5 bra skivor med gay musik

I ett tv-program för några år sedan var det en ung man som gillade indiepop som nyligen hade kommit ut som homosexuell. Han hade lite svårt för musiken som spelades på gayklubbarna. - När man kommer in så spelas Lena Ph, och när man går upp på andra våningen så spelar de en re-mix på samma Lena Ph-låt.
Men gay musik är mycket mer än schlager. Som skivorna nedan:

Marc Almond - Stories of Johnny
Tidigare i syntgruppen Soft Cell. Hans tidiga soloplattor är väldigt bra.
Bästa spår: Stories of Johnny

Hidden Cameras - Mississaugha Goddam
Denna kanadensiska grupp har kallat sin musik för gay church folk music.
Bästa spår: Music is my boyfriend

Magnetic Fields - 69 Lovesongs
Stephen Merrits koncepttrippelcd med sextionio stycken kärlekssånger har ofta ett queert perspektiv.
Bästa spår: When my boy goes down the street

Tom Robinson Band - Tom Robinson Band
Samling med singlar och sånt från bandet.
Bästa spår: Glad to be gay (som jag skriver mer om HÄR)

Le Tigre - This island
Le Tigres tredje och tyvärr sista album från 2004. Feministisk electro clash när den är som bäst.
Bästa spår: Nanny nanny boo boo

De 10 bästa David Bowie-tolkningarna

Idag uppnår David Bowie pensionsåldern. Jag har bara två album med Bowie i min skivsamling - Hunky Dory och Ziggy Stardust. Men de håller jag å andra sidan högt.

För att fira födelsedagsbarnet så kommer här en lista med tio bra Bowie-tolkningar:

Bauhaus - Ziggy Stardust
Passar bäst som följeslagare till den ännu bättre T. Rex-covern "Telegram Sam". Bägge finns på Swing the heartache. The BBC sessions (länken är emellertid till den svagare studioversionen).

Eater - Queen Bitch
Punk-bowie när det är som bäst.

Dana Gillespie - Andy Warhol

Seu Jorge - O Astronauta de Mármore
Jorges gjorde några för många såna här Bowie-covers på portugisiska. Men de är rätt charmiga.

Magnetic Fields - Heroes
En dyster, uttråkad version.

Nico - Heroes
Kompet kanske inte är så bra. Men sången - ni kan behålla era rena toner.

Nirvana - The Man Who Sold The World
Unplugged. Jag var rätt anti den här när det begav sej men den är faktiskt helt okej.

Raconteurs - It ain't easy
Sången som Brendan Bensons band gör är egentligen inte skriven av Bowie, men det är hans version på Ziggy Stardust som de utgår ifrån.

Brett Smiley - Kooks
Glam-bowie när det är som bäst.

M. Ward - Let's dance

I could make a career out of being blue/I could dress in black and read Camus

Mary Lou Lord: I don't wanna get over you

"That's a Magnetic Fields-song there".
Fån albumet City live sounds, en inspelning där Mary Lou Lord står och spelar gitarr och sjunger i tunnelbanan. Hon gör också wen bra cover på Bob Dylans "You're gonna make me lonesome when you go". Som, åtminstone i hennes version, passar bra ihop med "I don't wanna get over you".
Originalet är på 69 lovesongs

The book of love is long and boring, no one can lift the damn thing

"The Book of Love" med Magnetic Fields. Från 69 Love Songs.

Man ser oftare nuförtiden Peter Gabriels cover på den här än Magnetic Fields original. Jag har inget direkt emot Gabriel-versionen. Men Magnetic Fields är alltid Magnetic Fields. Och det är lite synd om covern överskuggar originalversionen som ändå är en bra bit bättre.

69 Love Songs är ett trippelalbum med, som namnet antyder, sextionio sånger. Som vrider och vänder på kärlekssången, dess teman och olika genrer. Den är bra.

Peter Straub skriver i LD Beghtols bok om skivan om "The Book of Love" att det är en romantisk sång som uttrycker sej i oromantiska vardagliga ord. Och att detta ger den styrka: "Anytime he uses the words 'anything' or 'nothing' it carries huge emotional freight. And when he says the Book of Love is boring, what he's really saying is: 'I want to hear that book read from the beginning to end.'"

