10 bra amerikanska seriealbum

För sjätte året i rad firar vi Förenta staternas nationaldag med en lista.

Lynda Barry - The Greatest of Marlys
Samling med korta serier om Marlys och hennes vänner och fiender. Roliga på ett lite vemodigt sätt.

Dan Clowes - The Death-Ray

C. F. - Powr Mastrs vol 1
Märklig serie som utspelar sej i en slags fantasyvärld. Ibland är den som en experimentell serie, ibland som
en fantasyberättelse. Det har kommit tre volymer.

Phoebe Gloeckner - Diary of a teenage girl
Självbiografiska teman har varit ett viktigt inslag i den amerikanska tecknade serien. Gloeckners album är ett av de mest fascinerande i den självbiografiska genren.

Roberta Gregory - Bitchy på smällen
Också Gregory använder sej av sitt eget liv. Den här tillhör de så kallade undergroundserierna. Den avslutande serien är ett svar på de fantasier om våld mot kvinnor som ofta förekom hos manliga amerikanska undergroundserietecknare.

Jaime Hernandez - Speedy Ortiz död

Sorglig och vacker serie. Ett bra ställe att börja om man vill ge sej på Jaime Hernandezs Locas-svit. Och det vill du.

Gilbert Hernandez - En amerikan i Palomar
Detta är andra seriealbumet om den mexikanska byn Palomar. Palomar-serierna tillhör det bästa inom de tecknade serierna. En amerikan i Palomar är en fascinerande berättelse om en stor mängd intressanta karaktärer mästerligt utförd.

Frank Miller - The Dark Knight Strikes Again
Superhjälteserier har en framträdande plats i den amerikanska serievärlden. Det här är en fortsättning på en av de mest kända inom genren, Frank Millers The Dark Knight Returns om en åldrad Batman. Uppföljaren förhåller sej rätt så vanvördigt till sin föregångare. Det är en serie med en bisarr energi. Amerikansk superhjälteserie när den är som bäst.

Joe Sacco - Fixaren

Art Spiegelman - Maus
En av de mest hyllade serieberättelserna. Spiegelman intervjuar sin far som överlevt förintelsen. Brukar kunna uppskattas även av folk som vanligen inte läser serier.



Tidigare 4 juli-listor:
10 bra amerikanska romaner
10 bra amerikanska böcker
10 bra amerikanska filmer
10 bra amerikanska skivor
10 bra amerikanska diktsamlingar

10 bra Tom Waits-covers

Tom Waits blir ofta tolkad av andra artister. Sen Tim Buckley spelade in "Martha" 1973 så har antalet Waits-covers ökat år för år. Om ökningen fortsätter så beräknas alla skivinspelningar bestå av covers på Waits-låtar i april år 2132.
Jag har hört långt ifrån alla dessa covers. Men tio av mina favoriter bland dem jag hört finns nedan. (Listan är ordnad alfabetiskt efter låttitel.)
I går fyllde Waits 63 år. Vi gratulerar en dag försenat.

Magnapop - Christmas card from a hooker in Minneapolis

Julstämning. Från en hyllningsskiva till Tom Waits med diverse indie-band.

Firewater - Diamonds and Gold

Från ett cover-album med titeln Songs we should have written. Det är en bra titel. Det är en bra version. (Annars har Mikael Wiehe gjort en utmärkt version av den här som han påstår han skrivit själv.)

John Campbell - Down in the hole

Att ingen säsong av The Wire hade den här i förtexterna är på den seriens minuskonto.

Lee Hazlewood - Martha (Those were the days of roses)

Inspelad samma år som Buckleys version av sången. Men har hållit bättre.

Petra Haden & Bill Frisell - I Don't Want To Grow Up

The Ramones - I Don't Wanna Grow Up

Två lite olika versioner. (Ramones-videon har Dan Clowes-teckningar).

Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan - I ett hyreshus

Waits brukade ett tag nämna den här gruppen som exempel på Waits-tolkare han uppskattade. De gjorde en skiva med Waits på svenska. Lite kabaret-varning men inte så dåligt. "In the neighbourhood" heter originalet.

