Citerat från veckans läsning

"Den i eget tycke ständigt föränderlige Peter Mangs väljer smeknamnet Kameleonten i taekwondoklubben[...]. En blinkning till det han kallar sitt 'omnitänk', alltså att han kan se alla sidor av saken samtidigt och aldrig behöver låsa sig vid en viss uppfattning om vad som är gott, ont, bra, dåligt."
ur Äventyr i Svenssonland av Joakim Palmkvist

"För att få inspiration och tänka fritt brukar jag sitta på Kaffe på Sankt Paulsgatan och läsa science fiction. Det gör jag nästan varje dag. Nu läser jag 'The penultimate truth' av Philip K. Dick, som är den av alla författare som gått längst utanför boxen." Carl Johan De Geer intervjuad av Josefin Olevik i SvD Kultur Söndag 24 januari 2016

Det bombade ögat av Carl Johan De Geer

- Men tänk om man kunde frigöra den energi som egentligen finns i papperet, i själva atomerna.

Carl Johan De Geers första roman Det bombade ögat (1982) blandar surrealistiska sekvenser med referenser till så kallad låg litteratur som Mickey Spillane och den svenska SFtidningen Häpna Ett nummer av tidskriften som inte gavs ut i vår verklighet blir huvudpersonen Nuttes biljett till en absurd värld.

Referenserna till science fiction är många. De Geer skrev en artikel i DN för ett par år sen att han hade en stor samling amerikanska SF-böcker som han gav bort när han gick och blev kommunist.
Det är emellertid snarare en absurd berättelse än ett rent sf-äventyr.

Den som har läst De Geers artikelsamling Mandrake finns inte mer känner igen många av händelserna såsom självbiografiska. Såsom Nuttes avundsjuka över hur lätt hans vänner snattar. Eller de pettingregler som här uppskruvade blir till lagtavlor för det underland Nutte hamnar i.

Blandandet av dessa memoarinslag med de hårdkokt absurda styckena gör att boken förutom att vara rolig (och den är väldigt rolig) får lite mer tyngd.

Det bombade ögat har getts ut tillsammans med uppföljaren Kyss mej dödligt(en Spillanesk titel) och ytterligar en kort nyskriven roman i samma serie i en volym med undertiteln Tre böcker i en.

(Repris med anledning av Carl Johan De Geers 75-årsdag. Inlägget något reviderat.)
Andra De Geer-inlägg: 
Res aldrig på enkel biljett
Om Håkan Alexanderssons och De Geers filmatisering av Kyss mej dödligt
Carl Johan De Geer och Werewolf of London
Om Carl Johan De Geers självbiografiska film Med kameran som tröst.

Svenska framtider från förr, biljettlucka 18 - Res aldrig på enkel biljett

Restaurangen "Den Tredje Juni", uppkallad efter den minnesvärda dag för tolv år sedan då jordbruksprodukterna från den omgivande landsbygden för första gången blivit godkända som människoföda, brukade vara full av liv och rörelse så här dags

För att få pengar från Svenska Film Institutet så måste man skicka in ett filmmanus. När Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer skulle göra vad som skulle komma att bli Res aldrig på enkel biljett (1987) så bifogade de till sin ansökan istället ett ex av De Geers roman Kyss mej dödligt (1985) (ibland felaktigt kallad Kyss mig dödligt).

Kyss mej dödligt är en svagare fortsättning på den underbara Det bombade ögat (de har getts ut tillsammans med ytterligare en Nutte-story i en volym). Filmen är inte så trogen romanen som anekdoten ovan kanske antyder. Även om mycket av berättartexten, som citatet under bilden - avskrivet från boken men också med i filmen - tagits direkt från romanen. Res aldrig på enkel biljett bygger på den senare halvan av berättelsen. En historia om en fakir som uppfunnit en transportör (som beam me up-maskinen i Star Trek som kanske är något annat finns både i boken och filmen. Den fungerar bättre i den förra.

Det som filmen lyckas med är miljön - aldrig har framtiden varit så skitig. Det är ett fascinerande smutsigt framtida stadslandskap.

