Swamp Thing och Anatomilektionen

Den första serietidningen med Träskmannen höll på i 24 nummer. Vilket ju hade passat bra för en adventskalender. Men tidningen blev rätt snabbt sämre efter att först Berni Wrightson och sen Len Wein lämnat den.

1982 kom en långfilm baserad på den tecknade serien regisserad av Wes Craven. Filmen är inte nån av Wes Graven bättre men den ledde till att Träskmannen fick en ny serietidning: Saga of The Swamp Thing. I och med nummer 16 av tidningen började den tecknas av Stephen Bissette och John Totleben. Och med nummer 20 så tog Alan Moore över manuset.

Moore hade haft framgångar i Storbritannien med serier som Halo Jones, V för vendetta och Marvelman. Swamp Thing var hans första amerikanska serie. Moores första nummer av serien slutar med att Träskmannen till synes dör efter att ha blivit skjuten i huvudet. Men de flesta album utgåvor av serien börjar med det nästföljande numret: "Anatomilektionen" (spoilers efter titelbilden).

Kapitlet "Anatomilektionen" berättas av en man som fått i uppdrag att obducera Träskmannen kropp. Serien kan på liknande sätt säjas undersöka figuren och serien Träskmannen. Ta i sär den för att se vad som fungerar och sätta ihop den på nytt ge den nytt liv.

För Träskmannen är så klart inte död. Men han är något annat än vad han och vi läsare har trott.

Innan Moore så har serien handlat om att Träskmannen är en man i ett monsters kropp. Alec Holland försöker få tillbaka sin mänsklighet. Men i "Anatomilektionen" får vi reda på att Träskmannen aldrig varit en människa. Han är en växt som tror att han är en människa. Och man kan inte "döda en växt genom att skjuta den i huvudet".

Denna vändning ändrar seriens riktning. Och är ett av de bästa exemplen på "allt du trodde du visste om x var fel"-berättelsen. Numret är mycket effektivt och suggestivt berättat. En av de bästa serierna i Alan Moores omfångsrika bibliografi. 

Den finns på svenska i serietidningen Inferno 1/1991. Men är enklast att få tag på i seriealbumform. Till exempel i Saga of The Swamp Thing TP Book 01.

(Först publicerad 2 december 2017. Som lucka två i årets julkalender om Träskmannen. Swamp Thing blev till en tv-serie häromåret men las ner efter en säsong. Den går att se på HBO Nordic. Jag orkade inte se hela serien men såg avsnittet som heter Anatomilektionen och som faktiskt inte är så långt från originalet. Men jag saknade raden omatt man inte kan döda en växt genom att skjuta den i huvudet.  Själva Swamp Thing ser bättre ut än i de tidigare filmatiseringarna.

I kväll börjar en ny julkalender på Butter tar ordet. Första luckan i den kommer också att vara sista inlägget i denna jubileumsvecka.)

Swamp Thing i helvetet

"There are heroes, there are wicked uncles and princesses, but The drama is askew. The fairy tale contorts Into a tragedy...
  The hero, slow and massive, comes too late..."
ur "Down amongst the dead men" i Swamp Thing: Love and Death

Den bästa delen av Alan Moores Swamp Thing består av fyra nummer eller kapitel: "Love and death" (som gett namn åt det andra albumet i serien där de fyra kapitlen är samlade), "A halo of flies", "The Brimstone ballet" och det extralånga "Down amongst the dead men".

Berättelsen inleds i Saga of The Swamp Thing 29 med "Love and death". Det var det numret då de inte längre fick Comics Code Authority Seal of Approval (ett frivilligt system för att märka serier, påminnande om det filmerna har med PG 13 och sånt). Vilket man nästan kan förstå. Det är en obehaglig och suggestiv berättelse.

Berättelsens epilog gavs ut som en annual, ett längre specialnummer som ges ut en gång om året, där vår hjälte Swamp Thing beger sej till helvetet för att hämta tillbaka Abigails själ.
Man förstår att Stephen Bissette och John Totleben behövde ersättare på en del andra nummer. Det är ett snyggt tecknat helvete.

Moores helvete är byggt av helvetets innevånare själva. "God is no parent or policeman grim dispensing treats or punishment to all" säjer The Demon som här gästspelar igen. Det här är inte en ny idé. Man kan jämföra med Gustaf Fröding i "En syn" i Nya dikter: "Det är ju vi själva,/som slipa vårt pinostål,". Men det måste ha varit rätt avancerat för en skräckserietidning när den kom.

