Lemmy Kilmister 1945-2015

The Watcher med Hawkwind
"You're very small from way out here/The last thing you will feel is fear/I gave you the chance to do the right thing/I gave you the chance to do the bright thing"

"The Watcher" var den första sång Lemmy Kilmister skrev för bandet Hawkwind. Den finns på deras skiva Doremi Fasol Latido från 1972. Lemmy spelade senare in sången med Motörhead.

En av sångerna på Doremi Fasol Latido är inspirerad av en dikt av sf-författaren Michael Moorcock. Moorcock samarbetade ibland med bandet.
Det finns en sf-roman av Moorcock och Michael Butterworth kallad The Time of the Hawklords om Hawkwind. Det vill säja: den säjs vara skriven av Moorcock och Butterworth men Moorcock tog avstånd från boken och sa sej inte ha varit med och skrivit den. Endast några idéer i den är hans. 
Lemmy kallas för Count Motorhead i boken.

Lucka (Fahrenheit) 4(51)

"At one time his back garden served as a pit in which he burned review copies (I remember him phoning me to complain bitterly that Fahrenheit 451 was NOT the temperature at which book paper burned) or as a jungle of sunflowers, which he had seeded."
Michael Moorcock om J. G. Ballard

King Kong Blues

"The European bestselling shocker" står det på den amerikanska utgåvan av Sam J. Lundwalls King Kong Blues (1974). Om man får tro romanen själv så är reklammakare inte de ärligaste människor, men den har kommit ut på flera språk och på engelska finns den åtminstone med flera olika omslag.

I Sverige var den väl inte en så stor hit - trots eller kanske på grund av att det medföljde en skiva där Lundwall, som på 60-talet hade en kort karriär som trubadur, sjöng ett par låtar ackompanjerad av Michael B. Tretow (han som skapade ABBAs sound).

Det är en satirisk roman om Sverige 2018. Vatten är hårdvaluta och folket bjuds på cirkus i något som påminner om dokusåpan.
Som jag minns det - jag har inte boken - så fanns det utdrag ur tidningsartiklar innan kapitlen. Som i Michael Moorcocks A Cure for Cancer och en del andra av hans berättelser Jerry Cornelius (i Lundwalls 90-talsroman Staden vid tidens ände säjs huvudpersonen ibland heta Jerry Cornelius, ibland Sam Spade).
Även om boken inte var en bestselling shocker här hemma så har den fortfarande fans. Dessa brukar framhålla att Lundwall förutsåg delar av vårt samhälle idag. Men han såg snarare de artiklarna. Som han sen vred till. Resultatet blev en rätt underhållande läsning.

Bakom sista luckan så hittar vi en snöflinga och en resa bakåt i tiden

I det första numret av Planetary förekommer en modell av verkligheten som en snöflinga som existerar i 196 833 dimensioner. Detta är en i sinnevärlden eller åtminstone den matematiska världen existerande teori. Warren Ellis kombinerar denna teori med sf-troper som hemliga sällskap och kvantdatorer på 40-talet. Och sättet som detta multiversum skapas först när de sätter på denna kvantdator påminner om hur multiversum skapas i Michael Moorcocks A Cure for Cancer, en roman som Warren Ellis brukar nämna bland sina förebilder.

Snöflingan återkommer genom första hälften av Planetary, liksom talet 196 833. Dessa knyter de tidiga fristående avsnitten samman.

I albumen som samlar serien finns också en bild av en snöflinga på försättsbladen.

Efter det långa uppehållet på Planetary så minskar Snöflingesymbolens betydelse för serien. Och inte heller i detta det sista numret av serien kommer den åter.

Dock finns här ett liknande användande av en faktisk matematisk teori. Den här gången handlar det om en tidsreseteori som också påverkade filmen Primer (den mest komplexa tidsresefilmen hittills). Denna blandas med en vanlig konvention inom sf-litteraturen att upptäckten av en tidmaskin innebär världens undergång. Så pass vanligt tema att det finns ett avsnitt av Arkiv X som handlar om det. Annars har författaren Robert Silverberg återkommit till temat flera gånger. Som i "Nålen i tidstacken", i novellsamlingen Det brokiga cocktailpartyt.

