Åtta länkar en lördag

Artikelserie om sexserier på ComicsAlliance
The Comics Alliance hade i slutet av förra månaden en temavecko om "sexy comics". Bland annat:

Matt Seneca om Valentina av Guido Crepax

Douglas Wolk om Birdland av Gilbert Hernandez

Lauren Davis om Small favors av Colleen Coover
Det ska visst komma en ny samlad utgåva av Small favors. Tidigare har den funnits utgiven i två album. Men utan det sista numret som till skillnad från de tidigare var i färg. Det är en bedårande pornografisk tecknad serie.

17 Webcomic Diaries That Let You Peek Inside Other People's Lives
Davis skrev också på ComicsAlliance om sjutton dagboksserier. Bland annat det svenska hoppet So far apart (som nyligen uppdaterades igen) av Rasmus Gran och Rene Engström.

Författarna har alltid satt jaget på spel. Intervju med Ingrid Elam
Om olika böcker med jagperspektiv skriver Elam i Jaget. En fiktion (dock inte dagboksserier) som verkar intressant.
Denna intervju i DN med Elam av Julia Svensson är apropå den boken. "– Böcker har ett så kort liv, de som lever kvar är bara absoluta undantag. Men inför Jag-boken har jag läst om väldigt många böcker jag inte läst på länge – som alla fun­gerar än i dag och inte bara är intressanta för litteraturvetare. En sak jag blev förvånad över var att Jan Myrdals 'Barndom' och 'Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell' står sig så bra."

The Case of the Detective's Smile av Mark Bourne
Den amerikanske sf-författaren Mark Bourne dog nyligen bara 50 år gammal. Jag har bara läst den här novellen av honom. En av det där slaget där två fiktiva karaktärers världar möts (jag försökte själv för ett tag sen kombinera August Strindbergs Inferno med H. P. Lovecrafts mytologi - huvudpersonen framställer ett nytt ämne i en färg bortom tid och rum, men det är fel färg bortom tid och rum). Jag gillade slutet på novellen.

Sherlock Holmes

Bortsett från det sporadiska bruket av kokain hade han inga laster, och narkotikan grep han till bara som protest mot vardagens enahanda när uppdragen sinade
-ur "Det gula ansiktet"

Allt tal om Sherlock Holmes som den nya filmen medfört och det att jag starkt uppskattade Sherlock Holmes-pastischen och steampunkseriealbumet Aetheric Mechanics fick mej att läsa om en samling noveller om mästerdetektiven, skrivna av hans skapare Arthur Conan Doyle.

Det är den andra samlingen, The Memoirs of Sherlock Holmes, på svenska (åtminstone i den här utgåvan) Silverbläsen och andra berättelser. Samlingen avslutas med den novell som Conan Doyle hade tänkt skulle bli den sista Sherlock Holmes-historien.

I början är det en rätt trivsam läsning som trycker hårt på ens nostalgiknappar från när man som liten läste berättelserna första gången eller såg en av de många TV-serierna med detektiven och hans rumskamrat. Men väldigt snart känner jag att jag kan det här nu.

Det är inte enbart Conan Doyles fel. Sen de här historierna nedplitades på 1890-talet så har det som en gång var nytt med konceptet använts så många gånger att det inte längre kan överraska en.

Grundkonceptet är bra. En överintelligent man som löser brott för att han annars blir uttåkad. Denna hans intelligens visas genom att låta Holmes redan ha räknat ut fallet tidigt i berättelsen för att sedan med sina efterforskningar enbart försäkra sej om det han redan vet. Detta gör Watson till en nödvändig figur i föreställningen.

För de olika fallen och deras lösningar är något av föreställningar, eller kanske föreläsningar (en av förebilderna för Sherlock Holmes var en av Doyles professorer), där Holmes upplyser Watson och läsaren om fallet. Men själva fallen och dess lösningar är ofta simpla. Den första novellens handling hade, utan att ändras särskilt mycket, kunnat vara en bihandling i Hem till gården eller Tillbaka till Aidensfield. Det är historier och vändningar som man hört och sett alldeles för många gånger.

Då det inte är den första samlingen så försöker Doyle variera greppet något. En novell där Holmes teori är fel, en återblick till Holmes första fall och lite andra vridningar på de vanliga temana. Men trots allt så finns det någonstans en scen där Holmes räknar ut vad någon heter genom att denne person har en namnskylt på sej, vilket imponerar alla.