Emiliana Torrini - I hope that I don't fall in love with you

Det här är en artist där jag inte direkt gillat annat hon gjort. Men den här ofta tolkade sången gör hon bra.

Bruce Springsteen - Jersey Girl

Från LP-boxen Live 1975-85.  

Cat Power - Yesterday is here

(Länken leder inte som på de andra låtarna inte direkt till youtube utan till ett inlägg här när denna var veckans sång.)

The Death-Ray av Daniel Clowes

Albumet The Death-Ray av Daniel Clowes (Ghost World, David Boring) innehåller samma serie som fanns i nummer 23 av hans enmansserietidning Eightball (från 2004). Det är berättelsen "The Death Ray" om den föräldralöse 17-åringen Andy som utvecklar superkrafter efter att ha rökt sin första cigarett.

Till skillnad från flera andra av amerikanska alternativserietecknare så hade Clowes tidigare inte gett sej på den på den amerikanska seriemarknaden allestädes närvarande superhjältegenren. En och annan Jack Kirby-liknande figur kan dyka upp bland andra populärkulturreferenser i tidigare serier. Men de har ingen större roll i dessa.

Omslaget åsido så tar det ett par sidor innan serien klär om till superhjälteserie. Och egentligen blir den aldrig någon sådan fullt ut. The Death-Ray är framför allt en Daniel Clowes-serie.

Andy utvecklar ökad styrka efter nikotinintag därför att hans far har gett honom hormoner som liten. Fadern har också efterlämnat ett vapen, titelns dödsstrålpistol.

Andy är den typiske, kanske lite väl typiske, highschool-outsidern. Han har en vän som han berättar om sina nya förmågor för. Till skillnad från Andy har denne vän de sedvanliga superhjältefantasierna och ser till så att Andy får sin kostym. Och att han dödar sitt första offer.

För Andy blir snarare en seriemördare än en superhjälte även om han fortsätter att se sina göranden såsom moraliskt riktiga. Den vuxne Andy narraterar historien (mer typisk såsom opålitlig berättare än som brottsbekämpare) och säjer sej numera undvika tobak och kallar sina mord för återfall. Men dessa verkar inte beröra honom nämnvärt. Andy är, även för att vara en Cloweskaraktär, ytterst osympatisk.

Den Death Ray-pistol som endast Andy kan använda får helt enkelt en människa att försvinna utan spår. Vilket är något att sätta oddsen emot Andy. Det är inte direkt en kraft som passar en hjälte. En svaghet om man läser serien enbart som en kritik av superhjältegenren. Och den aspekten av berättelsen finns. Till skillnad från vad som skulle hända i en Marvelserie så gör Andys krafter honom bara mer alienerad.

Men vidare än som enbart en kritik av en egentligen ganska smal genre, hur märkligt stor plats den än tar på seriemarknaden, så handlar "The Death Ray" om maktfantasier i stort.
Det är ett intressant val att Clowes låter Andy vara den av de två vännerna som är (eller säjer sej vara) minst intresserad av hämnd och popularitet.

Där hans vän förändras genom historiens gång så är den Andy som blir upprörd när han först prövar strålpistolen på en ekorre och svär att aldrig skada någon mer levande varelse och den Andy som sen zappar bort människor hit och dit (man får lite läsa mellan raderna för att förstå att antalet offer ökar då Andy som berättaren blir allt mer ointresserad av dessa händelser) märkligt oförändrad.

Serien är tecknad i typiskt Clowesmanér och han fortsätter sitt visuella experimenterande från Ice Haven (som först var Eightball 22). Texten i talbubblorna är ofta skymd. Genom berättelsen intervjuas människor om Andy. Hans skolkamrater och hans offer. Också de få superhjältesekvenserna är skickligt gjorda.
Den är inte fullt lika bra som Ice Haven som är Clowes bästa verk hittills. Och den kanske också ses som ett mer cyniskt verk. Utan sympatiska personer.
The Death-Ray kan läsas som en uppgörelse med den gängse Dan Clowes-hjälten. David Boring som en Son of Sam.

