10 bra skräckromaner

Idag den 31a oktober firar de Halloween i Staterna. Vilket vi firar med denna lista.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Ajvide är den mest framgångsrike svenske skräckförfattaren. Åtminstone försäljningsmässigt (Herr Arnes penningar och Nils Karlsson Pyssling sålde också bra på sin tid). Det här är en skärgårdsskildring med en nypa The Wicker Man. Med underlig utomvärldslig undervattensarkitektur och GB-glassgubbar.

William Hope Hodgson - Huset vid avgrunden
Märklig roman från början av 1900-talet. Som i många böcker i genren så har huvudpersonen efterlämnat en dagbok. Där han skriver om hur en del av hans hus ligger i en annan dimension med grisliknande varelser och onämnbara landskap. På svenska utgiven i Kalla kårar - en serie billighetspocket med kitschigaste möjliga omslag. En av deras antologier innehöll noveller av Hodgson och Franz Kafka.

Stephen King - Maratonmarschen
Lite tunnare än de flesta King. Och en bra bit bättre. Om en framtid där man varje år har ett maratonlopp med hundra deltagare. Den siste överlevande vinner.

Doris Lessing - Det femte barnet
Ben är inte riktigt som andra barn.

Ira Levin - Rosemarys baby
"En svans! Hans knoppande horn!"

Kim Newman - Anno Dracula

Mary Shelley - Frankenstein
Skräcklitteraturens fader/moder/mad scientist creator.

Robert Louis Stevenson - Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Första gången jag läste den här så satt jag på pågatåget och en av mina kursare satte sej framför mej och frågade vad jag läste. När jag visade henne boken så fnös hon till. En inte så ovanlig reaktion på skräcklitteratur. Fast man tycker att just den här borde räknas till den seriösa litteraturen.

Theodore Sturgeon - Some of your blood
Mycket skräck är övernaturlig och har monster och sånt. Den här är lite närmare verkligheten. Berättaren är en psykolog som får en ung patient med en hemlighet (som tyvärr bokens namn avslöjar - kan man sätta spoilervarning på en boktitel?).

John Wyndham - Vidundret vaknar
Roman Wyndham skrev efter den mer kända Triffidernas uppror. Om Triffidernas uppror är en trashigare variant av Världarnas krig så är Vidundret vaknar som en pulp-version på Triffidernas uppror. Om havsodjur och civilisationens undergång.

(Repris från 2011)

Andra skräcklistor:
10 bra skräckfilmer
10 bra skräcknoveller
10 bra skräcksånger

Triffidernas uppror av John Wyndham

"Om en dag som man faktiskt vet är onsdag börjar med att låta som en söndag, då är det någonting allvarligt på tok någonstans".
Så börjar John Wyndhams roman Triffidernas uppror (övers. Sven Elmgren). Berättaren vaknar upp på ett sjukhus. Alla andra har blivit blinda av ett meteorregn som han inte kunnat se då hans ögon är bandagerade. Han tar av sej bandagen och ger sej ut i London där han räddar en seende kvinna som tagits som ledsagare av en av de plötsligt blinda - de slår följe. Senare kommer de i kontakt med en grupp andra seende som vill bygga upp världen igen. Tyvärr finns det Triffider, gående giftiga och som det visar sej halvintelligenta växter som nu blir ett problem.

Triffiderna är inte, som det ibland heter i beskrivningar av romanens handling, komna från frön från rymden. Utan kommer från civilisationens utkanter. De är på så sätt vildmarken som tar över och tar tillbaka det rum som människorna besegrat.

De är ett narrativt grädde på undergångsmoset. Redan massblindheten skulle kunnat räcka för att göra tillvaronför våra hjältar hotfull. Men ibland kan en bok må bra av lite monster. Och de suggestivt skildrade vandrande plantorna är en förklaring till bokens popularitet.