Annars är det en hyfsad epilog. Trots vissa brister - däribland den klumpigaste varianten på "- It's a strange world. - Let's keep it that way." hittills. Tecknobabblet i denna är också babbligare och mindre elegant än i det första numret med snöflingan.

Men det passar Planetary att sluta, inte i en strid, utan i en räddningsinsats.

Bakom lucka 2: pulp- och superhjältar

I det första numret (eller kapitlet) av Warren Ellis (text) och John Cassadays (bild) serie Planetary så undersöker gruppen ett ihåligt berg. Där hittar de Doktor Axel Brass, en äventyrare med märkliga förmågor som försvann för mer än 50 år sedan. Han berättar en historia om hur han själv och sex andra beryktade män bildade ett hemligt sällskap för att få slut på det Andra Världskriget.

Detta genom en kvantdator som skapar hela världar och universa medan den försöker räkna ut ekvationen för den bästa av världar (då denna kalender framförallt kommer att ta upp tematiken i serien så kommer ibland Cassadays insats att få oförtjänt lite utrymme, sättet han tecknar den här snöflingemaskinen och de många världarna i den är makalöst). Men genom att sätta i gång den här räknemaskinen så har de gjort ett stort misstag.
De världar de andra dimensioner som blir till genom maskinen (här påminner den om en liknande apparat i Michael Moorcocks A Cure for Cancer - en roman Ellis brukar nämna bland sina favoriter) har invånare. En annan grupp i ett annat universum som är på sitt slut. Brass berättar att den andra gruppen skulle ha dödat alla på jorden för att få rum med sin egen befolkning om inte han och hans allierade lyckades stoppa dem.

Det här är underhållande i sej. Men karaktärerna i Brass' berättelse, liksom den gode doktorn själv går att känna igen. De är 20- och 30-talets hjältar från de följetongshäften och billighetsromaner som då var populära. I detta kapitel har de klassiska så kallade pulphjältarna gått samman och bildat en grupp. Doktor Brass själv är Doc Savage. Andra igenkännbara hjältar med andra namn är Tarzan, Fu Man Chu och Tom Swift (som var en ung uppfinnare och hjälte som enbart hade namnet gemensamt med Mark Twains pojkhjälte). Och ytterligare tre. Flera av dessa kommer att återkomma i serien och jag kommer att titta närmare på dem och deras förebilder då.
Också gruppen som kommer genom maskinen har förebilder - de påminner om Lagens Väktare, det vill säja Stålmannen och Läderlappen och deras kompisar.

Dessa superhjältar kom att ersätta de gamla pulphjältarna. Samtidigt som de tog drag av dem.

I tre rutor (och här går också berättartekniken över till att kort påminna om superhjälteseriernas så kallade splash pages) slåss de två grupperna mot de som de mest påminner, Brass mot Stålmannen-analogen, Fu Man Chu mot Martian Manhunter (utlänning mot utomjording), Tarzan mot Wonder Woman. Gröna lyktan mot en flygplansflygande hjälte.

Så kapitlet (och mycket av resten av serien) blir en berättelse om påverkan och om styrkeförhållanden inom populärfiktionen.

Men det är en berättelse med lite fler bottnar än att bara vara en populärkulturens historieskrivning.
På slutet lyckas inte superhjältarna att besegra sina föregångare. Brass blir ensam överlevande.
Kärnan av pulpberättelserna överlever i Planetarys värld.

"Don't let the sun go down," said the man with the fire, firing the furnace

Alex Harvey är en av de artister som när man väl lagt märke till honom dyker upp överallt. Nämns i intervjuer med musiker. Kryper fram bakom en soffa i Michael Moorcocks King of the City.

