlingar är Almeda Riddle (1898-1985)
Gruppen Tangle Eye Child Balladen "Hangman"

Hon blev flitigt inspelad av folklorister samt gav ut en bok med ballader.
Här i en inspelning av John Quincy Wolf: Frog Went a-courting från 1953.
En annan Murder Balladsrelaterad inspelning: Oxford Girl (Aningens annorlunda version av "Knoxville Girl")
och Jesse James. Som Nick Cave sjunger i filmen Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. "Jesse James" är en av de mest kända Almeda Riddle-låtarna.

Liksom hennes andra mest kända vart den inspelad av Alan Lomax. En av hennes lomaxinspelningar remixades på Tangle Eyes Alan Lomax's Southern Journey Remixed där hennes lysande a capella version av childballaden "Hangman Tree" försågs med ackompanjemang.

Tangle Eyes skiva har åldrats dåligt. De flesta människor kanske skulle anse att Almeda Riddles original gjort detsamma. Dessa människor har fel.

Henry Lee och Young Hunting - Child Ballad 68 i många skepnader

En Child Ballad är inte en barnvisa utan en ballad som ingår i en svit engelska och skottska sånger insamlade av den amerikanske folkloristen Francis James Child.

Balladernas innehåll skvallrar väl om att de inte är barnvisor. Dödsfrekvensen är minst lika hög som i Nick Cave-låtar.

De 305 Childballaderna finns alla i flera versioner. "Henry Lee" är en variant på Child Ballad nummer 68: Young Hunting.

Dessutom är ju Nick Caves "Henry Lee" en rätt förändrad "Henry Lee" och därmed ytterligare en variant på den av Child nedtecknade balladen.

Nick Cave har skapat en refräng och gjort om låten till duett, med PJ Harvey i mördarrollen.

Att sjunga den som duett är möjligt att någon kommit på att göra innan.
Tim Hart & Maddy Prior (Steeleye Span) sjöng en del ballader gjorda för en person på det viset. Att dela upp dialogen i en ballad som om den vore en duett.
De gör en variant av "Henry Lee" kallad Earl Richards (Child 68F) på den bästa av deras tre skivor utan Steeleye: Tim Hart & Maddy Prior - Folk Songs Of Old England - Vol. 2 (länken leder till ett ställe där man kan ladda ner albumet, annars finns de tre Tim Hart och Maddy Prior-skivorna utgivna på en cd om du nu skulle föredra lagliga lyssningsmetoder).

Andra versioner heter "False Lady", "The Proud Girl" och "False True Lovers" (som Shirley Collins spelat in). "Henry Lee" innan Nick Caves ändringar är det Dick Justice som gör den definitiva versionen. En närliggande vid namn "Love Henry" är en av de vanligaste, inspelad av såväl June Tabor som Bob Dylan. Dylan bygger på den version Tom Paley från New Lost City Ramblers spelat in.

Knoxville Girl och Danville Girl

En gång i tiden befolkades den populära musikvärlden av band som slutade på Brothers, klädde sej i samma kostymer och sjöng i stämmor.

Om Everly brothers går att lyssna på i små doser så är Louvin Brothers, idag om inte tidigare, ren kitsch.
Omslaget som pryder denna post är ett på internet ofta förekommande just pågrund av sitt kitschvärde.(Inte för att säja att Everly Brothers omslag inte är kitsch.)

Här gör de i alla fall "Knoxville Girl":




"Knoxville Girl" har sin rot i en skotsk ballad.
Melodimässigt ligger den nära "Danville Girl". Som spelats in av New Lost City Ramblers och Woody Guthrie. Pete Seegers version på tiotummaren Darling Corey tillhör hans bästa. ("Danville Girl" påverkade Bob Dylans "Brownsville Girl")

Inom folkmusiken hittar man ofta samma melodi på olika visor. Vilken som är först kan vara svårt att bestämma.

Dock Boggs version av Danville Girl.

Louvin Brothers polerade stämmor är på den ena änden av det som är föregångare till americana. Dock Boggs inte så polerade stämma ligger på den andra.

Men mitt namn var Rose Connelly - Murder Ballads och trad. arr.