Wyndham utnyttjar de rätt sparsamt. Även om vi får en beskrivning av triffiderna tidigt i romanen så dröjer det innan den första attackerar. Sen får de stå som den yttre faran i boken.

En intressant person i boken är hjältinnan. Som visserligen blir räddad av hjälten när de först möts och på andra sätt spelar den vanliga kvinnorollen i äventyrsromaner. Men som ändå får ett i såna här sammanhang lite ovanligt förflutet. Hon är författare till en skandalbok och missar meteorregnet för att hon är för bakfull efter en fest. Här finns åtminstone en antydan till försök till en nyansering av damsel in distress-rollen. Wyndham har skrivit andra verk som tar upp könsroller mer kritiskt (som kortromanen Consider her ways).

Till skilnad från till exempel José Saramagos Blindheten så skildras händelseförloppet nästan uteslutande ur perspektivet av dem som inte drabbats av blindheten. Berättaren avfärdar i förbigående tanken om att man kanske skulle försöka rädda de drabbade.
Jan Myrdal har skrivit att romanen beskriver utrotandet av undermänniskor som ett äventyr, ett scouting for boys (i Mexico och Skriftställning 13). Vilket kanske är en väl stark läsning. Hjältarna ägnar sej inte åt något aktivt massdödande. Det förekommer ett läger för blinda mot slutet av romanen.

Wyndhams roman kom ut 1951 med den engelska titeln Day of the Triffids. Efter att först ha gått som följetong kallad Revolt of the Triffids. Den är på flera sätt en väldigt engelsk roman. Och den brittiska sf-genren brukar säjas vara mer katastrofinriktad med J.G. Ballard och andra.
I den undergenren är Triffidernas uppror en given klassiker.

Den är dock inte den första romanen med monster och ett ödelagt London. Triffid är i romanen ett av många namn som tidningarna ger den nya växten. Ett annat är tripod. Som maskinerna i H. G. Wells Världarnas krig heter. Triffidernas uppror har fler likheter med Wells roman. Men triffiderna kommer inte från någon annan värld.
Och inget förkylningsvirus kan rädda imperiet.

(Först publicerad den 8:e dec. 2009. Också som del av Week of the Triffids. En temavecka om John Wyndham och hans triffider och om bandet The Triffids. I dag blir det bara en tidig tuesday of the Triffids. Men en sammanfattning med länkar av veckan finns HÄR)

10 bra skräckromaner

Idag den 31a oktober firar de Halloween i Staterna. Vilket vi firar med denna lista.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Ajvide är den mest framgångsrike svenske skräckförfattaren. Åtminstone försäljningsmässigt (Herr Arnes penningar och Inferno sålde också bra på sin tid). Det här är en skärgårdsskildring med en nypa The Wicker Man. Med underlig utomvärldslig undervattensarkitektur och GB-glassgubbar.

William Hope Hodgson - Huset vid avgrunden
Märklig roman från början av 1900-talet. Som i många böcker i genren så har huvudpersonen efterlämnat en dagbok. Där han skriver om hur en del av hans hus ligger i en annan dimension med grisliknande varelser och onämnbara landskap. På svenska utgiven i Kalla kårar - en serie billighetspocket med kitschigaste möjliga omslag. En av deras antologier innehöll noveller av Hodgson och Franz Kafka.

Stephen King - Maratonmarschen
Lite tunnare än de flesta King. Och en bra bit bättre. Om en framtid där man varje år har ett maratonlopp med hundra deltagare. Den siste överlevande vinner.

Doris Lessing - Det femte barnet
Ben är inte riktigt som andra barn.

Ira Levin - Rosemarys baby
"En svans! Hans knoppande horn!"

Kim Newman - Anno Dracula

Mary Shelley - Frankenstein
Skräcklitteraturens fader/moder/mad scientist creator.

Robert Louis Stevenson - Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Första gången jag läste den här så satt jag på pågatåget och en av mina kursare satte sej framför mej och frågade vad jag läste. När jag visade henne boken så fnös hon till. En inte så ovanlig reaktion på skräcklitteratur. Fast man tycker att just den här borde räknas till den seriösa litteraturen.

