Waiting for God (oh!) – Rick Veitchs Swamp Thing

"I wonder if he ever gets high? I can just see him toking down some kryptonese red and getting so Stones he thinks he's got a giant gorillahead!"
ur Swamp Thing 79: "Waiting for God (oh!)" av Rick Veitch

Efter att Alan Moore lämnade serien så tog Rick Veitch över på manus. Veitch hade tidigare tecknat en del nummer av tidningen plus skrivit ett nummer. Han hade också tecknat delar av Moores Marvelman/Miracleman.

Veitch skrev tidningen från nummer 65 till och med 87. Det var egentligen tänkt att han skulle fortsatt ett tag till. Men han hoppade av efter ett nummer där Swamp Thing skulle träffa Jesus blev indraget.

Veitchs Swamp Thing hör till seriens bästa perioder. Han bygger vidare på Moore men serien har hans röst. En av figurerna i Swamp Thing är en forskare som skrivit en kritisk bok om superhjältar. Efter Swamp Thing så skulle Veitch skriva ett par uppgörelser med superhjältegenren: Bratpack och Maximortal. Den senare är en slags grotesk version av Superman.

I ett av Veitchs bästa nummer, "Waiting for God (oh!)" så möts Swamp Thing och Superman. Swamp Thing har kommit till Metropolis för att döda Lex Luthor. Vilket Superman försöker hindra. Samtidigt planeras en presskonferens för Superman. De som väntar på honom diskuterar Superman och vad han betyder.
Det är en av de bästa Superman-serierna.

Bild ovan av Rick Veitch och Alfredo Alcala.

Tatjana Woods Swamp Thing

Alan Moores Swamp Thing gavs utförts ut som serietidning en gång i månaden och samlades sen i seriealbum. Jag har läst det mesta av serien som seriealbum. Men jag har en serietidningarna: Swamp Thing 56: "My Blue Heaven".
Ur en aspekt gör det faktiskt skillnad om man läser serien som lösnummer eller i albumformatet: färgläggningen.

Tatjana Wood heter den som färglagt Swamp Thing. Hon färgla en stor del av 80-talets Vertigo-serier (Vertigo är en underavdelning av DC Comics som gav ut serier som Swamp Thing, Sandman, Hellblazer). En del ogillar Woods färgläggning av Swamp Thing för att färgerna är för glada.

Men som Lance Parkin skriver i Pocket Essential Alan Moore så blir färgerna annorlunda på original tidningens sämre papper: "The unsung star of the series was colourist Tatjana Wood[...]"she creates a murky world, where colours merge and bleed together into the newsprint pages". På det bättre papperet i seriealbumen så blir färgerna för bjärta.

"My Blue Heaven" är passande nog ett nummer med färgtema. Vår hjälte har hamnat på en planet där allt är blått. Även han själv. Och han börjar skapa kopior av sej själv och sina vänner som alla är blåa. 

Att det är ett så pass enfärgat kapitel gör att effekten Parkin talar om inte blir fullt lika tydlig. Men jag har jämfört numret i serietidnings- och seriealbumsform. Och färgerna är bättre i det förra formatet på det sämre papperet.

Bild ovan av Rick Veitch och Alfredo Alcala. Och färger av Tatjana Wood.

Heartburst and other pleasures av Rick Veitch

Huvudnumret i den här samlingen med serier tecknade och oftast skrivna av Rick Veitch  är seriealbumet Heartburst från 1984. Ett mindre experimentellt arbete än den direkt föregående Abraxas. Som gavs ut igen i albumform 2006, två är innan Heartburst and other pleasures.
Heartburst har en renare stil  Abraxas collageexperiment och även den senare Veitch. 
Men handlingen är svagare än tecknandet. En historia av typen ung man förlöses sexuellt och politiskt när han träffar en kvinna. Att kvinnan är grönhyad och de är i ett annat solsystem hindrar inte att serien har en doft av orientalism. Vietnamallegori ingår (utan extra kostnad).

Boken innehåller också ett par kortare berättelser. Bland annat ett av Rick Veitchs få försök i den självbiografiska genren (om man inte räknar Rare Bit Fiend -en drömdagbok i serietidningsform).
Samt den första versionen av Alan Moores "Mirror of Love". Rick Veitch är mest känd för sitt samarbete med Moore.(Supreme, Swamp Thing, Greyshirt m. m.).
"Mirror of Love" är en åttasidig serie om homosexualitetens historia. Lite väl högtravande i tonen tyvärr.

Återutgivningarna av Veitch tidigare arbeten (förutom den här och Abraxas även Shiny Beasts, en samling kortare serier av tidiga Veitch-serier utgiven 2007) är trots vissa svagheter ett måste för Veitch-fannet. Och det finns goda skäl att vara ett Veitch-fan. Heartburst and other pleasures är också en vacker volym som det är ett nöje att bläddra i.

