Bakom lucka 23 hittar vi en värld där nazisterna segrade

Egentligen var det meningen att Neil Gaiman skulle ta över Swamp Thing efter Rick Veitch. Men Gaiman avsa sej uppdraget i protest över att Vertigo hade censurerat det nummer där Swamp Thing skulle möta Jesus (omslaget var Swamp Thing som ett kors).

Veitchs avgång innebar en rätt stor försämring av serien. Eller så säjs det åtminstone. Jag har bara läst nåt nummer här och där.
De jag läst skrivna av Nancy Collins har i och för sej haft en viss charm. Hon tog över serien serien med nummer 110. Efter henne togs den över av de två brittiska författarna Grant Morrison och Mark Millar. Med nummer 140.

Morrison och Millar är numera rätt stora namn i superhjältegenren. Och Morrison var redan då 1994 framgångsrik. Men början på deras Swamp Thing är rätt usel. Våldsam och mörk på ett närmast parodiskt sätt.
Morrison lämnade serien rätt snart och Millar blev den ende författaren. Och efter hand blir serien bättre.

Millars Swamp Thing är ojämn men har två höjdpunkter. Den första är sviten "River run".
När Veitch lämnade serien så färdades Swamp Thing i tiden. Lite som Alan Moores serier där Swamp Thing är på olika planeter. Veitch lät Swamp Thing möta DC Comics-figurer från olika tider.
Millar gör något liknande i "River run" men istället för att ha Swamp Thing vilse i tiden eller i rymden så låter han Swamp Thing hamna i olika världar, olika dimensioner.

I DC Comics universum fanns ett multiversum. Med en värld där hjältarna var skurkar, en värld där Batman och Superman var en generation äldre. Och en värld, Earth X, där Andra världskriget fortfarande pågick och nazisterna hade makten.
De här olika världarna hade avskaffats några år tidigare och slagits samman till en. 

Men de olika jordarna Swamp Thing besöker i "River run" är fritt baserade på dem.

Swamp Thing hade dock tillsammans med en del andra serier flyttats över till förlaget Vertigo vilket gjorde att Millar inte fick använda Green Lantern utan skapade en analog till honom, en ny liknande superhjälte. Det är möjligt att serien tjänade på det för det är ett av de bästa kapitlena i "River run".

Ett annat är det där nazisterna vann i Andra världskriget. Ett populärt tema i ukronin, eller den kontrafaktiska berättelsen. Fiktion om hur världen hade sett ut om historien vid en tidpunkt hade tagit en annan vändning. Den värld i DC Comics som Millar utgår från här har också använts mer på senare år. För några år sen hade Morrison med den i sin The Multiversity. Den serie skulle jag ville påstå var influerad av Millars Swamp Thing-serie. 

Och i år så hade TV-serierna The Flash, Supergirl, Arrow och Legends of tomorrow en crossover som utspelade sej på denna Earth X.

I Millars variant på temat: "Twilight of the Gods" så återföds Swamp Thing som en golem. Och tvingas ta ställning till frågan om den jord han kommit till förtjänar att överleva trots att den byggts på miljoner och åter miljoner döda.

Bild av Chris Weston.

Om mörkret faller av L. Sprague de Camp

"'Jag sade att jag förstod er. Och att jag trodde att det var den nionde oktober, men jag var inte säker, för jag kunde inte komma ihåg om min moders bröllopsdag inföll för tre eller fyra dagar sedan.'
  'Vilket år?'
  'Tolv åttioåtta Anno Urbis Conditae.'
  'Nu var det Padways tur att bli förvånad. 'Förlåt, men vad skulle det bli enligt kristen tideräkning?'"
övers. Christina Fagerström

Om mörkret faller är en tidreseroman av L. Sprague de Camp som kom ut i början av 1940-talet. I den faller historikern Martin Padway i en tidsspricka tillbaka till Rom av år 535 efter Kristus.
Mörkret i titeln är medeltiden eller the dark ages som den ibland kallas på engelska. Padway beslutar sej för att med hjälp av sina kunskaper från sin tid försöka hindra medeltiden att bryta ut.