Ofta brukar problemet med historierna säjas vara att Watson framstår som en idiot, men i de flesta av Doyles noveller framstår alla som idioter förutom mästerdetektiven, och också han uppför sej ofta rätt så korkat.

Dessa inneboende brister i berättelserna hade kunnat undvikas om de varierades mer. Men då de för oss välkända vändningarna i historierna ännu inte var helt utslitna så är Conan Doyles försök till förnyelse rätt halvhjärtade. Genreberättelsen måste alltid försöka förinta alla tidigare berättelser i genren genom att överträffa dem. Därmed blir det som brukar framhållas som en styrka hos Sherlock Holmes-historierna, att de är de första i sitt slag, egentligen en svaghet. De har haft alldeles för få andra historier att slåss emot.

(Först publicerad den 21a januari 2010. Sherlock-vågen har hållit i sej. Med en uppföljare till filmen, och två säsonger av BBCs Sherlock. Själv har jag införskaffat ytterligare en bok i AWE/GEBERS pocketserie med detektiven, en trevlig serie: "denna svenska nyutgåva i nio delar med samtliga berättelser i nyöversättning kan kallas den mest kompletta samling om Sherlock Holmes som någonsin utkommit", påstods i ett av förorden (1987).)

Citerat från veckans läsning

"Man vill bra gärna tro att det kan finnas något slags fantastisk tummelplats för dessa påhittets produkter, något förunderligt, omöjligt ställe där Fieldings sprättar ännu älskar Richardsons skönheter, där Dickens förtjusande cockneyfigurer ännu lockar till skratt och där Thackerays världsträlar ännu idkar sitt klandervärda värv. Kanske att det i en blygsam vrå i ett sådant Valhalla gives plats åt Sherlock och hans Watson"
Arthur Conan Doyle, ur "Förord" i Den krypande mannen och andra historier (övers. K Arne Blom)

"Så snart jag som läsare ser ordet 'jag' användas (eller undvikas, ty även undvikandet är ett användningssätt) vet jag att det är en fiktiv gestalt jag har framför mig."
Sven Lindqvist, ur Utrota varenda jävel

Sherlock Holmes goes steampunk - Aetheric Mechanics av Warren Ellis och Gianluca Pagliarani

Doktor Richard Watcham kommer från fronten hem till London av år 1907. Kriget med Ruritania fortgår fortfarande för fullt. Han får en lift med en royal naval outer serviceman på en svävare. De småpratar om hur det är i rymden "It sings./The vibrations from the spin of the drive arms, sir, and the motion of heat through the casements to space, which is very cold./The whole ship sings quietly, like a gently struck tuning fork".

Han anländer hem där han möter sin rumskamrat en Sax Raker som frågar honom om hans sår. Doktor Watcham skriver om dennes fall som amatördetektiv. Nu har han nosat upp ett nytt sådant. Om en man som inte var där.

Aetheric Mechanics är skriven av Warren Ellis och tecknad av Gianluca Pagliarani. Det är ett album på 48 sidor i den andra vågen av Ellis Apparat-böcker. Dessa går ut på att Ellis skriver i och utforskar olika genrer.
Tidigare i den andra vågen har han använt sej av den historiska genren i Crecy och senare skräckgenren i Frankenstein's womb. Aetheric Mechanics är dels en steampunk (en slags korsning mellan den historiska genren och sf-genren, Dickens med strålpistoler) men utgår också från CArtur onan Doyles Sherlock Holmes-historier.

Ellis har skrivit om Sherlock Holmes tidigare, bland annat i Planetary nummer 13 (Apparat-böckerna är på många sätt en fortsättning på teman i Planetary). Många är de författare som skrivit om Holmes eller analoger på honom. Och Sax Raker har lånat en del drag även av en del av dessa analoger. Något som visar sej ha betydelse för historien.

Berättelsen ger en snabb och ofta lyrisk bild av detta alternativa England av 1907. Pagliaranis skenbart enkla stil ger något handfast nergyttjat åt miljöerna.
Samtidigt som albumet antyder en hel värld av Sax Ramer-berättelser så ger det en också en hel fullbordad historia. Som går vägar som man inte riktigt väntar sej.