Videon är en så kallad fanvideo av sifnaturen allthelovesongs som har som projekt att göra videor till alla de 69 sångerna på 69 Lovesongs.

Vänner och Fränder och nio andra svar

De rätta svaren då på torsdagens gissningslek:

1. Melanie - "The Good Guys"

2. The Triffids - "Life of crime"

I followed the tracks that you left behind
I followed the rail and the curve of your spine
And the grass still grows on the side of the road
Sun still burns
Rain still falls
Sin still burns little fiery holes
I hold on tight now to nothing at all
I believe you will lead me to a life of crime

Från albumet Born Sandy Devotional

3. Bright Eyes - "A Perfect Sonnet"
Vilket Kajsa så riktigt svarade.
(Har ni tänkt på att amerikanarna inte kan stava till sonett?)

4. Kung Tung - "Du är min korvkiosk"
Om denna klassiska kärlekssång har jag skrivit tidigare
Konung Johannes svarade rätt.

5. Bob Dylan - "Gates of Eden"
Nån gammal Dylan svarade Spiring. Just raderna "The motorcycle black Madonna two-wheeled gypsy queen" lär ha varit Allan Ginsbergs favoritdylanrader.

6. Nick Cave - "The Ship Song"
"Come sail your ships around me/And burn your bridges down/We make a little histoy, baby/Every time you come around"

7. Folk och Rackare - "Vänner och Fränder"
Spiring gav rätt svar. Sången är en gammal riddarballad och handlar om en ung kvinna som blir bortgift med en man hon inte älskar. Men hennes sjöfarande riktiga kärlek är på väg. Så honm skjuter upp bröllopsnatten genom att hålla festligheterna i gång "de drucko i dagar - de drucko i tre/men inte ville bruden åt sängarna se". Så när flickan "sprang uppå tå" så hade hon alltså festat i tre dygn. Vilket borde göra aktandet för böljorna de blå lite svårare. När hon väl kommit till skeppet så bjuder de henne på mjöd och vin.
Det finns flera berättelser från medeltiden nedtecknade där brudar på liknande sätt som i visan springer ifrån sina egna bröllop. Tyvärr utan att ha någon rik Roland att rymma till. Så de sprang ut i nåt fält i stället.

8. Tom Lehrer - "Smut"
(Raderna vart möjligen lite felciterade.) Sången finns på That was the year that was och kommer där efter "Folk Song Army" där Lehrer driver med de politiska folksångarna ("they may have won all the battles/but we had all the good songs"). Och inleder sången med orden "I do have a cause though - Obscenity." Paus. "I'm for it".

9. Marc Almond - "Ruby Red"
Johannes svarade detta. "Well it seems you have a heart/I saw it once so I know it's true/You let it out on Sundays when/You let it beat me black and blue"
På Mother Fist And Her Five Daughters. De gjorde en underbart kitschig video till den - shine a light onto this boy's bed.

10. Magnetic Fields "When my boy walks down the street".
Kajsa kunde även denna.
Jag har skrivit lite om detta spår och albumet 69 lovesongsHÄR.
Där nämner jag också LD Beghtols bok om skivan och det lexikon som finns däri:
"Hula-hulan säjs här vara en mystisk polynesisk dansupplevelse. Den som gör hula-hulan och de som betraktar henne kommer tillsammans överens om att danserskan blir det ting hennes rörelser symboliserar.
Hur pass mycket sanning det finns i detta vet jag inte. I alla fall säjs samma mystiska förvandlingen ske i sången när just världen själv gör hula-hulan. Och sen citeras Yeats."

Spiring fick alltså en sång rätt plus en artist.
Kajsa fick två sånger rätt.
Konungen fick två rätt. Sen kunde han visserligen också att det var Triffids. Men han får minus då han inye kunde Melanie.
Så Kajsa vann. Inget pris visserligen (men en förvånansvärt stor vinstskatt).

L som i Sånger

Boklesebloggen har kommit till L i lyriksöndagsskolan.