Theodore Sturgeon - Some of your blood
Mycket skräck är övernaturlig och har monster och sånt. Den här är lite närmare verkligheten. Berättaren är en psykolog som får en ung patient med en hemlighet (som tyvärr bokens namn avslöjar - kan man sätta spoilervarning på en boktitel?).

John Wyndham - Vidundret vaknar
Roman Wyndham skrev efter den mer kända Triffidernas uppror. Om Triffidernas uppror är en trashigare variant av Världarnas krig så är Vidundret vaknar som en pulp-version på Triffidernas uppror. Om havsodjur och civilisationens undergång.

Alla namnen av José Saramago

Han skulle just till att somna när han kom att tänka på anteckningsblocket som han hade skildrat de första stegen av sitt sökande i. Jag skriver i morgon, sade han, men det här nya behovet var nästan lika trängande som behovet att äta, därför gick han och hämtade blocket. Och sedan, sittande i sängen med morgonrocken på, pyjamasskjortan knäppt upp till halsen och det varma täcket om sig, fortsatte han sin redogörelse från den punkt där den hade slutat[...] Med feberns hjälp skrev han vidare till långt in på natten.

Det är Portugals nationaldag. Men det blir ingen lista med tio bra portugisiska böcker. Då jag, så vitt jag kan påminna mej, bara har läst två författare från Portugal (portugisiskspråkiga har jag läst lite fler) - Antonio Lobo Antunes och José Saramago. I och för sej har jag säkert läst tio styckna av deras tillsammans.

Jag har lite svårt att hålla isär Antunes-romanerna. Och komma ihåg vilken som är vilken. Med dess berättelser och berättarröster som går in i varandra. Det brukar ibland också säjas om Antunes som man förr sa om Olle Hedberg - att han hela tiden skriver samma roman (det är emellertid sällan jämförelsen med Hedberg görs, Hedberg bör annars på sin tid ha tilltalat ungefär samma skikt av befolkningen som Antunes gör idag). Vilket väl inte är riktigt sant.

Också Saramagos böcker påminner på ett sätt om varandra. Hans användande av långa meningar, uppdelade av kommatecken, återkommer i de flesta av hans böcker som jag har läst.

Men i en bok som Alla namnen får detta stilistiska grepp en annan verkan än i Saramagos Trifidernas uppror-hommage Blindheten.

Romanen handlar om en tjänsteman som för in personuppgifter i ett kartotek.

De långa meningarna som trött men noggrant skildrar hans vardag för in läsaren i hans monotona existens. Men det är ändå en spännande bok (och spänningen ligger mycket i språket) också innan vår hjälte en dag bryter mot reglerna och tar med sej ett kort ur registret hem. En kvinnas kort.

Citerat från veckans läsning (not till inlägget om Triffidernas uppror)

"Undergången förekom i en hel rad sf-texter. Den tycktes intressant som en framtida 'Robinson Crusoe' eller 'Den hemlighetsfulla ön'. En förevändning för ett överlevnadskäckt scouting for boys. Stora boys.
Bäst minns jag John Wyndhams triffider[...]hur jag då för trettio år sedan förvånades över den underhållningssjälvklarhet med vilken Wyndham fick läsaren att acceptera att det var likasågott att den stora blinda folkmajoriteten drog sig undan för att självdö[...]Det var en trevlig världsundergång. Och Wyndham fick mig att förstå hur lätt det är att bli arisk nyodlare i öster eller brittisk kolonialherre i Indien eller rysk helikopterpilot i Afghanistan. Utrotning är kul. Och nog tror jag att olika imperier kommer att fortsätta folkutrotning min tid ut med samma självklara tillfredsställelse som Wyndhams hjälte när han kör ut ur romanen mot framtiden efter att ha lämnat ännu en grupp medtävlare åt triffidförintelse."
Jan Myrdal 1982
ur "Alltså går människans värld under" i Den trettonde

När jag skrev om John Wyndhams Triffidernas uppror så nämnde jag att Myrdal hade skrivit om romanen i sin bok om Mexico. Där är avsnittet lite kortare än det här som jag snubblade på häromdagen när jag bläddrade i de olika Skriftställning-volymerna. "Scouting for boys" får i den senare versionen beskriva Triffidernas uppror, medan det här gäller andra sf-texter om tiden efter katastrofen.