(Från 28 september 2008. Då del av ett inlägget "Läst i veckan". Där jag skrev om några böcker jag läst. Förutom Veitch så avfärdade jag en aforismsamling av Horace Engdahl med en mening. Detta något omredigerade inlägg avslutar vår jubileumsvecka.)

De tio bästa serierna med Stålmannen

I dag fyller Stålmannen (eller Superman som han ibland numera kallas även i Sverige 75 år. Serien skapades av Jerry Siegel och Joe Shuster 1938. DC Comics som ger ut Stålmannen lurade mer eller mindre seriens skapare som dog utfattiga. Stålmannen må stå för truth, justice och the american way men det gäller inte förlaget som byggt sin ställning på Siegel och Shusters skapelse.
Nåja, för att fira 75-åringen kommer här en lista på tio av de bästa Stålmannen-serierna (eller 8 Stålmannen-serier och två Stålmannen-inspirerade serier).

All-Star Superman av Grant Morrison och Frank Quitely

For the man who has everything av Alan Moore och Dave Gibbons
Passande för idag så handlar serien om när Stålmannen fyller år. Men hans födelsedagskalas avbryts av en utomjording (alltid lika irriterande när sånt händer) som genom en parasitisk blomma får Stålmannen att tro sej leva på ett Krypton som aldrig exploderade. Moore vänder den eskapistiska sidan av serien på sitt huvud. Resultatet är vemodigare än man tror att en Stålmannen-serie kan vara.
Finns på svenska samman med bland annat två andra Stålmannen-serier i DC:s universum. Klassiska serier av Alan Moore. Tyvärr är boken dåligt bunden, uselt översatt och en av de andra Stålmannen-serierna saknar ett motto.

Jimmy Olsen: The Man from Transilvane! av Jack Kirby
Jack Kirby stod bakom flera kända serier när han på 70-talet började göra serier för DC Comics. Kirby hade en egensinnig kraftfull tecknarstil. DC Comics lät en annan tecknare teckna om Stålmannens huvud i Kirbys serier så att han inte skulle se för kirbysk ut.
Den här serien handlar om en demonisk miniplanet med horn där det bor varulvar och vampyrer och mumier. Den är mycket underlig och alldeles underbar. Det är bara synd det där med Stålmannens huvud.
Finns i Jimmy Olsen: Adventures by Jack Kirby volume two (de övriga serierna i albumet har emellertid åldrats rätt illa). Jag tror att jag har läst den på svenska när jag var liten men jag vet inte var. Möjligen i ett av julalbumen med Stålmannen.

The Maximortal av Rick Veitch
Maximortal  är inte direkt en Stålmannen-serie utan handlar om en analog till Stålmannen. En satirisk variant på superhjältegenren där berättelsen om Maximortal varvas med berättelsen om Siegel och Shuster och hur de blir lurade av det stora serieförlaget. Veitch gör upp med superhjältegenren och dess uppkomst.

Quarter-Life Crisis of Infinite Jimmy Olsens av Abhay Koslay och Andy MacDonald
Kort serie (i Superman 80-page giant 2011) med en mängd kloner av Stålmannens sidekick Jimmy Olsen. Full av referenser yill äldre Jimmy Olsen-serier och mycket underhållande.

Red son av Mark Millar och Dave Johnson och Killian Plunkett

I den här serien så hamnar Stålmannens rymdfarkost i Sovjet och inte i USA och han växer upp som trogen Sovjetmedborgare.

Superman Beyond av Grant Morrison och Doug Mahnke
"As he speaks, the vast slow motion invasion of reality begins. Machines bigger than cities arrive out of the void and anchor themselves to the garbage heaps of limbo."
En gnostisk fabel om berättelsers innersta natur med lite Borges som krydda - berättad med hjälp av Stålmannen-analoger från olika dimensioner. Omfamnar det högstämt absurda i genren. Utsökt tecknad av Mahnke. 
Finns i Final crisis.


Superman versus the City of Tomorrow av Grant Morrison och Rags Morales
Grant Morrison berättar i Action Comics om Stålmannens tidiga år. I en slags hommage till de första Stålmannen-serierna. Här är Stålmannen ung och arg och radikal och bär jeans. Morrison lämnar denne tidige Stålmannen redan efter de första två numrena (han har nyligen avslutat sin tid på Action Comics med nummer 18) vilket är synd då det är den bästa delen av serien som sen mest blir rörig (ett avsnitt med en afro-amerikansk Stålmannen i en annan dimension, tecknad av Gene Ha, är också bra).
Finns i  Superman: Action Comics 1

(Stålmannen-bilden i kapitelrubriken här är en hommage till en liknande Stålmannen-bild i den allra första Stålmannen-serien  av Siegel och Shuster)

Supreme av Alan Moore och Rick Veitch (med flera)
Liksom The Maximortal handlar det här om en Stålmannen-analog. Men det är en hommage och hyllning och inte en uppgörelse. Albumet innehåller pastischer på gamla Stålmannen-serier.
Stålmannen har inspirerat flera av Moores serier. Såsom Marvelman, Watchmen och Tom Strong.