The Hammer Song är från Sensational Alex Harvey Bands debutalbum. Som många låtar på Nick Cave & The Bad Seeds Kicking Against the Pricks så hörde jag coverversionen innan originalet. Nick Caves version finns med på min lista över de tio bästa nick cave låtarna. Om jag tidigare sagt att tolkningarna på Kicking är rätt trogna och då främst i tonen så lät inte Alex Harveys version riktigt som jag förväntade mej. Nick Cave-versionen har en släpig arbetssångaktig karatär. Medan The Sensational Alex Harvey Band låter proto-hårdrock.

Men den är väldigt bra:



(Först publicerad den 5:e december 2008.
Även veckans veckans sång är alltså en repris denna jubileumsvecka. Men från innan inslaget veckans sång fanns här.
Istället ingick den här i vår allra första temavecka. Där jag skrev om Nick Cave & The Bad Seeds coveralbum Kicking Against The Pricks och tidigare versioner av de sånger som Cave och de andra tolkar där.)

Åtta länkar en lördag

Gary K. Wolfe om en samling essäer av Michael Moorcock
Om en sjuhundrasidig samling artiklar och recensioner och essäer av den brittiske författaren Michael Moorcock. Innan den här samlingen så kom en Best of-samling med Moorcocks noveller. I sina novellsamlingar blandade Moorcock gärna artiklar och kortfiktion.
Hans kritik är känd för sina provokativa påståenden. Wolfe citerar meningen "the astonishing elevation of extremely poor writers, like Virginia Woolf or John Braine".

"Starship Stormtroopers" av Michael Moorcock
"If I were sitting in a tube train and all the people opposite me were reading Mein Kampf with obvious enjoyment and approval it probably wouldn't disturb me much more than if they were reading Heinlein, Tolkien or Richard Adams."
En annan kanske lite provokativ mening av den gode Moorcock. Artikel om de fascistiska tendenserna inom sf och fantasy.

Scott Pilgrim-skisser och liknande
På Bryan Lee O'Malleys Flickr.

Iron Man av Gilbert Hernandez

Diverse superhjältar av Jaqime Hernandez
Utdrag ur två serier i Strange tales II. En serietidning där indieserieskapare tolkar Marvelkaraktärer

Om dödens återkomst
Samtal på ComicsAlliance om ett nummer av Action Comics där Lex Luthor möter Death från Neil Gaimans Sandman

Sedmikrasky
Vera Chytilovas film med engelska undertexter på youtube. Klipp 1 av 5. Del 2-5 andra finns att hitta till höger om klippet.

Punch & Judy
Kortfilm av Jan Svankmajer.

Ruta ur Jerry Cornelius av Moebius

Matt Seneca har på sin blogg Death to the universe något han kallar Måndagens panel, där han närläser en panel (eller, som det ibland heter på svenska, serieruta) ur en tecknad serie. För ett tag sen skrev han om denna panel ritad av den franske serietecknaren Moebius.

Den är ur en serie med Jerry Cornelius.
Om Michael Moorcocks romaner om Jerry Cornelius har jag skrivit tidigare.
Förutom romaner och noveller finns det också filmer och då tecknade serier med Jerry Cornelius. Som den "Le Garage Hermetique de Jerry Cornelius" från 1988 som bilden ovan är hämtad från.

10 bra engelska romaner

Det är Englands nationaldag, St. George's Day.
Vilket firas med den traditionella jakten på drakar och en lista

J. G. Ballard - Skändlighetsutställningen
På sätt och vis så är det här en novellsamling snarare än en roman. Men Ballard kallade texterna i den (varav de flesta tidigare publicerats i Michael Moorcocks tidskrift New Worlds för komprimerade romaner. Och verket kan betraktas som en helhet. Det är märkliga obscena (ett tidigare kortare urval på svenska hette Varför jag vill knulla med Ronald Reagan) stycken som bjuder på en helt speciell sorts läsupplevelse. Boken är också ofta väldigt rolig.

Samuel Butler - Landet Ingenstans
I Butlers komiska utopi/dystopi finns en bihandling där invånarna i Erewhon förbjuds att äta kött. Detta modifieras så att man har rätt att äta djur som dött av sjukdom eller för egen hand. En självmordsepidemi bryter ut bland fåren. De kastar sej på knivar till höger och vänster.