(Ursprungligen publicerad i maj 2009. Då den inbundna utgåvan ännu inte fanns. Enligt de recensioner jag läst, som den här av Anders på Shazam så ska den inte skilja sej avsevärt från Eightball 23, förutom att den är mycket dyrare. Men du får detta inlägg för samma pris som det förra.)

Åtta länkar en lördag

Gnidkonungen förklarar Kristi Himmelsfärd
"Jag tror jesus var lite som Marthin Luther King, eller när han va på dåligt humör lite som Malclm X. Fast inte lika svart kanske."

Gamble wijsor av Gunnar D. Hansson
Hansson i en DN-artikel från 2008 om nedtecknandet av medeltda ballader. Hansson lyfter fram Ingierd Gunnarsdotter. Från henne nedtecknades flera ballader på 1600-talet och Hansson menar att hennes versioner, bland andra "Jungfrun i hindhamn", är de bästa.

Bernur om en nygammal version av Dorian Grays porträtt
Tidskriftsversionen av Oscar Wildes roman innan tidningens redaktör ändrade i den har kommit ut (på engelska) i en kommenterad utgåva. "Vad vi vinner i den här versionen är att Dorian Gray blir en mindre enkelspårigt elak karaktär. För att blidka kritikerna tvingades Wilde ta bort allt som mildrade hans egoism. På ett sätt blir texten nu (ännu) modernare, med en protagonist som slits mer mellan sina goda och onda sidor."

Ingrids boktankar om en hundantologi
Om den tyska antologin Hunde mitzubringen ist erlaubt. Texter om och av hundar genom litteraturhistorien. Eller kanske inte av.
Ingrid citerar dikten "Ottos mops" av Ernst Jandl, med slutraderna: "ottos mops klopft/otto: komm mops komm/ottos mops kommt/ottos mops kotzt/otto: ogottogott"

Simon säger om Mister Wonderful av Daniel Clowes
Som verkar vara ovanligt feel-good för att vara Dan Clowes.

I'm not going to be terribly happy if this means I won't see an Action Comics #1000 in my lifetime
DC Comics ska omstarta alla sina superhjälteserier med nya första nummer i september. De börjar också samtidigt släppa tidningarna digitalt. Mike Sterling's Progressive Ruin om detta ovan, Comicsreporter har fler länkar HÄR
Bara en liten del av de 52 planerade pågående serietidningarna har offentliggjorts. Så det är svårt att säja om detta kommer att leda till något nytt och intressant eller inte. China Mievilles Swamp Thing inte av för att det fanns andra planer för karaktären. Kanske finns det en Swamp Thing 1, skriven av Mieville bland de nya serietidningarna.

Åtta länkar en lör..., en söndag

So far apart - den sextonde november
I Rasmus Grans avdelning av denna dagboksserie så medverkar er favoritbloggare. Medan Rene Engström ser en Woody Allen-film.

Intervju med Jaime Hernandez
Intervju på Mycket om "Brown town" - serien i den senaste Love and rockets - new stories

Intervju med Daniel Clowes
Också på Comics Reporter. och också intressant.

Comicsreporter-intervjuer
Bägge intervjuerna ingår i en serie helgintervjuer på Comics Reporter. Länkar till alla tjugo styckna.

A moment of Moore
Denna nya blogg som har ett inlägg (en serieruta, ett videoklipp) med Alan Moore varje dag har snabbt gjort succé. Och följs upp av A moment of Morrison - där det uppdateras dagligen med något som har med Grant Morrison att göra - och A moment of Ellis.
Där Moore- och Morrison-bloggen har stor variation i innehållet så har sidan med Warren Ellis mest haft paneler från nextwave. Inte för att det är något fel på nextwave: "It's like Shakespeare but with lots more punching", som det heter i seriens theme song.

Åtta länkar en lördag

The Death Ray goes Ice Haven
Liksom det fristående numret av Dan Clowes enmannatidning Eightball 22 utökades och blev till Ice Haven så ska nu Eightball 23 också ges ut i bokform.

Om Eightball 23 eller The Death Ray av Dan Clowes
Om Eightball 23 har jag skrivit här tidigare.

Matt Seneca om Absolute All Star Superman
"THIS book smells great -- exactly like my copy of the Complete Little Nemo. Which is perfect, because if there's a Little Nemo for the 21st century, All Star Superman is it."

