Alla som intresserat sej det minsta för författaren och journalisten Jan Guillou kommer att känna igen många av historierna i hans verkmemoarer
Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv. Han har berättat om en hel del av episoderna i tidigare intervjuer och artiklar.
De har då oftast varit bättre och livfullare än här där anekdoterna känns nedtonade. Som berättelsen om hur han blir arresterad av två män från SÄPO för IB-artiklarna. Tonfallet snarare än händelseförloppet skiljer bokens version från de tidigare. Berättelsen har förlorat sin karaktär som kroghistoria. Därmed har den kanske blivit något trovärdigare men också mycket tråkigare.
Boken staplar sådana här händelser på varandra. I alla hör man Guillous röst. Men det är något svagt över stämman och efter några hundra sidor börjar man bli orolig över hans torra hals.
Problemet är till en del memoarformen. Vad som skulle kunnat ha blivit en spännande pikareskliknande berättelse om den unge Guillous resa genom den svenska journalistiken störs hela tiden av att Guillou försöker försäkra läsaren om att detta var vad som faktiskt hände istället för att underhålla honom.
Flera av bokenas partier är om i sej intressanta företeelser. Och flera enskilda kapitel skulle nog ha fungerat rätt bra som läsning. Mängden anekdoter där Guillou spelar huvud- och, oftast, hjälterollen blir emellertid efter hand alltför många, effekten allför sövande.
Det finns ett par avsnitt där som lyser till. Delar av skildringen av fängelsetiden där Guillou blir vald in i ledningen för Fångarnas Fackliga Centralorganisation är underhållande. Liksom en historia om hur författaren tillsammans med Gunnar Ohrlander skriver en pjäs som de tror aldrig kommer att uppföras. Dessa är också de som mest bevarat karaktären av något man berättar på krogen.
I slutet av fängelsekapitlet återberättas ännu en gång historien om hur Guillou i sin cell läser Sjöwall/Wahlöö och får första gnistan till Hamilton-böckerna. Denna anekdot om den svenske maoistiske James Bonds tillblivelse har jag alltid tyckt saknar något.
Redan på den tiden fanns en skandinavisk författare som skrev framgångsrika och bra thrillers med en liknande politisk tendens som den i böckerna om Hamilton. Den norske författaren Jon Michelets romaner diskuterades en hel del inom den del av vänstern som Guillou tillhörde. Särskilt det där huruvida man kunde ta formen från en reaktionär genre och fylla den med radikalt innehåll.
Alltså detta Guillou plötsligt ska ha kommit på när han läste Sjöwall/Wahlöös polisromaner där de fyllt denna "högerstöpta form med någonting så i och för sig primitivt som propaganda för VPK" (anekdoten skiljer sej lite genom åren i hur pass enfaldigt Guillou anser att VPK-propaganda är). Michelet dyker upp i början av kapitlet om Hamilton. Men enbart som Guillous vän. Hans romaner nämns inte.
En roll liknande den som Sjöwall/Wahlöö spelar i skapelsemyten om Hamilton fylls i avsnittet om Arn-böckerna av en Artuir Lundkvist-roman. Detta stycke intresserade mej mer än de rätt långa om Hamilton. Då jag tycker om romanerna om Arn. Som är som en blandning mellan
Ivanhoe av Walter Scott och de historiska novellerna i Ivar-Lo Johanssons
Passionerna-svit.
Trots memoargenrens inneboende problem när det gäller struktur så får Guillou till ett rätt bra slut. Tyvärr läste jag pocketutgåvan. Där det kommer ytterligare åttio sidor om huruvida Guillou var KGB-agent.
Även om
Ordets makt och vanmakt nog blir lite mer underhållande om man föreställer sej att Guillou varit sovjetisk spion hela tiden så är det svårt att ta det
Expressen-avslöjande som extramaterialet handlar om på allvar. Historien förtjänar inte detta stora utrymme. Det gör boken liksom baktung.
Tyvärr håller Guillou själv en allvarlig ton här. Tidigare i boken skriver han om att en del saker fungerar bättre som komedi än indignationshistoria. Citaten från de borgerliga ledarskribenterna är rätt roliga och visar att det kanske hade kunnat bli en rolig satir av det hela.
Men ytterligare sextio upprörda sidor följer. Snarare än en rolig historia så är det en rätt tråkig sådan. Vilket det säkert också var. Men ibland är fiktionen lite mer underhållande.
Boken i stort har egentligen samma problem som detta extrakapitel. Många intressanta händelser och personer flyter förbi. Men det blir sällan riktigt underhållande.
(Bilden är gjord av Leif Zetterling och har inget direkt samband med boken, även om Zetterling är en av de personer som flyter förbi där)
Inlägg