Lewis Caroll - Alice i underlandet

Daniel Defoe - Pestens år
(Ej att förväxla med Pestens tid. Som är en Stephen King-roman.)
Den första dokumentärromanen. Om London av år 1665 (romanen skrevs på 1720-talet) och pestens härjningar.
Boken avslutas med en vers av den fiktive berättaren "Med ve och fasa pesten slog/London år sextifem./Väl hundratusen mänskor dog;/men jag var ej bland dem""

Malcolm Lowry - Under vulkanen
Roman om en alkoholiserad före detta konsul i Mexiko under de dödas dag 1939. Alla är överens om att det är en av de stora 1900-talsromanerna och för en gångs skull så har alla rätt.

Michael Moorcock - A Cure for Cancer
En Jerry Cornelius-roman. Enda på listan som inte finns i svensk översättning. I Storbrittanien har Moorcock börjat betraktas som den betydande författare som han är. Men här bedöms han, om någon skulle känna till honom, oftast efter den sämre delen av sitt författarskap. Böcker Moorcock skrev på nån vecka för att betala sina krognotor.
Hans mästerverk A Cure for Cancer är en fascinerande roman som blandar nyhetsnotiser med en märklig spionromanshandling. Påminner mycket om Thomas Pynchon men betydligt lättare att ta sej igenom. Denna andra roman i Jerry Cornelius-sviten finns enklast att få tag i i omnibuset The Cornelius Quartett. (Men då ska man vara medveten om att den första romanen där inte är särskilt bra.)

Mary Shelley - Frankenstein
It's alive.

William Thackeray - Fåfänglighetens marknad
Thackerays roman Vanity fair (det finns flera svenska varianter på titeln) har undertitel en roman utan hjälte. Men när Becky Sharpe i början av romanen lämnar flickskolan och kastar ett lexikon som hon fått därifrån utför droskfönstret och vänder sej till sin väninna och säjer "Vive Bonaparte" så står det klart att den ändå, om du frågar mej, har en hjältinna. Rebecka Sharpe är en underbar romankaraktär.

Evelyn Waugh - Press-stopp
Waughs bakåtblickande överklasskildringar (varav en blivit en medelmåttig TV-serie) är visserligen inte utan charm men riskerar att överskymma den väsentligare delen av hans författarskap: de humoristiska romanerna. Som den här om en lantbruksreporter som av misstag blir sänd att övervaka ett inbördeskrig i Afrika.

Virginia Woolf - Jakobs rum
Min favorit av Woolfs romaner. Brukar ibland ses som en mellanbok. Efter de tidiga mer konventionella men innan de man tvingas läsa på universitetskurser. Jakob i romanen skildras aldrig direkt. Utan bara genom de spår han sätter på andra människor och platser.

Det var inte Tredje Världskriget men det var bättre än ingenting

I långnovellen "Gold diggers of 1977 (ten claims that won our hearts)" (en omarbetad version av en romanversion av Sex Pistols-filmen The Great Rock 'n' Roll Swindle, novellen finns i Moorcocksamlingen Casablanca) så samlar Jerry Cornelius ihop ett band av musikassasiner - Lemmy, Jimi Hendrix, Sid Vicious och den ukrainske anarkisten Nestor Makhno att bombardera London av år 1977 (med Sex Pistols-låtar men också med missiler och eldkastare). "The Assassin run from launcher to launcher, from thrower to thrower, whispering and gigglin to himself. On both sides of the river buildings were exploding and burning. 'No future! No future!' sang Jimi."

Ordningensvänner ledda av Miss Brunner kontrar med att sända Abba, Mike Oldfield och Leonard Cohen över staden.

Jerry Cornelius-noveller och -romaner brukar ha utdrag ur nyhetsartiklar som motton till kapitlena. Här handlar alla dessa om Sex Pistols.