På DVDn finns en extradisk med några kortfilmer Alexandersson och De Geer gjort tillsammans. Merparten med SF-inslag (De Geer skrev en artikel i DN för ett par år sen att han hade en stor samling amerikanska SF-böcker som han gav bort när han gick och blev kommunist). De två gjorde flera filmer och TV-serier tillsammanas. Som Privatdetektiven Kant och Tårtan. Mats G. Bengtsson, poet och Blå Tåget-medlem, var med i den senare. Han har huvudrollen i en kortfilmsversion av Res aldrig på enkel biljett på extradisken. Själva långfilmen är han tyvärr inte med i - den hade som så många andra dystopiska filmer (Terminator 2, Blade Runner, Matrix) tjänat starkt på om Bengtsson haft huvudrollen.

10 bra svenska filmer

När man på denna Svenska Flaggans Dag sjunger om fornstora dar så menar man antar jag när Sverige var en ledande filmnation. Det är nu 100 år sen.
Men också senare har det gjorts en och annan bra svensk film. Som dessa tio:

Barnvagnen
Bo Widerbergs debutfilm är kanske inte hans bästa men har mest energi.

Den enfaldige mördaren
Hans Alfredssons filmatisering av sin egen En ond man (som är en rätt bra bok, hans bästa efter Gummitummen). Slutet får en att le, mordiskt.

Herr Arnes Pengar
Mauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs kortroman med (nästan) samma namn. Filmen är bättre än boken. Visar varför Sverige var en ledande filmnation då för hundra år sen. Eller rättare 91 år sen.
Kaninmannen
Stig Larssons andra långfilm kom lite förvånande på DVD nyligen. Nu väntar vi bara på Ängel-dvdn.

Med kameran som tröst
Jag skrev om denna halvt dokumentära film av och om Carl Johan De Geer i samband med en varulvsfilmtopplista.

Myglaren
TV-film av Jan Myrdal och Rune Hassner från 1966. Den första svenska långfilmen producerad direkt för TV. Om skapandet av ett trivselforskningsinstitut.

Ping-pong Kingen
Jens Jonssons första långfilm har inte fullt samma kraft som hans tidigare kortfilmer (som du kan köpa här för en tia). Men den visar ändå att det finns hopp om den svenska filmens framtid. Trots allt.

Själen är större än världen
Stefan Jarls dokumentär om Ricky Bruch är en fängslande film. Också för oss som vanligtvis helt saknar sportintressse.

Sommarens tolv månader
Richard Hoberts TV-film från 1988 är en av de bästa svenska sf-filmerna. Hobert gjorde en del bra i början av sin karriär. Något den senare delen av hans ouvre lätt kan få en att glömma.

Sven Klangs kvintett
Det finns förvånansvärt många bra svenska filmer om dansband. Bara den här och Lars Molins Saxofonhallicken. Men två stycken är ändå förvånansvärt många.

Week of the Triffids - sammanfattning

En triffidvecka har som bekant åtta dagar. Men nu är den över. En sammanfattning av inläggen under temaveckan:

Om TheTriffids, musikgruppen:

Om den remixade utgåvan av Treeless Plain, debutalbumet

Om Born Sandy Devotional
Andra fullängdaren och Triffids bästa.

Din guide till Triffids-skivorna

De tio bästa sångerna med The Triffids
Två till föreslås i kommentarerna. Och "Life of crime" borde kanske varit med.


Om Triffidernas uppror, boken och adaptioner:

Om romanen Triffidernas uppror

Om några andra intressanta verk av John Wyndham

Om TV-serien från 1981

Om filmen 28 dagar senare och hur den påverkats av Triffidernas uppror


Om bägge Triffiderna:

Länkar till tidigare inlägg på Butter tar ordet

Fyra triffidslänkar en lördag


Fler länkar:

Ingrids boktankar om Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten
I inlägget om De Geers nya nämner Ingrids boktankar att De Geer tar upp Wyndhams roman och citerar ur passagen i fråga.

Day of the Triffids 1962
Copyrighten för Steve Sekelys film har gått ut. Du kan se hela här. Bilden är väl kanske inte så bra.

