Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)


(Först publicerad den 24:e oktober 2009.
Ingick i Lyrans nobelprisalfabet. Som upphörde innan alla bokstäverna var använda. Q och Ö är kanske också lite knepiga.
I kommentarerna till det ursprungliga inlägget svarar jag en av de kommenterande som kallar Gravitationens regnbåge hans Mount Everest att "Chansen att överleva är ändå betydligt större när man läser Regnbågen än när man klättrar Mount Everest. Fast å andra sidan har man inte en massa neapaler som gör allt jobbet åt en. Det borde finnas pynchon-sherpas.")

Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)

John Crowleys roman Lord Byrons roman Aftonlandet

Romanen Lord Byrons roman - Aftonlandet börjar med en kort biografi över Ada Lovelace, Lord Byrons dotter. Den slutar med orden "OBS sidan under konstruktion". Ada Lovelace arbetade med Charles Babbage på en proto-dator. I den delen av romanen som utspelar sej i nutid kommer Alexandra Novak, en ung kvinnlig forskare som jobbar på en handskriftssida på nätet, på spåren på ett försvunnet manuskript av Lord Byron medan hon undersöker papper som Ada Lovelace lämnat kvar.
Lord Byrons roman - Aftonlandet är den första roman av John Crowley som kommit på svenska. Annika Preis översättning gavs ut 2006 bara året efter originalversionen. På fliken till romanen står i den mycket korta biografin över Crowley att han "tidigare har skrivit en rad romaner." Ingen av dessa nämns vid namn.

John Crowley är en författare som har stått på min att-läsa-lista sen jag läste en intervju med honom i Locus. En anledning till vagheten i beskrivningen ovan är att hans verk verkar vara aparta och svåra.

John Crowley skriver en slags fantasy. Men han är också Harald Blooms favoritförfattare. Vilket kanske talar för att det inte direkt är Harry Potter som Crowley skriver. Michael Dirda talar om "antiquarian romances" och nämner som exempel bland annat Crowleys gargantuanska svit Ægypt och Umberto Ecos Rosens Namn. John Clute föredrar att kalla egentligen samma slags böcker för "Fantasy of History". John Crowleys Little, Big och "nästan allt Pynchon publicerat" är bland hans exempel på genren. Som enligt Dirda, om jag får förenkla något, handlar om juxtapositionen mellan nuet och det förflutna; beskrivande vördnadsvördande konspirationer med en hel del pastischer. Clute i sin tur tillägger Labyrinter, Sfärernas Musik, Änglar som Knullar och Början och Navet och Slutet på Världen som ingredienser i den här sortens romaner. (Clute har ingen skarp gräns mellan när han skämtar och när han är allvarlig.)

Den här sortens konspirationsböcker har ju på senare tid nått även den populärare litteraturen. En svagare variant är den som handlar om söket efter ett försvunnet manuskript. Och det utan att leda hjälten på spåret av en mystisk kabal.
Den uppenbara höga svårighetsgraden hos Crowleys verk tillsammans med att han inte funnits på svenska har gjort att jag innan Lord Byrons... endast hade läst novellen "Gone" som jag tyckte var bra. Jag tvekade leta inför att läsa den här. Boken har fått goda recensioner men jämfört med Crowleys tyngre verk verkar det vara lite av en bagatell. Och inte nog för att man skulle kunna anse sej ha läst Crowley.

Romanen är, som såna här böcker oftast är, uppdelad på två delar. Nutidens sök efter manuskriptet och själva manuskriptet samt Adas noter till det. Lord Byrons roman utgör huvuddelen av boken. Nutidshistorien är gjord som en brevroman (fast mest med e-post) och har en far/dotter-historia som speglar Byrons. Jag har aldrig läst Byron så den historia om honom som ges genom de här mailen var bra att känna till. Också jakten på manuskriptet lyckas på något sätt bli spännande. Själva romanen i romanen är en fascinerande hybrid mellan olika av 1800-talets populära litterära genrer. Och om jag i början av boken lite snabbskummar delar av de mer högtravande passagerna så finner jag mej mot slutet av historien rätt fast.

Den här romanen kanske inte gör att jag kan säja ha läst Crowley. Men den gör mej ännu mer driven att någon dag faktiskt ta mej an hans större verk. Helst då i översättning.