Butter tar ordet - 5 år idag

I dag fyller alltså Butter tar ordet fem år.
Som jag skrev på treårsdagen:
"Den tjugosjunde november 2006 startade Butter tar ordet i den här inkarnationen.
Det är inte självklart att räkna från just det datumet. Framtida historiker kommer säkert att debattera vad som egentligen räknas som Butter tar ordets tillkomst[...]inlägg[en] varierar i längd och kvalité. De har inte som hos många ett sammankopplande tema. Man ska skriva om det man kan, heter det. Alltså skriver jag om allt."
Jag har försökt att lägga upp lite olika slags texter under detta buttra jubileum.

På fyraårsdagen hade åtta länkar till inlägg som skrivits efter treårsdagen (5 av dessa har jag repriserat under denna jubileumsvecka, ser jag).
Det var delvis för att dagen råkade vara en lördag. På lördagar brukar jag ha en länksamling. Jag vet inte om jag kommer att ha kvar just det inslaget.

Annars lunkar väl bloggen på. Tidigare i år var jag ett tag på fjärde plats på bloggtoppens litteraturthingie, jag gick om Bodil Malmsten.
Det höll väl inte riktigt i sej (och bloggtoppen försvann strax därefter, inte för att antyda att det fanns ett samband).
Men det viktiga är inte att man har många läsare utan att man har bra läsare och jag är säker på att ni är utmärkta läsare.

Under dagen blir det väl ett par repriser till om jag inte blåser bort. Men nästa vecka blir det nytt innehåll här. Albaniens nationaldag är till exempel imorgon. Det måste man ju uppmärksamma.

John Constantine, Hellblazer

John Constantine började som en bifigur i Alan Moores Träskmannen. Född ur Moores intresse för magi, var John Constantine menad att vara en arbetarklass-magiker. Han var också, liksom Alan Moore, engelsk. Engelsman i en amerikansk serie.

Den brittiska delen av hans identitet var nog ett viktigt skäl till att John Constantine fick en egen tidning. Brittiska serieförfattare dominerade den amerikanska seriemarknaden. Hade du skrivit i 2000AD så kunde du skriva för mainstream-serieförlagen.
Neil Gaiman, Garth Ennis, Grant Morrison- har alla skrivit serier där vår arbetargosse-trollkarl förekommer.

Tidningen där John Constantines äventyr nu har pågått i 20 år fick det något fåniga namnet Hellblazer (Hellraiser var, som bekant, upptaget). Den förste författaren var Jamie Delano. Under årens lopp har tidningen haft flera olika författare och artister. En av de mer lyckade teamen var det samma som Preachers Garth Ennis och Steve Dillon.

Nu när tidningen kommer ut med sitt tvåhundrafemtionde nummer så har det numret gjorts till ett jubileumsnummer där ett antal författare och artister gör korta serier med jul- eller nyårstema.

Jamie Delano är en av fem olika förfatare. Ytterliggare en, Brian Azzarello har skrivit serien förut, även om hans artist, den lysande Rafael Grampá (bilden) är ny.
Bland de andra författarna återfinns den blivane Hellblazer-författaren Peter Milligan (Skin) och China Miéville, en av de intressantare författarna i urban fantasy-skolan. Miéville är vanligen prosaförfattare (med en tendens att skriva för långa böcker) men novellsamlingen Looking for Jake innehåller en serie.

En författare som inte är med i jubileumsnumret är Warren Ellis. Ellis skrev serien i slutet av nittiotalet. Men skrev ett nummer "Shoot" som handlade om en skolmassaker. Sen kom Columbine. Numret drogs tillbaka och Warren Ellis lämnade titeln. (Ellis har senare skrivit en Constantine-liknande figur: William Gravel, stridsmagiker.)

I Planetary 7 (i samlingen Planetary: The Fourth Man) har Warren Ellis gjort en kort Hellblazer-pastisch där han fångat det som gör att karaktären fungerar.
I deen femsidiga historien, också den med jultema, möter Jack Carter (John Constantine) en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?"
Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

För även om John Constantine är en bitter engelsk kedjerökande man så är han också rätt skriven lika mycket medkänsla som svordomar.

Eller, för att låta John Constantine (med lite hjälp av China Miéville) få sista ordet:

"Fuck what you heard. I´m on the side of the angels."

(Och de orden får också avsluta vår jubileumsvecka
Först publicerad den 18:e december 2008)

Det bästa ur Citerat från veckans läsning

Beyond the towel, the lady had undone her halter, paying no attention to whether he was looking at her or not. Amadeo didn't know whether to look at her, pretending to read, or to read, pretending to look at her".
Italo Calvino "The adventure of a reader" (översatt av William Weaver)

"hon hade många tankar att vara ensam om och hon var inte rädd att gå ute om natten. Hon låtsades att Hilma gick där bredvid henne. Det underliga var att mamman var en liten flicka. Hon hade en för kort, smutsig klänning på sig. Och hon höll Inna hårt i handen. Det gjorde ingenting att modern blivit så där liten, tyckte Inna. Det kändes alldeles riktigt. Nu gick de upp tillsammans till Nattmyrberg."
ur Hohaj av Elisabeth Rynell

"If he met God, Tarzan would be prepared. One could never tell whether a grass rope, a war spear, or a poisoned arrow would be most efficacious against an unfamiliar foe. Tarzan of the Apes was quite content-if God wished to fight, the ape-man had no doubt as to the outcome of the struggle."
ur "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs

"'Jag är' hade vännen fortsatt 'på väg att svälla ut till en tunn blåsa kring den här tomheten, det uteblivna partyt i en förort till Madrid, det uteblivna ruset, den uteblivna kontakten med den niederbayerska skönhetens kropp i den varma kastiljanska sommarnatten'."
Ulf Eriksson, ur "Karta" i Det försvunna rummet

"- Our customers except burgers with fries. Bizarre, unsettling questions? No.
- I just wondered if anyone else felt the graviton impact increasing.
- Gravitons? Even the @$?$%# word is disgusting!"
Grant Morrison, ur Final Crisis

"237. Bröllopsskaran förtrollades till vargar
Mor talade om att en hel bröllopsskara blev till vargar här en gång, prästen också. Men då såg de att en varg hade en vit fläck i bröstet. De trodde att det var prästen och kallade honom vid namn, och så blev han riktig. Och en låghalt varg trodde de var en låghalt skomakare som varit med. De sa hans namn och han blev också riktig. Men de andra kunde de ingenting göra åt. Men jag vet inte vem det var som förtrollade dem.