Malcolm McLaren, som dog häromdagen, förekommer som biperson i novellen. Som Nils Hansson skriver i DN så gjorde han en hel del annat än att vara manager för Sex Pistols. Men det är ändå det han var mest känd för.

Sex Pistols sånger har inte riktigt den rebelliska kraft som Moorcocks skildring ger uttryck för. (Moorcock själv var egentligen inget större fan. Men tog uppdraget att skriva novelizationen av Sex Pistols-filmen främst för att han tyckte det var bra att de fått folk intresserade av anarkismen). Men McLaren gjorde sitt bästa för att få det att se ut som om gruppen var ett hot mot det etablerade.
Han kanske inte skapade punken, som han själv ansåg, men det är svårt att tänka bort Sex Pistols från vår bild av punken. Och punken från vår bild av England och av 1977.
(Rubriken är en rad ur Moorcocks långnovell.)

Åtta länkar en lördag

Mupparna - serietidningen
Roger Landridges mini-serie med Muppet Show blev en hit och mupparna får en egen pågående tidning. Förhandstitt på länken.

Sean T. Collins recenserar Afrodisiac av Jim Rugg & Brian Maruca
"Afrodisiac is an attempt by modern white nerds to capture and critique the art made by the white nerds of yesteryear's attempts to capture the art made for that era's black audiences in response to what that era's white entertainment industry thought of that era's black audiences, specifically what they wanted to see from the relationship between black criminals and white women."
Rugg och Maruca har tidigare gjort den tecknade serien Street Angel som kanske var mer internethajpad än bra.

Simon säjer om Bryan Talbots Luther Arkwright och om Bryan Talbots Alice in Sunderland
Simon skriver om Talbots experimentella gamla tecknade serie Luther Arkwright, vilket får honom att läsa och skriva om den nyare experimentella Alice in Sunderland av Talbot. (Han noterar att Luther Arkwright påverkats av Michael Moorcocks Jerry Cornelius-historier, men verka dela den syn på Moorcock som en dålig författare som man ofta möter. Som man kan se jag tidigare skrev om Jerry Cornelius så håller jag inte med om den synen på Moorcock.)

Final Programme - Trailer
Den här filmatiseringen av den första Jerry Cornelius-romanen ser dock ut att vara väldigt dålig. Fast på ett underhållande sätt (i och för sej var det först den andra Jerry Cornelius-romanen som var bra.)

Firman av Alan Clarke
Filmen The Firm som jag skrev om häromdagen finns på import-dvd. Men också här på youtube. Den är lite mer än en timme lång. (Klippet är del 1 av 8. Du hittar de andra delarna på "liknande videoklipp" till höger).

Recension av Margareta Renbergs Tröst för ett tigerhjärta
Anna Hall i dn om ett urval efterlämnade dikter av Renberg.

En fin dag att bränna lite böcker

Den här passagen i Michael Moorcocks minnestext om J. G. Ballard, (mest om New Worlds-tiden) tyckta jag passar fint denna världsbokdag:

"At one time his back garden served as a pit in which he burned review copies (I remember him phoning me to complain bitterly that Fahrenheit 451 was NOT the temperature at which book paper burned)"

Detta är hur dagen borde firas.

Det här får mej också att tänka på när Socker-Conny har till jobb att gå över en utgåva av Hemsöborna och bränner hela upplagen "Det är fel på böckerna från början! Jag måste bränna noggrant!"

Och så har vi väl alla känt inför en del böcker.

J. G. Ballard och New Worlds

1964 tog Michael Moorcock över redaktörskapet för den brittiska sf-tidskriften New Worlds. Tillsammans med bland andra J. G. Ballard, som tillsammans med Moorcock stod för det mesta av det redaktionella materialet i magasinets första år, gjorde han om den till en publikation för nyskapande prosa. Tidningen sålde trots klagomål på de nya obegripliga historierna väl och var under ett decennium något så udda som en tidskrift för experimentell litteratur som också var en försäljningsframgång.

