Visar inlägg med etikett sjörövar jenny. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sjörövar jenny. Visa alla inlägg

tisdag 9 augusti 2016

Tolvskillingsoperan av Bert Brecht


"Mina herrar, om ingen av er vill uppträda med något, så skall jag själv föredra en liten sak, och då vill jag härma en flicka, som jag såg en gång på en av dom små fyrapennykrogarna i Soho. Det var hon som diskade, och alla skrattade åt henne.[...]Ni får skratta ni med, om ni vill, så blir det precis som det var,"
övers. Ebbe Linde

Bertolt Brecht (eller Bert Brecht som han familjärt kallas på omslaget till utgåvan av Tolvskillingsoperan på Tidens tyska klassiker) lånade ofta från andra verk till sina pjäser. Brecht klagade över att det på scenen inte gick att med citationstext ange lån.

Så bygger exempelvis Brechts genombrottspjäs Tolvskillingsoperan på John Gays 1700-talsstycke Tiggarens opera. Brechts pjäs ligger rätt nära Gays. Jag blev förvånad över hur nära när jag läste Gay. Men på ett plan skiljer sej pjäserna åt: Sångerna.
Kurt Weill skrev den kabarétliknande musiken till sångerna i pjäsen. Som kontrasterar mot texten på ett helt annat sätt än sångerna i Tiggarens opera.
Och som gör att denna pjäs om borgaren som skurk känns helt som Brechts historia även om den bygger på en äldre förlaga.

(Medan jag skrev detta inlägg lyssnade jag på flera versioner av "Sjörövar-Jennys visa" som Polly introducerar i citatet överst: Lotte Lenya, Ulla Sjöblom, Nina Simone.)

torsdag 30 april 2015

Läst i april

Den här månaden har jag inte läst så många böcker. Men en av böckerna var på 1125 sidor. (I och för sej läste jag inte hela den här månaden.)

Lola uppochner av Monika Fagerholm
En slags deckare. Svagaste Fagerholm jag läst.

Dagbok 1924-1994 av Olav H. Hauge

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård
Färdig!

The best of all possible worlds av Karen Lord
En slags chick-lit-sci-fi. Bridget Jones dagbok möter Star Trek typ. Underhållande. Bokcirkelbok.

Jupiter's legacy av Mark Millar (text) och Frank Quitely (bild)
Seriealbum. Bilden som illustrerar detta inlägg är härifrån.
.
Nemo: River of ghosts av Alan Moore (text) och Kevin O'Neill (bild)
Också seriealbum. Sista delen i League of extraordinary gentlemen-spinoffen om kapten Nemos dotter Sjörövar-Jenny.

Når der går hul på en engel av Pia Tafdrup
Tafdrups debutdiktsamling.
"kom/indgangen er her/befri de indvendige sange:/tegn en fugl/med spidsen af din tunge/hen over min krop."

lördag 29 november 2014

The League of Extraordinary Gentlemen. Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O'Neill


The League of Extraordinary Gentlemen är en serietidning skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill. Den tar karaktärer från Dracula, Jekyll och Hyde, En världsomsegling under havet och diverse berättelser av H. G. Wells och låter de mötas.

I första albumet samlas gruppen. I det andra splittras den. Om första volymen ställde sej frågan hur det skulle se ut om den Osynlige mannen, kapten Nemo och Jekyll och Hyde och andra gick samman i en crossover så ger den andra volymen svaret att de skulle ha ihjäl varandra.

Serien tillhör kanske den lättviktigare delen av Moores arbeten men berättelsen håller rytmen väl och O'Neills teckningar är bra. Och färgläggningen av Ben Dimagmaliw är nästan i sej att skäl att läsa böckerna. Men det går inte att påstå att serien direkt ropade efter en fortsättning. Häromåret kom dock paus-volymen The Black Dossier och nu har den första delen av den tredje boken kommit ut.