Tre frågor kring denna bokstav (översatta och något förkortade av mej):
1. I litteraturteorien lånar gärna från lingvistiken. En av dess förgrundsgestalter var Ferdinand de Saussure. Saussure menade att språket är arbiträrt och beroende av konventioner. Det finns inte något samband mellan de bokstäver eller de ljud ett ord är uppbyggt av och ordets betydelse. Det finns heller inget direkt samband mellan språk och verklighet.
Detta är en ganska grov förenkling av innehållet i de av lingvistiken inspirerade litteraturteorierna. Hur tänker du kring förhållandet mellan språk och verklighet?
"I'm just a great composer/(fyra handklappningar)/and not a violent man,/but I lost my composure/and I shot Ferdinand," heter det i Magnetic Fields-sången "The Death of Ferdinand de Saussure" (Om denna och lingvistisk strukturalistisk teori handlade mitt inlägg Umberto Eco om Ferdinand de Saussure och Magnetic Fields om Ferdinand de Saussure om. I kommentarerna hävdar Vixxtoria att det mest är littvetare som intresserar sej för de Saussure nuförtiden, medan språkvetarna har lämnat honom bakom sej) I den träffar sångens jag de Saussure "on a night like this". När de Saussure säjer att vi inte kan veta något om kärlek så skjuter berättaren den schweiziske språkforskaren. Det kan tyckas vara en överdriven reaktion på de språkkritiska idéerna.

2. Ordet lyrik kommer från det grekiska ordet lyros, eller lyre. Lyrikbegreppet var länge knutet till sångbar diktning. Det är först i modern tid som lyriken blivit förknippad med skriven dikt, men vi använder också ordet lyrik om sångtexter. Presentera en sångtext, som också fungerar när den läses.

"The Death of Ferdinand de Saussure" skulle fungera dåligt som dikt. Då till exempel handklappningarna är viktiga.
Sångtexten nedan av Nick Cave lämnade en klasskamrat till en av mina vänner in på engelskan på gymnasiet. Under eget namn. Hon fick en femma. Så den fungerade i alla fall den gången.

Ship Song

Come sail your ships around me
And burn your bridges down
We make a little history, baby
Every time you come around

Come loose your dogs upon me
And let your hair hang down
You are a little mystery to me
Every time you come around

We talk about it all night long
We define our moral ground
But when I crawl into your arms
Everything comes tumbling down

Come sail your ships around me
And burn your bridges down
We make a little history, baby
Every time you come around

Your face has fallen sad now
For you know the time is nigh
When I must remove your wings
And you, you must try to fly

Come sail your ships around me
And burn your bridges down
We make a little history, baby
Every time you come around

Come loose your dogs upon me
And let your hair hang down
You are a little mystery to me
Every time you call around

Nick Cave
Förstasingeln från albumet The Good Son.

3. Och så till den klassiska uppgiften: Presentera en dikt av en poet på L.
För att inte helt lämna sångtemat så tar vi inledningsdikten till Lorca-samlingen Sånger:

SJU JUNGRURS SÅNG
Teori om regnbågen

Här sjunger
jungfrur sju.

(På himlen en båge
av solnedgångsprover.)

Själ med sju stämmor:
sju jungfrur.

(I den vita luften
sju långa fåglar.)

Så förbleknar
jungfrur sju.

(Varför var de inte nio?
Varför var de inte tjugo?)

Floden för bort dem.
Ingen ser dem nu.

Federico García Lorca
övers. Lasse Söderberg

Magnetic Fields - Realism

Magnetic Fields senaste album Realism påminner redan till omslaget om deras förra Distortion. Där den innehöll distade instrument, från piano till elgitarr, så har Realism enbart akustiskt ackompanjemang. Men sångerna och albumens stuk påminner om varandra.

Redan innan 1999 års 69 Lovesongs så gjorde Magnetic Fields gärna temaplattor. En som utgick från flickpop, en annan från country. Liksom den senare ligger Realism egentligen rätt nära Magnetic Fields vanliga ljudbild. Live har Magnetic Fields spelat sångerna från Distortion utan distortion. Realisms sånger lär inte kräva samma omvandling.