As small as a world and as large as alone, 74
Senaste avsnittet av min och Rasmus Grans serie.

Joe McCulloch och Sean Witzke Om Gaspar Noes Enter the void

Lars-Håkan Svensson om Paul Muldoon (via Mrs Calloway)
En understreckare i Svenska Dagbladet.
Om Muldoon har jag tidigare skrivit bland annat HÄR (inlägget handlar också om Harry Martinson). Muldoon är den poet som har flest inlägg på sin etikett på den här bloggen.

(Och en extralänk den här gången: Björn Wimans intervju med Mario Vargas Llosa läste jag efter att jag publicerat detta inlägg. Den ger en hyfsad översikt över Llosas författarskap.)

Åtta länkar en lördag

Sean T. Collins om Henry & Glenn Forever
Recension av en minicomic där Henry Rollins och Glenn Danzig har huvudrollen. I serien så är de ett par.

Rundabordssamtal kring Wilson av Daniel Clowes på Savage Critic
Collins är en av de som deltar i detta samtal om Clowes senaste serie (som jag skrev om i veckan).

Warren Peace om Best American Comics 2009
Peace går igenom alla serierna i denna antologi redigerad av Charles Burns (han som gjorde Black Hole).

So far apart
"And I would walk 1152 km" Rene Engströms och Rasmus Grans nya dagboksseriesida.

Storming the tower om dagboksserier
Dagboksserien är en vanlig form inom indieserien. Storming the tower tar upp några exempel på genren och menar att dagboksserien bör ha ett tema för att bli bra. Något So far apart (som det skrivs om i ett senare inlägg på bloggen) väl får säjas ha.

Bernur om Oskuldens tecken av Patti Smith
Om en diktsamling som getts ut på svenska samtidigt med Smiths memoarer. Själv har jag av Smiths poesi enbart läst dikterna i Gunnar Hardings och Per Planhammars antologi Beat!. De tyckte jag inte var så märkvärdiga. Men denna sena diktsamling verkar intressant.

Kristin Thompson om Der Golem
Den klassiska tyska skräckfilmen.

Wilson av Dan Clowes

Dan Clowes (i Sverige mest känd för Ghost World) nya album Wilson är uppbyggt av en serie ensidorsserier med den misantropiska titelpersonen i centrum. Han promenerar med hunden, frågar folk om deras jobb och beklagar sej över världens tillstånd i stort.

Som en söndagsseriestripp så kommer (nästan) varje sida med en poäng - ett skämt eller en twist. Efter ett tag så börjar sidorna forma en övergripande handling. Wilson får reda på att hans far är döende vilket får honom att börja söka upp sin före detta fru. Det visar sej att de har en dotter tillsammans.

Varje sida är tecknad i sin egen stil. Pendlande mellan rena skämtkarikatyrerna och realistiska teckningar. Detta understryker draget av albumet som en samling av en fiktiv (anti)söndagsserie med Wilson i huvudrollen. Clowes har blandat olika teckningsstilar förut. Framförallt i Ice Haven (eller Eightball 22. Han gör det skickligt här liksom där.
Åtminstone rent hantverksmässigt. För de blandade stilarna utnyttjades bättre i Ice Haven. Här blir det lite övertydligt.

Formen blir väldigt påträngande därför att själva historien aldrig lyckas ta fart. Wilson har inget som får honom att stå ut från de många misantroperna i fiktionens värld. På baksidan av albumet finns en kort stripp där Wilson klagar på att det finns så många böcker men inte en enda av dem handlar om han själv.
Här har Wilson fått sin bok tycks denna baksida säja. Men även om Wilson (i olika stilar) finns med och för ordet på varenda sida så gör han inget större intryck. När man kommit till slutet av historien så känns det fortfarande inte som om det finns någon bok som handlar om denne Wilson.

Albumet är inte direkt dåligt. Clowes teckningar är ofta strålande. Ibland fungerar uppbyggnaden som också är rätt intressant. Om berättelsen hade varit bara lite bättre så hade slutsidan, oförändrad, varit lysande.

