10 bra arbetarböcker

Det är arbetarrörelsens dag. Ett tidigare år har jag haft en lista med arbetarromaner. Den här listan innehåller mestadels andra slags arbetarskildringar. Noveller, dikter, rapportböcker, pjäser och en avhandling.

Martin Andersen Nexö - Pelle Erövraren
Det här är enda icke-svenska boken på listan. Men Martin Andersen Nexö inspirerade flera av de svenska arbetarförfattarna. Bland andra Moa Martinson. Berättelsen om Pelle Erövraren är en stor läsupplevelse.

Magnus Dahlström - Skärbrännaren
Skärbrännaren var Magnus Dahlströms debutpjäs. Den vann en tävling om bästa svensk pjäs med motiv från arbetslivet. Det var Fria Proteatern som utlyste tävlingen. Skärbrännaren är en pjäs om språk- och maktkamp. En av de bästa svenska pjäserna.

Helena Henschen, Gunnar Ohrlander, Ove Tjernberg - N.J.A.
Bok knuten till pjäsen om NJA (av Fria Proteatern). NJA-pjäsen byggde på intervjuer med arbetare på Norrbottens Järnverk. Dessa intervjuer redigerades sen och stod till grund för boken N.J.A.

Josef Kjellgren - Jag är tusenden
Arbetarpoesin får ofta en undanskymd plats i den svenska litteraturhistorieskrivningen. Men den var en viktig del av arbetarlitteraturen. Josef Kjellgren var liksom Harry Martinson nedan med i den klassiska diktantologin 5 unga. Jag är tusenden är ett urval av Kjellgrens dikter. "Med den slägga jag är van vid/vill jag slå fast mina ord/likt vita, glödande nitar/i ditt medvetande."

Sture Källberg - Rapport från medelsvensk stad: Västerås
Jag citerar ett stycke ur kapitlet om Gösta Lundwall HÄR.

Alfred Kämpe - Trälar torpare statare
Tidig arbetarförfattare. Debuterade 1907. Boken är ett urval ur hans produktion. Artiklar och noveller.

Sara Lidman (text) och  Odd Uhrbom - Gruva
En intervju- och bilderbok av författaren Sara Lidman och fotografen Odd Uhrbom. Lidman intervjuade gruvarbetare på LKAB året innan gruvstrejken. En del gav boken skulden/förtjänsten att ha startat strejken. Gunnar Sträng fördömde boken. Hur det än var med det så är det en stark bok.  

Ivar Lo-Johansson - Jordproletärerna
Tredje volymen av Ivar Lo-Johanssons statarnoveller. De tidigare volymerna hade mest handlat om äldre tid. Men här närmar sej novellerna den tid som de skrevs i. De tre statarvolymerna med sina 111 noveller är ett av de största verken i svensk litteraturhistoria.
"- Konstigt med en klocka... Den där är äldre än Larsgumma själv. Jag kommer ihåg hur hon nämnde om, att den varit hennes föräldrars. Den har slagit på ett särskilt sätt när den har varit halv fyra på mornarna, när hon skulle upp till mjölkningen. Att det inte syns ett särskilt märke just på det stället? Man tycker det skulle synas något på den fläcken."

Harry Martinson - Nomad
Harry Martinsons andra diktsamling. Från början av 30-talet. Martinson hade arbetat på sjön. Vilket flera av dikterna handlar om. 
"Kommen ned till passaderna/och frågen oss något om Durhamkolen!/Frågen oss vad de äro värda/när barometern faller som åskslag och det gäller hinna in i Magellan!//Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter/som en havseldare smeker och vårdar som om de vore brödfrukter -/[...]Kommen ej ned med rubiner, med blålysande maneter, kvinnolemmar, bröd -/men räcken en världsskyffel över havet med Durhamkol!"
ur "Kol.", den tredje dikten i samlingen.

Lena Sommestad - Från mejerska till mejerist
Med undertiteln "en studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess". Sommestad beskriver hur mejeristyrket omkodas från att ha vara ett kvinnligt arbete till ett manligt. Intervjuer med före detta mejerskor gör denna bok mer läsvänlig än de flesta avhandlingar och gör att den kan säjas ingå i samma tradition som Lidmans och Källbergs och Henschens böcker ovan.