Liksom den tidigare är det den märkliga sammanblandningen av ovanliga ljud som gör skivan intressant, om de nu här snarare utgår från 60-talsfolk än från Jesus & The Mary Chains.

Distortion och Realism spelar mot varandra på ett sätt så att det är nästan är att betrakta som ett dubbelalbum. Sett som sånt skulle man kunna rikta den vanliga lite lata kritiken att det hade blivit ett bättre enkelalbum. Nu tycker jag Realism är jämnare än den föregående. Även om den också saknar lika direkta sånger som Distortions "California Girls" eller "Please stop dancing". Men då skivan baa är strax över trettio minuter lång så har den egentligen inte råd med så pass många svaga spår som ändå finns där.

De bästa sångerna är de som på olika sätt går i närkamp med folkgenren. Det är den mesigare delen av folkmusiken som skivan utgår från. Stephin Merritt har i intervjuer jämfört soundet med Judy Collins. Collins gjorde en del bra musik men den kunde också låta enerverande käck. Det käcka hos folkmusiken tas upp i "We are having a Hootennany" där folkrörelsens sing-a-long-karaktär får en likhet med andra sekters "Come and take our personality quiz" sjungs det i andra versen.

Medan spår som "Better Things" och "Walk a lonely road" tar fram och lätt förskjuter folkpopens harmonier på ett intressant sätt.

Ibland blir det lite mycket pastisch av det hela. Realism har fått rätt dålig kritik, åtminstone i Sverige. Och visst skulle man kunna ge Merritt rådet från skivans "The Dada Polka": "Do something a little out of character, it won't kill you/Do something-anything-Do something true."

Men det är å andra sidan också en skiva som innehåller ett spår med titeln "The Dada Polka". Vilket är värt en del.

Realism är knappast en skiva som lär övertyga de som inte gillar Magnetic Fields. Och också de av oss som gör det kan kanske känna att Magnetic Fields börjar kännas alltmer som ett av Stephen Merritts sidoprojekt snarare än hans huvudgrupp. Fast Merritts många olika sidoprojekt är å andra sidan bra.

Man bör ha en viss tolerans för pastischer för att kunna uppskatta Realism. Men allt som allt är det en bra skiva.

"Walk a lonely road":

Åtta länkar en lördag

Fever av Brendan McCarthy
Förhandstitt med ett par sidor från den kommande miniserien där McCarthy gör Doktor Strange och Spindelmannen.

Tidigt en morgon...31
Ny sida med Rasmus Grans nätsfserie Early one morning in the forest är uppe. Med mej som medförfattare.

Grant Morrison om Batman Reborn
Intervju med den skotske serietidningsförfattaren om den kommande Läderlappenminiserien och fortsättningen på Batman & Robin.

Betty Boop - Minnie the Moochie
När jag i går efter maten bläddrade bland TV-kanalerna så dök denna märkliga Betty Boop upp. Med Cab Calloway som spöksäl sjungande Minnie the Moochie ("She had a dream about the King of Sweden/He gave her things that she was needin'"). Påminner om andra Boop som "Snow white" och "M. D." med de ständiga förvandlingarna. Skelett som dör och blir till spöken, glatt sjungande.

Success is counted sweetest av Emily Dickinson
Originalversion av den dikt som i tolkning av Erik Blomberg var Veckans Dikt här. Det är inlärningsuppgifter efter dikten men de kan man hoppa över (fast jag har funderat på att lägga till instuderingsuppgifter till inläggen här på Butter tar ordet).

Intervju med Stephin Merritt om Magnetic Fields nya album Realism
"'We did soft rock on I, hard rock on Distortion, and folk a la Judy Collins on Realism,' he says. 'They were conceived as a trio, but, particularly with Distortion and Realism, I thought of them as a pair.' The titles he had in mind at first were True and False, which got set aside when he couldn't figure which label applied to which album."

I know an old lady who swallowed a fly med Judy Collins på Mupparna
Från 1977.

Den Sjungande Detektiven: Ac-Cent-Tchu-Ate the Positive
Scen från Dennis Potters TV-serie.