Uppland, Villberga"
ur Svenska folksägner - Bengt af Klintberg

"förresten finns det inga vargar, påpekar Madame Stempf, deras spår i snön är bara bläckplumpar på sagoförfattarens papper för att han är för lat för att skriva rent en gång till, han föredrar att smutskasta dessa mystiska kringvandrande varelser, helt och hållet påhittade, och skyller på dem varje gång han har slukat en flickunge."
ur I taket av Éric Chevillard, övers. Anna Säflund-Orstadius

"I knew an old French woman once, name of Madame Faience, who had the sweetest postage stamp collection you could ever imagine: Birds, flowers, famous people- why it was a little art gallery all by itself. My boy they burned it[...]And though the whole fire wasn't much bigger than an autumn leaf, Madame Faience managed to throw herself into it and burn up with her collection. Call it sentimental, maybe, but...'
'The french are like that,' the boy agreed."
ur "Joy Ride by Barry DuBray" av John Sladek, i The Steam-Driven Boy and other strangers

"Jordens undergång är sen idag igen. Darek,/det blir inget, precis som du sa. Och jag blir aldrig kär/igen, på riktigt. Vi försvinner utan att veta hur vi var ämnade./Idag såg jag noga på mitt ansikte i en grön fickplunta/och (ve och fasa) det var inte grönt utan gult, lila, svart."
ur "Liksomleende" av Agnieszka Wolny-Hamkalo, övers. David Sjybek

"'Is the story about me?' asked the Water-rat. 'If so, I will listen to it, for I am extremely fond of fiction.'"
ur "The devoted friend" av Oscar Wilde

(Först publicerade här på diverse söndagar. Ett av citaten har stått på bloggen tidigare men inte på Citerat ur veckans läsning. Den boken citatet kom från har emellertid varit representerad med ett annat utdrag.)

Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)


(Först publicerad den 24:e oktober 2009.
Ingick i Lyrans nobelprisalfabet. Som upphörde innan alla bokstäverna var använda. Q och Ö är kanske också lite knepiga.
I kommentarerna till det ursprungliga inlägget svarar jag en av de kommenterande som kallar Gravitationens regnbåge hans Mount Everest att "Chansen att överleva är ändå betydligt större när man läser Regnbågen än när man klättrar Mount Everest. Fast å andra sidan har man inte en massa neapaler som gör allt jobbet åt en. Det borde finnas pynchon-sherpas.")

Sarah Kirsch och Enhörningsserien

I Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kan man läsa om en scen som inte kom med i filmen. Där försöker Montaigne förbryllat läsa en ouppsprättad bok. Jag kunde lite förstå hur han kände sej när jag för någon vecka sen gick till den närmsta parken och satte mej för att läsa Glashussplitter av Sarah Kirsch. Utan att tänka på att boken ännu inte hade sprättats upp. Som ofta kom jag på mej att sakna en kniv.

Glashussplitter gavs ut på ellerströms 1989 och ingår i deras serie översatt lyrik kallad Enhörningsserien. Böckerna i den serien är vackra små volymer med presentationer av några av de intressantaste poeterna. Poeter som presenterats i serien är Paul Muldoon, Philip Larkin, Hugo Claus, Melih Cevet Anday med flera. Hittills har jag inte stött på någon dålig bok i serien som väl nu har kommit ut i en 40-50 volymer. Om du vill läsa bra poesi är Enhörningsserien ett säkert kort.

Sarah Kirsch-volymen är en av de tidigaste. Kirsch är en tysk poet som fram till 1977 var verksam i östtyskland och en av landets ledande poeter. Sen flyttade hon till väst. Merparten av Glashussplitter är från den östtyska perioden. (Om ett par av hennes diktsamlingar som kommit ut efter detta urvals sammanställande kan du läsa i Svarta Fanor.)

Dikterna är fyllda med formuleringar som är både vackra och hemska. "Hos farmor föll/En tavla ner från väggen/Varje gång en son hade stupat" heter det i den korta dikten "Självmord". Men också torrt humoristiska rader som "domarna i Frankfurt förde protokoll 1965/tydligen hade sägner uppstått den punkten/i anklagelsen skulle strykas". På gränsen till sägnernas bildspråk finner sej många av hennes dikter som har ett mer fantastiskt innehåll som den avslutande "Noak Nemo":

NOAK NEMO

På kvällen lägger han ihop loggboken, öppnar
Den stora Hölderlinutgåvan medan
Nautilus skjuter sina gammalmodigt byggda
Sjögräsbevuxna ensliga terrasser
In i månljuset. Att vänta på uppdrag
Vore meningslöst.

Översättningarna av denna och övriga dikter i volymen är gjorda av Lasse Söderberg och Irmgard Pingel. Utan att ha jämfört med originalen verkar de vara utmärkta.

Bild av Kevin O'Neill.

(Också det här jubileumsinlägget är två styckna hopfogade, först publicerade den 28:e maj 2009 och den 20:e maj 2009.
I dag har jag då inte gått till parken och satt mej och läst poesi.
Bilden är på Nemos skepp Nautilus som det ser ut i Alan Moores och Kevin O'Neills League of extraordinary gentlemen. Det har inget direkt med östtysk poesi att göra men jag lät det illustrera dikten "Noak Nemo" när den var veckans dikt då den 20:e maj förra året - i en bättre varmare tid.)

Dey didn't take away dis here nostril hair

När tidningen Mad först kom ut i början av 50-talet innehöll den kortare parodier på filmer, serier och genrer. Dessa skrevs och tecknades av några av de skickligaste amerikanska serietecknarna som Harvey Kurtzman och Wally Wood.

I veckan läste jag Alfred E. Neuman presenterar Mad klassiker 1952-1953 (copyrightinformationen har dock 1954 för ett par av serierna). Denna 48-sidiga volym har två av de bästa av de tidiga Mad-historierna "Superduperman" och "Mole" samt ytterligare fyra av hög kvalitet presenterade i den form som de kom ut (tidigare har serierna ofta omtryckts i mindre häften där en ruta blir en sida och i svartvitt). Samt några kortare serier av Basil Wolverton.

"Superduperman" från Mad 4 är gjord av Wally Wood och är en Stålmannen-parodi. Serien är fylld av Woods små detaljer i bakgrunden. Superduperman möter här Kapten Marbles (Captain Marvel, Shazam) som tröttnat på hjältelivet. I verkligheten låg Stålmannens och Kapten Marvels förlag i en juridisk strid när serien kom ut. DC Comics hade stämt Fawcett Comics för plagiat.

"Superduperman" brukar nämnas av Alan Moore som en av hans största förebilder för sina superhjälteserier. Watchmen har sagts av Moore var ett försök att göra "Superduperman" fast med dramatik istället för komedi.

I Alan Moores Supreme finns i nummer 44 (samlad i Supreme. Story of the Year) en pastisch på "Superduperman" kallad "Supremelvin" tecknad av Rick Veitch. Supreme var en hommage till Stålmannen som Moore skrev på 90-talet. Serien innehåller också referenser till Batboy en parodi på Läderlappen också i 50-talets Mad.
Också Frank Millers The Dark Knight Strikes Again innehåller referenser till "Superduperman".

Seriens kamp mellan Superduperman och Kapten Marbles slutar med att Marbles slår sej själv i ansiktet när Superduperman duckar och blir på så sätt besegrad.

Det stora mästerverket i volymen är dock "Mole!" av Will Elder. Will Elder dog 2008. Han var en av de främsta amerikanska serietecknarna.
"Mole!" är från Mad 2 och handlar om en utbrytarkung. Serien förlorar en del i den svenska översättningen men hur hade den kunnat leva upp till poesin nedan?