Mer Triffider

Det har nyligen gjorts en ny TV-version av John Wyndhams roman Triffidernas uppror. Den gick under mellandagarna i Storbrittanien.

På recensioner och artiklar om serien så verkar de spela upp aspekten där triffiderna i romanen är ett billigt bränsle. Fast nu också med genmodifiering. Triffoil är ett klatschigt namn.

Eddie Izzard spelar en av ledarna av de kvarblivande seende efter att de flesta blivit blinda. Hans karaktär verkar ha fått en hel del från en del liknande figurer i Stephen Kings Pestens tid.

Att de lånar från efter-katastrofen-skildringar gjorde senare än Day of the Triffids är väl bara smart. Men just Izzard ser jag ändå som en av flera anledningar till att jag nog inte kommer att se serien. Izzards stand-up är ofta rolig men hans så kallade skådespelande bör man undvika. Att han fått en så pass stor roll bådar illa för serien. Brandon från Beverly Hills är också med.

Och jag lyssnade nyligen på ex-triffiden David McCombs soloplatta Love of will som kanske fick lite snålt omnämnande på min Guide till The Triffids skivor.

Det höll bättre än jag hade trott. Med höjdpunkter som den agnostiska hymnen "The Lord burns every clue" eller den själförhärligande "Day of my ascension".

I de två finns ett religiöst tema men här tänjer McComb även ut den ofta lite koketta outsideraspekten i singer/songwriter-genrens texter tills den inte längre framstår som särskilt trivsam.

Som i dessa strofer från sången "Deep in a dream" (annars ett av de svagare spåren på albumet):

"What scares me to death, baby
is that you can see through me
And if you can do that baby
what good are you to me"

Week of the Triffids - sammanfattning

En triffidvecka har som bekant åtta dagar. Men nu är den över. En sammanfattning av inläggen under temaveckan:

Om TheTriffids, musikgruppen:

Om den remixade utgåvan av Treeless Plain, debutalbumet

Om Born Sandy Devotional
Andra fullängdaren och Triffids bästa.

Din guide till Triffids-skivorna

De tio bästa sångerna med The Triffids
Två till föreslås i kommentarerna. Och "Life of crime" borde kanske varit med.


Om Triffidernas uppror, boken och adaptioner:

Om romanen Triffidernas uppror

Om några andra intressanta verk av John Wyndham

Om TV-serien från 1981

Om filmen 28 dagar senare och hur den påverkats av Triffidernas uppror


Om bägge Triffiderna:

Länkar till tidigare inlägg på Butter tar ordet

Fyra triffidslänkar en lördag


Fler länkar:

Ingrids boktankar om Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten
I inlägget om De Geers nya nämner Ingrids boktankar att De Geer tar upp Wyndhams roman och citerar ur passagen i fråga.

Day of the Triffids 1962
Copyrighten för Steve Sekelys film har gått ut. Du kan se hela här. Bilden är väl kanske inte så bra.

Day of the Triffids 1981
Spellista med hela den gamla BBC-serien på youtube.

The Day of the Triffids 2009
Intervju med Eddie Izzard om BBCs nya adaption av boken som kommer att visas på engelsk TV i slutet av december.

Days of the Triffids av Wilson Neate
Artikel som täcker Triffids karriär.

Triffids on the beach
Holländsk, men engelskspråkig, blogg om The Triffids. Mer triffidscentrerat i de tidiga inläggen.