Century, som den heter, ska komma i tre fristående volymer. Första utspelar sej 1910, andra 1968 och tredje i "nutid". Eller det säjs att de ska vara fristående och ändå bilda en enhet. Vad det verkar betyda är att det som i den här 1910-boken kommer att finnas två berättelser. Varav den ena som handlar om skapandet av ett apokalyptiskt månbarn kommer att fortsätta i de följande volymerna. Medan den andra historien, delvis tagen från Bertholt Brechts Tolvskillingoperan får sin avslutning i denna bok.

De nya medlemmarna i LOEG-gruppen är kanske mindre kända än de tidigare. Den ockulte detektiven Carnacki, mästertjuven Raffles och Orlando (fast han/hon är inte sej särkilt lik från Virginia Woolfs roman. Men egentligen behöver man inte känna till figurerna sen tidigare. Deras roller visar sej. Dock är de kanske inte fullt lika spännande karaktärer som Jekyll/Hyde och Kapten Nemo. Dessa möter en version av Aleister Crowley, en magiker som Moore envisas med att tycka är intressant.

Den delen som borde vara mer intressant tar upp två trådar från Brechts Tolvskillingopera, i sej en omarbetning av John Gays Tiggaropera. Men det är framförallt sångerna i Brechts pjäs som det utgås ifrån. Det är tyvärr inte särskilt bra. Ett problem är att Moore är en betydligt sämre poet än Brecht. "What keeps mankind alive" (också undertiteln på historien) omarbetas utan god anledning till ett pekoralt syskon till sången. Men det största problemet är den förändring den andra visan får "Pirate-Jenny".

Och nu måste jag tyvärr gå in på vissa händelser i albumet för att förklara. Spoilers, som det heter, efter bilden.


"Sjörövar-Jenny" är en sång en städerska sjunger i Brechts pjäs. I den fantiserar hon om att det ska komma ett piratskepp och döda alla de hon passar upp på. "Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,/när man frågar, vilka som ska dö./Och då får ni höra hur jag svarar: Alla./Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!" (övers. Ebbe Linde). Jenny i albumet är Kapten Nemos dotter Janni som vägrar följa i sin fars fotspår utan tar jobb som städerska på ett hotell. Att sången i albumet förvandlas från fantasi till verkliga händelser är, även om det går att argumentera för att det är en försvagning, inte så oväntat. Men Moore ändrar texten, som går genom merparten av berättelsen sjungen av en av MacHeaths väninnor (Mackie Kniven är också med på ett hörn i historien) till att handla om sexuella trakasserier mot Jenny/Janni. Till sist blir hon brutalt våldtagen och först då skickar hon efter sin fars män och tar pirattronen i besittning.

Den hämndfantasi som finns i originalet är mot den alldagliga normala förnedringen. I kombination med det tvivelaktiga sätt som sexuellt våld skildrats i tidigare volymer av LOEG känns det också lite spekulativt, även om våldtäkten här åtminstone skildras som något odelat negativt. (I första boken skildras två våldtäktsförsök humoristiskt och i den andra är en våldtäkt närmast framställd som en rättfärdig hämnd.)

Ett annat problem är att den här förändringen gör själva temat väldigt lik det i en annan riff på pjäsen: Lars von Triers Dogville. Fast sämre.

Det finns en del i serien som fungerar bättre. O'Neills teckningar är fortsatt bra, särskilt av arkitekturen. Men det finns något trött över de cameos som avtecknas i gruppens högkvarter. En sekvens med en för mej tidigare okänd karaktär som är fast i rummet men färdas i tiden är snyggt gjord. Och om man bara i sitt huvud ersätter slutets sång och dans med den riktiga texten till "What keeps mankind alive?" så är det en underbar final som påminner om MAD-parodin på West Side Story.

I nästa nummer, det som utspelar sej 1968 i Swinging London, ska Jerry Cornelius vara med. Vilket gör att jag kommer att läsa det. Men det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var.