J. G. Ballard var redan en etablerad författare och hade sålt sina noveller och romaner såväl till den amerikanska marknaden som till den tidigare mer traditionella New Worlds under Ted Carnells regi. Hans tidiga prosa var påverkad av den brittiska undergångstraditionen med Wells och Wyndham och en av hans katastrofromaner The Drowned World hade redan gått som följetong i en annan engels sf-tidning. Och novellen "Terminal Beach", också den med gott om undergångsstämning hade tryckts i Carnells magasin. I det första Moorcocknumret började den bästa av hans svit med katastrofromaner The Crystal World (på svenska som Kristallvärlden att gå som följetong.

Moorcock skriver i förordet till den retrospektiva antologin New Worlds att gruppen kring tidskriften hade ett gemensamt intresse för det nya och experimentella i allmänhet men inte nödvändigtvis för samma konstnärer och författare. Ingen annan i gruppen delade Moorcocks intresse för Brecht medan Moorcock inte delade Ballards gillande av Salvador Dali.
Av de äldre sf-författarna uppskattade Moorcock endast Alfred Bester och Ballard enbart Bradbury. Denna förkärlek för den mer finstämde närmasr sentimentala Bradbury är lätt att förstå när man läser den tidige Ballard som i allt undergångsfrossande har en lyrisk melankolisk ton som jag menar finns kvar också när hans författarskap tar en mer experimentell vändning.

Ballards kondenserade romaner såsom "The Assassination Weapon" (ur vilken jag citerade ett stycke häromdagen vid nyheten om Ballards död) var viktiga för SF-litteraturens utvecklande och mycket imiterade. Dessa Ballards experimentella texter hade sina föregångare. I det första New Moorcock Worlds hade Ballard skrivit en text om William S. Burroughs. Och redan i tidigare Ballardnoveller och -romaner kan man se fröna till dessa mer avantgardistiska texter.

New Worlds gav Ballard, liksom fler författare (Thomas M. Disch, Barrington J. Bailey) en möjlighet att fritt utveckla sin stil. Och även om det väl finns en period under det sena 70-talet då hans texter fullt upptagits av sf-mainstream och han kunde tyckas stå och stampa på ett ställe kom han att fortsätta utveckla sej. Och i England ses han idag mindre som genreförfattare utan snarare blott och bart författare trots att en stor del av hans böcker fortsatt att vara off-sf. Hans självbiografi låg på många årstopplistor förra året. Och nyheten om hans död har i hemlandet fått stort utrymme.

Vill man läsa och se förändringen men också det trots allt i det stora hela enhetliga i J. G. Ballards författarskap görs det, om inte enklast, så bäst genom volymen The Complete Short Stories en mer än tusensidig volym som också kommit i storpocketutgåva i två volymer (boken ska sakna ett par noveller enbart publicerade i tidskrifter).

I Sverige kom en del av Ballards tidiga romaner ut på 70-talet men det skulle dröja tills för några år sedan för den banbrytande The Atrocity Exhibition att komma på svenska som Skändlighetsutställningen. Sven Christer Swahn tar upp just detta att Atrocity Exhibition inte kom ut i Sverige men väl i Danmark som en viktig skillnad i förhållandet till den nya sf i de två skandinaviska länderna i sin 7 x framtiden.

Därför är det kanske inte så förvånande om nyheten om Ballards död har fått rätt kortfattade notiser i svensk press. Och mest nämner atttvå av hans böcker filmats.
DN skriver bland annat om "den omtyckta dystopiska romanen 'Crash'" vilket åtminstone jag skrattade till åt.
Svenska Dagbladet nämner visserligen också främst filmerna men har också på under-stecket-bloggen flera länkar till tidigare artiklar om Ballard. Det verkar vara bra översiktliga artiklar.
I den svenska bloggosfären har det ägnats ett lite större och bredare intresse för Ballard efter dödsnyheten Jessica Björkäng skriver om Ballard som en relativt nyfunnen favorit. Och länkar till fler inlägg bland annat till Johan J. på Ampersand. Också han tar upp The Complete Short Stories. (Som av och till varit ut ur tryck, men om den finns att få tag i nu kommer den nog att tryckas upp i nya upplagor nu.)