Redan på noterna till The Firstborn is Dead om "Say Goodbye To The Little Girl Tree" benämns en slags Nick Cave-låtar såsom, "murder ballads".

När Murder Ballads först kom var musikkritiker snabba med att understryka att dess sånger om mord och elände ingick i en lång tradition. Detta i en slags apologetisk ton som om man väntade sej en attack på skivan. Denna kom aldrig.

Det finns på skivan två låtar som utgår direkt från ballader ur en sån tradition. "Henry Lee" och "Stagger Lee". Och om "Where the Wild Roses Grow" har Nick Cave sagt att texten var inspirerad av "Down in the Willow Garden" som bandet också gör en version av på "Where the Wild Roses Grow"- singeln.

Om man räknar in singlarna (med "The Willow Garden", "King Kong Kitchee..." och "Knoxville Girl", så har Murder Ballads 6 covers av 14 och är därmed det närmaste ett andra cover-album efter Kicking Against The Pricks som vi kommer.

Om man ser på vem som skrivit låtarna så skulle man kunna tro annorlunda. Då detta är traditionella låtar står Nick Cave och ibland någon av de andra musikerna som kompositörer, enligt trad. arr-systemet.

Låtarna på singlarna är i stort sett rena coverna. Där det går att höra vilken tidigare version som de har utgått ifrån.
De spår på själva albumet som utgår från tidigare versioner är, frånsett dylan-covern, mer omarbetade. Om än allt för nära deras traditionella föregångare för att, såsom "Tupelo" eller "When I First Came To Town", kunna säjas enbart vara inspirerade av den och den balladen.

En del versioner av "The Willow Garden" heter "Rose Connelly" och namnet ingår i texten. Likheten och olikheten med hur kvinnans hela namn används i "Where the Wild Roses" kan man lägga märke till.

Här gör Everly Brothers en version av "Down the Willow Garden" som verkar vara den Nick Cave & The Bad Seeds utgår ifrån:



Flera andra har spelat in låten. Kerstin Hershs version på "Misery Murder and then Goodnight" är en bra variant.

("The Willow Garden" sjungs av Conway Savage och Nick Cave spelar inte heller något av instrument. Han påstår sej ha skrivit den samman med gitarristen men är annars inte med på spåret. Detta är enda Nick Cave & The Bad Seeds-spåret där Nick Cave inte medverkar, men det finns ett Birthday Party-spår: "Ho ho". Bägge finns, i sämre versioner, med Nick på sång).

(Rättelse 24 jan.: Nick Cave spelar orgel på "The Willow Garden". Det lär finnas de som tar ut och ser på en skiva innan de skriver om den. Detta underliga beteende kanske trotsallt har sina poänger.

Plain Gold Ring med Nina Simone

Om Karen Dalton trots allt fortfarande kan säjas vara en rätt okänd artist så gäller detsamma knappast Nina Simone. Och har väl inte gjort så sen den senare delen av 50-talet.
"Plain Gold Ring" spelades in 1958. Nick Cave gör den på Live Seeds, en officiell live-cd. Det är inte Bad Seeds enda utgivna koncert men enda som ett album. Albumet tjänar mycket syftet att bjuda på versioner av låtar från Henry's dream som inte blivit överproducerade och förstörda.

Låten skrevs av Earl S. Burroughs. Men jag tror Nina Simone gjorde originalet;



Personligen är jag svag för den tidiga Nina Simone som här. Min favoritskiva av dem jag har med henne är Nina Simone at Newport från 57 års festival. Den innehåller ett par nummer steget närmare folk som "Little Liza Jane" och "In The Evening By The Moonlight"

Nina Simone har en stor och något svåröverblicklig produktion. Förra året kom en trippel-cdsamling (med DVD) som har fått bra recensioner. Men den kostar därefter. Därmed frestelsen att köpa billigare sämre samlingar. I vilket fall bör hon helst avlyssnas album för album.

Det finns en tendens att samma låtar spelas. Bland de bästa, lite (tror jag) ovanligare finns "Go To Hell" och "Pirate Jenny". I Nina Simones version kan man höra glädjen när huvudena faller. Hoppla.

Kicking Against 2 - som vanligt blir det kaffe i pausen

I den här genomgången av låtar Nick Cave coverat som inte ligger på Kicking Against the Pricks tänker jag inte närmare titta på de olika tribut-plattor som Nick Cave medverkat på.