Swamp Thing: Waiting for God (oh!) av Rick Veitch
Moore gjorde även en serie där Stålmannen möter Träskmannen. En Stålmannen-historia berättad på samma sätt som hans banbrytande skräckserie Swamp Thing. När Veitch tog över Swamp Thing så gjorde han en egen variant på mötet mellan de två. Serien består till en stor del av att människor diskuterar Stålmannen medan de väntar på att han ska dyka upp till en presskonferens.

Åtta länkar en lördag

Midsummer's Dream Comix
Serietecknaren Rick Veitch har på sin blogg lagt upp en av sina serier baserade på drömmar dagligen sen början av Augusti. Länken går till den första av dem, men man kan se alla dessa Rabid Eye Dröm-ensideserierna på drömserieetiketten.

Chris Ware har släppt en tecknad iPad-serie: "Touch Sensitive"
"Chock full of his trademark constipated drawings and strained, overwrought text, the reader will also be pleased not to afterwards find him- or herself laden with a pamphlet or book to discard the next time he or she changes apartments, homes or relationships"

Recension av "Touch Sensitive" på The Comics Journal
Av Sean T. Collins. Recensionen är positiv men har vissa invändningar mot iPad-formatet.

Sean T. Collins om Habibi av Craig Thompson
På sin egen blogg skriver Collins om Thompsons senaste.

Alan Moore vs Godzilla
Moore har inte enbart skrivit sånger om den japanska radioaktiva jätteödlan utan också tecknat honom i den här ensidesteckningen från en antologi.

Loathsome Lovecraftian Lollipops
Godis bortom tid och rum.

Den svarta hunden av Les Murray enligt O
enligt O skriver om den australiensiske poetens essä om sej själv.

Rare bit fiend - Rick Veitchs drömseriebok

Som Emanuel Swedborg 250 år tidigare så hade Rick Veitch en anteckningsbok bredvid sängen där han, genast han vaknade, skrev ner vad han drömt under natten.

Dessa anteckningar gjorde han sen serier av. Som Veitch började ge ut i sin egen tidning i mitten av 90-talet - kallad Roarin' Rick's Rare Bit Fiends.

Det finns en del andra skillnader mellan Swedenborgs anteckningar och Veitchs tecknade serier. Bob Dylan dyker till exempel oftare upp som biperson hos Veitch.
Andra vanliga gäster i serierna är andra serietecknare och -författare. Som Alan Moore och Neil Gaiman. Gaiman skrev också ett par drömserier som Veitch tecknade.
Men ingen av dem finns med i Rabid Eye The dream art of Rick Veitch. Det första av tre seriealbum som samlar enmannadrömbokstidningen.

När folk berättar drömmar kan det bli rätt tjatigt och också drömsekvenser i romaner och noveller får en ofta själv att färdas till drömmens rike.
Men Veitchs serier här har en energi som de flesta drömskildringar saknar. Mycket beroende på att, åtminstone i det första albumet, nästan alla drömmarna berättas på en enskild sida tecknad serie.

Dey didn't take away dis here nostril hair

När tidningen Mad först kom ut i början av 50-talet innehöll den kortare parodier på filmer, serier och genrer. Dessa skrevs och tecknades av några av de skickligaste amerikanska serietecknarna som Harvey Kurtzman och Wally Wood.

I veckan läste jag Alfred E. Neuman presenterar Mad klassiker 1952-1953 (copyrightinformationen har dock 1954 för ett par av serierna). Denna 48-sidiga volym har två av de bästa av de tidiga Mad-historierna "Superduperman" och "Mole" samt ytterligare fyra av hög kvalitet presenterade i den form som de kom ut (tidigare har serierna ofta omtryckts i mindre häften där en ruta blir en sida och i svartvitt). Samt några kortare serier av Basil Wolverton.

"Superduperman" från Mad 4 är gjord av Wally Wood och är en Stålmannen-parodi. Serien är fylld av Woods små detaljer i bakgrunden. Superduperman möter här Kapten Marbles (Captain Marvel, Shazam) som tröttnat på hjältelivet. I verkligheten låg Stålmannens och Kapten Marvels förlag i en juridisk strid när serien kom ut. DC Comics hade stämt Fawcett Comics för plagiat.

"Superduperman" brukar nämnas av Alan Moore som en av hans största förebilder för sina superhjälteserier. Watchmen har sagts av Moore var ett försök att göra "Superduperman" fast med dramatik istället för komedi.

I Alan Moores Supreme finns i nummer 44 (samlad i Supreme. Story of the Year) en pastisch på "Superduperman" kallad "Supremelvin" tecknad av Rick Veitch. Supreme var en hommage till Stålmannen som Moore skrev på 90-talet. Serien innehåller också referenser till Batboy en parodi på Läderlappen också i 50-talets Mad.
Också Frank Millers The Dark Knight Strikes Again innehåller referenser till "Superduperman".