(Först publicerad den 16 maj 2009. De följande två delarna av serien var inte direkt bättre. Du hittar inlägg om dem om du trycker på loeg-etiketten nedan. Efter de har det också kommit en spin-off-serie med Kapten Nemos dotter som kommit ut i två album. Det första Nemo: Heart of Ice är en mash-up av olika sydpolenberättelser som Lovecrafts At the Mountains of Madness och Edgar Allan Poes Arthur Gordon Pym. Den är rätt underhållande och vältecknad. Men det andra albumet Nemo: Roses of Berlin är rent bedrövligt.)

torsdag 27 november 2014

Kåldolmar & Kalsipper - brädspelet

Den kommunistiska teater- och musikgruppen Nationalteatern gjorde på sjuttiotalet flera barnpjäser. Sångerna från en handfull blev samman med en ny ramhandling skivan Kåldolmar & Kalsipper. Den var populär. Vi brukade sjunga "Ylle" i skolan. Vi blev rätt trötta på "Ylle".

Kåldolmar & Kalsipper har ett tydligare uttalat politiskt innehåll än de flesta barnkulturella yttringar från den tiden. Ho Chi Minh är med. Liksom det kommunistiska spöket. - Jag har strykit omkring här sen 1848, säjer detta medan det blinkar åt föräldrarna i publiken. 

Nu har skivan satts upp som pjäs. Man ska inte förvånas av att högerskribenten Jens Liljestrand gillar den nya pjäsversionen. Kitsch och nostalgi hotar ingen samhällsordning.
Därmed inte sagt att det är en dålig skiva. Flera av sångerna är riktigt bra. "Jenny, havens skräck" (Brechts Sjörövar-Jenny via Grupp 8) och "Oäääää" håller än.
Andra aspekter av skivan har kanske hållit mindre bra.


Kåldolmar & Kalsipper var en dubbel-lp. På baksidan på omslaget fanns ett brädspel. Det var snyggt (gjort av Anna Guttorp) men inte så värst spelvänligt.
Det fanns rutor där man skulle klä ut sej fånigt, göra clownnumer eller berätta spökhistorier. 

Hamnade man på ruta fjorton så var alla som var bakom en tvungna att sjunga Bom chika bom chika bom chika bom bom baklänges. Här brukade spelet sluta.
Ruta 84: "Mammor som hamnar här går leende till 97 obs gäller ej övriga människor". (Bild på Sjörövar-Jenny som tänker på när hon slet för sina otacksamma barn.) Om mammorna var lika glada när de kom fram till ruta 97, som också heter "Fred i Vietnam" är inte lika säkert. Ty ruta 97 leder till ruta 104 och om en av spelarna hamnar på 104 så ska de andra spelarna sätta upp en pjäs om Vietnam för den spelaren.
Detta kunde bli lite svårt. Då barn även på den tiden ofta hade dålig koll på Ho Chi Minh och Viet Cong och sånt.

Om man hamnade på ruta 28 fick man städa när spelet var slut. Jag hamnade alltid på ruta 28.
(Först publicerad 12 juni 2013.) 