Även om en del av det är bra. På I Am Sam ligger en förvånansvärt bra "Here comes the Sun" men också en, mindre uppseendeväckande, dålig "Let it Be".

Hela The Bridge, Neil Young-tributen är bra och därmed också Nick Caves version av "Helpless". Detta var när hyllningsalbum fortfarande kändes intressant.
Hans "Mackie Messer" är väl okej. Han är ingen Dagmar Krause men vem är det?

I'm your Fan = bra, I'm your Man en besvikelse.

Och så vidare.

Nästa inlägg i Kicking Against 2-serien blir om Nina Simone. Och sen Murder Ballads, allas favoritmassmördarhyllningsskiva.

Kicking Against 2.7 - Karen Dalton och Katie Cruel

Karen Dalton gav bara ut två album. Och bara det andra är riktigt bra.
Bägge albumen har återutgetts och det har en kommit en dubbel-cd med en live-dvd med outgivet material.

I häftet till den andra skivan 1971 års In my own Time säjer Nick Cave att Karen Dalton alltid varit en Bad Seeds-favorit. Och han har henne som sin favorit-bluessångerska. Även om Karen Dalton nu snarare sjöng folk.

"Katie Cruel" ligger på In my own Time. (Men finns också på livedubbeln.) Låten "When I first came to town" från 1992 års Nick Cave-album Henry's dream kommer med noten "inspired by the traditional song 'Katie Cruel'". Karen Dalton nämns inte men allt tyder på att det är hennes version som inspirerat sången.

På Original Seeds var för min del Karen Daltons "Katie Cruel" samlingens existensberättigande och första gången jag hörde Karen Daltons röst:



("Videon" är, som ofta på youtube, rätt irriterande. Men det är ju bara att rulla ner.)

Bland hennes andra inspelningar står bland andra "Sweet Substitute" och "Same old man" ut. Karen Daltons version av "Same Old Man" lyckas samtidigt som den låter typiskt daltonsk låta som en syskonversion av Holy Modal Rounders version som i sin tur är typiskt holymodalsk. Holy Modals går närmast att beskriva som en blandning mellan New Lost City Ramblers och The Residents. Dett är ändå inte så underligt då Karen Dalton umgicks med Holy Modal Rounders och körade på ett av deras album.

Intresset för Karen Dalton har ökat de senaste åren. Med de tidigare nämnda återutgivningarna. Häromåret gjordes en tributturné/album under ledning av Petra Jean Philipson (som gör Katie Cruel på albumet- och som coverat Nick Caves "Into my arms"

Låten "Katie Cruel" ar spelats in av flera artister. En amerikansk traditionell ballad. Troligen med skotskt ursprung; den uppvisar textmässigt stora likheter med den skotska balladen Licht Bob's Lassie. Karen Dalton skär väck omkvädet. (Det slags nonsensomkväde som Tom Lehrer driver med i "irish Ballad")

Nick Caves "When I First Came to Town" lånar första raderna från låten. Bridgen har lånat melodin. Till skillnad från "Tupelo", inspirerad av John Lee Hooker-låten med samma namn, får kopplingen till "katie Cruel" låten att framstå mindre. Den lever inte upp till sin källa.

Detta att inspireras av traditionella sånger är något som leder framåt mot Murder Ballads.

Tim Rose Återigen

Efter cover-albumet Kicking Against the Pricks så försvinner den cover per album-ratio som varit den första Nick Cave & the Bad Seeds-tiden. Med en sista cover på Tim Roses "Long Time Man" på dubbel-maxin Your Funeral My Trial (senare utgiven som vanlig enkel-CD).
Tim Rose utgår i "Long time Man från arbetssången "long time man feels bad" (stillbildsvideon på länken är lite underlig och innehåller nakenbilder) en av de låtar Alan Lomax spelade in från fångar.

Att ha äldre låtar som utgångspunkt var en teknik Nick Cave själv hade använt. Och som vi ska se skulle fortsätta att använda.

Tim Rose har vi redan tagit upp. Så låt oss återigen säja att han är bra. "Long Time Man" ligger på samma LP som "Morning Dew" och "Hey Joe". Återutgiven samman med den följande skivan på CD. Med det omslag som syns på bilden.