Åtta länkar en lördag

The Miracle av Johnny Ryan
Den här fyrasidiga serien av Johnny Ryan hade jag först tänkt ha bland julaftonslänkarna (som var gjorda i förväg, publiceringen tidsinställd - jag satt inte och bloggade på julafton, det här inlägget är också gjort i förväg) men den kändes lite för obscen. Jag tycker oftast inte att Ryan är så mycket att hänga i granen, men när han går det där steget extra in i det motbjudande som här så kan han vara lite intressant.

69 Lovesongs Illustrerade
En sida, med rubriken How fucking romantic där sånger från Magnetic Fields 69 Lovesongs illustreras av serieskapare.

Matt Fraction om Avatar
"AVATAR is the BIRTH OF A NATION of film’s second century. It’s an epoch-launching masterwork that will be studied, referenced, copied, built upon, and thought of as the undeniable birthpoint of an artform’s modern era"

Tom Spurgeon intervjuar Sean T. Collins om Craig Thompsons Blankets
Första i en serie där Spurgeon intervjuar serietidningskritiker om en tecknad serie.

Jeet Heer om serieantologier

Tre dikter av Hai Zi
På bloggen Bokberget, så vitt jag förstår översatta av hon som har bloggen.

Not I (del 2)
Billie Whitelaw i en TV-version från 1973 av Becketts klassiska pjäs.

De tio bästa duetterna

Tio bra duetter, alfabetiskt enligt sångtitel:

Leadbelly och Josh White - I've a pretty flower

Jonathan Richman - The Neighbours

Stephen Merritt - Shall we sing a duett?
"But we only just met"
(Stephin Merrit är han med Magnetic Fields. Den här är från skivan Showtunes

Lydia Lunch och Rowland S. Howard - Some Velvet Morning
Lee Hazlewoods duetter med Nancy Sinatra var mycket udda. Men det krävs coverartister för att lyfta fram detta underliga och få det att bli märkligt och bra.

Einstürzende Neubauten med Meret Becker - Stella Maris

Lily May Ledford & Pete Seeger - Sugar Babe

Docenterna med Karin Wistrand - Söderns Ros
Från albumet med samma namn. Som är lite överproducerat men håller rätt bra.

The Kills - Wait
The Kills första platta var bra. Sen dess har det gått utför. Den här var/är bäst.

Nick Cave & The Bad Seeds - Weeping Song

The White Stripes - Well It's True That We Love One Another
Tre som sjunger så kanske inte tekniskt sett en duett. Förutom Jack och Meg White så sjunger Holly Golightly. Avslutar Elephant och den här listan.

Umberto Eco om Ferdinand de Saussure och Magnetic Fields om Ferdinand de Saussure

"För Ferdinand de Saussure liksom för hela den strukturalistiska lingvistiska traditionen är struktur ett system, a) i vilket varje värde framställs av positioner och differenser, och b) som uppträder endast när man jämför olika fenomen med varandra genom att återföra dem till samma relationssystem."
Umberto Eco i Den frånvarande strukturen

"I'm just a great composer/(fyra handklappningar)/and not a violent man,/but I lost my composure/and I shot Ferdinand,"
Ur "The Death of Ferdinand de Saussure" av Magnetic Fields

"För ögonblicket kan vi säga att det är fråga om ett kinetiskt-ikoniskt tecken, när ett barn pekar med högra handens pekfinger och låtsas att det är en pistol och rör tummen, som får föreställa avtryckaren (medan de låter gesten åtföljas av ett onomatopoetiskt tecken som föreställer knallen"..."barnet kan också framställa den genom att röra det böjda pekfingret som om det just rörde vid avtryckaren, medan de övriga fingrarna kramar den andra handen som när man griper om en gevärskolv. I detta fall imiteras inte pistolen och inte heller själva skjutandet. Skjutandet beskrivs meddelst ett åtbördstecken, som inte är något anat än en fysiskt närvarande del av den närvarande referenten (det är inte pistolen, utan handen som kramar denna. Gestens innebörd är just 'en hand som kramar en pistol')"
Umberto Eco något senare i Den frånvarande strukturen

(Det nedre stycket av Eco handlar inte om de Saussures teorier men man får anta att Stephen Merrits skjutande av Ferdinand i Magnetic Fields-sången står som en symbol (ursäkta: signifiant menar jag) för skjutandet av hela "den strukturalistiska lingvistiska traditionen" något som är lätt att sympatiera med när man läser Ecos introduktion till den semiotiska forskningen. "The Death of Ferdinand de Saussure" ligger på 69 Lovesongs, skiva 3. Videon är en så kallad fanvideo.)