Tidigare 1 maj-listor på Butter tar ordet:
10 bra arbetarromaner
10 bra röda böcker
10 bra röda skivor
10 bra röda filmer

Om proggiga barnböcker

Förutom NJA-pjäsen (som jag skrev om förra veckan) så samarbetade Helena Henschen med Gunnar Ohrlander på två barnböcker. Dessa två, När barnen gick i strejk och När barnen tog makten, skriver Kalle Lind om i vad som ingår i en serie inlägg på bloggen En man med ett skägg. Inlägg som senare blev grunden för boken Proggiga barnböcker (på kommentarerna till texten om När barnen gick i strejk skriver Spiring om användandet av ordet "extremvänster" och vänsterns syn på Olof Palme efter att ha läst boken i fråga).

Jag minns När barnen tog makten från när jag var liten och minns den som en rätt festlig bok. De mer uttalat politiska delarna förvånade mej lite när jag bläddrade i boken igen för några år sedan. Kanske så hoppade föräldrarna över dem när de läste boken för en.När barnen gick i strejk kan jag inte påminna mej om att ha stött på. Och det är bara en liten del av böckerna i Proggiga barnböcker(som jag då inte läst - men jag har läst inläggen på Linds blogg) som känner igen från min barndom. Trots att mina föräldrar då var aktiva inom "extremvänstern". 

Men även om jag hade Sven Wernströms Olle och fabriken (en barnbok om det riktiga i att strejka - fast rätt underhållande, jag gav bort den i julklapp till min brorsdotter när hon var liten) och böcker i Ordfronts serie med återutgivningar av barnboksklassiker som Petjka och klockan av L. Pantelejev och Kurt Helds underbara Röda Zora, så läste vi mest Tove Jansson, Barbro Lindgren, Maria Gripe och utrikiska klassiker som Erik Linklater och J.R.R. Tolkien (vänstern har nu alltid läst både sina egen litteratur och borgerlighetens, medan högern enbart läser sina egna).

De socialrealistiska gråa skildringarna av förorterna utsattes jag så vitt jag kommer ihåg inte alls för (även om min bror gillade Olov Svedelids Betongrosorna som blandade socialrealism med ungdomsdeckargenren) och inte heller de rena hyllningarna av Folkrepubliken Kina i barnboksformatet. Om mina föräldrars kinavänliga syn på världen påverkade min barndomsläsning så var det i så fall att de läste Kung Markatta för en.

Lind skriver om både rätt allmänt spridda böcker och riktigt obskyra sådana (vi fick till exempel Per, Ida och Minimum lästa för oss på dagis, som annars hade Elsa Beskow och Astrid Lindgren och Totte badar och sånt i sin boksamling, men en del av de andra sexualkunskapsböckerna för barn som Lind tar upp hade väldigt liten spridning) och att han inte gör den skillnaden skulle man kanske kunna kritisera inläggen/boken för. Men den ger inte ut sej för att vara en litteraturvetenskaplig översikt och texterna är underhållande.

(Först publicerad 6 februari 2011. Då som del av en länksamling. Linds bok (som jag alltså inte läst, jag har bara texterna på Linds blogg) har nyligen kommit i en utökad pocketutgåva.)

Sju länkar en söndag

Kalle Lind om När barnen gick i strejk och När barnen tog makten
Förutom NJA-pjäsen (som jag skrev om förra veckan) så samarbetade Helena Henschen med Gunnar Ohrlander på två barnböcker. Som Lind skriver om i en serie inlägg på bloggen En man med ett skägg. Inlägg som senare blev grunden för boken Proggiga barnböcker (på kommentarerna till texten om När barnen gick i strejk skriver Spiring om användandet av ordet "extremvänster" och vänsterns syn på Olof Palme efter att ha läst boken i fråga).