Men skulle inte det innebära att han ändrade sin egen (och läsarens) framtid och därmed utplånade alla han känner (samt läsaren) möjligen på ett plågsamt sätt? Strax innan Padway hamnar i tidssprickan så har han ett samtal med en professor om tidssprickor. Den professorn menar att om den som faller bakåt i tiden ändrar historien så kommer en ny tidslinje att skapas. Så kanske överlever Padways samtida (samt läsaren) hans mission att förändra historien.

När jag första gången läste boken så läste jag grundkursen i historia på universitetet. Om just den här perioden. Och romanen är nog mer underhållande om man kan lite om folkvandringstiden.

Boken är en klassiker inom tidresegenren och det som kallas för alternate history eller ukroni. Men den har också en föregångare i Mark Twains En yankee vid kung Arthurs hov. De Camps roman har inte riktigt det ursinne bakom texten som finns hos Twain. Men ibland påminner berättelsen om att det samhälle som boken skildrar förtjänade att falla.

Det gräsliga omslaget gör inte boken rättvisa.

Jules Verne - Magasinet. En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal

Jules Verne-Magasinet var en på 40-talet rätt spridd tidning. Den hade inte egentligen så mycket med Verne att göra, mer än att under magasinets första år så gick ett par av hans romaner där som följetong. I stället hämtade tidskriften sina noveller från två amerikanska sf-magasin.

Urvalet i volymen Jules Verne-Magasinet En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal (1993), som är väldigt snygg och ett nöje att bläddra i, har enligt Jan Myrdal valts dels efter läsbarhet men också tidstypiskhet.
De längre följetongsberättelserna saknas. Dels av utrymmesbrist, dels för att Myrdal anser att dessa var den svagaste delen av tidningen - med rymdäventyr som ofta var dåliga kopior av äldre äventyrslitteratur.

Novellerna är ofta något klumpigt skrivna men trots detta underhållande. Och när de är direkt dåliga så är de ofta det på ett rätt så festligt sätt. Som när hjälten Hank i "Knipslugne Hank's skenande tidsmaskin" löser alla problem med sitt sunda förnuft i en historia där man reser genom olika alternativa U.S.A.n (eller vad nu den nationen heter i plural.

Förutom tidsresor och ukronier så förekommer de flesta av genrens favvoämnen som robotar, den fjärran framtiden och verkligheten som illusion. För den Harry Martinson-intresserade kan det vara av intresse att en av novellerna handlar om en civilisation i ett rymdskepp. Då tidningen sålde i många exemplar så skulle Martinson mycket väl ha kunnat läst denna ett decennium innan Aniara.

En del mer kända författare finns med i samlingen. Även om antologin har behållit de pseudonymer de haft i tidningen. Alfred Bester, Robert Bloch och Ray Bradbury. Bradburys novell är tyvärr dålig. Men det var den första Bradbury publicerad på svenska. Vilket väl gör att den kan vara intressant.

Trots den ibland lite klumpiga prosan finns här också ett par riktigt bra noveller. Som de skrivna av Bester och Bloch. Och en novell av den helt okände signaturen Erik S. Ambrose, vars "På andra sidan muren" är en av de noveller som får lite mer utrymme i förordet. Där science fiction beskrivs som "skrivandet med om och men".

För urvalet står då Myrdal, som också skrivit det läsvärda förordet om tidskriften och hans minnen av den. Myrdal har inte själv skrivit sf (det finns kortprosa i de första Skriftställning-volymerna som skulle kunna kallas för fantastik i ordets breda betydelse) men det finns kopplingar mellan antologin och ett par av hans övriga böcker.

Sammanställandet av den nämns i Inför nedräkningen, som kom ut samma år, och i debutromanen Hemkomst (1953) sitter i första kapitlet en polis och läser tidningen. Men framförallt hör den samman med böckerna i Barndom-serien. Där romanens Jan läser och funderar över både sf och Jules Verne.