De tio bästa ukronierna

För att Adolf Hitler ska kunna bli en prisbelönad sf-författare med Hakkorsets herre krävs ju att andra världskriget och det där inte blir av. I första upplagan av Norman Spinrads Iron Dream tecknas världen i vilken romanen utgavs och hur den avviker rätt hastigt. När boken skulle ges ut i Västtyskland blev den, eller höll på att bli, förbjuden. Norman Spinrad blev irriterad på de socialistiska grupper som såg detta som ett maktens övergrepp och la till ett längre förord där Sovjet pågrund av att Nazityskland aldrig blev av växt sej starkt och ont (Spinrad verkar ha varit i tron att Västtysklands vänsterradikaler var Sovjetvänliga).

Böcker som tar avstamp i en historia som är annorlunda än den faktiska kallas för ukronier eller ibland alternate history. De kan utspela sej i en värld Tyskland vann Andra Världskriget eller som i Philip José Farmers "Efter King Kongs fall" i Efter King Kongs fall i en värld där King Kong var en dramadokumentär.

En lista med de bästa ukroniromanerna:

L. Sprague de Camp - Om mörkret faller
Äldsta boken på listan. En bok i samma stuk som Mark Twains En yankee vid Kung Arthurs hov. Fast här romarriket i början av dess fall. Liksom i Twains bok är det slutet som gör romanen.

P.K.Dick - Mannen i det höga slottet
En av Dicks bästa romaner.

Gordon Eklund - All times possible
Om ett kommunistiskt USA

William Gibson och Bruce Sterling - The Difference Engine
Steampunkklassiker

Scott Mackay - Orbis
Etablerar med lätt hand en egentligen fullkomligt löjlig premiss.

Michael Moorcock - The War Lord of the Air
Skriven som en pastisch på det sena 1800talets fantastiska romaner. Presenterad som en roman från 1904 om en man som vaknar upp i det framtida 1973 (det år som boken är skriven). Denna framtida värld är både lik och olik vår egen. En av de böcker som tas upp i Eric S. Rabkins The Fantastic in Literature.

Alan Moore och Dave Gibbons - Watchmen
Alan Moore är en av många författare som påverkats av Moorcock.
Watchmen är kanske inte egentligen en roman, snarare ett seriealbum, men om den kan finnas på New York Times lista över romaner så kan den väl finnas här.

Kim Newman - Anno Dracula
I Kim Newmans annodraculavärld så är det Bram Stokers Dracula som är en ukroni. En fantasi om en värld där Dracula blev besegrad och inte, som i verkligheten, gifte sej med den engelska drottningen och tog över världen.

Christopher Priest - The Separation
Använder det ukrona greppet på ett mer litterärt vis.

Norman Spinrad - The Iron Dream

Jerry Cornelius

I en scen i Rodrigo Fresáns Kensington Gardens, som jag läser nu, där en mängd kända personer minglar i huvudpersonens minne av festerna hans föräldrar höll i hans barndom - sammanhopna till en tillställning, så dyker Jerry Cornelius upp "(han finns jag såg honom)" inflikar berättaren (Tom Ripley får samma formulering i samma sorts parentes, passagen använder sej flitigt av upprepningen som metod.)

Jerry Cornelius är en karaktär skapad av Michael Moorcock. Till en början kan han se ut att vara enbart en pop- och alternativkulturens svar på James Bond utsmyckad med lite modernistiska grepp. Att Moorcock hatade (och hatar) James Bond är väl inget som direkt motsäjer detta.

Men den psykedeliske spionen Jerry Cornelius äventyr i multiversum har mer att ge än att vara en parodi på (den ändå redan självparodiske) James Bond. Bland Moorcocks många noveller och romaner om sin hjälte finns väldigt bra texter.