Bilden överst är ur "Love and death" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben. Bilden i mitten är ur "The Brimstone ballet" och tecknad av Rick Veitch och John Totleben. Bilden nederst är från "Down amongst the dead men" och tecknad av Stephen Bissette och John Totleben.

(Först publicerad 7 november 2017. Min bloggjulkalender det året handlade om Swamp Thing, eller Träskmannen som han först hette i Sverige. En seriehjälte i gränslandet mellan skräck- och superhjältegenren. Serien skapades av Len Wein och Berni Wrightson (som bägge dog 2017) men min kalenderinlägg handlade främst om Alan Moores version av serien.)

Sista luckan

Mark Millars Swamp Thing är som sagt lite ojämn. Men han fick till ett riktigt bra slut på serien i "Trial by Fire": Swamp Thing 166-171. Ett slut som både byggde på vad Millar själv gjort tidigare i serien och på de andra serierna med Swamp Thing. Så anknyter det nästsista numret till Alan Moores nästförsta ("The Anatomy Lesson").
Det är också en av de bästa John Constantine-serierna. 

Phil Hesters kantiga stil fungerar bra till denna avslutning. Och passande nog finns det ett jultema i berättelsen. Bilden ovan är tecknad av Tester och från det allra sista numret: Swamp Thing 171.

Serien Swamp Thing har efter detta kommit tillbaka i flera omgångar. Men "Trial by Fire" är seriens riktiga slut.

Träskmannen-kalendern lucka 1: Trasmonstret

Årets julkalender här på Butter tar ordet kommer att handla om den tecknade serien Träskmannen. Eller Swamp Thing som den heter i original.
Merparten av luckorna kommer att ta upp Alan Moores version av serien. Men i dag ska vi börja med att se på ett nummer av originalserien.

Träskmannen skapades av Len Wein och Berni Wrightson. Wein skrev och Wrightson tecknade. Den första serien med Träskmannen var en kort avslutad berättelse i House of Secrets 1971 som ledde till att figuren, något förändrad, fick en egen serietidning året därefter.

Träskmannen är en vetenskapsman som blir förvandlad till en träskvarelse efter en explosion där hans fru dör. Han möter under seriens gång flera klassiska skräckväldet: en varulv, en utomjording, en häxa och så vidare. Det är en för sin tid märklig blandning av superhjälte- och skräckserie. 

Wrightson tecknade de första tio numrena. Wein skrev ytterligare tre nummer efter att Wrightson lämnat serien.

Wrightsons teckningar är till en stor del vad som gör serien. Han var skicklig på att teckna monster. Men hans teckningar hade också ofta något vemodigt över sej. Och Träskmannen var en vemodig serie.

Wrightsons mest kända verk är hans illustrationer till Frankenstein. Och Frankenstein mönster har inspirerat en av de varelser Träskmannen möter i serien.

I "Patchwork Man" (tredje numret av tidningen, på svenska som "Trasmonstret" i Gigant 3/1983) så introduceras då Trasmonstret. Som är en man som (liksom Träskmannen) blivit sprängd i bitar. Men som blivit ihopsatt av sin onde bror. Brodern Anton Arcane är en galen vetenskapsman som kommer att bli Träskmannens ärkefiende. Också Trasmonstret dotter (till höger på bilden) kommer att få en viktig roll i serien.

Trasmonstret fick också en kortlivad egen serie. Som dock varken var skriven av Wein eller ritad av Wrightson. Bara första avsnittet av serien blev publicerad i Förenta staterna. Det andra avsnittet blev emellertid publicerat i Sverige (och enbart i Sverige) i Gigant 3/1983. Denna Trasmonstret-serie är nu inte särskilt bra men det är lite kul ändå. Gigant tryckte Träskmannen i svartvitt. Vilket denWrightsons teckningar tjänar på.

Len Wein och Berni Wrightson dog bägge i år. Berni Wrightson i mars. Len Wein i september.

Berni Wrightson 1948-2017

ur Swamp Thing av Len Wein (text) och Berni Wrightson (bild) i House of Secrets 92. 
Denna korta avslutade serie blev fröet till serietidningen Swamp Thing (Träskmannen på svenska). Wein och Wrightson gjorde bara de första tio numren. Tidningen var en för sin tid märklig blandning av skräck- och superhjälteserie.
Senare kom Alan Moores och Stephen Bissettes och John Totlebens version av seriefiguren att ha ett stort inflytande på serieformen.
Swamp Thing möter under de tio numrena flera olika klassiska monster: robotar, varulv, utomjordingar, en blob-version av Ctulhu. Wrightson var skicklig på att rita monster. Men hans teckningar hade också ett vemod över sej. Vilket man kan se i hans mest kända verk utanför serietidningsvärlden: hans illustrationer till Mary Shelleys roman  Frankenstein.

