10 bra filmer gjorda av kvinnliga regissörer

När jag den 8:e Mars förra året hade en lista med 10 bra romaner skrivna av kvinnor så skrev jag att kvinnliga författare inte längre var något undantag. Men de kvinnliga filmregissörerna är fortfarande en minoritet, även om de blir fler. Det kan väl bero på flera saker. En sak som slår mej är att det finns flera filmer av regissörerna nedan som jag inte sett då deras filmer är svåra att få tag i.
Det finns en större del av Francoise Truffauts filmografi på DVD än Agnes Vardas - om man säjer så.

Beau travail
Ibland nästan plågsamt långsam film. Men också plågsamt vacker. Claire Denis.

Cleo från 5 till 7
En av de första filmerna i den så kallade nya franska vågen. Gjord av Agnés Varda 1962 så följer den en sångerska en dag när hon väntar på ett läkarbesked. Fortfarande en enastående film.

En ängel vid mitt bord
Jane Campions genombrottsfilm (jag har i alla fall för mej att det är hennes genombrottsfilm) bygger på en trilogi av Janet Frame.

Faustas pärlor
Peruansk film av Claudi Llosa. Om en indiansk kvinna vars mor blivit våldtagen. Något vi får höra genom att modern sjunger om detta för dottern. Dottern får plats som tjänstekvinna hos en pianist som en dag hör henne sjunga och ger henne en pärla för varje sång hon sjunger.
I shot Andy Warhol
Mary Harron har gjort flera bra filmer men inte riktigt nåt upp till vad denna tidiga film lovade. Om Valerie Solanas, vilket kanske inte är så originellt ämne. Men bättre än det mesta annat som gjorts om S.C.U.M. - manifestets författarinna. Bra soundtrack.

Innocence
Denna film av Lucile Hadzihalovic (det är fullt möjligt det är så det stavas) från 2004 handlar om en skola för unga flickor avskärmad från världen. Hur och varför flickorna förts dit förklaras aldrig. Det är en vacker, märklig och lite kuslig film. Jag gillade slutet - vilket inte alla verkar ha gjort. Inspirerad av samma kortroman av Franz Wedekind som också Dario Argentos Suspiria är löst baserad på (ytterligare två filmer utgår från denna Wedekind-text, vilket gör att denna med största lätthet tar den eftertraktade titeln Den mest filmade obskyra tyska symbolistkortromanen).

Mitt liv utan mig
Den spanska regissören Isobel Coixets kanadensiska film (Coixet har gjort filmer i flera länder) om en ung kvinna som får reda på att hon snart ska dö och gör upp en lista över saker hon ska hinna med innan dess. Den beskrivningen får filmen att framstå som nån slags life time movie. Men det är en fängslande om än kanske inte helt osentimental film. Och den har Sarah Polley huvudrollen - vilket alltid är ett plus (den bygger på en novell av Nanci Kincaid som heter "Pretending the bed is a raft" - vilket hade varit en bättre titel).

Scrubbers
Mai Zetterling gjorde denna engelska film om ett ungdomsfängelse för flickor innan Amorosa. I början av filmen så rymmer två unga kvinnor från en öppen anstalt - den ena för att träffa sin dotter, den andra för att kunna bli flyttad till en hårdare bevakad anstalt där hennes flickvän är. De hamnar bägge på samma ställe och blir fiender.

Sedmikrasky
Tjeckisk nyavågenklassiker med en befriande energi. Heter Daisies på engelska ochTusenskönorna på svenska (på länken skriver jag även om den senare, mindre kända Panel Story.

Två tyska systrar
Margarethe von Trottas film om två prästdöttrar där den ena blir terrorist. Jag har inte sett den här på många år. Men en scen när de sitter i skolan och ser på en film om folkmordet på judarna har satt sej fast.

Nej, men jag har sett filmen - de 10 bästa filmatiseringarna av böcker som jag inte läst

Att se filmen istället för boken är en handling som det är populärt att se ned på. Men också de mest intellektuella av oss ser en stor mängd filmer baserade på noveller och romaner som vi knappt hört talas om. Här är tio utmärkta filmer som jag vet med mej bygger på böcker som jag inte läst. I bokstavsordning efter filmtitel och med upplysande kommentarer:

Bande á part
Film av Jean-Luc Godard från 1964. Det är den där de springer genom louvren. Vilket de knappast gör i den kriminalroman som den bygger på. Då Fool's gold av Dolores Hitchens utspelar sej i amerikatt. En Crime Club Selection-bok. Snäppet över kiosklitteratur. Gavs i Frankrike ut i spänningsserien Sèrie Noir. Flera böcker i den serien fick se sej bli Den Nya Franska Vågen Filmer.

Gudfadern
Francis Ford Coppola lär ha avskytt den bästsäljande Mario Puzo-roman som filmer bygger på.

Hellraiser
Jag har inte läst särskilt mycket Clive Barker. Trots att jag länge tänkt göra så. Den novell denna klassiska, av Barker själv skrivna och regisserade, skräckfilm bygger på är en av dem som står på min mentala att-läsa-lista. We have such sights to show you.

Innocence

Lucille Hadzihalilovics film bygger på en kortroman av Franz Wedekind. Det är samma som Dario Argentos Suspiria löst är baserad på. Två ytterligare filmer utgår från Wedekind-texten. Vilket gör att den med god råge har tagit den eftertraktade titeln Den mest filmade obskyra tyska symbolistkortromanen.