onsdag 12 juni 2013

Kåldolmar & Kalsipper

Den kommunistiska teater- och musikgruppen Nationalteatern gjorde på sjuttiotalet flera barnpjäser. Sångerna från en handfull blev samman med en ny ramhandling skivan Kåldolmar & Kalsipper. Den var populär. Vi brukade sjunga "Ylle" i skolan. Vi blev rätt trötta på "Ylle".
Kåldolmar & Kalsipper har ett tydligare uttalat politiskt innehåll än de flesta barnkulturella yttringar från den tiden. Ho Chi Minh är med. Liksom det kommunistiska spöket. - Jag har strykit omkring här sen 1848, säjer detta medan det blinkar åt föräldrarna i publiken. 
Nu har skivan satts upp som pjäs. Man ska inte förvånas av att högerskribenten Jens Liljestrand gillar den nya pjäsversionen. Kitsch och nostalgi hotar ingen samhällsordning.
Därmed inte sagt att det är en dålig skiva. Flera av sångerna är riktigt bra. "Jenny, havens skräck" (Brechts Sjörövar-Jenny via Grupp 8) och "Oäääää" håller än.
Andra aspekter av skivan har kanske hållit mindre bra.
Kåldolmar & Kalsipper var en dubbel-lp. På baksidan på omslaget fanns ett brädspel. Det var snyggt (gjort av Anna Guttorp) men inte så värst spelvänligt.
Det fanns rutor där man skulle klä ut sej fånigt, göra clownnumer eller berätta spökhistorier. 
Hamnade man på ruta fjorton så var alla som var bakom en tvungna att sjunga Bom chika bom chika bom chika bom bom baklänges. Här brukade spelet sluta.
Ruta 84: "Mammor som hamnar här går leende till 97 obs gäller ej övriga människor". (Bild på Sjörövar-Jenny som tänker på när hon slet för sina otacksamma barn.) Om mammorna var lika glada när de kom fram till ruta 97, som också heter "Fred i Vietnam" är inte lika säkert. Ty ruta 97 leder till ruta 104 och om en av spelarna hamnar på 104 så ska de andra spelarna sätta upp en pjäs om Vietnam för den spelaren.
Detta kunde bli lite svårt. Då barn även på den tiden ofta hade dålig koll på Ho Chi Minh och Viet Cong och sånt.
Om man hamnade på ruta 28 fick man städa när spelet var slut. Jag hamnade alltid på ruta 28. 

tisdag 24 maj 2011

En lista med Bob Dylans tio bästa sånger med anledning av hans 70-årsdag


As I went out one morning
Från John Wesley Harding - kanske Dylans bästa album.

Dark eyes
På en annars rätt försumbar platta från 80-talet. Sången pekar framåt mot Time out of mind-perioden.

Gates of Eden
"Motorcycle black Madonna two-wheeled gypsy queen"

I and I
Enligt en anekdot som Leonard Cohen brukar berätta så mötte han Dylan vid en spelning och Dylan sa att han gillar "Hallelujah" och frågade Cohen hur lång tid den hade tagit att skriva. Ett par år, säjer Cohen och tillägger att "I and I" är en bra sång - hur lång tid tog den att skriva? En kvart, svarar Dylan.

I want you
At Bodukan-versionen. Med flöjten.

Isis
En av de där Dylan-sångerna som är som små korta bisarra noveller.

Just like Tom Thumb's blues

Sad-eyed lady of the lowlands
Blonde on Blonde. På vinylversionen var det ett dubbelalbum och denna låg som ensamt spår på en av sidorna. Blonde on blonde är full av bra låtar.

Tangled up in blue
Från Blood on the tracks - ett album fullt av starka spår som ändå på nån vänster inte riktigt når upp till Dylans bästa. En omarbetad textversion finns på Real live. Den enda ursäkten för det albumets existens.

Wedding Song
Planet Waves.

When the ship comes in
Dylans "Sjörövar-Jenny".


Tidigare på Butter tar ordet om födelsedagsbarnet:

Om baksidestexterna på tre Bob Dylan-album

De tio bästa Bob Dylan-coverna

Murder Ballads av Nick Cave & The Bad Seeds och Bob Dylan

onsdag 3 mars 2010

Kill them now, or later?

"Pirate Jenny" med Nina Simone:


Från Nina Simone in Concert (1964)
Bertolt Brecht (text) och Kurt Weill (musik) från pjäsen Tolvskillingsoperan.
Engelsk text Marc Blitzstein.

tisdag 19 maj 2009

Ingmar Bergman möter Saw-filmerna - Antikrist och sex och våld


Förr kunde man sälja den mest smala europeiska konstfilm med några nakenscener. Tyvärr är de dagarna över och en del filmskapare försöker vinna tillbaka de genom att ha mer sex och mer våld. Lars von Triers Antikrist (eller Antichrist) har skapat en viss uppståndelse i Cannes. En recensent har kallat den för Ingmar Bergman meets Saw. Och ja, hon menar det som något negativt. Mycket skrivs om våldet och masturbationsscener.