(Först publicerade den 23:e mars 2009. Det här var från början två inlägg postade efter varandra. Som jag har slagit ihop.
Det första av dem hette ursprungligen Superduperman (länk till originalet med kommentarer där jag nämner Grant Morrisons försvar av Stålmannen-fantasin)
Svenska MAD har som Jonas Thente uppmärksammar i DN-bok fyllt femtio år. Serierna i det här albumet är från innan den svenska versionen började komma ut. Men några år när jag läste tidningen så repriserade de flitigt från den amerikanska tidningens första år. Jag har ett slitet ex av numret där Svenska Mad firade 50 nummer. Lasse O' Månssons inledande kolumn gav på den tiden den svenska utgåvan lite av en egen identitet.)

De fem främsta kandidaterna till att ha skrivit William Shaksperes pjäser

Sir Francis Bacon
Länge val nummer ett bland forskare. Ska ibland använt sej av en del likadana ord som Shakspere i sina verk. Vilket åtminstone tyder på att bägge skrev på engelska. Hans egna verk är rätt omfångsrika. Så om man lägger till Shaksperes pjäser och sonetter så skulle han varit en väldigt produktiv författare.

Fulke Greville
Nej, jag kände inte heller till honom. Men man ska visst dragga Loch Ness för att hitta hans kista där det finns ett bröllopsfoto på Jesus och Maria Magdalena och en limerick som ska bevisa att han var Shakspere.

Christopher Marlowe
Att Marlowe dog en tretti år innan Shakspere är inget som hindrat att Marlowe länge sågs som en av de främsta kandidaterna till att ha skrivit Shaksperes pjäser.

Harold Pinter
Meddelst tidsreseteknik.

William Shakspere
Något av en dark horse i sammanhanget.

Jag tänker inte låtsas som om jag direkt kan det här. Men så vitt jag förstår så byggde den förr rätt vanliga uppfattningen att Shakspere inte kunde ha skrivit sina verk på föreställningen att en person i hans samhällsklass inte skulle kunna haft tillräckligt stor bildning för att ha skrivit verken ifråga. Vilket är en syn på 15- och 1600-talets engelska samhälle som idag är föråldrad.

De ska visst öppna en av de sällan nämnda kandidaternas grav för att se om det finns skrifter av Shakspere där. Som Vixxtoria skriver så förklarar väl inte DNs notis varför dessa skulle bevisa att han skrev Shaksperes verk. Särskilt inte eftersom enda anledningen att han brukar nämnas i dessa sammanhang var att han var en av Shaksperes mecenater. Vilket väl skulle kunna förklara om han lät sej begravas med dennes skrifter.

(Först publicerad 19:e augusti 2009.
Det stod mindre i nyheterna om resultatet av gravöppnandet. Men om man hittat bevis på att Fulke Greville skrivit Hamlet och de andra komedierna så hade vi nog hört talas om det nu.
Teorin att Shakespeare inte kunde ha skrivit sina pjäser då han kom från medelklassen och en man från medelklassen inte kan ha varit intelligent eller bildad nog att ha skrivit hans pjäser var en teori som oftast framfördes av män ur medelklassen.
"Shakspere" i rubriken och inlägget är inte ett stavfel (även om du kan hitta flera såna här på bloggen - men om det dög för Shjakespeare att stava ord lite som han kände för så duger det för mej). Shakspere är en av sex olika stavningar som barden själv brukade använda sej av. Oxford English Dictionary stavar namnet på detta vis. Fast numera med kommentaren att Shakespeare möjligen ("perhaps") är den mest använda varianten. Ett tag roade det mej att stava det Shakspere. Vilket man kan tycka (perhaps) var lite underligt av mej.)

Om några tidiga noveller av Italo Calvino

Italo Calvino är mest känd för märkliga fantastiska romaner som Klätterbaronen, Om en vinternatt en resande och De osynliga städerna men han började som en realistisk författare i den italienska neorealistiska rörelsen.

I en not till en samlad utgåva av de tre tidiga fabulerande romanerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren skriver Calvino om de problem han hade med att följa upp sin första roman och hur den fabulerande stilen lösgjorde skrivandet för honom.

Men Calvino fortsatte ännu några år att skriva noveller i den neorealistiska traditionen. De noveller som finns i engelsk översättning i volymen Difficult loves sträcker sej mellan 1949 och 1958. Den tudelade visconten började Calvino att skriva 51. De flesta av novellerna i samlingen är skrivna runt samma tis som Calvino skrev Klätterbaronen.

Urvalet samlar ett antal noveller som alla har en titel som börjar med Adventures of...(plus två långnoveller från samma period) Calvino har själv gett ut ett antal olika sammanställningar av dessa noveller. Men här är urvalet (ur dessa urval, får man anta) gjort av översättaren. "Adventures of..."-novellerna tillhör de minst politiska av Calvinos tidiga.
Calvino var aktiv kommunist fram till 1956 (då Sovjet gick in i Ungern.) Ibland sätts likhetstecken mellan hans brytning med kommunistpartiet och brytningen med realismen. Men han skrev den första fabulerande romanen som kommunist och fortsatte skriva noveller i neorealistisk stil även ett par år efter 56. En kommunistpartiet närstående redaktör uppmuntrade honom att ge ut en samling italienska folksagor. Något som skulle ha en stor inverkan på hans senare författarskap.

En novell handlar om en soldat som lägger en hand på en kvinnas knä i en tågkupé. Ska han ta bort handen eller låta den vila kvar? En annan om en kvinna som tappar sin baddräkt när hon är ute och simmar och inte vet hur hon ska komma i land. En om ett gift arbetarpar, där mannen arbetar kväll och frun dag och hur de var för sej smeker den andres tomma sängplats.

Allt berättat omständligt, liksom tvekande. Omvärlden tolkas av huvudpersonerna och de handlar ofta så som om konventionerna tvingar dem. När soldaten lagt sin hand på sin medpassagererskas knä så går han vidare mest för att han inte kan läsa hennes reaktioner.

Det här noggranna detaljerade berättandet är rätt typiskt för den italienska neorealismen. Ett och annat komma blir det. Vilket kan riskera att tråka ut läsaren. Calvino löser det till en del genom att låta de flesta av novellerna att handla om sex, ett ämne som var populärt redan på den tiden (ett par av novellerna handlar också om våld men här passar inte riktigt stuket).

Det är också en stil som finns även i Calvinos senare författarskap. En av novellerna, den humoristiska "Adventures of a reader" om en man på en strand som vill läsa sina romaner ostört men som liksom mot sin vilja inleder ett kärleksförhållande med en kvinna påminner tydligt om passager ur Om en vinternatt en resande.

Nu är ju anledningen att man läser de här tidiga realistiska novellerna, även om de är bra i sej, den senare mer fantastiskt inriktade delen av författarskapet, så likheterna kan framstå tydligare än de är, läsandet format av senare texter (och man får anta att även den engelskspråkige översättaren har läst den mer calvinoska Calvino först, så novellerna kan därmed översatta ha blivit ytterligare något lika de senare verken).