Det så kallade överraskande slutet har blivit ett så pass vanligt grepp att det lätt kan få en att glömma hur effektiv en oväntad vändning kan vara. Hur den som här kan förändra karaktären på den historia man läst, ge den mer tyngd.

I slutändan blir Aetheric Mechanics något mer än bara en steampunkig Sherlock Holmes. Samtidigt som den också har allt man kan önska sej av en sådan historia - svävande droskor, skräpmetallsrobotar; en mycket arrogant Sax Raker, vansinniga vetenskapliga teorier som ändå låter helt korrekt och en förälskelse som förändrar världen.


(Först publicerad den 22a oktober 2009. Om Planetary 13 skrev jag i förra årets Planetary-kalender (it's a strange christmas, let's keep it that way. Det ska bli en kalender i år också, tror jag)

Salongsbödlarna

Lee Falk, Fantomens skapare, skulle visst ha fyllt 100 igår. Vilket uppmärksammades med en artikel i DN av Sverker Lenas. Om karaktärens koloniala arv. Den är rätt förutsäjbar.

Men den får mej att tänka på boken Salongsbödlar och andra betraktelser på temat värderingar i populärlitteraturen av Bo Lundin från 1971. Som är en samling essäer om populärkultur, bland annat då Fantomen i kapitlet "Den perfekta soldaten" (där man får reda på att texten i serierutorna på omslaget är den svenska Fantomen-tidningens förbättring av Falks originaltext - där Diana istället är imponerad över att Fantomens farfarsfarfarsfarfarsfar kände Columbus). Som väl också behandlar Fantomens koloniala arv men är betydligt roligare läsning än Lenas artikel.
Kanske för att den här sortens essäer fortfarande var rätt nya och det därmed inte känns som om Lundin bara prickar av de saker man ska ta upp i en kulturartikel om Fantomen.

Boken är en rätt roande läsning. Även om den är rätt tydligt av sin tid. Utgiven på Bo Cavefors Bokförlag så börjar den med ett citat ur Sherlock Holmes-fanzinet The Baker Street Journal om en utgåva av Sherlock Holmes tryckt i Hanoi 1964 med företalet "While this literature is typical of Capitalistic dogma, it is felt that it may provide interesting and refreshing reading. Long live Ho Chi Minh! Long live the NLF!".

Lundin tar upp deckare, thrillers och tecknade serier. I "Marx i blåbärsskogen" skriver han om Nils Holmbergs böcker om Robin Hood-kopian Per Stigman. Och i "Porr i pratbubblor" om pornografiska serier. Som Guido Crepax och Phoebe Zet-Geist.

En del av essäerna i Salongsbödlarna hade i kortare versioner publicerats i Göteborgs-Tidningen. I förordet av boken så pläderar Lundin för att fler tidningar ska ta upp populärlitteratur på kultursidorna. Det får de väl säjas ha gjort.

Sherlock

En fördel med att BBCs Sherlock tar Arthur Conan Doyles historier om mästerdetektiven och placerar de i nutiden med en sms-ande Sherlock Holmes och en Watson som bloggar om deras äventyr är att det inte alls är så dåligt som det låter.

Serien har gjorts av bland andra TV-författaren Steven Moffat, som slog igenom med den charmiga ungdomsserien Reportergänget (vars avsnitt ofta innehöll detektivgåtor). Tidigare har han varit inblandad i en modern version av Doktor Jekyll och Hyde (kallad enbartJekyll, som snarare var underlig än bra. Men den var en slags fortsättning på Robert Louis Stevensons roman. Ett grepp vi slipper med Sherlock.

Moffat har skrivit det första och bästa av de tre asvsnitten i den första säsongen (en andra säsong är på gång). Den episoden har fördelen att den introducerar karaktärerna. Och utnyttjar bäst att vi redan känner till dessa - som i introduktionen av storebror Holmes. Själva kriminalgåtan i denna och de övriga episoderna påminner en tyvärr om att man kallar folk för Sherlock när de sagt eller gjort något riktigt korkat.

Vilket kanske inte gör så mycket - som deckarberättelser betraktade så var Doyles romaner och noveller också rätt så svaga. Viktigare var atmosfären och Holmes själv. Den arrogante detektiven är rätt väl spelad medan man har sett betydligt bättre Watsonar.