Seriens kamp mellan Superduperman och Kapten Marbles slutar med att Marbles slår sej själv i ansiktet när Superduperman duckar och blir på så sätt besegrad.

Det stora mästerverket i volymen är dock "Mole!" av Will Elder. Will Elder dog 2008. Han var en av de främsta amerikanska serietecknarna.
"Mole!" är från Mad 2 och handlar om en utbrytarkung. Serien förlorar en del i den svenska översättningen men hur hade den kunnat leva upp till poesin nedan?


(Först publicerade den 23:e mars 2009. Det här var från början två inlägg postade efter varandra. Som jag har slagit ihop.
Det första av dem hette ursprungligen Superduperman (länk till originalet med kommentarer där jag nämner Grant Morrisons försvar av Stålmannen-fantasin)
Svenska MAD har som Jonas Thente uppmärksammar i DN-bok fyllt femtio år. Serierna i det här albumet är från innan den svenska versionen började komma ut. Men några år när jag läste tidningen så repriserade de flitigt från den amerikanska tidningens första år. Jag har ett slitet ex av numret där Svenska Mad firade 50 nummer. Lasse O' Månssons inledande kolumn gav på den tiden den svenska utgåvan lite av en egen identitet.)

Neil Gaiman fyller 50 år - vi firar med en lista

I dag fyller den brittiske prosa- och serietidningsförfattaren Neil Gaiman femtio år. Det firar vi med en lista:

Neil Gaimans tio bästa tecknade serier

10. Legend of the green flame
Alan Moores version av Swamp Thing fick Gaiman att börja skriva seriemanus. Den här Stålmannen/Gröna Lyktan/Phantom Stranger-serien utgår från ett av de bästa av Moores Swamp Ting-nummer, det som utspelar sej i helvetet. Samma helvete hamnar här våra hjältar i.
Manuset blev lagt på is och först tecknat av flera artister flera år senare. Detta har påverkat slutresultatet. Men en scen med Stålmannen som hör alla de plågades rop är bra.

9. Brother Power the Geek
En Swamp Thing-histora Gaiman gjorde. Påminner om den mycket bättre Sandman 54. Fungerar nu mest som en påminnlse om en väg Gaiman inte tog. Då han var menad att ta över Swamp Thing efter Rick Veitch (Veitch har gjort bilden till höger, den är från hans drömdagboksserie Rare Bit Fiend).

8. Black Orchid
Ett av flera samarbeten med Dave McKean (två av dessa samarbeten, Violent Cases och Mr. Punch, brukar hållas högt men jag har inte läst dem). Gaiman är forfarande fast i Moores skugga och knyter Black Orchid till Swamp Thing. Serien fungerar inte riktigt som den uppgörelse med superhjälteserien och dess konventioner som den verkar vilja vara. Men McKeans teckningar ger ändå serien något extra. Publicerades på svenska i tidningen Epix en gång i tiden.

7. Whatever Happened To The Caped Crusader?
Neil Gaiman gör Läderlappen. Han gör det mycket gaimanskt. En sista Batman-historia där Läderlappens vänner och fiender, i olika reinkarnationer, berättar historier om The Dark Knights död - alla annorlunda från varandra.
Gaimans historier om historier riskerar ibland att bli lite fåniga. Vilket händer här bland annat i det sentimentala slutet. Men det finns en del ljusglimtar. Som den av berättelserna som är en variant på en gammal Robin Hood-sägen.

6. Metamorpho
Neil Gaimans och Mike Allreds serie Metamorpho var deras bidrag till serieantologin Wednesday Comics. Den gavs först ut i samma format som de gamla amerikanska söndagsseriebilagorna. Som var betydligt större än de nuvarande amerikanska serietidningarna. Denna aspekt av antologin gör att teckningarna blev det viktigaste. Och Gaiman ger här Allred utrymme att teckna allredska saker. Manuset fångar även det bisarrt charmiga i en äldre tids serier. Med en neanderthalare i kostym och ett uppslag där karaktärerna jagar varandra över en tabell med grundämnena.


5. Sandman Endless Nights
Ett album där Gaiman gick tillbaka till sitt gamla Sandman-galleri en sista gång. Sju olika artister tecknar sju olika historier om syskonen med namn på D. Milo Manara, Frank Quitely med flera. Här har Gaiman kunnat välja artister rätt fritt till skillnad från när han skrev tidningen Sandman och därmed kunnat anpassa historierna efter deras penna.

4. Death - High Cost of Living
En annan, tidigare, spin-off från Sandman. Det finns flera miniserier med Döden från Sandman. Gaimans version av Döden är en av de populäraste tolkningarna. Hon ser ut som en glad ung depprockare. Detta är en elegant historia om hur denna Döden lever en vanlig dödligs liv för en dag. Ett gammalt tema som Gaiman ändå lyckas göra något nytt med. Chris Bachalos teckningar är utsökta.