Jag har gillat ungefär hälften av de Trier jag sett sen jag först såg hans Medea. De andra har jag verkligen inte alls gillat.

Triers förra Direktören för det hela var rätt bra och jag gillade Dogville. Det lär ha funnits de som inte gjorde det. Att bägge filmerna utgick mer eller mindre från Brecht ("Sjörövar-Jenny" för Dogville och Den Goda Människan från Sezuan för Direktören...) gav de en större styrka än många av Triers filmer. Men det här låter mer som den sämre Lars Breaking the Waves Trier.

Och även om jag gillar våld lika mycket som alla andra så kan jag tycka idén med explicita sexscener lite problematisk. Även om Trier påstår att skådespelerskan själv ville gå längre.

De explicita sexscenerna är väl kanske inte så förvånande om man ser till Triers ouvre. Lars von Triers andra kortfilm byggde löst på Berättelsen om O. Och han lär ha blivit förvånad när skådespelarna i Idioterna vägrade ställa upp på riktiga sexscener. I stället hyrde han in porrskådisar som body doubles.

Det har kommit en del filmer på senare år som använder sej av "riktigt" sex. Det finns bland de här bra filmer som kortfilmerna "Impaled" av Larry Clark eller "Good boys use condoms" av Ludcile Hadzihalilovic (gjorde 2004 års Innocence). Dessa filmer skulle heller inte kunna göras utan de explicita scenerna och förbli samma filmer. Men ofta känns explicit sex mer som en spekulativ krydda. Som i den usla In the cut av den annars ofta bra Jane Campion.

Det finns naturligtvis också äldreexempel som Jens Jörgen Thorsens Quiet Days in Clichy från 1970. Eller Dom kallar oss mods. Dessa filmer blev på sin tid mer utsatta av censur än de nyare. Att samlaget i "Dom kallar oss mods" var ett riktigt samlag var anledningen till att censuren grep in i den mycket korta scenen. Filmens regissör Stefan Jarl skrev i artikeln "Censuren, modell för ett terroristiskt samhälle": "en skildring som försöker lura publiken att tro att de ser ett 'riktigt' samlag betraktas som legalt, socialt och kulturellt passande medan en oförfalskad framställning av verkligheten, som den är för var och en av oss, inte är det." Detta 1969. Idag har vi kanske för en gångs skull lättare att förstå censurens argumenterande med den pornografiproblematik som finns med ämnet. Nu var ju Jarls film en dokumentär. Vilket väl samman med att scenen knappast kan kallas för pornografisk ändå gör att nog få skulle ha något att invända mot den idag. Medan de, i och för sej få och korta, sexscenerna i Quiet Days in Clichy gör vad som annars är en bra film lite problematisk. Speciellt eftersom det lär vara prostituerade i scenerna.

Det brukar pratas om det här som en växande trend. Men antalet filmer som använder sej av "äkta" sexscener är rätt få (om man inte räknar med de som inte har något annat). Och även om de kan få ökad uppmärksamhet på festivaler så finns det mycket annat som talar emot de ur ekonomiskt hänseende. Antikrist lär bli svår att sälja till många biografer.

(Uppdatering: Och Antichrist har visserligen blivit såld till USA och England men kommer där att få de en del scener bortklippta. I Sverige visas den oklippt. Också Breaking the Waves fick ett par scener bortklippta för den amerikanska versionen.)

lördag 16 maj 2009

The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910 av Alan Moore och Kevin O'Neill


The League of Extraordinary Gentlemen är en serietidning skriven av Alan Moore och tecknad av Kevin O'Neill. Den tar karaktärer från Dracula, Jekyll och Hyde, En världsomsegling under havet och diverse berättelser av H. G. Wells och låter de mötas.

I första albumet samlas gruppen. I det andra splittras den. Om första volymen ställde sej frågan hur det skulle se ut om den Osynlige mannen, kapten Nemo och Jekyll och Hyde och andra gick samman i en crossover så ger den andra volymen svaret att de skulle ha ihjäl varandra.