Andra verk av John Wyndham

Triffidernas uppror var inte John Wyndhams första roman, men den första han gav ut under namnet John Wyndham. Han föddes 1903 och dog 1969. När han slog igenom med Triffidernas uppror 1951 var han alltså 48 år.

The Kraken Wakes(1953), på svenska Vidundret vaknar, hör liksom Triffidernas uppror till de av Wyndhams böcker som Brian Aldiss beskrev som "cosy disasters". Den har stora likheter med den föregående romanen. Liksom den är den starkt inspirerad av H. G. Wells Världarnas krig. Men den främsta förebilden är på många sätt Triffidernas uppror. Det är tydligt att han försökte upprepa succén.
Det är en roman med lite mindre undertext än Triffiderna. Men om den inte riktigt har lika många möjliga läsningar som Triffidernas uppror så är den ändå en underhållande bok. Om Triffidernas uppror är en trashigare variant av Världarnas krig så är Vidundret vaknar något av en pulp-version av Triffidernas uppror.
Den kvinnliga hjälten i Vidundret vaknar påminner mycket om hon i den föregående boken, men tillåts också vara lite mer aktiv även om det är ur mannens perspektiv boken berättas.

"Consider her ways", en långnovell från 1956, tar upp könsroller på ett mer direkt sätt. En kvinna från 50-talets England vaknar upp i en framtid där männen försvunnit. Denna värld befolkad enbart av kvinnor är uppbyggd i kaster som ett myrsamhälle. Novellen beskriver visserligen detta samhälle som en dystopi, men i diskussioner mellan huvudpersonen och en företrädare för det nya samhället kritiseras könsrollerna och den romantiska kärleken i 1950-talets England. Temat med ett samhälle enbart befolkat av kvinnor har sen använts många gånger senare, som i James Tiptree jr.s "Houston, Houston, var är du?" som har vissa likheter med Wyndhams novell. Wyndhams novell var heller inte först med idén men var en av de första som gjorde något intressant med den.

Chrysalids (Den stora hemsökelsen) från 1955 är en annan bok som behandlar ett efteråt vanligt ämne. Framtiden som medeltid.
Efter en katastrof så har man i framtiden skapat ett samhälle där alla nya tekniker är förbjudna och alla avvikelser från den genetiska normen ses som hädelser. Berättaren blir vän med en flicka med sex tår på ena foten. Något som hon måst dölja. Boken är bäst i början när det här samhället och vänskapen mellan de två barnen beskrivs. Sen blir det telepati och sånt, vilket är lite synd.
Novellen "Wheel" var första fröet till romanen. Den är väldigt bra. (Jefferson's Airplanes låt "Crown of Creation" är påverkad av romanen.)

Triffidernas uppror är inte den enda av Wyndhams böcker som det gjorts TV och film av. Två Wyndham jag inte läst har jag stött på i andra versioner.

Filmversionen av The Midwich Cuckoos - The Village of the Damned har med sina blonda otäcka barn fått en plats i den amerikanska populärkulturen. Jag såg parodier på och hommager till filmen långt innan filmen själv. Bland annat en Saturday Night Live-sketch.

Romanen Chocky om en pojke vars låtsaskompis är ett rymdväsen blev TV-serie och gick även på svensk TV. Jag minns mest förtexterna.

28 dagar senare och Triffidernas uppror

Början på Triffidernas uppror, där huvudpersonen vaknar upp på ett sjukhus och finner världen förändrad, har allyderats på och använts som devis i många senare verk. Ett tydligt exempel är 28 dagar senare av Danny Boyle.

Protagonisten i den filmen vaknar upp ytterligare senare än han i Triffidernas uppror. Greppet förstärkt och, om man ska vara petig, gjort så över trovärdighetens gräns. Då en komapatient inte skulle klara sej särskilt länge utan vård.*

Boyle har medgett påverkan från Wyndhams bok. Och menar att Alex Garland, som skrivit manus till filmen, hade den som sin främsta inspirationskälla. En del menar att han lyfter fram denna influens för att tona ner det inflytandet från George A. Romeros zombie-filmer.

