The Fate of The Artist av Eddie Campbell

Eddie Campbell är en serietecknare som är mest känd för From Hell som han tecknade och Alan Moore skrev. Men han har gjoet flera serier som han både tecknat och skrivit. Många av dessa är självbiografiska.

The Fate of The Artist är ett seriealbum från 2006. Det har undertiteln "An Autobiographical Novel, with Typographical Anomalies, in which the Author does not appear as Himself." Den säjs undersöka din författares försvinnande. Och berättar om Eddie Campbell genom olika medier, prosa och serier och en intervju med Eddie Campbells dotter Hayley Campbell (numera själv skribent) illustrerat med foton av henne med pratbubblor.
Boken innehåller också flera pastischer på äldre dagsseriestrippar. Och en adaption av en Henry O.-novell.

Den här blandningen av olika stilar gör det till en rätt så fascinerande bok om livet och konsten och sånt. Var och en för sej kan anekdoterna i boken kännas lite lätt banala men tillsammans blir de till något mer.

Harvey Pekar 1939-2010

Den amerikanske serietidningsförfattaren Harvey Pekar har dött. Pekar skrev självbiografiska serier för framförallt sin egen tidning American Splendor. Till skillnad från de flesta alternativa serieskapare så tecknade han inte sina serier själv utan anlitade andra serietecknare. Såsom Robert Crumb, Gilbert Hernandez och Eddie Campbell och många andra. Till en viss del avgörs hur bra en Pekar-serie blir av dess tecknare - men också många av de mindre namnkunniga har gjort bra serier för tidningen.

Många av undergroundserieskaparna använde sitt eget liv som material. Gärna så självutlämnande som möjligt. Men även om omslaget till det sjunde numret av American Splendor har orden "Big divorce issue" som lockande reklam så var Pekars serier ofta lite mer lågmälda i tonen och beskrev mer vardagsnära händelser. Som att stå i kö i mataffären.
Ofta framställs Pekars serier som historier där Pekar går omkring och klagar på tillvaron. Vilket också är ett vanligt förekommande tema.
Men även om hans verk inte saknar jeremiader så finns där ofta en medkännande underton i hans historier. Och många av hans bästa serier är beskrivningar av samtal, möten mellan människor.

American Splendor började komma ut 1976. Den gavs ut i 7 nummer. Ungefär ett om året. Efter det har det kommit ytterligare ett par miniserier med titeln. Samt ett par serier som påminner om dessa. Som Our Cancer Year (1994) skriven tillsammans med Pekars hustru Joyce Brabner.

Det albumet är en av de serier som låg till grund för filmen American Splendor av Shari Springer Berman och Robert Pulcini. Filmen blandar dokumentära inslag, som klipp från Pekars medverkan i amerikanska TV-pratprogram, med spelscener och utdrag ur de tecknade serierna. Det är den bästa filmatiseringen av en tecknad serie som jag har sett.

Det finns ett bra urval av Pekars självbiografiska serier kallat Best of American Splendor. Han skrev också en del serier om annat än Harvey Pekar. Men de har jag inte läst. Intressantast av dessa verkar vara ett album om Students for a Democratic Society.
Den sista varianten av Pekars enmannaantologi kom ut 2008.

Bild ur "The Czech-out Counter" (2006), tecknad av Eddie Campbell i den nästsista versionen av American Splendor, samlad i American Splendor. Another Day.

Tematrio - Att vända blad

Lyrans senaste tema-trio handlar om bladvändare, böcker som man har svårt att lägga ifrån sej. Förmågan att skriva så man måste läsa vidare är inte alla författare som har, inte ens alla bra författare. Och egentligen tycker jag nog det är en något överskattad egenskap hos en text. Många bra böcker läser man helst i små stycken och de böcker som tvingar att fortsätta läsa kan ofta vara rätt dåliga. Om slutet inte håller, som så ofta är fallet, så blir det en större brist. Dessutom är vilka böcker som är bladvändare mer individuellt än det brukar framställas. För ren allmänbildning har jag tvingat mej igenom en och annan deckare och thriller. Ständigt heter det i recensioner att de är omöjliga att lägga ner och alltid så går läsningen trögt fram.