Eldträd tidig morgon av Mattias Jeschko-Edberg

I dikten "Vinter, del I" i Mattias Jeschko-Edbergs diktsamling Eldträd tidig morgon står tidningen Sydsvenskans kontor och vakar över de som åker in mot Malmö till försvar för "det klassamhälle/man inte vill tala om." Dikten är en slags landskapsskildring sett från ett bussfönster. Flera av dikterna skildrar stadslandskap. En dikt (som mer liknar en aforism) heter "Anteckningar för det mekaniska landskapet". Och ordet landskap återkommer flera gånger i dikterna. En dikt talar om "ett bittert och kuvat landskap".

Eldträd tidig morgon är Jeschko-Edbergs andra bok men hans första diktsamling. Boken innehåller trettiofem dikter av varierande längd. Den är utgiven på Celanders förlag. Ett förlag som annars mest ger ut vänsterpolitisk faktalitteratur.
Och dikterna i Eldträd tidig morgon är ofta politiska. De skildrar ett Europa, en värld i sönderfall genom diktjagets ögon. Göran Sonnevis "Vi är inte skit!" citeras men orden säjs också ha försvunnit.  

En anledning till att det inte skrivs så mycket uttalat politisk poesi nuförtiden är att det är svårt att skriva bra politisk poesi. Om tonen inte blir rätt riskerar det att bli lite fånigt. Som raderna "Disneyland, idag, befolkas till stora/delar av den medelklass/som är öppen för fascismen" (okej) i den mestadels bra längre dikten "Eurodisney / Place de Stalingrad" (där diktjaget föreställer sej hur man i framtiden kommer att ha fascistiska massmöten på Disneyland).
Men dessa felsteg är få. Och eftersom det är ovanligt med uttalat politisk poesi nuförtiden så känns samlingen uppfriskande att läsa.

Dikterna är inte bara av olika längd utan också av lite olika slag. Flera skildrar världen ur diktjagets ögon. Vid datorn eller på väg mot arbetet. Ett par är närmast ready-mades med notiser ur tidningar, stycken ur böcker, videokassettbaksidor. En del är korta berättelser.
Ett par av mina favoriter innehåller övernaturliga inslag. Som "Fruitloops" och dess mordiska spökbarn och en om en tom taxibil ur vilken det kommer skratt och ljus.
Mottot till diktsamlingen är också de första raderna ur Alan Moores klassiska skräckserie "Anatomilektionen", som inleder serien Swamp Thing (här är avståndet mellan Sonnevi och Swamp Thing kortare än man tror).

En av de starkaste dikterna i samlingen "Transkriptioner av dagsljus" redogör för förhörsmetoder CIA använder sej av. Den sju sidor långa dikten redogör i detalj tortyren ("Vid en granskning av videobanden och loggböckerna/identifierade man 83 användningar av skendränkning"). Dikten är effektiv och obehaglig. Den påminner mej om Peter Weiss läsdrama Rannsakningen. 

"Transkriptioner av dagsljus" följs av en av de ljusare dikterna i samlingen. En kort fin dikt om en tidig morgon med författarens dotter. Ett exempel på hur väl sammansatt samlingen är.

Och även om de flesta av dikterna är rätt mörka med en trötthet över sej så finns där också skärvor av förhoppning och skönhet och trots allt. Som morgonljuset som får trädkronorna att brista ut "i eldfärgade blommor" i titeldikten eller fjärilarna som flyger in i ett rum i en annan av dikterna.

"Vid våra fötter ligger poesin kvar/bortglömd" heter det i en dikt. Och samlingen återkommer till poesins roll med varierande grad av lit till dess förmåga. Eldträd tidig morgon är i vilket fall värd att plocka upp.
"En dag kommer barnen att lyfta sina huvuden/och se sig omkring med förundran."

Alan Moores tio bästa serier

I dag fyller Alan Moore 60 år. Vi gratulerar honom med denna lista.


10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch. Det sista numret av Alan Moores Supreme kom till sist ut häromåret efter ett mycket långt uppehåll.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls

"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer

Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser "riktiga" böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.