Du kan höra smakprov på en del låtar på den här Tim Rose hemsidan. Även en från hans trio med Mama Cass. Tim Rose och Mama Cass skildes inte som vänner.

(Efter Nick Caves version så har det franska bandet Noir Desir gjort en. Om du gillar Nick Cave och Crime and the City och sånt men inte tycker det är riktigt pretentiöst nog så är Noir Desir bandet för dej. Deras version av "Long Time Man" från en konsert i Lyon.)

Like a bigger blacker third bird - King Ink och Blind Lemon Jefferson

Baksidan på och innerkonvolutet till Nick Cave & The Bad Seeds andra fullängdare The Firstborn is Dead har förutom texterna noter till sångerna skrivna i en faux-journalistisk stil.

Om "Wanted Man" står att "It evolved from a song written by Bob Dylan and recorded by Johnny Cash; no-one could recall how it went except for a few half-remembered lines, which grew out of proportion and into every town in America"

Texten till låten är ändrad. (Du kan höra och se Johnny Cash sjunga originaltexten HÄR)
Så ändrad att Nick Caves Wanted Man-text återfinns i boken King Ink, en samling texter av Nick Cave. Varav en är novellen "Blind Lemon Jefferson".

"Blind Lemon Jefferson" finns alltså i två textversioner dels sången på The Firstborn is Dead men också en längre novellversion som inkorporerar rader från sången.

Novellens prosa påminner en del om språket i Nick Caves första roman And the Ass saw the Angel (det ska komma en andra i år) och bör ha skrivits under samma period. Den är inte direkt ett biografiskt berättande om Blind Lemon Jeffersons liv utan mer om en allmän typisk bluesmusiker. Ett fortsatt mytifierande av den amerikanska söderns historia.

Blind Lemon Jefferson tog i sin musik från gospeln. Spelade med Leadbelly. Anses vara Texas-bluesens stora föregångare. Här med "See that my grave is kept clean" senare inspelad av Bob Dylan:

Kicking Against 2.4 - Saint Elvis

I låten "Saint Huck" från 1983 års From Her to Eternity sjunger Nick Cave varierande "Saint Huck, Saint Elvis".
På den följande fullängdaren The Firstborn is Dead sjunger Nick Cave i låten Tupelo att "the King is Born in Tupelo". Tupelo var Elvis Presleys födelseort.

Mellan de två skivorna låg singeln "In the Ghetto". En cover på Mac Davis låt inspelad av Elvis.

I artiklar om Nick Cave från den här tiden fram till och med de första åren av nittiotalet swå var en jämförelse med Elvis Presley närmast obligatorisk. I en artikel i Kannibal (jag har för mej att den var skriven av Clemens Altgård, men jag är inte säker; mina Kannibal har förflyktigats) beskrevs som en klon på Elvis.
Och i en artikel av Mats-Ola Nilsson i tidskriften Montage vid namn "Nick Cave - den siste rockkungen" där Nick Cave säjs vara en klassisk rockkung i ett led där Leadbelly, Hank Williams, Presley då och Iggy Pop ingår. I artikeln diskussion kring dekonstruktionen av rockmusiken och Nick Caves psykosexuala teman citeras Lyotard och Derrida.

Snarare än en klonad eller muterad rockkung så var väl Nick Cave en för de överbelästa.

Nick Caves utseende och scenpersona spelar en stor roll i tidens elvisjämförelser. Inte minst hans hår - då aningens rockabillyliknande.

Australiern Nick Cave knöt sej till ett slags mytiskt USA. Elvis Presley spelade där en roll. Intressant är att han väljer att covera en av Elvis smöriga låtar. Samt att B-sidan, den betydligt bättre "The Moon is In the Gutter" innehåller ett citat av romantikern Wordsworth.

Do not dress in those rags for me - Nick Cave och Leonard Cohen

Det första spåret på den första Nick Cave & The Bad Seeds är en cover på Leonard Cohens "Avalanche". "Avalanche" är första spåret på den tredje Cohen: "Songs of Love and Hate.

Som ung poet med ont om pengar bestämde sej Leonard Cohen för att åka till Nashville och spela in en country-skiva för att på så sätt tjäna en slant. Detta är inte det slags finansiella råd man brukar få från sin bankman.