Ändå tycker jag man här kan se en del av det som gör att Calvinos böcker från Klätterbaronen och senare står ut från de många andra fabulerande märkliga böcker som finns. Den detaljrika minutiösa stilen från hans denna hans tidiga period påverkar hela hans författarskap och ger Calvinos texter en egenart.

I de senare romanerna och novellerna kommer denna detaljrikedom delvis användas ironiskt. Men så görs den redan här (och faktiskt mer i de tidigaste). Det finns också i Adventures of..-novellerna en förundran inför världen. Hur människor agerar, hur huvudpersonerna själva agerar.

I ett mer allvarlig svar på "...a reader"-novellen: "Adventures of a poet", så ser titelns poet skönhet i naturen men när han möter "the human world" är den alltför rik på intryck. En lång beskrivning med många många komman av en fiskeby avslutar novellen och samlingen. Barn, yngre och äldre, leker. Kvinnor, män - färger. Det blir för mycket för poeten i novellen, orden blir för många. Verkligheten har för många detaljer.

(Först publicerad den 21:a oktober 2009)

I hate books

Veckans bild denna jubileumsvecka är alla veckors bild här.
Den är gjord av Franciszka Themerson.
Jag vet inte varifrån den kommer.

Nick Cave - Bunny Munros död

Den goda nyheten med Nick Caves andra roman är att den är lättare att ta sej igenom än den tjugo år gamla And the Ass saw the Angel. Den mindre goda nyheten är att den är betydligt sämre.

Bunny Munros död handlar om kringresande sminkförsäljaren Bunny Munro. Som knarkar, driver sin fru till självmord och sen på hennes begravning går in på toaletten och onanerar.

Det är överhuvudtaget rätt mycket masturbation i första delen av boken. I ett kapitel beskrivs kvinnorna i en park ur Munros synvinkel i en frenetisk stil. Sen onanerar han till en Kylie Minogue-låt.
Passagen är en där den stundom bristande översättningen blir märkbar (något man inte direkt kan skylla på översättaren utan snarare på förlaget som låtit snabböversätta boken - som släpps samtidigt i en massa länder då Nick Cave visst är mainstream nuförtiden).
Det påminner lite om "Today's lesson" från senaste Bad Seeds-skivan Dig!!! Lazarus Dig!!! och hur där mr. Sandman ser på sångens Little Janie.

Men den sången är kort. Efter ett tag blir Munros alltmer motbjudande beteende lite tröttsamt.

Nu är han inte den ende Bunny i boken. Munro tar med sin nioårige son Bunny jr. på en bilresa. Partierna ur Bunny jr.s synvinkel är lugnare och sorgsnare. Här påminner Bunny jr. lite om huvudpersonen i And the Ass saw the Angel. Han ger, trots att han egentligen är den normale i sällskapet, en syn på händelserna lite utifrån sett.

Skillnaden mellan de två Bunnys världar och språket, som ofta ändå klarar sej hyfsat i översättningen, gör att romanen ändå är läsvärd. Till skillnad från And the Ass... tillhör också slutet det bättre i romanen.

(Först publicerad den 4:e oktober 2009.
Romanen har kommit i pocket sen dess. Det är lite underligt att se en Nick Cave-roman framme vid kassan när man går på Ica Malmborgs och handlar.
I en kommentar till det ursprungliga inlägget påpekas att översättaren nog haft manuset en längre tid. Men förlaget har ändå valt en relativt oerfaren översättare. För hans skull så var det kanske tur att boken inte är mer lik And the ass...)

"Don't let the sun go down," said the man with the fire, firing the furnace

Alex Harvey är en av de artister som när man väl lagt märke till honom dyker upp överallt. Nämns i intervjuer med musiker. Kryper fram bakom en soffa i Michael Moorcocks King of the City.

The Hammer Song är från Sensational Alex Harvey Bands debutalbum. Som många låtar på Nick Cave & The Bad Seeds Kicking Against the Pricks så hörde jag coverversionen innan originalet. Nick Caves version finns med på min lista över de tio bästa nick cave låtarna. Om jag tidigare sagt att tolkningarna på Kicking är rätt trogna och då främst i tonen så lät inte Alex Harveys version riktigt som jag förväntade mej. Nick Cave-versionen har en släpig arbetssångaktig karatär. Medan The Sensational Alex Harvey Band låter proto-hårdrock.

Men den är väldigt bra:



(Först publicerad den 5:e december 2008.
Även veckans veckans sång är alltså en repris denna jubileumsvecka. Men från innan inslaget veckans sång fanns här.
Istället ingick den här i vår allra första temavecka. Där jag skrev om Nick Cave & The Bad Seeds coveralbum Kicking Against The Pricks och tidigare versioner av de sånger som Cave och de andra tolkar där.)

Från Cervantes till James Joyce

I vår tid är böcker som Tusen och fyra romaner du skall läsa innan du dör i olidliga plågor och inser att du kastat bort ditt liv och 3 Böcker du måste läsa medan du dör och liknande vanliga. Nu har det funnits såna här guider till världslitteraturen tidigare även om de sällan innehöll så många böcker.

Ett exempel är Kurt Friedlaenders Från Cervantes till James Joyce. Som presenterar 54 "mästerverk inom berättarkonsten". Varje verk får två till fem sidor med en illustration från boken. Boken började som såna här böcker ofta gör som en artikelserie. Den gavs sen ut i bokform 1944. I andra upplagan kom en bok till (Moby Dick) medan denna den tredje versionen från 1969 utökades med fyra artiklar om modernare verk. Thomas Mann, Proust, Kafka och James Joyce.

I förordet skriver Friedlaender att det bestående konstnärliga värdet hos de senare verken är mer omstritt. Men av dessa fyra räknas alla som klassiker idag, vilket inte gäller övriga 50. Även om en stor del är såna som självklart skulle finnas med i en liknande nutida bok: Candide och Döda själar. Medan en del kanske blivit mindre självklara som Abbé Prévosts Manon Lescaut och Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas. Och det väl finns något verk vars frånvaro måste ha varit lika underlig då som nu (Diderot). Andra verk kanske inte skulle finnas med i vår tids motsvarighet men borde göra det som Gil Blas av Le Sage.

Det är ofta i de vad vi idag skulle betrakta som de mindre verken som Friedlaenders korta presentationer är intressantast i sej. Medan de andra texterna ibland blir något av en tidsspegel, ibland med formuleringar som med tiden blivit ofrivilligt komiska: "man kan lugnt säga: den som vill förstå det typiskt kvinnliga får inte försumma att studera Richardsons 'Pamela'".

Andra läsningar kan i sitt annorlunda perspektiv understryka aspekter av böcker som man kanske kände till men inte direkt har tänkt närmare på.
Tristram Shandy av Laurence Sternes beskrivs här som föråldrad i just de aspekter där vi idag oftare ser den som före sin tid.
Friedlaender förklarar dess ständiga avvikelser från ämnet med att den tillhör en äldre bortglömd sorts genre. Att bokens modärna form egentligen är en gammal, om än tänjd, form är något som ofta nämns men mer som en bisak. Här blir det romanens stora brist och den får inte en plats bland de 54 verken utan diskuteras i samband med samme författares En sentimental resa. Att Tristram Shandy trots allt är det starkare verket märks också lite ofrivilligt i Friedlaenders text där den snor åt sej en stor del av utrymmet.