Men scener från Romeros filmer refereras till direkt på ett sätt som gör att filmen skulle förlora i mening om man inte sett dessa. Snarare kan man tänka sej att det är den engelska traditionen som Boyle velat framhävda.
Och också bilder av ett övergivet London har likheter med romanen.

Ofta när likheten mellan inledningen på 28 dagar senare och inledningen på Triffidernas uppror diskuteras så nämns filmatiseringen från 1962 (på svenska Triffiderna anfaller) och inte Wyndhams roman. Folk som diskuterar brittiska zombiefilmer brukar inte läsa böcker.

Steve Sekelys filmversion var länge ett givet exempel när man skulle nämna en dålig sf-film. Den har dåliga effekter och ett lyckligt slut influerat av Byron Haskins Världarnas krig från 1952. Härifrån kommer den vanliga uppfattningen att triffiderna i boken kommer från rymden.

Det finns ändå ett par scener som brukar anses vara bättre. En av de just scenen där vår hjälte vaknar upp på sjukhuset. Så filmen har hjälpt till att ge Wyndhams inledning sitt inflytande.

*(också uppvaknandet i Triffidernas uppror brukar ibland få sin trovärdighet ifrågasatt. Med argumentet att hjälten även där har orimlig stor tur. Egentligen borde det argumentet falla i katastrofböcker och -filmer av det här slaget då detta att bara en liten minoritet klarar sej innebär att de borde ha haft turen på sin sida. Som de få överlevande i Roland Emmerichs The Day after Tomorrow, som ofta i recensioner säjs ha haft en osannolik tur (förutom då detaljer som att alla deras vänner dör). Men inom det fiktiva universumet måste miljontals andra liknande äventyr utspelat sej. Varav alla slutar med att den gruppen dör. Och där de flesta säkert hade blivit bättre filmer.)

Day of the Triffids - TV-serien

Day of the Triffids var en väldigt populär bok som snart blev film och radioteater. Och den fortsatte att komma ut i nya utgåvor. I 1981 gjorde BBC en adaption av boken. Sex lite mindre än en halvtimme långa avsnitt. Den visades på svensk TV några år senare och det var i den versionen jag först kom i kontakt med boken.

BBC-serien är hyfsat trogen originalet. Den kvinnliga huvudrollen har ändrats mest, hennes skandalförfattarinnepersona i boken är också mycket tidstypisk.

De har flyttat om lite scener och överfört berättarens funderingar till dialog. Detta gör att serien känns långsammar än romanen. Särskilt i början.

En sak de lyckades rätt bra med var själva triffiderna. De var baserade på en faktisk blomma, så även om de såg rätt töntiga ut så såg de också ut som något som skulle kunna finnas i naturen. Om de kanske inte var särskilt skräckingivande när de gick så var deras ljud rätt skrämmande (åtminstone när jag var tio).

Serien finns på youtube. Första delen av första episoden HÄR. Om du vill se seriens stjärnor, själva triffiderna kan du börja med andra delen av första episoden.

Det säjs att en remake är på gång. Eller kanske snarare en ny BBC-adaption av boken.

Triffidernas uppror av John Wyndham

"Om en dag som man faktiskt vet är onsdag börjar med att låta som en söndag, då är det någonting allvarligt på tok någonstans".
Så börjar John Wyndhams roman Triffidernas uppror (övers. Sven Elmgren). Berättaren vaknar upp på ett sjukhus. Alla har blivit blinda av ett meteorregn som han inte kunnat se då hans ögon är bandagrade. Han tar av sej bandagen och ger sejut i London. Han räddar en seende kvinna som tagits som ledsagare av en av de plötsligt blinda och de slår följe. De kommer i kontakt med en grupp andra seende som vill bygga upp världen igen. Tyvärr finns det Triffider, gående giftiga och det visar sej halvintelligenta växter som nu blir ett problem.