Serien tillhör kanske den lättviktigare delen av Moores arbeten men berättelsen håller rytmen väl och O'Neills teckningar är bra. Och färgläggningen av Ben Dimagmaliw är nästan i sej att skäl att läsa böckerna. Men det går inte att påstå att serien direkt ropade efter en fortsättning. Häromåret kom dock paus-volymen The Black Dossier och nu har den första delen av den tredje boken kommit ut.

Century, som den heter, ska komma i tre fristående volymer. Första utspelar sej 1910, andra 1968 och tredje i "nutid". Eller det säjs att de ska vara fristående och ändå bilda en enhet. Vad det verkar betyda är att det som i den här 1910-boken kommer att finnas två berättelser. Varav den ena som handlar om skapandet av ett apokalyptiskt månbarn kommer att fortsätta i de följande volymerna. Medan den andra historien, delvis tagen från Bertholt Brechts Tolvskillingoperan får sin avslutning i denna bok.

De nya medlemmarna i LOEG-gruppen är kanske mindre kända än de tidigare. Den ockulte detektiven Carnacki, mästertjuven Raffles och Orlando (fast han/hon är inte sej särkilt lik från Virginia Woolfs roman. Men egentligen behöver man inte känna till figurerna sen tidigare. Deras roller visar sej. Dock är de kanske inte fullt lika spännande karaktärer som Jekyll/Hyde och Kapten Nemo. Dessa möter en version av Aleister Crowley, en magiker som Moore envisas med att tycka är intressant.

Den delen som borde vara mer intressant tar upp två trådar från Brechts Tolvskillingopera, i sej en omarbetning av John Gays Tiggaropera. Men det är framförallt sångerna i Brechts pjäs som det utgås ifrån. Det är tyvärr inte särskilt bra. Ett problem är att Moore är en betydligt sämre poet än Brecht. "What keeps mankind alive" (också undertiteln på historien) omarbetas utan god anledning till ett pekoralt syskon till sången. Men det största problemet är den förändring den andra visan får "Pirate-Jenny".

Och nu måste jag tyvärr gå in på vissa händelser i albumet för att förklara. Spoilers, som det heter, efter bilden.


"Sjörövar-Jenny" är en sång en städerska sjunger i Brechts pjäs. I den fantiserar hon om att det ska komma ett piratskepp och döda alla de hon passar upp på. "Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,/när man frågar, vilka som ska dö./Och då får ni höra hur jag svarar: Alla./Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!" (övers. Ebbe Linde). Jenny i albumet är Kapten Nemos dotter Janni som vägrar följa i sin fars fotspår utan tar jobb som städerska på ett hotell. Att sången i albumet förvandlas från fantasi till verkliga händelser är, även om det går att argumentera för att det är en försvagning, inte så oväntat. Men Moore ändrar texten, som går genom merparten av berättelsen sjungen av en av MacHeaths väninnor (Mackie Kniven är också med på ett hörn i historien) till att handla om sexuella trakasserier mot Jenny/Janni. Till sist blir hon brutalt våldtagen och först då skickar hon efter sin fars män och tar pirattronen i besittning.

Den hämndfantasi som finns i originalet är mot den alldagliga normala förnedringen. I kombination med det tvivelaktiga sätt som sexuellt våld skildrats i tidigare volymer av LOEG känns det också lite spekulativt, även om våldtäkten här åtminstone skildras som något odelat negativt. (I första boken skildras två våldtäktsförsök humoristiskt och i den andra är en våldtäkt närmast framställd som en rättfärdig hämnd.)

Ett annat problem är att den här förändringen gör själva tenat väldigt lik det i en annan riff på pjäsen: Lars von Triers Dogville. Fast sämre.