Jag minns När barnen tog makten från när jag var liten och minns den som en rätt festlig bok. De mer uttalat politiska delarna förvånade mej lite när jag bläddrade i boken igen för några år sedan. Kanske så hoppade föräldrarna över dem när de läste boken för en. När barnen gick i strejk kan jag inte påminna mej om att ha stött på. Och det är bara en liten del av böckerna i Proggiga barnböcker (som jag då inte läst - men jag har läst inläggen på Linds blogg) som känner igen från min barndom. Trots att mina föräldrar då var aktiva inom "extremvänstern".

Men även om jag hade Sven Wernströms Olle och fabriken (en barnbok om det riktiga i att strejka - fast rätt underhållande, jag gav bort den i julklapp till min brorsdotter när hon var liten) och böcker i Ordfronts serie med återutgivningar av barnboksklassiker som Petjka och klockan av L. Pantelejev och Kurt Helds underbara Röda Zora, så läste vi mest Tove Jansson, Barbro Lindgren, Maria Gripe och utrikiska klassiker som Erik Linklater och J.R.R. Tolkien (vänstern har nu alltid läst både sina egen litteratur och borgerlighetens, medan högern enbart läser sina egna).

De socialrealistiska gråa skildringarna av förorterna utsattes jag så vitt jag kommer ihåg inte alls för (även om min bror gillade Olov Svedelids Betongrosorna som blandade socialrealism med ungdomsdeckargenren) och inte heller de rena hyllningarna av Folkrepubliken Kina i barnboksformatet. Om mina föräldrars kinavänliga syn på världen påverkade min barndomsläsning så var det i så fall att de läste Kung Markatta för en.

Lind skriver om både rätt allmänt spridda böcker och riktigt obskyra sådana (vi fick till exempel Per, Ida och Minimum lästa för oss på dagis, som annars hade Elsa Beskow och Astrid Lindgren och Totte badar och sånt i sin boksamling, men en del av de andra sexualkunskapsböckerna för barn som Lind tar upp hade de nog inte släppt in i byggnaden) och att han inte gör den skillnaden skulle man kanske kunna kritisera inläggen/boken för. Men den ger inte ut sej för att vara en litteraturvetenskaplig översikt och texterna är underhållande.

Book reports. Sean T. Collins om ett par fantasybokserier
Om bland annat Susan Coopers En ring av järn.

Confederate States of America
Mockumentären om Amerikas historia efter att Södern vann inbördeskriget finns att se på youtube (länken går till del ett av nio).

Black History Month och tecknade serier
"Don't even get me started on the Professor X/Martin Luther King and Magneto/Malcolm X comparison, because that is one of the laziest, dumbest things in comics."

Helena Henschen och N.J.A.

Jag ser i DN att författaren, dramatikern och formgivaren Helena Henschen har dött.
Henschen fick ett andra genombrott på senare år. I notisen tas också upp att hon var med och grundade klädföretaget Mah Jong. Och att hon skrev barnböcker.

Att Henschen var med och skrev en av sin tids mest uppmärksammade pjäser nämns emellertid inte. Tillsammans med bland andra sin dåvarande man Gunnar Ohrlander skrev hon Nils Johan Andersson m.fl, mer känd som NJA-pjäsen. Kanske ansåg den som skrev notisen att sånt vore ofint att ta upp.

NJA-pjäsen byggde på intervjuer med arbetare på Norrbottens Järnverk. Dessa intervjuer redigerades sen och stod till grund för boken N.J.A.. En av de bästa av de många intervjuböcker som kom ut efter Rapport från kinesisk by av Jan Myrdal och Gruva av Sara Lidman.
Henschen, Ohrlander och Ove Tjernberg står som författare till skriften. Den är fortfarande väl värd att läsa.

(Uppdaterning den 28:e januari: Claes Wahlin i Aftonbladet nämner inte direkt NJA-pjäsen men väl hennes arbete med Fria Pro-teatern (Fria Pro bildades ur NJA-gruppen, som satte upp NJA-pjäsen) och även att hon i sin ungdom skrev i den maoistiska Marxistiskt Forum. Så den sidan av hennes skriftställarskap verkar inte vara helt bortglömd.)