Nu är den inte det. Och Wilson blir mest ett intressant misslyckande.

Åtta länkar en lör..., en söndag

Chris Ware ställer ut på Gävle Konstcentrum i juni
Så mycket information om utställningen finns ännu inte. (Ware har tidigare haft utställningar bland annat i New York).

Chris Wares refuserade omslag till majnumret av Fortune
På Drawn and Quarterlys blogg. 500 på omslagsteckningen är för att det är det nummer då magasinet årligen rankar U.S.As 500 rikaste företag.

A Few Ways to Think about Style in Wilson
Ken Parille om Wilson - ett nytt album av Daniel Clowes.

As small as a world and as large as alone, del 50

Trailern till Micmacs
Jean-Pierre Jeunets senaste.

Groo-sketcher
Warren Peace visar upp sketcher han fått ritade till sej av serietecknare på en serietidningsmässa. Bland annat flera som föreställer Sergio Aragones barbarkaraktär Groo. Gene Ha gör en i realistisk stil.

Space Girls
Episod 1. That thing.

New Yorker-omslag av Dan Clowes

The New Yorker låter ofta serietecknare göra deras omslag. 2008 gjorde Dan Clowes flera omslag med framtidstema för tidningen. För det här numret gjorde han två omslag som tillsammans berättar en historia.
(Bilderna blir som vanligt större om du klickar på dem).

Åtta länkar en lördag

Klipp om muminhuset
På finska, utan undertexter. Tove Jansson och Tuulikki Pietilä

Henrik Ö. på shazam om Shade the Changing man
Recension av det andra albumet i serien.

Ghost World Roundtable
Gruppbloggen The Hooded Utilitarian har haft tema om Daniel Clowes Ghost World. Flera av bidragen har varit negativa till boken. En anledning till att denna den intressantaste: Giving up the Ghost formulerar sej som ett försvar. Bland de negativa finns Hateable Girls part eleventy billion och en lite mitt-i-mellan är Somebody Else's Ghost.

Fyrasidig serie av Sammy Harkham

Faust av Paul Pope, en rarebit fiend-serie
Drömserie, påverkad av Rick Veitchs sådana av Paul Pope.

Decenniets tio bästa, engelskspråkiga, riktiga serier

Den lista jag gjorde för ett tag sen med decenniets bästa superhjälteserier var på många sätt enklare än en med övriga serier. Inte för att jag läser fler sådana serier utan för att de riktigt bra är så pass få.
Den lite underliga genren dominerar den amerikanska serietidnings-mainstreamen. För att tala med Warren Ellis:
"Fuck superheroes, frankly. The notion that these things dominate an entire culture is absurd. It's like every bookstore on the planet having ninety percent of its shelves filled by nurse novels. Imagine that. You want a new novel, but have to wade through three hundred new books about romances in the wards before you can get at any other genre." Å andra sidan säjer han detta som en karaktär i Brian Bendis Powers (Ellis skrev själv dialogen till sitt gästspel i serien), en superhjälteserie.

I alla fall. Tio av mina favoriter bland de engelskspråkiga seriealbumen från detta decennium:

Lynda Barry - The Greatest of Marlys
Hur man gör med stripp-serier i såna här listor varierar. Lynda Barrys Marly och senare Ernie Pook-serier ska komma i samlad utgåva. Än så länge finns den i spridda samlingsvolymer. Som den här. Hennes serier är roliga på ett litet vemodigt sätt.

Eddie Campbell - The Fate of the Artist
Eddie Campbells självbiografiska vek är också en bok om tecknandet.

Daniel Clowes - Ice Haven
(Eller Eightball 22. Den tidigare något annorlunda versionen,)

Warren Ellis (text) Raulo Caceres (bild) - Crecy
Ellis förnyar den gamla pedagogiska historiska serietidningen.

Matt Fraction (text) Gabriel Ba (bild) - Casanova: Luxuria
"He's a big mutant brain. Three, even. I heard he's three monks that practiced some form of occult zen for so long they fused together in a wad./Whatever he's an arrogant special effect and I'm gonna fuck him up for money."
Fractions agentserie är en del Warren Ellis, en del Grant Morrison, en del Steranko och en del Michael Moorcock. Och helt och hållet underbar. Menad att bli sju delar. Två har kommit i lösnummerforn och en i samlat format. Den första delen, samlad i Luxuria är bättre än den andra.