I ett möjligen djärvt drag har författaren också med vad han anser vara populärlitteratur. Bland de verken han ursäktar sej över finns Tom Sawyer och De tre musketörerna. Så det är inte direkt Hollywoodfruar vi talar om. Det tredje verket som han nämner som en sådan är James Fenimore Coopers böcker om Skinnstrumpa. Lite förvånande med tanke på detta är att han utnämner detta verk till amerikas första betydande bidrag till världslitteraturen. I en text som är väldigt intressant. Här är det inte så mycket tidsperspektivet som Friedlaenders personliga smak som verkar slå igenom. Och denna fnns givetvis i texterna.

Att detta är ett personligt urval ur en annan tids litteraturkanon är det som gör boken intressant.


(Först publicerad den 15:e april 2009. I en kommentar till det ursprungliga inlägget tas frågan om den tyska litteraturens förlorade roll som referenspunkt upp.)

Om science fiction som är för fin för att kalla sej för science fiction

Margaret Atwoods senaste roman ska vara en slags fortsättning på (den rätt svaga) Oryx och Crake. Trots att den liksom den tidigare romanen utspelar sej i framtiden så hävdar Atwood och hennes förlag att den inte är science fiction. Ursula K. LeGuin ägnar en bit av början av sin recension i The Guardian av boken till att förklara varför detta är korkat av Atwood.

Men det är inte ovanligt att förlag och författare ogillar genrebeteckningar. Lars Jakobson har sagt att hans förlag inte ville att I den röda damens slott skulle kallas för sf i marknadsföringen. Trots att Jakobson själv ville det och att den till en del utspelar sej på planeten Mars.

Atwood har kallat sin nya roman Year of the Flood för "speculative fiction" och menat att en sådan skiljer sej från science fiction i det att den beskriver saker som faktiskt skulle kunna hända.

Nu har termen spekulative fiktion en gång i tiden använts för en viss sorts litterär sf som var föga intresserad av huruvida de framtider de beskrev skulle kunna hända eller inte. Science fictions nya våg kring New Worlds.

En författare som brukar sammankopplas med termen är Samuel R. Delany. Han anser att speculative fiction är en term som beskriver en redan svunnen epok inom genren.

Delany har ofta uppehållit sej kring den motsatsställning som många ser mellan sf och riktig litteratur.
I en intervju berättar Delany att han en gång i början på 80-talet började prata med en ung kvinna som sorterade in exemplar av Don DeLillos Ratner's Star.
"'Vet du, du borde ställa ett par exemplar av den i science fiction.'
Hon tittade förvånat upp, rynkade pannan, log sen och sa: 'O nej, det är faktiskt en riktigt bra bok.'
Jag skrattade. 'Det är en till tre fjärdedelar bra roman. Men på slutet så tröttnar han och tar sin tillflykt i en Beckettesk fabel. Det fungerar inte.'
'Nåja, du kan inte få det till science fiction enbart på grund av slutet!'
Jag skrattade igen. 'Slutet gör den till litteratur. Men resten av boken är en mycket trovärdig redogörelse för en ung matematikers arbete åt staten med att försöka tyda meddelanden från en avlägsen stjärna. Den skulle kunna ställas uppe bland SF-böckerna.'
Hennes panna hade nu stannat i ett rynkat läge. 'Nej' upprepade hon. 'Det är verkligen en bra bok. Jag har läst den. Den är rätt underbar.'
'Jag har också läst den' sa jag. 'Jag tyckte riktigt bra om den. Men det är därför jag menar att den är science fiction...'
Den unga kvinnan brast ut, inte direkt riktat till mej utan ut till hela lokalen: 'Det är ju rent vansinne...!' Hon vände sig tvärt ifrån mig och började åter att ställa in böcker.
Men då jag, efter ett par sekunder, såg åt hennes håll igen så mumlade hon fortfarande ont för sej själv - och hon hade tårar i ögonen!" (Intervjun ursprungligen från Para*Doxa 3/95 men det här utdraget finns i Kenneth R. James förord till Delany-brevsamlingen 1984. Min översättning).

(Först publicerad den 16:e september 2009.
Det här inlägget känns aktuellt nu när det talas om en dystopivåg utan att någon verkar låtsas om att termen science fiction finns.
Jag har ändrat i min översättnin av Delany-utdraget från beckettsk till beckettesk, även om det blir lite otympligt. Anledningen till ändringen förklaras i inlägget Kafkaesk där du också kan lära dej det nyttiga ordet kafkamaista. Det passar till många tillfällen.)

Berätta att... Frankenstein lever!

Första meningen i första numret av Seven Soldiers: Frankenstein är "Die, Frankenstein Die!". Numret avslutas med orden "Frankenstein Lives!" och en bild där vår hjälte går ut i natten. Därimellan svingas det svärd och Milton citeras.

Seven Soldiers of Victory från 2006 var en maxiserie skriven av Grant Morrison som var uppbyggd av sju miniserier på fyra nummer vardera. Varje serie följde en hjälte och var och en skulle tillhöra sin egen genre. De sju serierna hade olika tecknare medan Prometheas J. H. Williams III tecknade ett första och sista nummer menat att knyta samman serierna.

I intervjuer innan serierna började komma ut kallade Grant Morrison serien för ett modulärt projekt. Inte bara varje miniserie utan varje nummer av vardera miniserie skulle gå att läsa för sej. Samtidigt som allt skulle bilda en helhet.
Det där var väl inte riktigt sant.

Serierna går in i varandra på ett sätt som gör att man nog bör läsa allihopa.
Men om man ska läsa en av serierna fristående så fungerar nog Seven Soldiers: Frankenstein bäst. När jag nu senast läste om den serien så ignorerade jag helt de andra.

Doug Mahnke tecknar Frankenstein i vad som är en närmast EC Comics-liknande stil. Hans Monster (som i en panel förklarar för the Bride att han tagit sin skapares namn) är en blandning av en hårdkokt "mannen utan namn"-figur och Boris Karloff.

Varje nummer är som en liten stilla skräckberättelse med uppskruvad volym. I det andra numret är Frankenstein på Mars.



I det tredje slåss han mot djur som blivit mordiska av att dricka medvetandegjort vatten:

"Madmen say the meek shall inherit the earth. / Has that awful day come at last?"

narraterar han hårdkokt medan han anfalls av mordiska småfåglar och kaniner. Utsökt tecknade av Mahnke.

Och en hel del narraterande blir det. I blågröna textplattor.

Grant Morrison blandar från filmerna och boken. Hans Varelse citerar Milton som bokens skulle kunna göra. Men är en slags actionhjälte.

Serien handlar om fädrer och söner och andra allvarliga teman. Men också om hur Frankenstein dödar ett universum genom att skjuta det i ansiktet.