3. Books of Magic
Också den här mini-serien förmår få fram det bästa från sina fyra tecknare. Fyra hörn av magins värld berättas om i fyra nummer. Ett är väldigt sandmanskt, på ett bra sätt, medan det som utspelar sej i framtiden är min favorit. Kantigt och vackert. Gavs ut på svenska som de två första numrena av Magic Fantasy (troligen i ett försök att slå mynt av huvudpersonens likhet med Harry Potter).

2. Sandman
Jag har inte läst riktigt hela den sjuttiofem nummer långa Sandman. Serien är ojämn. Men man kan förstå det genomslag den fick när den kom.

1. MiracleMan
"She was writing a book, and wanted to know what the happiest ending I could think of was.
Ballooons I told her. A big party with balloons." (ur Miracleman 22).

Listan är mer eller mindre en repris från när Gaiman fyllde 49 (ordningen och en och annan formulering är annorlunda). Jag funderade på att i stället ha en lista med hans romaner eller möjligen novellerna. Men jag har läst för lite prosa av honom. Och jag tycker serierna är intressantare.
Bland prosaverken gillar jag flera av novellerna. Medan de romaner jag läst av honom som bäst varit underhållande. Bland de jag inte läst finns emellertid några av hans mest populära och hyllade.

Andra Gaiman-inlägg (förutom de som länkas till i listan) här på Butter tar ordet som kanske kan vara av intresse:

Neil Gaiman och Alan Moore
Om Moores inflytande på Gaiman.

Problemet med Susan - Neil Gaiman och Narnia
Om Narnia i Gaimans novell The problem with Susan och i The Sandman-albumet A game of you

Neil Gaiman och fantasygenren
Om Gaiman i Sverige.

Ytterligare en del om Gaiman står om du klickar på "neil gaiman"-etiketten nedan.
Vi slutar med en förhoppning om att Gaiman idag får en stor fest med ballonger.

Åtta länkar en lördag

Daily Supreme (1-3 och 4-12 + en extra)
Rick Veitch har på sin blogg publicerat en dagsstrippsseriepastisch från hans och Alan Moores stålmannenhyllning Supreme. De tolv stripparna fanns i ett specialnummer av serien och finns inte samlad i något seriealbum. I serien slåss denna variant på Stålmannen mot andra lätt förklädda seriefigurer.

A poem for Popeye
En av de han slåss mot bygger på Karl-Alfred. Flera poeter har anspelat på den klassiska dagsstrippsserien av E. C. Segar (som börjat komma ut samlad i en serie vackra böcker - jag håller på och läser den tredje delen, Lets you and him fight). Bland andra John Ashbery. Och den kanadensiska poeten Richard Outram vars “Diapason in Thimble Theatre” är en kärleksdikt om två bifigurer i serien. Comics Comics återger dikten med ett par kommentarer.
"And was their union steadfast as the constellations?/Or fraught with discord? Again, history does not relate:/and not just because Elzie Crisler Segar put aside his pen/to give up the ghost, in nineteen thirty-eight."

Om modellhus byggda av Gary Panther och Seth
Death to the universe skriver om två sinsemellan rätt olika alternativa serieskapare som bägge bygger små detaljerade modeller av byggnader på sin fritid.

Om en bortklippt scen i Let me in
Jag skrev i Om Låt den rätte komma in och förväntningar om att utländska filmkritiker ofta läste förhållandet mellan Håkan och Eli annorlunda än den svenska publiken. Den nya remaken verkar lite mer uttalat stödja den läsningen. Scenen på länken handlar om hur Eli först blir vampyr. Regissören förklarar sen i ett klipp varför den blev bortklippt.

En resa till världens ände
Stänk och flikar om boken som Mario Vargas Llosas Kriget vid världens ände bygger på.

Per Anders Fogelström-sällskapet och nobelpriset
"När han fortfarande levde brukade Per Anders Fogelströmsällskapet samlas på biblioteket på Kungsholmen och lyssna på radion.
De hoppades alltid att Sture Allén skulle säga hans namn
Detta skedde ju så klart aldrig och sedan intervjuades ordföranden i Fogelströmsällskapet som trots sin besvikelse ivrigt lånade allt av Cela och Mafhouz."

Åtta länkar en lördag

Harvey Pekar-huvuden

När Pekar fyllde 70 förra året gjordes flera hyllningar till honom. Bland dessa denna där serietecknare ritade porträtt på honom. Bilden ovan är gjord av Rick Veitch.

Collective Memory - Harvey Pekar R.I.P.
Tom Sturgeon på Comics Reporter länkar till ett stort antal artiklar och inlägg om Pekar.

Scott Pilgrim's Precious Little Book Club, del 1
Scott Pilgrim's Precious Little Book Club, del 2
Scott Pilgrim's Precious Little Book Club, del 3
Den sjätte och sista delen av Bryan Lee O'Malleys tecknade serie Scott Pilgrim kommer ut nästa vecka. På grund av detta diskuterar man de tidigare titlarna på länkarna.