Jaime Hernandez - The Education of Hopey Glass
Jaime Hernandez fortsätter sin Locas-serie.

Grant Morrison (text) Frank Quitely (bild) - We3
Tre husdjur har blivit förvandlade till mördarmaskiner av militären och ska ersättas av en ny modell. De flyr på väg mot något de kan kalla hem.
Det här kan låta rätt löjligt men Morrison lyckas göra de tre djuren levande utan att bli alltför människoliknande. Quitelys bildkompositioner är makalösa.

Bryan Lee O'Malley - Scott Pilgrim
Har kommit i flera häften. Jag räknar alla som en serie.

Joe Sacco - Fixaren
Har fördelen framför övriga serier på listan att finnas på svenska.

Chris Ware - Jimmy Corrigan
Det går att kritisera personteckningarna i Wares prisbeskänkta serie men han kan rita ihop en sida.

Decenniets tio bästa superhjälteserier

Listor med decenniets bästa ditt och datt börjar att dyka upp. The Comicsreporter har en lista med 83 superhjälteserier. Jag kan inte se någon serie som saknas. På den finns naturligtvis flera som jag inte har läst. Till exempel Omega Unknown av Jonathan Lethem som verkar intressant. Sen har han också med återutgivningar av gamla serier som Plastic Man Archives och

Supermen! (länk här och nedan till tidigare Butter tar ordet-inlägg om serierna i fråga). Såna är inte med på min lista. Vad som är och inte är superhjälteserier är inte alltid lätt att säja. Men Matt Fractions Casanova är som exempel snarare en spionserie.

De tio bästa superhjälteserierna de senaste tio åren:

10. Brendan McCarthys nummer av Solo
I utkanten av genren förvisso.

9. New X-Men 142-145 "Assault on Weapon X"
Grant Morrisons version av The X-men är till större delen bedrövlig. Men den här korta gnostiska berättelsen tecknad av Chris Bachalo har sin charm. Enda av serierna på listan som finns publicerad på svenska.

8. The Ultimates - Super-Human
Mark Millars (text) och Bryan Hitchs (bild) omarbetning av en bunt gamla marvelhjältar var i det första albumet en logisk fortsättning på deras The Authority. Fast de liberala maktfantasierna hade bytts ut mot konservativa. Efter de sju första numren (som minus det sista finns samlade i detta album) förlorar serien gnistan. Men i början är serien widescreencomics när de var som bäst.

7. All-Star Superman
Av Grant Morrison (text) och Frank Quitely (bild)

6.All-Star Batman & Robin the Boy Wonder
Frank Miller (text) Jim Lee (bild)
5. Automatic Kafka
Kortlivad mycket märklig serie, skriven av Joe Casey och tecknad av Ashley Wood.

4. Seven Soldiers
Text: Grant Morrison, bild: diverse. Sju miniserier som löst hänger samman. Vid varje omläsning och ombläddring tycker jag allt bättre om den här serien som skildrar utkanterna av den amerikanska populärseriens marker. Bäst av serierna är Seven Soldiers Frankenstein tätt följs av Klarion. Men det går att hitta nya saker även i de andra. Finns samlad i fyra album.

3.Eightball 23
"The Death Ray" av Daniel Clowes. Den sista stora revisionära superhjältetexten.

2. The Dark Knight Strikes Again
Frank Millers fortsättning på sitt eget klassiska Läderlappenäventyr The Dark Knight Returns. Karnevaliskt och burleskt.

1. Planetary - The Fourth Man
Text av Warren Ellis, bild av John Cassaday. Det andra Planetary-albumet innehåller några av de bästa av seriens felläsningar av populärkultur. Som "Planet Fiction" om en fiktiv figur som hämtas in i den verkliga världen. Eller den serie med 50-talsskräckfilmstema som finns i numret med omslaget nedan.