Sämre är det med skurkarna. Det andra avsnittets fattigmans version av Fu Manchus dotter visar på problemet med att låna från 1800-talspopulärlitteraturen. De elaka kineserna i avsnittet är rasistiska på ett så gammeldags sätt att det snarare blir underligt än stötande - men bra är det inte (de onda orientalerna här förekommer så vitt jag förstår inte i Doyles berättelser - men i Sax Rohmers romaner så var Fu Manchus motståndare inspirerad av Sherlock Holmes).

Också Moriarty är något av en besvikelse. Han dyker upp i det avslutande avsnittet. Där de flesta av Doyles berättelser om Holmes är noveller så är BBCs version i långtimmeslånga avsnitt. Här låter man flera historier följa på varandra. Vilket fungerar hyfsat. Det är knappt man hinner märka hur ooriginella dessa mini-mysterier är.
Men det är ibland lättare att svälja när Sherlock lånar från andra TV-serier då dessa så ofta lånat från seriens förlaga. Och trots en klumpig cliffhanger och en överspelande Moriarty så är det en rätt underhållande säsongsavslutning.

Sherlock är bättre än den förtjänar att vara. Vilket tyvärr inte är detsamma som att den är bra.

We were the extraordinary - Planetary och The League of Extraordinary Gentlemen

En serie som Planetary ofta jämförts med är The League of Extraordinary Gentlemen av Alan Moore och Kevin O'Neill. Där karaktärer från flera viktorianska äventyrsromaner slåss mot Fu ManChu och H. G. Wells' marsianer och andra.

Och vissa likheter finns mellan serierna. Åtminstone i deras ursprung. I sitt första förslag till Wildstorm, förlaget som gav ut Planetary, så hade Warren Ellis med som socker i botten att den hemliga historia som Planetary skulle undersöka skulla vara Wildstorm-universumets historia.
På den tiden arbetade förlaget på att få i gång ett gemensamt universum som det DC Comics och Marvel har. Wildstorm-serierna kom att gå igenom många förändringar på kort tid och de enda andra Wildstorm-serier Ellis skulle komma att referera till i serien var hans två egna: Stormwatch och The Authority.

När Moore 1997 först planerade The League, i den versionen kallad The League of Extraordinary Gentlefolk så höll Moore på att bygga upp en värld kring sin Stålmannen-pastisch Supreme, med serier som Youngblood och Glory på förlaget Awesome. Hur pass knuten till detta superhjälte-universa The League hade blivit om inte förlaget hade imploderat vet vi inte.

Det trettonde numret av Planetary, kallat Century, handlar om en annan organisation med klassiska äventyrsromanfigurer. The Conspiracy. Som består av Sherlock Holmes, Dracula, Frankensteins Varelse och H. G. Wells. Holmes kallar dem för "we, the extraordinary".
I League finns Holmes med på ett hörn. Och en karaktär från Bram Stokers Dracula har en av huvudrollerna. Wells finns inte själv med hos Moore, men många av hans figurer. Som den osynlige mannen som också finns med i Ellis' organisation. Jules Verne är den andre författaren som märks mest hos Moore. Han har med Kapten Nemo. Medan Ellis i stället har Robur, en Vernes-karaktär som har ´många gemensamma drag med Nemo.

Den politiska undertexten i The League kan bäst sammanfattas med dess motto "Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster" (min översättning). Ellis gör här en lite annorlunda betoning. Wells och en del av de andra författarna till de här böckerna hade radikala idéer. Wells var med i The Fabian Society, en rätt märklig blandning av liberalism och socialism. På hans äldre år gick hans åsikter alltmer åt samhällsingenjörshållet.
"We, the extraordinary, were conspiring to make the world better" säjer Holmes och tillägger att de var i eliten. "Eugenics, re-education, a controlled economy: a sane world is built on these concepts. But all indications were that no one was ready for them. And so we took to the darkness."

Snow säjer i numret att han ogillar resultatet av deras konspiration. Men gruppen är ändå närmare Planetary än The Four. Där finns en tvetydighet i Planetary.

Holmes har Ellis senare återvänt till i en av hans bästa serier på senare år: Aetheric Mechanics.

Den senaste omgången The League-album har undertiteln "Century". Vilket nog inte är en blinkning till detta nummer. Men Moore skrev förordet till det första Planetary-albumet. Så det är inte omöjligt.