Triffiderna är inte, som det ibland heter i beskrivningar av romanens handling, komna från frön från rymden. Utan kommer från civilisationens utkanter. De är på så sätt vildmarken som tar över och tar tillbaka det rum som människorna besegrat.

De är ett narrativt grädde på undergångsmoset. Redan massblindheten skulle kunnat räcka för att göra tillvaronför våra hjältar hotfull. Men iblan kan en bok må bra av lite monster. Och de suggestivt skildrade vandrande plantorna är en förklaring till bokens popularitet.

Wyndham utnyttjar de rätt sparsamt. Även om vi får en beskrivning av triffiderna tidigt i romanen så dröjer det innan den första attackerar. Sen får de stå som den yttre faran för karaktärerna i boken.

En intressant person i boken är hjältinnan. Som visserligen blir räddad av hjälten när de först möts och på andra sätt spelar den vanliga kvinnorollen i äventyrsromaner. Men som ändå får ett i såna här sammanhang lite ovanligt förflutet. Hon är författare till en skandalbok och missar meteorregnet för att hon är för bakfull efter en fest. Här finns åtminstone en antydan till försök till en nyansering avdamsel in despair-rollen. Wyndham har skrivit andra verk som tar upp könsroller mer kritiskt.

Till skilnad från till exempel José Saramagos Blindheten så skildras händelseförloppet nästan uteslutande ur perspektivet av dem som inte drabbats av blindheten. Berättaren avfärdar i förbigående tanken om att man kanske skulle försöka rädda de drabbade. Jan Myrdal har någonstans, jag tror i Mexico-boken, skrivit att romanen beskriver utrotandet av undermänniskor som ett äventyr. Förintelsen som scouting for boys. Vilket kanske är en väl stark läsning. Hjältarna ägnar sej inte åt något aktivt massdödande. Det förekommer ett läger för blinda mot slutet av romanen.

Wyndhams roman kom ut 1951 med den engelska titeln Day of the Triffids. Efter att först ha gått som följetong kallad Revolt of the Triffids. Den är på flera sätt en väldigt engelsk roman. Och den brittiska sf-genren brukar säjas vara mer katastrofinriktad med J.G. Ballard och andra. I den undergenren är Triffidernas uppror en given klassiker.
Den är dock inte den första romanen med monster och ett ödelagt London. Triffid är i romanen ett av många namn som tidningarna ger den nya växten. Ett annat är tripod. Som maskinerna i H. G. Wells Världarnas krig. Triffidernas uppror har fler likheter med Wells roman. Men triffiderna kommer inte från någon annan värld. Och inget förkylningsvirus kan rädda imperiet.

Tematrio Sjukdom

Lyrans tematrio handlar idag om sjukdomar

Nick Cave - And the ass saw the angel
Sjukdomar och handikapp har i böcker ofta också en symbolisk mening. Huvudpersonen i Nick Caves första roman (om vilken jag skrivit mer på länken ovan) är stum. Hans stumhet blir både en av anledningarna till och en bild av hans utanförskap. I ett avsnitt fångar han en spindel som säjs skälla. Han kan inte få den att göra detta. Och frågar sej om spindeln äe stum som han själv.
En intressant sak är att i Nick Caves andra roman Bunny Munros död så går Bunny Munros son, den person i boken som mest påminner om huvudpersonen i And the Ass saw the Angel omkring med en ögonsjukdom.

Lars Gustafsson - En biodlares död
Den fyrtioettårige Lars Lennart Westin har cancer fast när brevet med diagnosen kommer så låter han bli att öppna den. Sista boken i Sprickorna i muren-sviten. Baksidetexten, som vanligt med Gustafssons romaner troligen skriven av Gustafsson själv, säjer att det "på sätt och vis"(är)" den vår hans liv triumferar, hans stora vår. Tidvis upptäcker han till och med att paradiset finns. Det är det ögonblick som smärtan upphör."
En av Gustafssons bästa romaner även om det kanske inte är en av hans muntrare.