Day of the Triffids 1981
Spellista med hela den gamla BBC-serien på youtube.

The Day of the Triffids 2009
Intervju med Eddie Izzard om BBCs nya adaption av boken som kommer att visas på engelsk TV i slutet av december.

Days of the Triffids av Wilson Neate
Artikel som täcker Triffids karriär.

Triffids on the beach
Holländsk, men engelskspråkig, blogg om The Triffids. Mer triffidscentrerat i de tidiga inläggen.

Carl Johan De Geer och Werewolf of London

Det går en fiktiv (får man anta) historia om en hemlig släktsjukdom genom Carl Johan De Geers dokumentär om Carl Johan De Geer - Med kameran som tröst del 2 (del 1 är en bok). Sjukdomen ger en vargliknande egenskaper. Att denna vargmanssjukdom står för De Geers känslor inför sitt adliga ursprung är väl rätt lätt att sluta sej till. Varulvstemat finns på flera ställen i De Geers konstnärs- och författarskap. På andra håll har han skrivit om upplevelsen att se I was a teenage werewolf som ung.

Här är det främst en annan varulvsfilm som påverkat historien. I en scen kryper han uppför en kulle för att hitta ett botemedel mot sjukdommen. Denna scen åkallar början av Werewolf of London från 1935. Denna Universal Pictures-film regisserad av Stuart Walker har sin del i att varulven aldrig blivit något särskilt populärt monster.
Inte pågrund av den utan trots den.

På vår lista över de tio bästa varulvsfilmerna kommer denna tvåa.

Werewolf of London, löst byggd på Guy Endores roman Werewolf of Paris var inte den första varulvsfilmen men den första stora satsningen från ett större filmbolag på varulvsmonstret.

Censuren kom dock att ingripa mot förvandlingsscenerna. De ansågs påminna om de farliga darwinistiska teorierna och transformationerna till varulv fick ske utanför bild. En varulvsfilm utan scener av folk som förvandlas till varulvar är naturligtvis dömd att misslyckas. (I dagens utgåvor av filmen finns transformationsscenerna med.)

I stället blev de senare och sämre Wolf Man-filmerna bestämmande för varulvsgenren. Som om vampyrfilmerna enbart haft Brownings Dracula och inte Nosferatu. (Dracula är inte lika dålig som Wolfman och Werewolf of London inte lika bra som Nosferatu. Så analogen haltar lite.)

Walkers film är influerad av Jekyll and Mr. Hyde. Så tar varulven på sej en rock och hatt innan han går ut i natten. Det finns också influenser från andra populärlitterära strömningar under 30-talet. Så växer den blomma som ger ett, tillfälligt, skydd mot varulveriet i Tibet.

Hos De Geer har Tibet ersatts av Vesuvius. Vilket ju passar in i temat med släkten som gått under. Vulkanutbrott och varulvar. Han drömmer om att hans kropp hittas bevarad som de som begravdes i askan från Vesuvius. Och att denna Vargmanskropp hålls hemlig av vetenskapsmännen.

Det bombade ögat

Carl Johan De Geers första roman Det bombade ögat(1982) blandar surrealistiska sekvenser och referenser till lägre litteratur som Mickey Spillane och SFtidningen Häpna (ett alternativt i vår värld icke existerande nummer av tidskriften blir huvudpersonen Nuttes biljett till en absurd värld.)

Även om boken har ett fantastiskt anslag känner den som läst De Geers artikelsamling Mandrake finns inte mer igen många av händelserna såsom självniografiska. Såsom Nuttes avundsjuka över sina vänners snatteri eller de pettingregler som uppskruvade blir till lagtavlor för det underland Nutte hamnar i.

Blandandet av dessa memoarinslag med de hårdkokt absurda styckena gör att boken förutom att vara rolig får lite mer tyngd.

Det bombade ögat har getts ut tillsammans med uppföljaren Kyss mej dödligt(en Spillanesk titel) och ytterligar en kort nyskriven roman i samma serie i en volym med undertiteln Tre böcker i en.