Baby Jesus Dies At Dawn

Jag gjorde ett till sånt där 8track. Kallat Baby Jesus Dies At Dawn för att få med den där påskkänslan.
Magnetic Fields coverar en låt från en Truffaut-film, Marc Almond besjunger sin Mother Fist Lasairfiona di Chonaola går och fiskar och Nina Simone önskar döden på sin omgivning.
(Bilden är gjord av Renee French)
Glad påsk.

Butter Tar 8Tracks

Det nya muxtape typ.



eller LÄNK
Melanie, en Magnetic Fields-cover med Mary Lou Lord, låten som "Det finns inget mörker min dotter, mörker är stulet ljus", kommer från, all girl summer fun band och naturligtvis "I'm through with white girls": Lots of white girls trying to smurf like me.

Is that blood in my hair? / I don't care, I don't care, /What a fucking lovely day!

Jag har kommit fram till Li Po och hans samtida i Cyril Birchs Anthology of Chinese Literature. Vilket inte är så långt efter Han-Shan, men jag tog en paus.

Li Po är han som brukar få representera klassisk kinesisk poesi i antologier och kurslitteratur. Jag kan inte riktigt se på vilket sätt han skulle vara så självklart bättre än Wang Wei och Tu Fu från samma epok. Han är väl mest alltid med därför att han alltid varit med.

I alla fall. Den kinesiska poesin och det vackra vädret får mej att tänka på låten "What a fucking lovely day" från Stephin Merrits album Showtunes. Som du kan höra HÄR. (Videon är sammanställd från något som heter Hogfather, som jag tror är en Terry Pratchett-filmatisering. Terry Pratchett skriver humoristisk fantasy typ James Branch Cabell Light. Men videon kan ju ignoreras. Låten är väldigt kort.)

Stephen Merrit är ledare för flera bandprojekt förutom Magnetic Fields. Showtunes är dock inte direkt ett bandprojekt utan består av sånger ur tre föreställningar uppsatta av regissören Chen Shi-Zeng. Två byggda på gamla kinesiska pjäser och en på H. C. Andersens sagor. "What a fucking..." kommer från pjäsen The Orphan of Zhao skriven under den mongolstyrda Yuan-dynastin, eller som Li Po, Tu Fu och Wang Wei skulle säja: FRAMTIDEN (man föreställer sej dessa kinesiska poesier föreställa sej folket under Yuan, det vill säja ungefärligen 1300-talet flygandes omkring i sina Jetpacks).
Det finns två Yuan-pjäser med i Birchs antologi. Dock inte The Orphan of Zhao. Som en gång översatts av Voltaire. Den andra volymen i serien har några sånger av pjäser av Kuan Han-ch'ing som såvitt jag förstår är den som ansetts ha skrivit pjäsen (de olika transkriberingarna är lite förvirrande).

Merrit-fans brukar inte vara så förtjusta i Showtunes. Och om man ser det som ett album håller det kanske inte riktigt. Sångerna från de tre föreställningarna har blandats men det märks att de är från olika ställen. Spåren från de två kinesiska pjäserna är bäst men det finns ett par bra även från Andersen-pjäsen.
Om man inte ser det som en album utan en samling sånger så finns det ett tiotal väldigt bra nummer. Förutom "What a fucking...", en låt man skulle kunna föreställa sej Kung Ubu sjunga efter någon av sina massakrar, är den bästa "Sorry, wrong show".

Whole new kinds of weather

Bokförlaget Continuum har en bokserie vid namn 33 1/3. Som handlar om klassiska album. L.D. Beghtol har skrivit boken om Magnetic Fields 69 Lovesongs.