Sherlock Holmes

Bortsett från det sporadiska bruket av kokain hade han inga laster, och narkotikan grep han till bara som protest mot vardagens enahanda när uppdragen sinade
-ur "Det gula ansiktet"

Allt tal om Sherlock Holmes som den nya filmen medfört och det att jag starkt uppskattade Sherlock Holmes-pastischen och steampunkseriealbumet Aetheric Mechanics fick mej att läsa om en samling noveller om mästerdetektiven, skrivna av hans skapare Arthur Conan Doyle.

Det är den andra samlingen, The Memoirs of Sherlock Holmes, på svenska (åtminstone i den här utgåvan) Silverbläsen och andra berättelser. Samlingen avslutas med den novell som Conan Doyle hade tänkt skulle bli den sista Sherlock Holmes-historien.

I början är det en rätt trivsam läsning som trycker hårt på ens nostalgiknappar från när man som liten läste berättelserna första gången eller såg en av de många TV-serierna med detektiven och hans rumskamrat. Men väldigt snart känner jag att jag kan det här nu.

Det är inte enbart Conan Doyles fel. Sen de här historierna nedplitades på 1890-talet så har det som en gång var nytt med konceptet använts så många gånger att det inte längre kan överraska en.

Grundkonceptet är bra. En överintelligent man som löser brott för att han annars blir uttåkad. Denna hans intelligens visas genom att låta Holmes redan ha räknat ut fallet tidigt i berättelsen för att sedan med sina efterforskningar enbart försäkra sej om det han redan vet. Detta gör Watson till en nödvändig figur i föreställningen.

För de olika fallen och deras lösningar är något av föreställningar, eller kanske föreläsningar (en av förebilderna för Sherlock Holmes var en av Doyles professorer), där Holmes upplyser Watson och läsaren om fallet. Men själva fallen och dess lösningar är ofta simpla. Den första novellens handling hade, utan att ändras särskilt mycket, kunnat vara en bihandling i Hem till gården eller Tillbaka till Aidensfield. Det är historier och vändningar som man hört och sett alldeles för många gånger.

Då det inte är den första samlingen så försöker Doyle variera greppet något. En novell där Holmes teori är fel, en återblick till Holmes första fall och lite andra vridningar på de vanliga temana. Men trots allt så finns det någonstans en scen där Holmes räknar ut vad någon heter genom att denne person har en namnskylt på sej, vilket imponerar alla.

Ofta brukar problemet med historierna säjas vara att Watson framstår som en idiot, men i de flesta avoyles noveller framstår alla som idioter förutom mästerdetektiven, och också han uppför sej ofta rätt korkat.

Dessa inneboende brister i berättelserna hade kunnat undvikas om de varierades mer. Men då de för oss välkända vändningarna i historierna ännu inte var helt utslitna så är Conan Doyles försök till förnyelse rätt halvhjärtade. Genreberättelsen måste alltid försöka döda alla tidigare berättelser i genren genom att överträffa dem. Därmed blir det som brukar framhållas som en styrka hos Sherlock Holmes-historierna, att de är de första i sitt slag, egentligen en svaghet. De har haft alldeles för få andra historier att slåss emot.

Aetheric Mechanics

Doktor Richard Watcham kommer från fronten hem till London av år 1907. Kriget med Ruritania fortgår fortfarande för fullt. Han får en lift med en royal naval outer serviceman på en svävare. De småpratar om hur det är i rymden "It sings./The vibrations from the spin of the drive arms, sir, and the motion of heat through the casements to space, which is very cold./The whole ship sings quietly, like a gently struck tuning fork".

Han anländer hem där han möter sin rumskamrat en Sax Raker som frågar honom om hans sår. Doktor Watcham skriver om dennes fall som amatördetektiv. Nu har han nosat upp ett nytt sådant. Om en man som inte var där.

Aetheric Mechanics är skriven av Warren Ellis och tecknad av Gianluca Pagliarani. Det är ett album på 48 sidor i den andra vågen av Ellis Apparat-böcker. Dessa är att Ellis skriver i och utforskar olika genrer.
Tidigare i den andra vågen har han använt sej av den historiska genren i Crecy och senare skräckgenren i Frankenstein's womb. Aetheric Mechanics är dels en steampunk (en slags korsning mellan den historiska genren och sf-genren, Dickens med strålpistoler) men utgår också från Conan Doyles Sherlock Holmes-historier.