(Listan är en repris från 2009. Jag har ändrat lite i texten om Supreme och lagt till en länk till en text jag skrivit om V för Vendetta efter jag gjorde det ursprungliga inlägget. Jag har också skrivit inläggen nedan om Moore:
Alan Moore och film
Rorschach
Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D
The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1910
The League of Extraordinary Gentlemen. Century 2: Paint it black
The League of Extraordinary Gentlemen. Century: 2009
Tom Strong Family
D. R. & Quinch av Alan Moore och Alan Davis
En liten död av Alan Moore och Oscar Zarate
Alan Moore som musiker
Alan Moore: Storyteller av Gary Spencer Millidge )

De tio bästa serierna med Stålmannen

I dag fyller Stålmannen (eller Superman som han ibland numera kallas även i Sverige 75 år. Serien skapades av Jerry Siegel och Joe Shuster 1938. DC Comics som ger ut Stålmannen lurade mer eller mindre seriens skapare som dog utfattiga. Stålmannen må stå för truth, justice och the american way men det gäller inte förlaget som byggt sin ställning på Siegel och Shusters skapelse.
Nåja, för att fira 75-åringen kommer här en lista på tio av de bästa Stålmannen-serierna (eller 8 Stålmannen-serier och två Stålmannen-inspirerade serier).

All-Star Superman av Grant Morrison och Frank Quitely

For the man who has everything av Alan Moore och Dave Gibbons
Passande för idag så handlar serien om när Stålmannen fyller år. Men hans födelsedagskalas avbryts av en utomjording (alltid lika irriterande när sånt händer) som genom en parasitisk blomma får Stålmannen att tro sej leva på ett Krypton som aldrig exploderade. Moore vänder den eskapistiska sidan av serien på sitt huvud. Resultatet är vemodigare än man tror att en Stålmannen-serie kan vara.
Finns på svenska samman med bland annat två andra Stålmannen-serier i DC:s universum. Klassiska serier av Alan Moore. Tyvärr är boken dåligt bunden, uselt översatt och en av de andra Stålmannen-serierna saknar ett motto.

Jimmy Olsen: The Man from Transilvane! av Jack Kirby
Jack Kirby stod bakom flera kända serier när han på 70-talet började göra serier för DC Comics. Kirby hade en egensinnig kraftfull tecknarstil. DC Comics lät en annan tecknare teckna om Stålmannens huvud i Kirbys serier så att han inte skulle se för kirbysk ut.
Den här serien handlar om en demonisk miniplanet med horn där det bor varulvar och vampyrer och mumier. Den är mycket underlig och alldeles underbar. Det är bara synd det där med Stålmannens huvud.
Finns i Jimmy Olsen: Adventures by Jack Kirby volume two (de övriga serierna i albumet har emellertid åldrats rätt illa). Jag tror att jag har läst den på svenska när jag var liten men jag vet inte var. Möjligen i ett av julalbumen med Stålmannen.

The Maximortal av Rick Veitch
Maximortal  är inte direkt en Stålmannen-serie utan handlar om en analog till Stålmannen. En satirisk variant på superhjältegenren där berättelsen om Maximortal varvas med berättelsen om Siegel och Shuster och hur de blir lurade av det stora serieförlaget. Veitch gör upp med superhjältegenren och dess uppkomst.

Quarter-Life Crisis of Infinite Jimmy Olsens av Abhay Koslay och Andy MacDonald
Kort serie (i Superman 80-page giant 2011) med en mängd kloner av Stålmannens sidekick Jimmy Olsen. Full av referenser yill äldre Jimmy Olsen-serier och mycket underhållande.

Red son av Mark Millar och Dave Johnson och Killian Plunkett

I den här serien så hamnar Stålmannens rymdfarkost i Sovjet och inte i USA och han växer upp som trogen Sovjetmedborgare.

Superman Beyond av Grant Morrison och Doug Mahnke
"As he speaks, the vast slow motion invasion of reality begins. Machines bigger than cities arrive out of the void and anchor themselves to the garbage heaps of limbo."
En gnostisk fabel om berättelsers innersta natur med lite Borges som krydda - berättad med hjälp av Stålmannen-analoger från olika dimensioner. Omfamnar det högstämt absurda i genren. Utsökt tecknad av Mahnke. 
Finns i Final crisis.


Superman versus the City of Tomorrow av Grant Morrison och Rags Morales
Grant Morrison berättar i Action Comics om Stålmannens tidiga år. I en slags hommage till de första Stålmannen-serierna. Här är Stålmannen ung och arg och radikal och bär jeans. Morrison lämnar denne tidige Stålmannen redan efter de första två numrena (han har nyligen avslutat sin tid på Action Comics med nummer 18) vilket är synd då det är den bästa delen av serien som sen mest blir rörig (ett avsnitt med en afro-amerikansk Stålmannen i en annan dimension, tecknad av Gene Ha, är också bra).
Finns i  Superman: Action Comics 1

(Stålmannen-bilden i kapitelrubriken här är en hommage till en liknande Stålmannen-bild i den allra första Stålmannen-serien  av Siegel och Shuster)

Supreme av Alan Moore och Rick Veitch (med flera)
Liksom The Maximortal handlar det här om en Stålmannen-analog. Men det är en hommage och hyllning och inte en uppgörelse. Albumet innehåller pastischer på gamla Stålmannen-serier.
Stålmannen har inspirerat flera av Moores serier. Såsom Marvelman, Watchmen och Tom Strong.