Ett par av Leonard Cohens sånger blev hits med andra artister. Och Cohen blev en av de tongivande rösterna i den nya singer/songwriter-skolan.

De två första albumen har avskalade men träffsäkra arrangemang. Andra albumet "Songs from a Room" har mungiga som en bas - minimalistiskt nog. Texterna är ett snäpp starkare än Cohens tidiga dikter som, även om den glimmar till här och där, hade- som mycken beatpåverkad poesi- en tendens till att gå på.

"Songs of Love and Hate" är med sitt svarta omslag och mörkare arrangemang hans proto-depprock-platta. Med textrader som "they'll never they'll never ever reach the moon/at least not the one that we're after" (Vilket de ju inte heller gjorde.) "Avalanche" är om möjligt ännu mer prettotastisk.
Här i en live-version från 1988. Med spanska (portugisiska?) undertexter:



Nick Cave pratar i konserttributfilmen I'm your Man (inte att förväxla med den mer alternativmusikinriktade tributskivan "I'm your Fan") om första gången han hörde "Songs of Love and Hate" och hur den fick honom att känna sej som den coolaste personen någonsin. Som en som känner till något ingen annan gör.

Avalanche-covern på "From Her to Eternity" är inte alltid uppskattad av Cohen-fans. Bad Seeds hade fortfarande foten kvar i Birthday Party. Nick Caves aggressivare sångstil säjs ibland ta väck bibetydelser.

Men det instrumentella arrangemanget är det som gör Bad Seeds-versionen.

Loose - Birthday Party och Stooges

En annan bootleg hävdar att den är Boys Next Doors (tidigare namn på The Birthday Party) andra spelning. Den första skulle väl ingen gå på. Det är i alla fall en tidig liveinspelning med Birthday Party och fylld med covers. Rätt typiska för ett New Wave-band. "Blitzkrieg Bop", "I'm 18", "Gloria", "My Generation", "These boots are made for walking" (den första singeln) med mera.

Original Seeds har en låt som coveras på den första Birthday Party-fullängdaren. Den låter i Birthday Party-versionen som alla andra Birthdayparty-låtar från den perioden.

Original Seeds är, som tidigare sagts, en samling med originalversioner av låtar Nick Cave coverats. Men den ger sej också ut för att vara en samling av Nick Caves influenser. Att man gör en cover av en låt är inte ett direkt bevis för att det är en influens.
Att gruppen Stooges var bland Birthday Partys förebilder kan man nog dock fastslå.
Två låtar från 1970 års Funhouse hörde till Birthday Partys liveakt och de har gjort minst ytterligare en.

"Loose" finns live med Birthday Party på tre officiella släpp. Peel Sessionen är nog den de flesta hört. Den bästa versionen ligger på en delad mini-skiva med Lydia Lunch på andra sidan.



Drunk on the Popes Blood är den skiva som saknas mest i min Nick Cave-samlinge. Tyngre än versionen av "Loose" här blir det inte.

Originalet har också en del som talar för sej:



"Funhouse" finns också utgiven i liveversion med Birthday Party. Med Lydia Lunch på kör - om det nu är rätt ord.

Nick Caves liveutspel brukar säjas ha påverkats av Iggy Pops från den här perioden av Stooges.
Man kan se Stooges live från Funhouse-tiden HÄR.

De gör "T.V. Eye" och "1970" från Funhouse.

Kicking Against 2 - return of the pricks

Det fanns en stövel med Nick Cave, som lite underligt såldes i de flesta skivbutiker, som hette More Kicks than Pricks (inte att förväxla med Beckett-novellsamlingen More Pricks than Kicks).

Det var en samling med tidigare utgivna covers av Nick Cave. Samt en elva minuter lång version av "Tower of Song". Den kortare versionen på Cohen-tributen är bättre.

Den bootleg-samlingen är i sej inte så intressant. Men liksom den hänvisar till Kicking Against the Pricks i titeln. Som en dålig uppföljare(Se2en, typ). Så ska även denna sida ta en fortsatt titt på Nick Cave och covers denna vecka. Som en fortsättning på kicking against the pricks-veckan.