"All in a day's work... / For Frankenstein!"

(Först publicerad den 13:e februari 2009)

23 bra tyskspråkiga böcker

Ett (så där) populärt inslag på Butter tar ordet är de listor med tio (eller fem) bra romaner (eller böcker) från olika länder med kortare beskrivningar av varje bok som jag brukar ha här på ett lands nationaldag (eller liknande).
Idag är det varken Tysklands, Österrikes eller Schweizs nationaldag. Men då jag ändå har haft en massa såna här listor så tyckte jag det passade med en på vår jubileumsvecka. Och valde att återpublicera dessa tre länders listor då detta att Bokmässan 2010 har temat "tre länder, ett språk" har fått en viss uppmärksamhet på senare tid.
Det är 23 och inte 25 bra tyskspråkiga i rubriken då bara tre av Schweizarna är tyskspråkiga.

*


Idag är det då Tysklands nationaldag. Nation och Tyskland är kanske två termer som tagna tillsammans kan göra en lite nervös. Men det där är ju länge sen nu. Som Tom Lehrer sjöng: "Once all the Germans were warlike and mean,/But that couldn't happen again./We taught them a lesson in nineteen eighteen,/And they've hardly bothered us since then" ("MLF Lullaby").
Nu brukade ju anti-nazisterna hävda att de stod för det egentliga tyska kulturarvet. Så denna lista på tio tyska romaner kan väl säjas ansluta sej till den traditionen.

Bertolt Brecht - Tolvskillingsromanen
Dreigroschenroman finns tyvärr inte på svenska. Romanen är inte lika populär som Tolvskillingsoperan. Men jag tycker det är en bra skildring av den tyska undre världen. Kopplingen Brecht gör mellan skurkarnas metoder och försäkringsbolagen gör också att den fortfarande känns aktuell.

Alfred Döblin - Berlin Alexanderplatz
Döblins bok är en av de stora stadsskildringarna. Berättelsen om Frank Biberkopf blir en vandring genom det tyska samhället med både realistiska skildringar av 20-talets Berlin och beskrivningar av pokerpartier blandade med Jobs bok.

Mikael Ende - Den oändliga historien
Kanske lite överflödigt att rekommendera den här tyska fantasyklassikern. Men det är en väldigt bra bok. Som har flera bottnar. (Momo eller kampen om tiden är också bra och egentligen kan jag inte välja mellan dessa två ungdomsbokklassiker - men det har jag då ändå gjort)
Endes novellsamling Spegeln i spegeln, som vänder sej till vuxna, är också en fascinerande skildring av en mörk dyster men också stundom magisk värld. Med andra ord så är det ingen dramatisk skillnad mellan hans vuxenböcker och hans ungdomsböcker.

Günther Grass - Katt och råtta
Grass förknippar man kanske främst med gargantuanska böcker som gärna utspelar sej under årtusenden eller åtminstone decennier. Men den här korta skildringen av ett gäng tonåringar under nazitiden tillhör hans bästa verk. Lyrisk, oanständig och bra.

Grimmelshausen - Den äventyrlige Simplicissmus
Nej jag är inte säker på att jag stavat rätt. Komisk skildring av det 30-åriga kriget. Spin-offen Mor Kurage är också poppis.

Herman Hesse - Glaspärlespelet
Mycket av Hesse har hållit dåligt. Men denna, en intellektuell motsvarighet till Harry Potter, är bra.

Heinrich Mann - Undersåten
Satirisk klassiker om en fabrikant som klättrar uppåt i det preussiska samhället.

Thomas Mann - Doktor Faustus
Thomas Mann ansågs förr vara en av de där riktigt svåra författarna. Och om någon påstod att han hade läst Mann så trodde man inte på honom. Nu framstår kanske inte hans verk som lika krångliga. Även om de fortfarande är tjocka och tråkiga. Just

Doktor Faustus är emellertid ännu i dag något av en utmaning. Men till skillnad från hans släktromaner och kurortsskildringar är det en roman som ger lön för mödan.

Rainer Maria Rilke - Malte Laurids Brigge
Faktiskt lika bra som hans dikter.

Anja Tuckerman - Våldtäkt
Det här är en fruktansvärd bok.

*

10 bra österrikiska böcker
Det är Österrikes nationaldag. Vilket firas med fyrverkerier och en 10 bra...-lista. Österrike har haft lite svårt att bestämma sej för hur deras gränser ska se ut. Vilket kan göra det lite krångligt att bestämma vilka författare som är österrikiska. Men jag tror de flesta på listan har hamnat rätt.

Thomas Bernhard - Orsaken
Första boken i Bernhards fem böcker långa självbiografiska svit. Som är bland det bästa Bernhard skrivit. Alla fem romanerna är bra - men den första är bäst att börja med.

Hermann Broch - Sömngångaren
En trilogi som är betydligt lättsammare än den Vergilii Död som man annars brukar förknippa Broch med.

Sigmund Freud - Leonardo da Vinci ett barndomsminne
Freud drar de mest långsökta slutsatser om da Vincis inre med minsta möjliga belägg. Vilket man som läsare är tacksam över.

Erich Fried - Dikter utan fosterland
Frieds poesi är ofta bitsk och aforismliknande som den korta dikten "Svar". (Som inte är tagen från den här volymen som är sammanställd och översatt av Lars Bjurman).

Peter Handke - Frånvaron. en saga
Om Frånvaron har jag skrivit tidigare: "I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den."

Peter Handke - Tankar om Jukeboxen
En av två korta böcker som tillhör Handkes mest populära. Om jukeboxar.

Karl Kraus - I denna stora tid
Texter ur Kraus enmannatidning Facklan. "De flesta författare har ingen annan kvalité än läsaren: smak. Men denne visar bättre smak, eftersom han inte skriver, och den allra bästa om han inte läser."(övers. L. Bjurman, som också står för urvalet)

Gustav Meyrink - Golem
Det judiska skräckfilmsmonsterhoppet har kanske mindre plats i boken än dess fans skulle önska. Golemsägnen står i bakgrunden för Pragskildringen.

Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Mer varierad och läsvänlig än de flesta böcker av det slag som folk läser för att skryta om att de läst dem (och jag måste erkänna att jag har läst en hel del såna böcker).

Christine Nöstlinger - Vi struntar i gurkkungen : roman för barn : Wolfgang Hogelmann berättar sanningen utan att avstå från dispositionen
En tidig bok av barnboksförfattaren Nöstlinger.

*

5 bra schweiziska böcker

Schweiz har nationaldag. Vilket de, om jag inte misstar mej, firar till minnet av att Gustav Vasa valdes till deras kung.

Vi firar med denna lista:
Hugo Ball - Tenderenda
Roman kallade Ball den här underliga sammanställningen av kortprosa. Absurda scener blandas med dikter som oftast är på påhittat språk. En underhållande bok.
(Ball föddes i Tyskland men verkade huvudsakligen i Schweiz. De mer normala delarna av Tenderenda handlar om hans tid med Cabaret Voltaire i Zürich.)