Ellis har skrivit om Sherlock Holmes tidigare, bland annat i Planetary nummer 13 (Apparat-böckerna är på många sätt en fortsättning på teman i Planetary). Många är de författare som skrivit om Holmes eller analoger på honom. Och Sax Raker har lånat en del drag även av en del av dessa analoger. Något som får en betydelse för historien.

Berättelsen ger en snabb och ofta lyrisk bild av detta alternativa England av 1907. Pagliaranis skenbart enkla stil ger något handfast nergyttjat åt miljöerna. Samtidigt som albumet antyder en hel värld av Sax Ramer-berättelser så ger det också en hel fullbordad historia. Som går vägar som man inte riktigt väntar sej.

Det så kallade överraskande slutet har blivit en så pass vanlig devis att det lätt kan få en att glömma hur effektiv en oväntad vändning kan vara. Hur den kan förändra karaktären på dn historia man läst.

I slutändan blir Aetheric Mechanics något mer än bara en steampunkig Sherlock Holmes. Samtidigt som den också har allt man kan önska sej av en sådan historia. Svävande droskor, skräpmetallsrobotar. En mycket arrogant Sax Raker, vansinniga vetenskapliga teorier som ändå låter helt rätt och om en förälskelse som förändrar världen.

Grattis H.P. Lovecraft på 119årsdagen

Den 20:e augusti 1890 kom lille H. P. till världen.

En anledning till att Lovecrafts berättelser levt kvar är att så många andra författare tagit upp hans motiv. Påverkan, pastischer och parodier. Cthulhu lurar bakom många berättelser även i våra dagar. För att hylla 119-åringen tänkte jag ta upp fem verk, fyra noveller och en serieroman, som på lite olika sätt utgår från Lovecraft och hans gamla gudar.

There are more things av Jorge Luis Borges
I Gåvornas natt (senare utgiven tillsammans med David Brodies rapport. Borges var inget stort Lovecraft-fan. I en kommentar till novellen skriver han "jag hade begått en posthum berättelse av Lovecraft, en författare jag alltid betraktat som en ofrivillig Poe-parodiker." En intressant sak med novellen är att den främst utgår från den monstruösa arkitekturen hos Lovecraft. Dessa ständiga salar och stolar som gjorts för något annat än människor har alltid tillhört det jag tyckt bäst om hos Lovecraft (John Ajvide Lindqvist har i romanen Människohamn ett parti som väl utnyttjar en sådan främmande arkitektur.)

Some Notes Concerning a Green Box av Alan Dean Foster
Det finns givetvis fanzine ägnade åt Lovecrafts verk. Denna pastisch på Lovecraft publicerades i The Arkham Collector. Och finns i bokform i Alan Dean Fosters With friends like these... som samlar hans tidiga noveller. Dean Foster är en mindre betydande sf-författare. Men hans förord och kommentarer till novellerna får verkligen författarlivet att framstå som väldigt trevligt. Sen får man påminna sej om att han mest försörjer sej genom att skriva romanversioner av spelfilmer. "Some notes..." var han första betalda novell. "I never saw a finer work of art, a more impressive piece of draftmanship, than that first check."

A Study in Emerald av Neil Gaiman
En vanlig sort i sammanhanget är när man blandar en annan författares stil eller ämne med Lovecrafts. Bamse skriven som Cthulhu-myt och liknande. Den här novellen av Gaiman tar en Sherlock Holmes-berättelse skriven som om deras värld varit övertagen av representanter av de gamla gudarna.

The League of Extraordinary Gentlemen Black Dossier av Alan Moore och Kevin O'Neill
Cthulhu-myten är ett av de teman som går genom Black Dossier. Liksom albumet i stort är det rätt ojämnt behandlat. Det finns en lovcraft möter P.G. Woodhouse som jag inte tyckte var så där jätterolig. Men upplösningen på detta spår i boken ger en ny spinn på Cthulhu-myterna. Och den Nyarlathotep som O'Neill tecknar i 3D-sektionen tillhör det bästa användande av 3D-effekter som jag stött på.

The Unthinkable av Bruce Sterling
Det finns element av parodi i alla de ovanstående exemplen. Sterlings novell börjar i parodins närhet. Det kalla kriget har utkämpats med hjälp av gudar och sagoväsen. Och till slut har man sökt sej till de gamla gudarna. Men novellen slutar på en rätt obehaglig not.