Alla låtarna på skivan får en liten passage vardera. Sen ingår också ordlista med oumbärliga termer som prowesslessnesslessness, unboyfriendable och Ferdinand de Saussure.

Den av de termer i ordlistan, kallad "all his little words" efter en av låtarna på skivan, som tagits från låten "When my boy walks down the street" är Hula-Hula som i raden "the whole world does the hula-hula when my boy walks down the street". Hula-hulan säjs här vara en mystisk polynesisk dansupplevelse. Den som gör hula-hulan och de som betraktar henne kommer tillsammans överens om att danserskan blir det ting hennes rörelser symboliserar.
Hur pass mycket sanning det finns i detta vet jag inte. I alla fall säjs samma mystiska förvandlingen ske i sången när just världen själv gör hula-hulan. Och sen citeras Yeats.

69 Lovesongs är en konceptskiva, en trippel-cd med 69 olika och nästan lika många olika sorters kärlekssånger. Om "When my boy..." säjs i Beghtols bok också att den försöker bräcka Cole Porters "You're the top" i staplandet avb superlativer på varandra.

Sången har en slags karnevalisk absurd känsla, en glädjens lovsång som passar bra en flanörvänlig dag som denna.

Duett med stol

Magnetic Fields Wi´ Nae Wee Bairn Ye´ll Me Beget och Two Magicians

Magnetic Fields 69 Lovesongs från 1999 är ett trippelalbum med sextionio kärlekslåtar (även om en del av sångerna, såsom Punk Love, är kärlekslåtar endast enligt en mycket generös definition.)

Som konceptalbum kan 69 Lovesongs på ett sätt tyckas vara rätt vagt. Kärlek som tema är ju ändå gemensamt för en stor del av populärmusiken. Men konceptet handlar om olika sorters kärlekslåtar och blir därmed en undersökning av popmusiken och vissa av dess beståndsdelar.

En del av spåren anknyter till olika genrer, såsom Magnetic Fields gjort tidigare i country- och flickpopspastischalbum. Andra vrider på metaforer vanliga inom popmusiken och (den för Magnetic Fields ledarfigur Stephen Merrit minst lika viktiga musikaltraditionen).

Wi´ Nae Wee Bairn Ye´ll Me Beget är som namnet nog antyder en hommage till/parodi av folkmusikens ballader och deras ofta nonsensaktiga omkväden. Men texten utgår också från en bestämd engelsk ballad.

Two Magicians (ibland Twa Magicians):



(här med A. L. Lloyd)

Twa Magicians handlar om en trollkunnig smed som kurtiserar en likaledes trollkunnig kvinna. Kvinnan förvandlar sej till en duva, smeden till en annan fågel. Kvinnan blir en hingst; smeden en sadel och så vidare.

Liknande förvandlingsberättelser finns i många kulturer.

Magnetic Fields ändrar på ordningsföljden mellan mannens och kvinnans rader och därmed på maktpositionen. Där kvinnan börjar och mannen följer i den gamla balladen så måste mannen, trots liknande mål, göra första draget i Magnetic Fields-låten.

I Wi´ Nae Wee Bairn Ye´ll Me Beget förvandlar mannen sej till en näktergal för att som han sjunger värma hennes hjärta. Hon blir till ett tröskverk och sliter honom itu.
Han blir till en vampyr, hon till ett kors. Sen stegras förvandlingarna. Att bli en vätebomb tjänar lika lite till som att bli en supernova, för att bränna upp allting.

Till slut förvandlar sej sångaren till Gud så att hon ska komma till honom men sångerskan vägrar helt enkelt att tro på honom och till skillnad från smeden i Two Magicians får han se sej besegrad.'

Two Magicians har spelats in av flera artister. Såsom Steeleye Span.

35 år i album

Samma meme som filmerna fast med Lpar Underligt nog verkar det inte cirkulera samma variant fast med böcker.

1974 Clannad- Clannad 2
Clannad gav bara ut en bra skiva men den är desto bättre.

1975 Alan Stivell- e dulenn
En uppföljare till 1970 års Olympiaplatta. Idag kan man få för sej att man är alternativ när man lyssnar på Stivell men skivorna sålde i miljontals exemplar.