Peter Bichsel - Barnsliga historier
Novellsamling. På länken ovan skriver jag mest om novellen "Amerika finns inte".

Arthur Cravan - Poeten med världens kortaste hår
Som många så var jag i tonåren inne på Dada. Många av dadaisterna lämnade efter sej bättre anekdoter än dikter. Och det gäller väl egentligen också Cravan, Cravan-anekdoterna är å andra sidan de bästa. Flera av dikterna i detta urval är ändå riktigt bra.

Friedrich Dürrenmatt - Med brott benådad
Alfredo Traps, en man i textilbranschen övernattar i ett mindre samhälle. Där vill en grupp före detta jurister leka rättegång. Alfredo tycker det låter som en roande idé och ställer villigt upp som den åtalade. Han väljer att hävda oskuld vilket hans försvarsadvokat ogillar "Vägen från skuld till oskuld är vidsserligen svår, men inte omöjlig, däremot är det fullständigt utsiktslöst att vilja framhärda i sin oskuld, och resultatet då är fruktansvärt." Under kvällen rullas Alfredos liv upp. Han har en väldigt trevlig kväll. Vad skulle kunna gå fel?
Dürrenmatt skrev framförallt kriminallitteratur. Men den här kortromanen är lika besläktad med Franz Kafka som med Dorothy Sayers.

Jean Jacque Rousseau - Bekännelser
Jag måste bekänna att jag bara läst de första sex böckerna (eller den första av de två delarna) av Rousseus storverk. Självbiografins klassiker nummer ett: "Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som aldrig skall finna någon efterföljare" (övers. D. Sprengel) som den ödmjuke författaren inleder verket.

*

(Först publicerade den 3:e oktober 2009, den 26:e oktober 2009 och den 1:e augusti 2010.)

Buffy Vampyrdräparen som sit-com

Det ska kanske göras en nyfilmatisering av Buffy the Vampire Slayer utan Joss Whedons medverkan. Regissören till filmen ligger bakom. Det här låter väl kanske som en mindre bra idé.

Själv har jag börjat se om serien från början. Alla avsnitt och inte bara de jag minns såsom bra. Fast jag orkade inte se om hela det långtimslånga pilotavsnittet. I stället ser jag den icke sända tjugotvå minuter långa versionen. Komparativa studier.

Effekterna är sämre och en del roller görs av andra skådespelare. Vilket bara är att förvänta sej. Intressantare är skillnaden i tidsformat. Inte dramaseriernas en timme minus reklam utan sit-commens en halvtimme.

När de först diskuterade att göra en TV-serie av den misslyckade Buffy-filmen så var Power Rangers populära. Halvtimmesprogrammen var inte bara sit-coms utan också det vanligaste formatet för den sortens serier för yngre.

Detta pilotavsnitt följer ungefär samma handling som första halvan av den riktiga piloten. Men ingen Mästarvampyr.

Tonen är något lättare. Mer i lag med sit-com/barnprogramstuket. Buffy blåser en tuggummibubbla första gången vi möter henne. Men den första scenen är med likadan som i den sända piloten. En scen där vi luras att tro att en ung kvinna är i fara medan det egentligen är hon som är faran. Eller lurades att tro. Då denna omkastning nuförtiden är rätt uppenbar. Men det är i vilket fall en man som blir biten av en vampyr och dör.

Detta är ett tecken på att Joss Whedon och de andra som arbetade med programmet ändå hoppades på heltimmesformatet och dramagenren. Och man kan se hur detta krockar med 22-minuterstonen.

Men det finns en och annan scen som är annorlunda mot piloten som fungerar rätt bra. ("Especielly The Muppets Take Manhattan") En Buffy-sitcom hade kanske kunnat bli underhållande. Men troligen inte haft samma utrymme för den genreblandningen som var det nya med serien.

Du kan se denna pilot HÄR: DEL 1,DEL 2 och DEL 3.

(Först publicerad den 26:e maj 2009. Länge var det rätt tyst om Ny-Buffy. Men nu kommer nyheter om att den är på gång. De reaktioner som man kan hitta på nätet från en del fans, av den sorten som inte verkar medvetna om att Joss Whedon har ett efternamn, tycker jag är lite överdrivna. Det kommer kanske att finnas två dåliga Buffy-filmer istället för bara en i framtiden. De får det att låta som det handlade om The Haunting-remaken.)

En obehaglig tematrio

Lyrans senaste tematrio handlar om böcker som är obehagliga men så pass bra att man fortsätter att läsa dem ändå.
För att anknyta till vår jubileumsvecka här så tar jag tre böcker från tidigare tematrissar:

Barnhemmet av Giménez
Seriealbum. Skildrar barnen i ett barnhem under Francotiden. Bland det hemskaste man kan läsa. Rekommenderas.
Från tematrio om barndomsskildringar (Jan Myrdal och Heidi von Born är de två andra författarna i trion).
Senare har jag off-tematrioskt skrivit om serien:
Barnhemmet (Paracuellos) skildrar livet för ett antal barn på ett barnhem i Francotidens Spanien på slutet av 40-talet och första halvan av 50-talet. Den första delen (den svenska utgåvan innehåller de två Paracuellos-albumen och den fristående fortsättningen Barrio) består av tvåsidiga episoder där olika barn på barnhemmet har huvudrollen.
En episod handlar om en vattentävling bland pojkarna. Där priset är ett fikonbröd. Vinnaren dricker femton glas. Han blir väldigt sjuk.
Det är en fasansfull tillvaro som skildras i albumet. Ändå finns det en värme i berättelserna. Gimenéz skildrar enstaka ljusa händelser (man skrattar åt en åsnas stora penis) och vänliga handlingar (en pojke hämtar vatten åt en annan som är sjuk, trots att det är förbjudet). Detta gör att eländet i de andra avsnitten känns mer.

Den andra delen har lite längre episoder men går i liknande stil. Medan den sista delen skildrar ett barn som kommer hem från ett barnhem. Också den är väldigt bra.

Giménez är vanligen fantasytecknare men hans teckningar här visar att han behärskar en mer markbunden stil till fullo. Barnen och föreståndarna är tecknade i en stil som gränsar till karikatyr. I en stil som bryter mot det mörka innehållet. Teckningarna är levande och personerna känns äkta.