För många är de. Huvudnovellerna har getts ut i volymen The Lives and Times of Jerry Cornelius som förra året kom i en utökad utgåva, dubbelt så många sidor som den version jag har.
Medan de fyra romanernafinns samlade i the cornelius quartet. En visserligen oumbärlig volym men med det fel som så många sådana samlingar har: det är först i den andra romanen A Cure for Cancer som Moorcock riktigt lyckas sparka igång konceptet.

De många novellerna och romanerna och ytterligare flera verk som är knytna till dessa kan lite dölja hur pass bra A Cure for Cancer är (även de två följande romanerna är bra, om än lite tappade på kraften av det nya).

Moorcock blandar nyhetsartiklar thrillermoment surrealistiska passager och citat på ett sätt som 1969 när boken kom snarare hade sin motsvarighet i filmen än i den samtida litteraturen. Det är lätt att se att Alfred Bester är en förebild men Bester hade aldrig denna möjlighet att slå sej fri. Likheter med Moorcocks vän J. G. Ballards verk från samma tid finns, men där Ballard är något tungrodd flyter Moorcocks prosa fram. Och en kapitelrubrik har fått sitt namn efter en Tim Rose-låt.

Jerry Cornelius finns också som ett slags share ware skriven av andra författare som Norman Spinrad, Brian Aldiss och M. John Harrison. Noveller (och nån serie) av andra författare än Michael Moorcock ska finnas samlade i The Nature of the Catastrophe. Men man kan hitta de lite här och där. Spinrad är den av dem jag läst vars röst bäst gifter sej med konceptet.

Också en del av de senare Jerry Cornelius-novellerna är bra, även om Moorcock väl något kan anklagas för att ha använt figuren lite väl mycket. Liksom novellerna av andra författare så kan det säjas ingå i försöket att göra Jerry Cornelius till en ikon. Något som, såsom hans cameo i Fresáns roman bland annat tyder på, väl kan säjas ha lyckats.
Den första Jerry Cornelius jag läste var Gold Diggers of 1977 en kortroman som var en utökad version av en bok som släpptes ihop med Sex Pistolsfilmen The Great Rock'n'Roll Swindle och jag tyckte väldigt bra om den; "It wasn't World War Three, but it was better than nothing."

Kicking Against the Pricks 8: The Sensational Alex Harvey Band

Alex Harvey är en av de artister som när man väl lagt märke till honom dyker upp överallt. Nämns i intervjuer med musiker. Kryper fram bakom en soffa i Michael Moorcocks King of the City.

The Hammer Song är från Sensational Alex Harvey Bands debutalbum. Som många låtar på Nick Cave & The Bad Seeds Kicking Against the Pricks så hörde jag coverversionen innan originalet. Nick Caves version finns med på min lista över de tio bästa nick cave låtarna. Om jag tidigare sagt att tolkningarna på Kicking är rätt trogna och då främst i tonen så lät inte Alex Harveys version riktigt som jag förväntade mej. Nick Cave-versionen har en släpig arbetssångaktig karatär. Medan The Sensational Alex Harvey Band låter proto-hårdrock.

Men den är väldigt bra:

En ny tunn liten pynchon

Apropå på anxiety of influence(eller hur det stavas) så har John Clute en artikel om moorcocks inflytande på pynchon i nya science fiction weekly(http://www.scifi.com/sfw/books/column/sfw14197.html)- fast jag är inte säker på att han menar att detta inflytande är direkt.
De verk av Michael Moorcock som Clute tar upp var en gång väldigt inspirerade av Pynchon främst "V".
I det av Michael Moorcock redigerade sf-magasinet New Worlds fanns i början av sjuttitalet många noveller som var starkt Beckett-influerade. I Samuel Beckets 80-talsproduktion finns åtminstone två noveller som ser ut att passa in i New Worlds.
Det är inte omöjligt att Beckett hade influerats av New Worlds men det är troligare att den gemesamma inspirationen i sammanhanget var den yngre Beckett.
John Clutes artikel är intressant vilket hans kolumn ofta är fast den är gömd i sci fi channels webzine.