1976 Carin Kjellman Ulf Gruvberg- Folk och Rackare
Slår i ett par låtar låtar över i hemslöjdmode men när resten innehåller sånt som Ack hör du lille Erik så kan man stå ut med det.

1977 Perelaar- de Perelaar
Nyligen kom en samling kallad Rare Dutch Folk ut där ett spår med Perelaar ingår. Och Rare är väl minst sagt ordet. Troligtvis obskyraste albumet på denna lista men också ett av de bästa. Ut och köp.

1978 The Residents- Duck Stab
Residents behöver knappast någon presentation.

1979 The Specials
Är det bra är det väl ska.

1980 Slapp Happy- Acnalbasac noom (inspelad 73, släppt 1980)
Skivbolaget krävde en ominspelning av skivan efter att ha hört denna version. Den Casablanca Moon som släpptes är inte direkt dålig men låter som mycket annat.

1981 The Birthday Party- Prayers on fire
Den jämnaste av Birthday Partys plattor

1982 Dexy's Midnight Runners- "Too-Rye-Ay"
Kritiker tenderar ser ner på den här som kommersiell. Och snickarbyxig. Kritiker tenderar ha fel.

1983 Billy Bragg- Life's a riot with spy vs spy
Orange.

1984 Leonard Cohen- Various Positions
Cohens sista riktigt bra.

1985 Tom Waits- Rain Dogs

1986 The Triffids- Born Sandy Devotional
Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat.

1987 Einstürzende Neubauten- Fünf auf nach oben offenen richterskala
Neubautens bästa. Morning Dew bästa covern någonsin.

1988 Nick Cave & The Bad Seeds- Tender Prey

1989 Agnes Buen Garnås & Jan Garbarek- Rosensfole
Medeltida jazzindustri - eller nåt.

1990 Nick Cave & The Bad Seeds- The Good Son
Visserligen första Cave som inte är bättre än föregångaren men då är ju föregångaren Tender

1991 Thåström- Xplodera mig 2000
Tommy Steele.

1992 Tom Waits- Bone Machine
Kanske lite överproduceradmen inte så farligt som senare skivor.

1993 Diamanda Galas- vena cava
Nästintill omöjlig att lyssna på. Ett mästerverk.

1994 Nick Cave & The Bad Seeds- Let Love in
Nick Caves comeback.

1995 Max Book- Istomen
Sveriges främste.

1996 Einstürzende Neubauten- Ende Neu
Neubauten har hållit en förvånansvärt stadig kvalité under åren.
If you want me you can find me in the garden

1997 Bob Dylan- Time Out of Mind
Vilket väl är mer än man kan säja om herr Bob.

1998 Cat Power- Moon Pix
Kanske inte den bästa catpowern men Say och Moonshiner kan mäta sej med de bästa.

1999 Magnetic Fields- 69 Love Songs
Some fall in love. I shatter.

2000 Einstürzende Neubauten- Silence is Sexy
Allt jag vill se är en total solförmörkelse.

2001 The White Stripes- White Blood Cells
På en "humor"sajt kallad Things white people like så står White Stripes med. Alla vita har nån gång tyckt att White Stripes är coola. Nåja.

2002 Adam Green
Adam Green har misslyckats med att leva upp till den här skivan såsom Sverige har misslyckats i Beijing.

2003 u. n. p. o. c. - fifth column

2004 Danger Mouse- Grey Album
Det är något visst med olaglig musik.

2005 Cocorosie- Noah's Ark
Det är Armagiddeon dags.

2006 The Knife- Silent Shout
I allt väsentligt en bluesplatta.

2007 Bonde do role- With lazers
Fler album skulle innehålla kazooer.

2008 Magnetic Fields- Distortion
Shitfaced they are all undressing.

Love was a trucker's hand

I LD Beghtols bok om Magnetic Fields 69 Lovesongs gör Elizabeth Zimmer jämförelsen- i avsnittet om låten "If you don't cry"- att skivan är som om Cole Porter Tom Lehrer och Daniel Johnston hade gått samman.