Men nedan kommer tre böcker som ändå har den här kvalitén men ändå är bra och nog kan ha samma effekt även på andra (utan egensinniga exempel som Karl Kilboms memoarer, Roland Barthes läsning av en balzacnovell eller Ricardos ekonomiska essäer, böcker jag själv läste i ett svep men som kanske inte vanligtvis har den effekten):

Vitt brus av Don DeLillo
Egentligen en satirisk roman i universitetsskildringsgenren. Huvudpersonen är en Hitlerforskare som inte kan tyska. En vagt beskriven olycka ger ett bakgrundliggande spänningsmoment till handlingen men det är DeLillos prosa som tvingar en tt bläddra framåt.

Grek söker grekinna av Friedrich Dürrenmatt
Den schweiziske författaren Dürrenmatt skrev flera romaner i kriminalgenrens närhet. Detta är en av hans humoristiska romaner. Men berättelsen om den anonyme bokhållaren Archilochos vars liv efter att han fått ett positivt svar på en kontaktannons vänds till det bättre är en minst lika driven berättelse som Dürrenmatts mer thrilleraktiga.

From Hell av Alan Moore (text) och Eddie Campbell (bild)
När den här serieromanmen om Jack the Ripper filmatiserades så lade de avslöjandet av Jack Uppskärarens identitet i slutet av filmen som en who-dunnit. Filmen orkade jag inte se klart. I Moores/Campbells version får vi redan från början veta mördarens identitet men hans färd genom dåtidens London är i sej betydligt mer spännande. Campbells karakteristiska bildberättande ger en spänning också åt de mer stillsamma stunderna i historien.

Decenniets tio bästa, engelskspråkiga, riktiga serier

Den lista jag gjorde för ett tag sen med decenniets bästa superhjälteserier var på många sätt enklare än en med övriga serier. Inte för att jag läser fler sådana serier utan för att de riktigt bra är så pass få.
Den lite underliga genren dominerar den amerikanska serietidnings-mainstreamen. För att tala med Warren Ellis:
"Fuck superheroes, frankly. The notion that these things dominate an entire culture is absurd. It's like every bookstore on the planet having ninety percent of its shelves filled by nurse novels. Imagine that. You want a new novel, but have to wade through three hundred new books about romances in the wards before you can get at any other genre." Å andra sidan säjer han detta som en karaktär i Brian Bendis Powers (Ellis skrev själv dialogen till sitt gästspel i serien), en superhjälteserie.

I alla fall. Tio av mina favoriter bland de engelskspråkiga seriealbumen från detta decennium:

Lynda Barry - The Greatest of Marlys
Hur man gör med stripp-serier i såna här listor varierar. Lynda Barrys Marly och senare Ernie Pook-serier ska komma i samlad utgåva. Än så länge finns den i spridda samlingsvolymer. Som den här. Hennes serier är roliga på ett litet vemodigt sätt.

Eddie Campbell - The Fate of the Artist
Eddie Campbells självbiografiska vek är också en bok om tecknandet.

Daniel Clowes - Ice Haven
(Eller Eightball 22. Den tidigare något annorlunda versionen,)

Warren Ellis (text) Raulo Caceres (bild) - Crecy
Ellis förnyar den gamla pedagogiska historiska serietidningen.

Matt Fraction (text) Gabriel Ba (bild) - Casanova: Luxuria
"He's a big mutant brain. Three, even. I heard he's three monks that practiced some form of occult zen for so long they fused together in a wad./Whatever he's an arrogant special effect and I'm gonna fuck him up for money."
Fractions agentserie är en del Warren Ellis, en del Grant Morrison, en del Steranko och en del Michael Moorcock. Och helt och hållet underbar. Menad att bli sju delar. Två har kommit i lösnummerforn och en i samlat format. Den första delen, samlad i Luxuria är bättre än den andra.

Jaime Hernandez - The Education of Hopey Glass
Jaime Hernandez fortsätter sin Locas-serie.

Grant Morrison (text) Frank Quitely (bild) - We3
Tre husdjur har blivit förvandlade till mördarmaskiner av militären och ska ersättas av en ny modell. De flyr på väg mot något de kan kalla hem.
Det här kan låta rätt löjligt men Morrison lyckas göra de tre djuren levande utan att bli alltför människoliknande. Quitelys bildkompositioner är makalösa.

Bryan Lee O'Malley - Scott Pilgrim
Har kommit i flera häften. Jag räknar alla som en serie.

Joe Sacco - Fixaren
Har fördelen framför övriga serier på listan att finnas på svenska.

Chris Ware - Jimmy Corrigan
Det går att kritisera personteckningarna i Wares prisbeskänkta serie men han kan rita ihop en sida.

De tio bästa av Alan Moore

10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Eller då serien avbröts ett försök till ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls

"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer

Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser riktiga böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.