John Wyndham - Triffidernas uppror
Det är trots allt triffid-vecka här. I Wyndhams roman så blir de flesta människor blinda. Till skillnad från en annan roman som senare behandlat samma ämne (dock med en viss mordiskaväxterbrist) - José Saramagos Blindheten - så skildrar boken händelseloppet inte ur de blindas perspektiv utan vi får fälja två av de som inte drabbats. Men det finns ett par scener som beskriver de plötsligt blindas situation.

Das weisse band - Haneke i svartvitt

Nog för att buropen och det med Triers film kan vara underhållande (som Jog skriver: "What're you gonna do now, Gaspar Noé? Hope you stepped up the game." I kommentarerna till inlägget finns också en kort men intressant läsning av Lucile Hadzihalovics Innocence) men bland filmerna som tävlar i Cannes så är Michael Hanekes Das Weisse Band (The White Ribbon) den som verkar mest intressant.
Jeanette Gentele skriver i Svenskan om den. Och menar att den borde få guldpalmen.
Det verkar vara en något udda film för att vara Haneke. Utspelar sej strax innan första världskriget i en tysk by. I svartvitt. Men åtminstone har han inte gått och börjat göra muntra filmer. (Även om en Haneke-komedi är något man skulle vilja se. Om man nu inte anser att Funny Games är en.) Barnmisshandel och mystiska dödsfall.
My new plaid pants har flera länkar till recensioner. Och citerar en där filmen beskrivs som till en del historielektion, till en del Village of the Damned. Village of the Damned är en sf-film från 60-talet byggd på en John Wyndham-roman. Där blonda barn, troligen till hälften rymdvarelser har ögon som lyser och allmänt dålig attityd. Man får anta att det inte är så där jättemycket rymdvarelser i Hanekes film. Men kanske illasinnade barn.
Kerstin Gezelius nämner skrämmande barn i sin artikel.

Uppdatering: Och Haneke fick Guldpalmen. "Välförtjänt" enligt Gentele som ju också menade att han borde få den i länken ovan.

Min mor fyller år

Så hon gratuleras härmed. Nu tror jag inte hon läser det hära. (Jag får väl ringa henne.) Men i alla fall.

Bilden är omslaget till den första utgåvan av John Wyndhams Triffidernas uppror som jag gav min mor i födelsedagspresent ett år.

Boken var en stor succé när den kom 1951. Klassikern bland de engelska undergångsromanerna. På sitt sätt i Världarnas Krig-traditionen. Fast här kommer hotet både utifrån och innifrån. Utifrån i form av en komet som gör alla blinda. Som hos Sarramago. Och från samhället självt i form av gående människoätande växter, alltid ett elände att bli av med. Vägen från Wells till Ballard går genom Wyndham.

John Wyndham skrev en del annat intressant som långnovellen "Consider her ways" om ett framtida samhälle med enbart kvinnor. Uppbyggt som en myrkoloni. Novellen visar Wyndhams kluvna ställning till kvinnofrågan. I det framtida mansfria samhället är kärlek och sånt avskaffat. Men i en dialog mellan en representant för den nya insektvärlden och en kvinna från Wyndhams tid kritiseras de gamla könsrollerna.

Kvinnoskildringarna hos Wyndham var lite udda. Den kvinnliga huvudrollen i Day of the Triffids är en biperson i förhållandet till hjälten men var en skandalförfattarinna innan undergången. Ett liknande, något misslyckat, försök till stark kvinnoroll finns i Kraken vaknar, som ibland verkar som en parodi på triffidföregångaren.

De vandrande växterna har blivit en usel film och en medelmåttig TV-serie. Det talas om att göra en ny tv-serie av boken. Och så har den namngivit australiens bästa band the Triffids.