Triffids i Roskilde 1987
(del 2), (del 3).
Intervju och koncertklipp. Dansk tv. De framför "In the pines", "Life of crime" och "Kelly's blues".

Åtta länkar en lördag

Subtleman av Rick Veitch - Midsummer's Dream 1-10
Midsummer's Dream 11-20
Midsummer's Dream 21-30
Midsummer's Dream 31-40
Rick Veitch har på sin sida haft en sida av sin Subtleman-drömserie uppe varje dag. Nu är den 40 sidor långa serien, som inte tidigare publicerats på ett ställe, uppe. Rulla ner till botten av sidorna för att få den i rätt ordning.

How to read Nancy av Mark Newgarden och Paul Karasik
Comics Comics länkar till en pdf-fil av denna klassiska essä om Ernie Bushmillers stripp Nancy från 1988 (sida 5 och 6 är i fel ordning). Essän ska snart utvidgas till en bok.

Modern life is war - Martin Atchet
Sång inspirerad av Peter Milligans och Brendan McCarthys Skin med fanvideo med bilder ur seriealbumet.

An Open Letter to David Denby, Keith Phipps and Dana Stevens in response to their Inglourious Basterd Reviews av Geoff Klock
Klock försvarar Tarantinos senaste mot några vanliga invändningar. (Han avslöjar en oväntad vändning mot slutet av filmen. Så om du föredrar att bli överraskad bör du kanske undvika texten tills du sett filmen.)

Miranda Siganders recension av filmen i Expressen
I Sverige har väl Inglourious Basterds fått mestadels god men rätt intetsäjande kritik. Jag får inte riktigt ihop Siganders recension med det betyg (5 getingar) hon ger filmen.

Åtta länkar en lördag

Essä av Warren Ellis om hans kommande serie Supergud
"But the Messiah, remember, is a very naughty boy".
Också några otextade sidor ur serien, ritade av Garrie Gastonny.

Vissa teman i Supergud, (eller Supergod som den heter på engelska) påminner lite om dem i Ellis tidiga starkt Marvelman-influerade serier. Simon säger skrev om Alan Moores Miracleman/Marvelman i veckan.

Bland de noveller man kan läsa på Neil Gaimans hemsida finns "A Study in Emerald" på en pdf-fil, illustrerad av Jouni Kopnen.

Grant Morrison vs Clive Barker

Abhay Khoslas Bram Stokers Drakula del 4
Abhay Khoslas Bram Stokers Drakula del 5
De två sista delarna. "I don't really believe in foxholes, either. When was the last time you saw a foxhole?"

Strange Tales Spotlight
Sean T. Collins har en serie intervjuer på Marvels hemsida med de indieserieskapare som ska vara med i antologiserien Strange Tales. Länken går till Dash Shaw-intervjun. Men du kan hitta fler i rutan related news.

Intervju med Rick Veitch

Nio vid regnbågens slut

Snöflingor har Gay-tema som färgtema idag. Egentligen ska man fota sina böcker men jag nämner istället nio böcker på temat som jag har och tar omslag från internet när jag hittar.
Small favors av Colleen Coover
Undertiteln är "Girly Porno Comic", men det är den enda erotiska serie där ordet bedårande dyker upp i ens huvud när man ska beskriva den.
Eclogues av Guy Davenport
Davenports berättelser är sällan öppet homosexuella men har oftast ett stråk av homoerotik. Det här omslaget är inte på utgåvan jag har. Men passar temat.
1984 av Samuel Delany
Brev skrivna av Delany 83-85. Skildrar bland annat hur AIDS, som man ännu inte riktigt vet vad det är, påverkar livet för en cruisande newyorkbo.
Lost Girls av Melinda Gebbie och Alan Moore
Dorothy från Ozböckerna, Alice från underlandet och hon från Peter Pan på nya spännande äventyr.
På Sirius finns det barn av Lorca
Lorca skrev sällan direkt om sin homosexualitet. Inte heller i denna samling barndikter.
Låta sig hända av Lotta Lundberg
En tyskalärarinna inleder ett förhållande med sin elev.
Honmänniskan av Joanna Russ
Delar av romanen utspelar sej på en värld med bara kvinnor. Homosexualitet är ett viktigt tema i Russ författarskap.
Heartburst and other pleasures av Rick Veitch med Alan Moore och S. R. Bissette
Den här samlingen av Rick Veitch-serier innehåller bland annat den första versionen av Alan Moores "The Mirror of Love", en homosexualitetens historia.

(red. Juan Gotisolos Förbjudet område glömde jag. Om hans uppväxt.

Gröna Lyktan

Gröna Lyktan (Green Lantern) är en serie som på senare tid fått en del uppmärksamhet pågrund av en kommande filmversion. Ryan Reynolds ska visst spela den grönklädde besmyckade hjälten.