Antologin har också författarpresentationer och ett index över alla berättelser i Jules Vernes-Magasinets samt ett efterord av Maths Claesson om dess historia där i slutet den tidskrift med samma namn som började komma ut i början av 70-talet nämns.
Den gavs till nyligen ut av Sam J. Lundwall och hade väl egentligen en rätt svag koppling till ursprungstidningen. Men 1990 gavs det ut ett jubileumsnummer, nr 443, som också återtryckte gamla noveller ur ur-Jules Verne-Magasinet, liksom Myrdals antologi med originalillustrationerna (men med nyöversatta noveller). Det är bara fyra noveller - men med en större tyngdpunkt på äventyrsberättelser kan den läsas som ett komplement till den senare antologin.

(Först publicerad 8 februari 2011 på Jules Vernes födelsedag. Ingick då i temat 365 böcker som jag hade under det året. Då jag skulle skriva om en bok varje dag. Det blev väl inte riktigt 365 inlägg. Men jag funderar på att återuppta idén nästa år.)

50 % av Stories of your life and others

my friends and I used to watch movies and try to figure out who was the really good-looking and who wasn't. We'd say we could tell, but we couldn't really, not by looking at their faces. We were just going by who was the main character and who was the friend; you always knew the main character was better-looking than the friend.

Dagens bok i 365 böcker-temat blir bara en halv bok. Då jag känner mej lite halvdan idag.

Jag har, i olika antologier, 4-5 av de 8 novellerna i Ted Chiangs novellsamling Stories of your life and others. Och har läst ytterligare två. Men jag har inte själva boken. Chiang var ett stort namn inom sf-genren redan innan denna hans första bok kom ut. Vilket visar dels hur stark plats novellen har inom genren och dels hur få nya starka röster som kommit fram inom den de senare åren.

Den första Chiang-novell jag läste "Seventy-Two Letters" är en ukroni (en berättelse som utspelar sej i en värld där historien vid en punkt tagit sej en annan vändning än vår egen). I den värld där novellen utspelar sej finns magi på riktigt. Det är en av de bästa novellerna på det temat. Och fortfarande min favorit av Chiangs berättelser.

Men allt av Chiang jag har läst har varit som sämst riktigt bra.

Av de åtta novellerna i novellsasmlingen var det bara en som inte vart publicerad förut: Liking what you see: a documentary. Om den skrev jag (på länken) bland annat det här, när jag först hade läst den: "På ett amerikanskt collage i den nära framtiden ska det röstas om man ska kräva att eleverna ska ha calli. En procedur som gör att man inte ser om en person är vacker eller ful. Ted Chiang berättar historien genom att låta olika personer yttra sej om valet och proceduren[...]Det här sättet att berätta en historia med många olika röster är rätt vanligt inom SF. Men används oftast för rent satiriska noveller (som i Norman Spinrads 'The National Pastime'). Och Chiangs novell befinner sej stundom i närheten av satiren men frågan ses inte direkt som löjeväckande. Det finns en motivering till formen i undertiteln 'A documentary', vad vi läser är soundbytes för en dokumentär om valet, något som inte är så vanligt."

Tilläggas kan, nu då man allt oftare hör talas om en dystopivåg (även om det snarare rör sej om att förlagen inte vill kalla sf för sf), att framtiden här varken är dystopisk eller utopisk, även om den skulle kunna säjas vara bägge delarna - beroende på vilket perspektiv man tar. Snarare skildrar den en framtid som ur ett perspektiv är annorlunda. Inte nödvändigtvis bättre eller sämre. Vilket brukar bli intressantare än den rena dystopin.

Titelnovellen i samlingen samt ytterligare en har publicerats på svenska i NovaSF.