Mödrar emellan av Sindiwe Magona
En bok om en sydafrikansk mor vars son är med och dödar en amerikansk studentska. Romanen berättar om hans liv ur moderns perspektiv. Och om hennes liv och Sydafrika.
Från en tematrio om mödrar (mödrarna i Rosemarys baby och Dumskallarnas sammansvärjning - "Mödrar får lida mycke, tro mej" - var de andra två)

Lenke Rothman - Regn
Rothmans bok är en dagbok från året 1987. Flera avsnitt kretsar kring hennes tid i Auschwitz. Rothmans föräldrar och fyra av hennes fem syskon blev dödade av nazisterna. Rothman minns också tiden innan, som när hennes momor berättar en historia för barnen om deras morfarsfar som blir räddad från en anklagelse om att ha dödat en kristen pojke av en underlig tiggare. Tiggaren var en förklädd ängel förklarar modern. "Lång är den tid som har gått sedan den lördagseftermiddagen då min mormor berättade för oss. Hon var angelägen om att vi inte skulle glömma hennes berättelse. De andra, de sex små barnen och föräldrarna, fördes iväg till evig glömska. Mormor också, med all den visdom hon ägde.(...)En förklädd ängel väntar jag fortfarande på, kanske av tradition. Jag skulle vilja få hjälp att förstå människan. Retroaktivt och nu."
Från en tematrio om vittneslitteratur (seriealbumet Maus och pjäsen Rannsakningen är de andra två)

TVM - TVMalmö eller TVModerskeppet har kommit för att hämta hem oss

Så sitter jag så rejält förkyld en lördagkväll och gör det människan har gjort i alla tider när de varit förkylda - hönssoppa och zappar mellan tv-kanaler.

Nu har de tagit bort alla mina tv-kanaler vilket gör kanalvandringen till en frustrerande syssla. Jag har två svenska kanaler, två danska och sen TV 4. Samt TVM. TV Malmö.

Det är ytterst sällan jag ser på TV Malmö. Visserligen visar de ibland mindre klassiker som Lady Frankenstein eller Brother from Another Planet då de är gratis. Men då de restaurerade versionerna kostar pengar att visa är de oftast omöjliga att se på.

Men de visar någon slags körtävling på en kanal och Colin Firth på en annan. (Körer som tävlar mot varandra på en lördagskväll är åtminstone lite förvånande - som en tvåhövdad kalv ungefär.) Så jag slinter allt oftare över på TV Malmö.

TV Malmö är en slags motsvarighet till närradion. Så att en del underliga organisationer sänder program där bör inte förvåna. De pratar om faran med psykofarmaka, på scientologivis. Men de bara fortsätter med fler och fler människor yttrande sej om psykomedicinens sammansvärjning.

Det framgår inte vilken förening som sänder programmet. Tablån säjer att det ska vara långfilm. Filmen ser för billig ut för att vara scientoliogisk. Scientologer har både pengar och rymdälvor på sin sida. De pratar engelska men med svensk voice-over.

Så vilken sekt vill de att jag ska gå med i ?

Deras hemsida ger inget svar. Pingstkyrkan är en av medlemmarna. Så jag antar att det är en möjlig kandidat.
Men varför är det ingen som säjer att nu talar jag i tungor i stället så nu är jag frisk eller något liknande.

De brukar ha ett program med en tjock asiatisk man som talar om självuppfyllande. Ligger han bakom? Är detta lösningen? Ligger det subliminala tecken bakom bilderna som i det där försöket med coca-cola reklam?

Det säjs att subliminal reklam är en myt men det kanske är det den psykofarmakasäljande sammansvärjningen vill få oss att tro.

Eller anti-psykofarmakasammansvärjningen.

Om man börjar nysta i sånt här kan man förr än man anar det vara inne i något liknande Buden på nummer 49 eller Ernesto Sabatos böcker om de blinda.

Eller åtminstone snabbt tröttna.

(Först publicerad 18:e januari 2009.
Även i kväll är jag förkyld. TV Malmö har visat ett schackprogram där en überkäck tonårsflicka förklarat schackstrategier. Det skulle inte förvåna mej om även det programmet var finansierat av scientologerna.
För det visade sej helt enkel vara våra rymdälvedyrkande vänner som stod bakom på programmet.
Nu ska jag göra hönssoppa.)

Kafka som fantasy

Jag läser Kafka på stranden av Haruki Murakami. Vid ett tillfälle tillfrågas huvudpersonen om han känner till sin namne och de börjar prata om "I straffkolonin". Vilket får mej att ta en paus i boken för att gå och läsa om novellen. Men jag upptäcker att jag inte har just den boken. (De flesta av mina Kafka har jag i W&W-serien. De gav ut två novellsamlingar med Franz Kafka. Jag har En läkare på landet men inte I straffkolonin.) Då kommer jag på att jag har novellen. På engelska. I den av Ray Bradbury redigerade volymen Timeless stories for today and tomorrow. Det känns lite dumt att läsa "In the penal colony" på engelska så jag bläddrar i volymen i stället.

Antologin är en samling fantasy. På sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att novellerna är valda av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av författarna. Det är en trevlig volym (och det omslag mitt ex har är snyggare än det på bilden). Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla "I straffkolonin" för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy.

Men just "I straffkolonin" skulle stå ut mindre i en fantasyantologi (Bradburys antologi är snarare en slipstream-antologi, även om det blir anakronistiskt att kalla den för det då termen slipstream uppfanns på 1990-talet) än många andra Kafkanoveller. Kvalitativt skulle den säkert stå ut men det är en annan sak.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen inte är realistisk går det där rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant brukar ske.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av denna onödigt tillkrånglade avrättningsapparat händer. Visserligen ser vi bara en liten del av den världen.
Man skulle kunna invända att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av till exempel Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna den tråkigaste av tråkiga böcker.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta. Och också de övriga novellerna i antologin får en ofta att fundera över gränserna mellan genrelitteratur och mainstream.

(Först publicerad 15:e maj 2009.
Jag återvände till Murakamis Kafka på stranden, läste ut den och skrev om den. Med inledningen: "I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang.")

Brazil och Terry Gilliam

Terry Gilliams bästa film - Brazil visas på tvåan ikväll 22.30 (observera: det gör den inte alls - Butter av år 2010). Om ni inte har sett den så rekommenderas den. Jag har den på DVD själv så jag kommer nog inte att se den. Även om det inte är självklart att det är riktigt samma version som visas på SVT och som är på den DVD-n.
Det finns flera versioner av Brazil. Det finns tre varianter, och ytterligare några som bara skiljer sej lite från dessa. Den europeiska, ibland kallad Director's cut även om Gilliam själv motsätter sej termen, som troligtvis är den som går ikväll. Och den av Gillian godkända något kortare amerikanska. Dessa skiljer sej från varandra enbart i några scener. Om det är moln i början av filmen så är det den amerikanska.
Sen finns det en tredje, radikalt omändrad version som brukar kallas Love conquers all-versionen med ny förklarande dialog och ett annorlunda slut.
Alla tre versionerna finns på Criterions utgåva av filmen.

Egentligen har Gilliam aldrig nått i närheten av Brazil med sina senare filmer. De tolv apornas planet är en hyfsad film (och har i delar vissa likheter med Brazil men är svagare än "La jetée" den kortfilm av Chris Marker som den bygger på.)
Emellertid finns det nästan alltid några scener i Gilliams filmer som är utmärkta. Som när Monica Belluccis karaktär krossas som en spegel i den annars usla Bröderna Grimm.

(Det här inlägget är då en repris. Först publicerat den 26:e november 2009. Så om du sätter dej för att se filmen är du ett år sent ute.
Detta är kanske inte något särskilt märkvärdigt inlägg. Men då det är Terry Gilliams 70-årsdag idag (gratulerar) så tycker jag det är passande).