Som en sammetshandske smidd i järn av Daniel Clowes

Nästa månad så är det 20 år sen det första numret av Daniel Clowes enmanstidskrift Eightball kom ut. Där publicerades första delen av Som en sammetshandske smidd i järn (Like a velvet glove cast in iron). Den kom tidigare i året ut för första gången på svenska på Epix.

Sen tidigare finns den senare Ghost World utgiven på album. Och en del andra serier av honom går att hitta i diverse serietidningar.

Trots att Som en sammetshandske... är ett så pass tidigt verk (även om Clowes hade gjort en hel del serier innan Eightball så är det tydligt gjort av en som behärskar seriemediets form. Serien består av en serie löst sammankopplade mer eller mindre bisarra händelser. Vilket lätt kan ge ett splittrat intryck. Men Clowes väver in berättelserna i varandra. I intervjuer inför Eightball 23, senare utgiven i bokform som Ice Haven (något omarbetad), nämner Clowes ofta den äldre Som en sammetshandske...Ice Haven är Clowes bästa verk. En serie som väver ihop 22 olika historier. Dessa berättelser är mer realistiska men man kan ändå se hur Clowes här långt tidigare lär sej hur man låter berättelser förstärka varandra.

Den handling som finns är att vår hjälte: Clay - en man med ett evigt korkat uttryck i ansiktet, ser en underlig film där en kvinna han en gång kände medverkar. Han försöker få reda på mer om filmens ursprung. Under bokens gång möter han en mansonliknande kult där alla kvinnor är märkligt lika varandra. Han råkar snubbla på en sammansvärjning eller två.Han får stryk av ett gäng medelålders kvinnor. Vi får se scener med en liten rökande flicka som skriver filmmanus. Filmmanus till den sortens filmer som den vår hjälte söker och kanske till den berättelse vi läser.

Under berättelsens gång så får vi också se Clays drömmar. Som visserligen är drömlikt konstiga men aningens mindre underliga än de scener där han är vaken. Som för att anknyta till en äldre amerikansk bisarr tradition så ackompanjeras ett kapitel av (texten till) sången om Barbara Allen. En ballad som Bob dylan en gång i tiden tog som exempel på hur underliga de gamla folksångerna kunde vara.

Clowes teckningar är det bästa med albumet. Som detaljen att alla kvinnorna i den underliga sekten har liknande utseende. Clowes är här halvvägs kvar i den mer karikatyrliknande stil han hade i serierna innan Eightball. Groteska och realistiska ansikten blandas.

Till en viss del är Som en sammetshandske... framförallt intressant för att man kan se fröna till senare delar av Dan Clowes författar/tecknar-skap. Men det är också i sej en underhållande läsning, vackert tecknad.

Tematrio om presenter

Lyran har idag temat presenter. Böcker som presenter. Och böcker är givetvis något man både gett och fått genom åren.

Den senaste bokpresenten fick jag av en vän på min födelsedag:
Som en sammetshandske smidd i järn av Dan Clowes. Det är ett seriealbum utgivet av Epix förlag och vackert formgivet.
En surrealistisk berättelse som i formen också pekar framåt mot Clowes Ice Haven. Den ser fin ut i bokhyllan.

Flera trevliga och udda böcker i mina bokhyllor har jag fått av min morfar. Bland annat Persiska antologin av Eric Hermelin. Denna volym med urval av Hermelins översättningar av religiös lyrik gavs ut på Cavefors. För ett par år sen kom den i nyutgåva i pocket. Men när jag fick den var den svår att få tag i.
Innehåller vackra tolkningar av Rumi ("Åt ångest dig gläd åt ångest och förnedring"), Kalilah ("Hvi nämna VÄNNER? Äfven mine OVÄNNER och FIENDER förena sig med mig, uti min gråt") med flera.

Av en kollega och vän till mina föräldrar, Britta, fick jag en gång de två första diktsamlingarna av Harry Martinsson: Spökskepp och Nomad i förstautgåva. Samt en tredje senare samling.

Eightball 23 - The Death Ray av Dan Clowes

New Yorker har några korta utdrag ur en kommande serie av Dan Clowes som visst ska använda sej av skämtteckningen som form.