Serien skapades 1940. Då var den ring Gröna Lyktan bar av magisk natur. Tidningen las ner efter att par år. När serietidningar började bli populära igen så var Gröna Lyktan en av de figurer som återupplivades och gjordes om. Nu fick ringen och dess krafter en "vetenskaplig" förklaring. Hal Jordan får ringen av en döende rymdvarelse. Rymdvarelsen ingick i en galaktisk poliskår.

En av författarna till den första versionen av serien (och på början av den andra) var Alfred Bester. Bester berättar om sitt serietidningsskrivande i den självbiografiska essän "Science Fiction och jag". "Manuskripten var vanligen en märklig blandning av science fiction och gangsterhistoria." Hans redaktör vill i en dialo han återger att han ska vara mer originell och realistisk. Och föreslår att de snor en idé från en H. G. Wellsnovell. Det går utför därifrån: "Sedan har vi någras rutor där han blir grön och slår sönder saker och skriker: 'medicinen kan inte längre rädda mig! RADIUMET FRÄTER SÖNDER MIN HJÄRNA!! JAG BLIR GALEN, HA-HA-HA!!!' Vad sägs om den dramatiken?"

Det fanns en Green Lantern & Green Arrow-serie på 70-talet gjord av Neil Adams och Dennis O'Neill som handlade om olika samhällsfrågor. Gröna Pilens sidekick börjar ta heroin och sånt. Men annars har de flesta halvt minnesvärda serier om Gröna Lyktan rört den här galaktiska kåren han tillhör.

Planetary, skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday, är en serietidning där hjältarna är det fantastiska arkitekter. Serien undersöker grunderna till superhjältegenren. Monsterfilmer, pulphjältar och då superhjältarna själva. I Planetary 10: "Magic & Loss" så hittar Elijah Snow tre artefakter. En mantel, ett par guldarmband och då en lykta. Numret återberättar kärnan av tre av de mest populära serietidningshjältarna. En är en version av Gröna Lyktan.
Vi får bevittna hur en rymdvarelse blir initierad i en kår liknande Green Lantern Corps. En annan rymdvarelse gjord av virvlande mörker (i Gröna Lyktan är kårens ledare istället små blå gubbar, Planetarys version är både koncentrerad och förbättrad) håller ett tal om rymden första polis: "To light his way, he wore a lamp. Whose element glow a perfect blue. His was the light of reason. The light we should have shone upon that world. But living worlds are many and we are yet too few." Nästa sida visar en stor mängd olika rymdvarelser. Alla med blå lyktor.

Alan Moore skrev ett par Gröna Lyktan-serier (samlade i DC:s universum Klassiska serier av Alan Moore) som skildrar underliga utomjordiska Gröna Lyktor. En av dem är en varelse i en värld utan ljus. Vilket ställer till problem för henne som ska värva honom. Då ringen sänder ut konstruktioner av grönt ljus. Och den blivande Gröna Lyktan inte vet vad ljus är.

Den bästa av Alan Moores Gröna Lyktan-historier finns i två Swamp Thing-nummer (i albumet Swamp Thing: Reunion). Den skildrar en Gröna Lyktan på en värld där den intelligenta rasen är av växtriket. Han tvivlar på sitt kall.Bilden till vänster är en sida från serien. Ritad av Rick Veitch.

Rick Veitch och Rabid Eye - en drömdagbok i form av en serietidning

På Arthur Magazines sida kan man läsa en intervju med Rick Veitch. Intervjun rör sej framförallt kring de drömserier Veitch gjorde i mitten av 90-talet i tidningen Rare Bit Fiends (titeln är en referens till Winsor McKay, han som gjorde serien om Little Nemo och dennes äventyr i drömriket).
Intervjun är rätt lång och handlar också om drömmar och Jung och indianer och sånt dumt men Veitchs drömbok är den mest intressanta sen Swedenborgs och mellan newagelight-delen ger den en viss insikt i dessa vackra ensidiga serier.

Intervjun har en introduktion av Alan Moore. Veitch är mest känd för sina samarbeten med Moore. Bilden överst är en drömserie men inte från Rare Bit Fiends utan hyllningsboken Alan Moore: Portrait of an Extraordinary Gentleman. Bilden är tagen från Rick Veitchs hemsida/blog som finns länkad här bland länkarna. Hans sida har gott om utdrag ur hans verk och ofta från drömserierna. Rare Bit Fiends finns samlad i tre album. Första kallad Rabid Eye.

Superduperman

När tidningen Mad först kom ut i början av 50-talet innehöll den kortare parodier på filmer, serier och genrer. Dessa skrevs och tecknades av några av de skickligaste amerikanska serietecknarna som Harvey Kurtzman och Wally Wood.

I veckan läste jag Alfred E. Neuman presenterar Mad klassiker 1952-1953 (copyrightinformationen har dock 1954 för ett par av serierna). Denna 48-sidiga volym har två av de bästa av de tidiga Mad-historierna "Superduperman" och "Mole" samt ytterligare fyra av hög kvalitet presenterade i den form som de kom ut (tidigare har serierna ofta omtryckts i mindre häften där en ruta blir en sida och i svartvitt). Samt några Basil Wolverton.