Det finns en del i serien som fungerar bättre. O'Neills teckningar är fortsatt bra, särskilt av arkitekturen. Men det finns något trött över de cameos som avtecknas i gruppens högkvarter. En sekvens med en för mej tidigare okänd karaktär som är fast i rummet men färdas i tiden är snyggt gjord. Och om man bara i sitt huvud ersätter slutets sång och dans med den riktiga texten till "What keeps mankind alive?" så är det en underbar final som påminner om MAD-parodin på West Side Story.

I nästa nummer, det som utspelar sej 1968 i Swinging London, ska Jerry Cornelius vara med. Vilket gör att jag kommer att läsa det. Men det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var.

söndag 15 februari 2009

Tales of the Black Freighter - Alan Moore och Sjörövarjenny 3


I Alan Moores Watchmen läser en pojke en piratserietidning. Utdrag ur tidningen och dess violetta språk är spritt genom albumet. Tidningen heter Tales of the Black Freighter.

Black Freighter är namnet på det skepp som ska komma i Bertolt Brechts "Visan om Sjörövarjenny". Den kommande League of the Extraordinary Gentlemen är alltså inte första gången Moore hänvisat till visan. Även om piratserien i seien i sej inte bygger på sången.

Piratserien handlar dock om hämnd, som pirathistorier ofta gör.
Det finns två skäl till att piratserien blivit den mest populära i den alternativa tidslinjen i Watchmen.

Då superhjältar framträder i Watchmenvärlden har regeringen ett intresse av de superhjälteserier som finns och ser till att den censur som i verkligheten kvävde mycket av seriemarknaden inte blir av. Sen så tröttnar publiken på superhjälteserierna- då det med Dr Manhattan finns en riktig.

Tales of the Black Freighter beskrivs i de extra textsidorna som fyller ut Watchmenvärlden som en av de ledande tidningarna kommersiellt och konstnärligt. Den serie pojken läser säjs vara en klassiker.
Det framgår inte exakt hur lång serien är. Man kan lägga samman utdragen och läsa en sammanhängande historia. Den blir dock bara cirka fyra sidor. Detta är ju samma slags grepp som att en timme blir femton minuter i en film. Det är skillnad på realtid och filmtid. Och det är skillnad på serietidningsrum och realrum.

I samband med diskussioner om den kommande filmatiseringen av Watchmen har frågan om Black Freighter-utdragen ska vara med ofta kommit upp. Nu ska de släppa en animerad film strax innan premiären. Byggd på dessa fyra sidor. Istället för då den åtminstone fyrtio sidor långa möjliga serie som dessa fyra sidor representerar. Den verkar bli filmad helt troget utan utvikningar. Och utdragen ur det sammanhang som gav den mening.

Att Moore låter en berättelse uppkallad efter "Visan om Sjörövarjenny" ligga som tematisk resonans bakom historien ger en ytterligare dimension åt karaktärernas handlande.

Det finns nu en kort trailer från den animerade filmen. Det är det från Watchmen-filmen och dess marknadsföring som hittills sersämst ut.

torsdag 12 februari 2009

Mer om Alan Moore och Sjörövarjenny


Det har kommit mer nytt om den kommande League of Extraordinary Gentlemen-volymen av Alan Moore. Som den här längre recensionen av JOG som verkar intressant men som jag bara ögnat för att inte få veta för mycket av handlingen.

Samt en mycket lång intervju med Alan Moore där han pratar om sin favoritserie Herbie (bilden) , Faust och Paracelsus (gömt bland en hel del nonsens om magi) och givetvis om den nya LOEG-volymen Century om vilkens backmatter vi får reda på kommer att vara en historia i 60tals new wave-form och kombinera så många månhistorier som möjligt. Och Moore säjer följande om den första delen "What keeps Mankind Alive" och dess version av Sjörövarjenny:

"I’ve written new words to “Pirate Jenny," as Pirate Jenny is one of the main characters, and in many ways she’s more a principal character in this book than the League.