Kes-Falken
Ken Loachs storverk kom nyligen på svensk DVD. Romanen den bygger på, A kestrel for a knave av Barry Hines (som också skrev manus till filmen), har inte riktigt samma klassikerstatus som filmversionen. Men har ett gott rykte.

Little Big Man
Arthur Penns vilda västern-film med en 103-årig Dustin Hoffman (de ägnade timmars av make-uparbete åt att få honom att se så ung ut) bygger på romanen med samma namn av Thomas Berger. Berger skrev också långt senare en uppföljare. Ännu, så vitt jag vet, ofilmad. Bland hans andra mer kända verk finns en roman om Kung Arthur.

Picnic at hanging rocks
Peter Weirs drömlika film bygger på Joan Lindsays roman Utflykt i det okända.

Tjuren från bronx
Att en av Scorseses bästa filmer bygger på en boxares memoarer kan kanske förvåna en.

Vil du se min smukke navle?
Den danska ungdomsfilmsvågen på 70- och första halvan av 80-talet bestod av filmer som ofta byggde på ungdomsböcker. Till skillnad från ungdomsfilmerna så verkar böckerna i kvalité och stuk inte ha varit särskilt annorlunda sina svenska motsvarigheter från samma tid. Søren Kragh-Jacobsens film byggde på en roman av Hans Hansen som också skrev manuset.Zappa
Bygger på en roman av Bjarne Reuter. Som också skrev manus. Reuter skrev manus till alla Augusts filmer fram till och med Pelle Erövraren. Med tanke på hur dåliga Augusts filmer varit post-Pelle så får man anta att Reuter var en viktig del av de tidigare filmerna.

Det finns säkert en stor mängd minst lika bra filmer där jag inte ens är medveten om att de bygger på böcker.

Ingmar Bergman möter Saw-filmerna - Antikrist och sex och våld

Förr kunde man sälja den mest smala europeiska konstfilm med några nakenscener. Tyvärr är de dagarna över och en del filmskapare försöker vinna tillbaka de genom att ha mer sex och mer våld. Lars von Triers Antikrist (eller Antichrist) har skapat en viss uppståndelse i Cannes. En recensent har kallat den för Ingmar Bergman meets Saw. Och ja, hon menar det som något negativt. Mycket skrivs om våldet och masturbationsscener.

Jag har gillat ungefär hälften av de Trier jag sett sen jag först såg hans Medea. De andra har jag verkligen inte alls gillat.

Triers förra Direktören för det hela var rätt bra och jag gillade Dogville. Det lär ha funnits de som inte gjorde det. Att bägge filmerna utgick mer eller mindre från Brecht ("Sjörövar-Jenny" för Dogville och Den Goda Människan från Sezuan för Direktören...) gav de en större styrka än många av Triers filmer. Men det här låter mer som den sämre Lars Breaking the Waves Trier.

Och även om jag gillar våld lika mycket som alla andra så kan jag tycka idén med explicita sexscener lite problematisk. Även om Trier påstår att skådespelerskan själv ville gå längre.

De explicita sexscenerna är väl kanske inte så förvånande om man ser till Triers ouvre. Lars von Triers andra kortfilm byggde löst på Berättelsen om O. Och han lär ha blivit förvånad när skådespelarna i Idioterna vägrade ställa upp på riktiga sexscener. I stället hyrde han in porrskådisar som body doubles.

Det har kommit en del filmer på senare år som använder sej av "riktigt" sex. Det finns bland de här bra filmer som kortfilmerna "Impaled" av Larry Clark eller "Good boys use condoms" av Ludcile Hadzihalilovic (gjorde 2004 års Innocence). Dessa filmer skulle heller inte kunna göras utan de explicita scenerna och förbli samma filmer. Men ofta känns explicit sex mer som en spekulativ krydda. Som i den usla In the cut av den annars ofta bra Jane Campion.

Det finns naturligtvis också äldreexempel som Jens Jörgen Thorsens Quiet Days in Clichy från 1970. Eller Dom kallar oss mods. Dessa filmer blev på sin tid mer utsatta av censur än de nyare. Att samlaget i "Dom kallar oss mods" var ett riktigt samlag var anledningen till att censuren grep in i den mycket korta scenen. Filmens regissör Stefan Jarl skrev i artikeln "Censuren, modell för ett terroristiskt samhälle": "en skildring som försöker lura publiken att tro att de ser ett 'riktigt' samlag betraktas som legalt, socialt och kulturellt passande medan en oförfalskad framställning av verkligheten, som den är för var och en av oss, inte är det." Detta 1969. Idag har vi kanske för en gångs skull lättare att förstå censurens argumenterande med den pornografiproblematik som finns med ämnet. Nu var ju Jarls film en dokumentär. Vilket väl samman med att scenen knappast kan kallas för pornografisk ändå gör att nog få skulle ha något att invända mot den idag. Medan de, i och för sej få och korta, sexscenerna i Quiet Days in Clichy gör vad som annars är en bra film lite problematisk. Speciellt eftersom det lär vara prostituerade i scenerna.

Det brukar pratas om det här som en växande trend. Men antalet filmer som använder sej av "äkta" sexscener är rätt få (om man inte räknar med de som inte har något annat). Och även om de kan få ökad uppmärksamhet på festivaler så finns det mycket annat som talar emot de ur ekonomiskt hänseende. Antikrist lär bli svår att sälja till många biografer.

(Uppdatering: Och Antichrist har visserligen blivit såld till USA och England men kommer där att få de en del scener bortklippta. I Sverige visas den oklippt. Också Breaking the Waves fick ett par scener bortklippta för den amerikanska versionen.)