10 bra kanadensiska böcker

I dag är det Kanadas nationaldag. Detta firas med en lista med 10 bra kanadensiska böcker (eller nio böcker och en internetroman):

Margaret Atwood - Den blinda mördaren
I vilken vi lär oss detta: "Alla historier handlar om vargar. Det vill säga alla historier som det är lönt att berätta(...)Det finns historier om att undslippa vargar, om att slåss mot vargar, om att fånga vargar och att tämja vargar(...)Om att yla med vargarna, förvandlas till en varg. Eller ännu hellre bli förvandlad till en varulv. Det finns inga andra historier som är värda namnet."
Romanen handlar inte om vargar.

Chester Brown - Ed the happy clown

Leonard Cohen - Sköna förlorare
Obscen fragmentarisk kritikerutskälld roman. Författaren lär också vara musiker.

William Gibson och Bruce Sterling - The difference engine
Bara den ene av de två författarna är kanadensare. En ukroni där Charles Babbage får i gång datoråldern hundra år tidigare än i vår värld. Steampunk Dickens.

Bryan Lee O'Malley - Scott Pilgrim
Förhoppningsvis gör den kommande filmatiseringen att fler får upp ögona för denna tecknade serie i sex häften.

Michael Ondaatje - Den engelske patienten
Fast filmatiseringar kan ibland bli ett hinder i vägen för böcker. Den träiga filmen har ingen större likhet med Ondaatjes post/modärna kärleksroman. Det är bara handlingen som är densamma.

Geoff Ryman - 253
Med undertiteln "a novel for the Internet about London Underground
in seven cars and a crash". En så kallad hypertext. Om ni minns de. Den enda av den sorten där jag haft roligt när jag läst den. (Länken går till romanen - de andra två länkarna här går till tidigare inlägg av mej om böckerna)

Seth - It's a good life if you don't weaken
Seriealbum. Seth söker en bortglömd skämttecknare. Vemodig och vacker bok.

Elizabeth Smart - Vid Grand Central Station där satt jag och grät
En av de vackraste kärleksromanerna.

Elisabeth Vonarburg - Chroniques du pays des mères
Fransk-kanadensisk feministisk science-fiction när den är som bäst.
(Heter The Maerlande Chronicles i den engelska översättningen)

Månfärder

"They'll never ever reach the moon/at least not the one we're after" sjöng Leonard Cohen i "Sing another song boys". Men till en måne kom de. Denna måndag är det fyrtio år sedan månens yta för första gången misspryddes av stjärnbaneret.

I litteraturen har man färdats till månen tidigare. Lukianos En sannfärdig historia och astronomen Keplers Somnium (som väl egentligen är en essä uppiffad av en ramhandling där en man åker till månen i sömnen.

Cyrano de Bergerac hade i sitt första månresebesök flaskor fyllda med dagg i bältet. Solens värme fick flaskorna och Cyrano att lyfta. Tyvärr funkade det för bra och han åkte förbi månen och fick skära väck flaskorna för att senare färdas till månen på ett mindre poetiskt sätt i en maskin.

Andra månresenärer är Münchhausen och Hans Pfaall.

Beskrivningen av maskinerna som tar hjälten i berättelsen till månen blir mer detaljerade ju närmare vår tid man kommer. Jules Verne har långa utläggningar om den tekniska aspekten av månfärden i Från jorden till månen. Dock inget som förklarar hur de som blir utskjutna ur romanens kanon överlever. Bokens uppföljare Barbicane & co. är roligare.

I ytterligare senare fiktion, åren innan månlandningen, så är frågan ofta inte bara hur utan också för vems pengar man ska åka till månen. I Robert A. Heinleins Mannen som sålde månen är projektet privatfinansierat och boken följer hur hjälten skaffar sej pengar till resan. Medan i William Tenns novell "Project hush" militären i hemlighet skickar en raket till månen. Väl där ser de en annan raket. De fruktar att det är ryssen. Det visar sej vara den amerikanska flottan som också i all hemlighet skickat ett par man till månen.

Efter att människan väl åkt till månen så minskade intresset för månresor rejält i fiktionen. Kanske inte så konstigt då det ju inte är något där. Bara en massa månsten. Bättre en månsten i handen än flera tusen ton på månen. Samuel Delanys Dahlgren innehåller emellertid en rätt intressant skildring av en astronauts uppfattning om att gå på månen.