We’ve followed the basic thrust of Brecht’s original Pirate Jenny, except in Brecht’s original she’s a victim, a girl who works in a waterfront hotel who is disregarded by everybody, and has violent fantasies about how she’s the Queen of the Pirates, and that one day the Black Freighter — the ship with eight sails — will come in, kill everybody, and take her away to a life of luxury as a Pirate Queen.


In our version, it’s not actually a fantasy, which makes an interesting conclusion to the book — dark, angry social commentary, just as you’d expect from Brecht."

Sjörövarjennys Visa har påverkat såväl Bob Dylans "When the Ship Comes In" som Triers Dogville. Artister från YoungGods till Nina Simone har spelat in den.

Nedan Lotte Lenyas version från 31 års filmatisering Die Dreigroschenopera:



Hoppla.

tisdag 10 februari 2009

Alan Moores Tolvskillingsseriealbum


Alan David Doane har enrecension av The League of Extraordinary Gentlemen: Century 1910 uppe på sin sida. Albumet, det första av tre i den nya League-serien, kommer först i April. Den nya tredje serien (Black Dossier var ett slags mellanspel) nu på förlaget Top Shelf ska för varje del utspela sej i en tid. 1910 tar delvis rum under Brechts Tolvskillinsoperan.

Tolvskillingsoperan var Brechts genombrottsverk. Den byggde på John Gays The Beggar's Opera från 1700talet. Vad som är förvånande när man läser Gays operett är hur nära den Brecht låg. Det är egentligen bara sångerna som är annorlunda. Sångerna används hos Brecht som kontrast till texten. (På liknande sätt, fast så att säja tvärtom skulle Brecht använda sångnumrena i Svejk under Andra Världskriget.

Alan Moore använder, enligt Doanes recension dessa sångtexter genom albumets gång, lite som en grekisk kör. Karaktärer från Tolvskillingsoperan har också tidigare sagts att de ska dyka upp. Som Mackie Messer själv. Doane nämner också "a certain sea captain's righteously vengeful daughter" som en karaktär i serien. Har Moore omvandlat Sjörövar-Jenny till Kapten Nemos dotter?

Bertolt Brecht lät historien om Mackie Messer bli en inspiration till en roman och en film. Tolvskillingsromanen, Der Dreigroschenroman, är bra (även om kritiker inte bruka hålla den så högt) och att han satiriserar försökringssystemet gör att den fortfarande är aktuell. Tolvskillingsfilmen har jag inte sett.

I april fullfärdigar Alan Moore och Kevin O'Neill kvartetten med tolvskillingsseriealbumet LOEG: Century 1910.

torsdag 22 januari 2009

Plain Gold Ring med Nina Simone


Om Karen Dalton trots allt fortfarande kan säjas vara en rätt okänd artist så gäller detsamma knappast Nina Simone. Och har väl inte gjort så sen den senare delen av 50-talet.
"Plain Gold Ring" spelades in 1958. Nick Cave gör den på Live Seeds, en officiell live-cd. Det är inte Bad Seeds enda utgivna koncert men enda som ett album. Albumet tjänar mycket syftet att bjuda på versioner av låtar från Henry's dream som inte blivit överproducerade och förstörda.

Låten skrevs av Earl S. Burroughs. Men jag tror Nina Simone gjorde originalet;



Personligen är jag svag för den tidiga Nina Simone som här. Min favoritskiva av dem jag har med henne är Nina Simone at Newport från 57 års festival. Den innehåller ett par nummer steget närmare folk som "Little Liza Jane" och "In The Evening By The Moonlight"

Nina Simone har en stor och något svåröverblicklig produktion. Förra året kom en trippel-cdsamling (med DVD) som har fått bra recensioner. Men den kostar därefter. Därmed frestelsen att köpa billigare sämre samlingar. I vilket fall bör hon helst avlyssnas album för album.

Det finns en tendens att samma låtar spelas. Bland de bästa, lite (tror jag) ovanligare finns "Go To Hell" och "Pirate Jenny". I Nina Simones version kan man höra glädjen när huvudena faller. Hoppla.