Vilket fick mej att läsa om Eightball 23, det senaste numret (det kom 2004) av hans enmansserietidning. Det innehöll berättelsen "The Death Ray" som handlar om den föräldralöse 17-åringen Andy som utvecklar superkrafter att ha rökt sin första cigarett.

Till skillnad från flera andra av de ledande amerikanska alternativserietecknarna hade Clowes inte tidigare gett sej på den på den amerikanska seriemarknaden härskande superhjältegenren. Varken med nostalgiska hyllningar eller revisionistiska varianter. En och annan Jack Kirby-liknande figur kan dyka upp bland andra populärkulturreferenser i tidigare serier. Men de spelar ingenm större roll.

Omslaget åsido så tar det ett par sidor innan serien klär om till superhjälteserie. Och egentligen blir den aldrig någon sådan fullt ut. Inte ens en revisionerande (eller dekonstruerande). De flesta serier som gör upp med superhjältegenren brukar påminna rätt mycket om varandra. Det finns den direkt satiriska varianten som Garth Ennis rätt mediokra The Boys, för att ta ett nyare exempel. Och det finns de mörkare vända och vrida på genren varianterna som man oftast förknippar med Alan Moore. En blandning är den tillika mediokra svenska SH 3 av Daniel Ahlgren.

Men "The Death Ray" är mer en Daniel Clowes-serie än något av de ovanstånde. Om den i sitt sätt att tackla genren påminner om några andra serier är det Rick Veitchs The One och Maximortal. Nu är Clowes annars rätt olik Veitch.

Andy utvecklar ökad styrka efter nikotinintag därför att hans far har gett honom hormoner som liten. Fadern har också efterlämnat ett vapen, titelns dödsstrålpistol.

Andy är den typiske, kanske lite väl typiske, highschool-outsidern. Han har en vän som han delger sina nya förmågor. Till skillnad från Andy har denne vän de sedvanliga superhjältefantasierna och ser till så att Andy får sin kostym och dödar sitt första offer.

För Andy blir snarare en seriemördare än en superhjälte även om han fortsätter att se sina göranden såsom moraliskt riktiga. Den vuxne Andy narraterar historien (mer typisk såsom opålitlig berättare än som brottsbekämpare) och säjer sej undvika tobak och pratar om sina mord som återfall. Men de verkar inte beröra honom nämnvärt. Andy är, även för en Cloweskaraktär, ytterst osympatisk.

Den Death Ray-pistol som endast Andy kan använda får helt enkelt en människa att försvinna utan spår. Vilket är något att sätta oddsen emot Andy. Det är inte direkt en kraft som passar en hjälte. En svaghet om man läser serien enbart som en kritik av superhjältegenren. Och den aspekten av berättelsen finns. Till skillnad från vad som skulle hända i en Marvelserie så gör Andys krafter honom bara mer alienerad.

Men vidare än i enbart en kritik av en egentligen ganska smal genre som underligt nog intar en större del av seriemarknaden så handlar "The Death Ray" om maktfantasier i stort. Det är ett intressant val att låta Andy vara den av de två vännerna som är (eller säja sej vara) minst intresserad av hämnd och popularitet.

Där hans vän förändras genom historiens gång så är den Andy som blir upprörd när han prövar strålpistolen på en ekorre och svär att aldrig skada någon mer levande varelse och den Andy som zappar bort människor hit och dit (man får lite läsa mellan raderna för att förstå att antalet offer ökar då Andy som berättaren blir allt mer ointresserad av dessa händelser) märkligt oförändrad.

Serien är tecknad i typiskt Clowesmanér och han fortsätter sitt visuella experimenterande från Ice Haven (som först var Eightball 22). Texten i talbubblorna är ofta skymd. Genom berättelsen intervjuas människor om Andy. Hans skolkamrater, hans offer. Också de få superhjältesekvenserna är skickligt gjorda. Den är inte fullt lika bra som Ice Haven som är Clowes bästa verk hittills. Den kanske också ses som ett mer cyniskt verk. Utan sympatiska personer. Men på många sätt är "Death Ray" lika mycket en uppgörelse med Dan Clowes-hjälten som superhjälten. David Boring som Son of Sam.