I ukronier eller kontrafaktiska historier, alltså såna där där tyskarna vann andra världskriget och liknande är månresan en av de detaljer som brukar tas upp för att skilja tidslinjen från vår egen. Warren Ellis, som i sina serier visar ett intresse för rymdprogrammets historia och i ett nummer av Planetary utgår från Jules Vernes Från jorden till månen har skrivit ett av de mer intressanta skildringarna av ett rymdprogram som tog en annan riktning.

I albumet Ministry of Space, tecknat av Chris Weston, så är det det brittiska imperiet som efter andra världskriget tar ledningen i rymdkapplöpningen. När de första männen landar på månen 1953 så planteras Union Jack på månens yta med orden:"I claim this territory for her majesty Queen Elizabeth II, and for the british empire. This is not the end of our mission. It's the beginning."
Världen i Ellis album är annorlunda vår på gott och ont och det onda visar sej i ett mycket obehagligt slut. Men där finns också en påminnelse om att när man förr drömde om att åka till månen var det för att komma vidare. Färdas längre ut i universum.

De tio bästa ukronierna

För att Adolf Hitler ska kunna bli en prisbelönad sf-författare med Hakkorsets herre krävs ju att andra världskriget och det där inte blir av. I första upplagan av Norman Spinrads Iron Dream tecknas världen i vilken romanen utgavs och hur den avviker rätt hastigt. När boken skulle ges ut i Västtyskland blev den, eller höll på att bli, förbjuden. Norman Spinrad blev irriterad på de socialistiska grupper som såg detta som ett maktens övergrepp och la till ett längre förord där Sovjet pågrund av att Nazityskland aldrig blev av växt sej starkt och ont (Spinrad verkar ha varit i tron att Västtysklands vänsterradikaler var Sovjetvänliga).

Böcker som tar avstamp i en historia som är annorlunda än den faktiska kallas för ukronier eller ibland alternate history. De kan utspela sej i en värld Tyskland vann Andra Världskriget eller som i Philip José Farmers "Efter King Kongs fall" i Efter King Kongs fall i en värld där King Kong var en dramadokumentär.

En lista med de bästa ukroniromanerna:

L. Sprague de Camp - Om mörkret faller
Äldsta boken på listan. En bok i samma stuk som Mark Twains En yankee vid Kung Arthurs hov. Fast här romarriket i början av dess fall. Liksom i Twains bok är det slutet som gör romanen.

P.K.Dick - Mannen i det höga slottet
En av Dicks bästa romaner.

Gordon Eklund - All times possible
Om ett kommunistiskt USA

William Gibson och Bruce Sterling - The Difference Engine
Steampunkklassiker

Scott Mackay - Orbis
Etablerar med lätt hand en egentligen fullkomligt löjlig premiss.

Michael Moorcock - The War Lord of the Air
Skriven som en pastisch på det sena 1800talets fantastiska romaner. Presenterad som en roman från 1904 om en man som vaknar upp i det framtida 1973 (det år som boken är skriven). Denna framtida värld är både lik och olik vår egen. En av de böcker som tas upp i Eric S. Rabkins The Fantastic in Literature.

Alan Moore och Dave Gibbons - Watchmen
Alan Moore är en av många författare som påverkats av Moorcock.
Watchmen är kanske inte egentligen en roman, snarare ett seriealbum, men om den kan finnas på New York Times lista över romaner så kan den väl finnas här.

Kim Newman - Anno Dracula
I Kim Newmans annodraculavärld så är det Bram Stokers Dracula som är en ukroni. En fantasi om en värld där Dracula blev besegrad och inte, som i verkligheten, gifte sej med den engelska drottningen och tog över världen.

Christopher Priest - The Separation
Använder det ukrona greppet på ett mer litterärt vis.

Norman Spinrad - The Iron Dream