10 bra kärleksromaner

Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló 
En man faller tillbaka i tiden och möter en kvinna han som ung kommer att inleda ett förhållande med. En melankolisk spansk kort roman från 2003.

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson
En vacker och sorglig berättelse. En av Slas bästa.

Historiens förfärande skönhet av Viivi Luik

Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg
"En berättelse om kärlek. Det är till slut det enda som det återstår att prata om. Det är så jag tänker. Allt annat blir meningslösa stavelser, garderingar, skydd. Undanflykter."

Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle

Vårens höst av Pa Chin 
"På vägen än talade jag med henne, än tänkte jag för mig själv, denna flicka var verkligen underlig, hon älskade att dricka vin som liknade blod, och hon älskade att se Greta Garbos filmer."
Också i kinesiska romaner från 30-talet så går ungdomar omkring och har ångest och är förälskade. 

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Lite lång. Det hade varit bra med en förkortad version.

Vid Grand Central station där satt jag och grät av Elizabeth Smart
Vackert skriven bok med en vacker titel

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Svensk 1910-talsroman när den är som bäst.

Dagarnas skum av Boris Vian
I centrum av denna absurda roman (där en man ägnar hela sitt liv åt att samla på Jean-Sol Partres skrifter, en kock lagar de märkligaste av recept) finns en övertygande kärlekshistoria. 
"Hörnen i rummet mildrades och rundades av under musikens inverkan. Colin och Chloé vilade nu i mitten av en sfär.
  'Vad var det?' frågade Chloé.
  'Det var The Mood to be Wooed', sa Colin.
  'Det var det jag kände', sa Chloé." 

Historiens skönhet

I dag är det då Estlands nationaldag. Jag känner till fler författare från Estland än från Saint Lucia men jag skulle nog ha svårt att få ihoppa en estnisk 5 bra böcker-lista. Kanske om Jaan Kross inte vore så tråkig.

Den bästa baltiska bok jag läst är Historiens förfärande skönhet av Viivi Luik. Den kom ut 1991 och handlar om året 1968.

Den estniska titeln betyder egentligen bara Historiens skönhet men förläggaren eller förlaget ville väl få en att tänka på Milan Kundera. Som var poppis på den tiden.
Men även om romanen utspelar sej under samma tid som Varats olidliga lätthet så är den inte särskilt lik den.

Ilmar Laaban - Skrifter

Idag är det Estlands nationaldag. Vilket väl kan vara en lika bra anledning som någon annan att ta upp Ilmar Laaban och förlaget kaleidoskops utgåva av han skrifter.
Laaban föddes i Estland 1921 men flydde i tjugoårsåldern till Sverige. Han verkade i Sverige som poet, kritiker och översättare. Ilmar Laabans Skrifter I -V kom ut 1988 och var uppdelad i ämnesområden. Poesi, med urval ur Laabans lyrik och översättningar; Om litteratur, med artiklar från dagspress och tidskrifter; Om konst, med artiklar och katalogtexter; Om musik, mest med artiklar från tidskriften Nutida musik. Samt ett appendix.

Artiklarna och dikterna är alla rätt strikt i de modernistiska och avantgardistiska traditionerna. Merparten av texterna är från 40- och 50-talet när denna del av konsten och litteraturen fortfarande hade en viss kraft i sej. Det finns andra intressanta traditioner från samma tid men ingen tvingar en att läsa enbart Laaban. En viss specialisering kan en författare få unna sej.

Särskilt om han skriver så pass bra som Laaban här gör. Litteraturartiklarna tar upp ett stort antal intressanta författarskap med en fokus på surrealismen. Inte bara Breton och de utan även de östeuropeiska surreal- och futuristerna. Men också om senare författare som Öyvind Fahlström och LeRoi Jones skriver Laaban insiktsfullt.

Samma gäller delarna om konst och musik. Även här finns en liknande inriktning - artiklarna om den estniska konsten är mycket intressanta (det billiga utförandet förlorar just den volymen på, det finns illustrationer men små och svart-vita). Att det skrivs om en del författare i Om konst och vice versa lär knappast förvåna, men Laaban skriver också om konstnären Marcel Duchamps musik.

Anknytningen till andra konstformer finns i flera av musikartiklarna (liksom i de andra häftena) vilket gör att de blir en intressant läsning även för dem som liksom jag kanske inte lyssnar på så mycket av den slags musik som han skriver (Schönberg, Karl-Erik Welin och sånt, men också en artikel om Thore Skogman.)

Den bästa av böckerna är nog ändå Poesi, där dels Laabans egna dikter finns med men där största utrymmet ges åt hans översättningar. Laabanms egna poesi kan ibland kännas lite surrealistiskt styltig framförallt så här bredvid de poeter han översatt. René Char och Alfred Jarry. Paul Eluard och Paul Celan.
Förra veckan hade jag en av översättningarna i volymen som Veckans dikt här - den estniska poeten Viivi Luik (hennes roman Historiens förfärande skönhet är också läsvärd). En annan estnisk poet, Marie Under, får störst utrymme med femton dikter (alla från samma diktsamling). Annars får de andra poeterna bara en till ett par dikter. Vilket ger volymen karaktär av antologi. En diktantologi med utmärkt surrealistiska och off-surrealistisk poesi.

Såna här böcker brukar glömmas bort så fort de fått sina få recensioner. Men egentligen är böckerna knappast mindre aktuella än när de gavs ut 1988. Texterna var inte direkt nya då heller och det mesta har hållit för tidens tand. Det finns ett och annat som man kan invända emot i dem, varav det mesta hör ihop med Laabans rätt ortodoxa modernism (såsom hans avfärdande av Eluards politiska dikter), men jag läser ofta i dem.

Veckans dikt

ALLA GÅR MED UR PÅ VRISTEN. Av sekunder
skoltimmen består och ödet likaså.
Fingrars spår på glaset, siffrorna inunder -
tanken på dem, varför skrämmer den mig så?

Ännu en försenad dag, jag ser på klockan,
men dess glas är matt och saknar glans,
som om bara skrovlig is där fanns.
Och jag rycker till, tar av mig klockan.

Och boettens yta lutar, visarn strävar
runt, kort tiden är och lång historien,
skral är synen, huden slät på kinden än,
längs århundradet med fuktig hand jag trevar.

Viivi Luik
(övers. Ilmar Laaban)