"Superduperman" från Mad 4 är gjord av Wally Wood och är en Stålmannen-parodi. Serien är fylld av Woods små detaljer i bakgrunden. Superduperman möter här Kapten Marbles (Captain Marvel, Shazam) som tröttnat på hjältelivet. I verkligheten låg Stålmannens och Kapten Marvels förlag i en juridisk strid när serien kom ut. DC Comics hade stämt Fawcett Comics för plagiat.

"Superduperman" brukar nämnas av Alan Moore som en av hans största förebilder för sina superhjälteserier. Watchmen har sagts av Moore var ett försök att göra "Superduperman" fast med dramatik istället för komedi.

I Alan Moores Supreme finns i nummer 44 (samlad i Supreme Story of the Year) en pastisch på "Superduperman" kallad "Supremelvin" tecknad av Rick Veitch. Supreme var en hommage till Stålmannen som Moore skrev på 90-talet. Serien innehåller också referenser till Batboy en parodi på Läderlappen också i 50-talets Mad. Också Frank Millers The Dark Knight Strikes Again innehåller referenser till "Superduperman".

Seriens kamp mellan Superduperman och Kapten Marbles slutar med att Marbles slår sej själv i ansiktet när Superduperman duckar och blir på så sätt besegrad.

Läst i veckan

Rick Veitch - Heartburst and other pleasures

Huvudnumret i samlingen är seriealbumet Heartburst från 84. Ett svagare arbete än den direkt föregåend, och också nyligen återutgivna, Abraxas.
Renare stil i bilderna än Abraxas collageexperiment och senare Veitch grövre form.
En historia av typen ung man förlöses sexuellt och politiskt när han träffar en kvinna. Fast kvinnan är grönhyad. Också Vietnamallegori(utan extra kostnad).

Boken innehåller också ett par kortare berättelser. Bland annat ett av Rick Veitchs få försök i den självbiografiska genren (om man inte räknar Rare Bit Fiend -en drömdagbok i serietidningsform).
Samt den första versionen av Alan Moores "Mirror of Love". Rick Veitch är mest känd för sitt samarbete med Moore.(Supreme, Swamp Thing, Greyshirt m. m.).
"Mirror of Love" är en 8sidig historia om homosexualitet.(Outar Bob Dylan av någon anledning) Går långt in på de violettare delarna av Moores färgskala.

Horace Engdahl- Meteorer

Aforismsamling.
Fårvanansvärt banalt även med Engdahlska mått mätt.

Två självbiografiska romaner som bägge kallas dokumentärromaner (eller rättare på ena står det "en dokumentär roman" och på baksidan av den andra dokumentärroman.):

Josefine Adolfsson - Kårnulf was here

Tonårsnarkoman- och senare före detta tonårsnarkoman-berättelse.

och

Christina Palmgren Rosenqvist- En uppkomlings dagbok

Arbetarbarndomsskildring av klassiskt snitt.

Böckerna slog mej inte som särskilt dokumentära. En uppkomlings dagbok var rätt bra och Kårnulf was here var rätt dålig(det är en debut dock).

Läst i veckan

Människohamn av John Ajvide Lindqvist:
Flykt från Fiddler's Green.
Förr utspelade sej svenska genreförsök sällan i Sverige - en anledning till Ajvides relativa success med svensk skräck är att hans böcker står stadigt i svensk miljö.
Människohamn den bättre halvan av Ajvide- trots svagheter (smithsciterandet måste vara irriterande till och med för såna som gillar Smiths).
Spiritussekvenserna påminde mej om en novell av China Miéville. Gregory Bateson-dialoger och Lovecafttrappor livar också upp. Och även om Ajvide kanske inte läst just Miéville är det tydligt att Stephen King inte är den enda författaren som påverkat Ajvide vilket det i bland nästan framställs som.

Låta sej hända av Lotta Lundberg
Även vanlig svensk skönlitteratur utspelar sej allt oftare i mer spännande länder. Här är Tyskland direkt efter murens fall mer ett sätt att kteckna Sverige i världen.
Påminner om Yllet om du byter FNL mot feminism.

Memorare- en långnovell av Gene Wolfe
Kändes till en början lite Wolfe-light men stilpendlingarna ger viss tyngd åt denna rymdopereversion av en moefolksaga.

Death Note nr 1
Det går rykten om en amerikansk version av filmen efter den här japanska tecknade serien.
Som ledmotiv borde de låta Mikabomb covra First we take Manhattan.

Army @ Love - Generation Pwned av Rick Veitch
Erskine och Veitch teckningsstilar passar bättre samman i denna den andra samlingen av serietidningen om hur den amerikanska armén i den nära framtiden slåss i Afbaghistan (nej satiren är inte subtil). "This isn't your father's never-ending insyrgency!" som det står på baksidan av albumet