Swamp Thing: Waiting for God (oh!) av Rick Veitch
Moore gjorde även en serie där Stålmannen möter Träskmannen. En Stålmannen-historia berättad på samma sätt som hans banbrytande skräckserie Swamp Thing. När Veitch tog över Swamp Thing så gjorde han en egen variant på mötet mellan de två. Serien består till en stor del av att människor diskuterar Stålmannen medan de väntar på att han ska dyka upp till en presskonferens.

England was a scary place - Margaret Thatcher och brittiska tecknade serier

1999 när Planetary (text Warren Ellis, bild John Cassaday) började att komma ut så skrev Ellis för Hellblazer. En serietidning om John Constantine. Från början bifigur i Alan Moores Träskmannen så var John Constantine en brittisk magiker som såg ut som Sting och hade spelat i ett punkband.

Hellblazer, som fortfarande kommer ut, gavs ut av en underavdelning av DC Comics kallad Vertigo.
Den startades 1993 med en handfull tidningar som tidigare getts ut av DC Comics, men för "mature readers". Bland de titlar som blev grunden för Vertigo fanns förutom Hellblazer och Swamp Thing, Animal Man, Doom Patrol och Neil Gaimans Sandman.

Gemensamt för de flesta av Vertigos titlar var att de var skrivna av brittiska serietidningsförfattare. De flesta hade tidigare skrivit för tidningen 2000 AD. De brittiska serierna på den tiden påverkades kanske mer än någonting annat av en kvinna - Margaret Thatcher.

I det sjunde kapitlet av Planetary: "To Be In England, In The Summertime" så besöker Planetary Jack Carters begravning. Jack Carter är en (inte särskilt) förklädd version av John Constantine. Andra av den tidens seriefigurer besöker hans begravning. John Cassaday tecknar lätt förvrängda versioner av Sandman och Döden, Träskmannen, Shade och många fler.

När Elijah Snow säjer att de ser dystra ut även för att vara på en begravning svarar Jakita Wagner att de är 80-talsfolk och beskriver Thatchers regim i föga smickrande ordalag. "England was a scary place. No wonder it produced a scary culture."

Sen följer en kort historia om John Carter som lite påminner om de Hellblazer-historier av Warren Ellis som finns i albumet Setting sun.
I den femsidiga historien, med jultema passande nog för denna vår julkalender, möter Jack Carter en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?" Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

I stark kontrast till denna mini-Hellblazer, som lyckas fånga allt som fungerar med karaktären på dessa få sidot, är en Stålmannen/Marvelman-parodi i numret. Denna bryter mot tonen i Planetary i stort. Kanske är Ellis själv för nära de serier han här använder sej av.

"To Be In England, In The Summertime" är både ett av de populäraste numren av Planetary och det som ofta tas upp av de som ogillar serien. Det som stör de senare är framförallt en scen där Jack Carter visar sej ha samma tatueringar som Spider Jerusalem från Transmetropolitan - en serie Ellis påbörjade vid samma tid som Planetary och Hellblazer. Och därmed utses till Vertigoseriernas sanne efterträdare.

Jack Carter, som nu ser ut som en Ellis-karaktär, säjer att 80-talet är över. Det är dags att gå vidare, dags att vara någon annan. Och går in i London-natten.

(repris från december 2010. Då en lucka i vår Planetarykalender, där jag skrev om varje enskilt nummer av Planetary. Thatcher är populär igen med filmen om henne. Jag hade en knapp i tonåren med Thatchers porträtt där det under stod "Maggie, hate me". Jag hade köpt den i Frankrike i en skivaffär. Det var 200 år sen franska revolutionen och i Frankrike så var man upprörd över att Thatcher hade sagt något förklenande om denna och fransmännen. Det var en vit knapp. Den var snygg.)

Gigant

Jag tycker ofta att det är svårt att komma ihåg exakt när man första gången läste ett verk. Därför är det praktiskt med tidningar som har årtal på omslaget.
När jag letar fram och bläddrar i serietidningen Gigant Nr 6/1983 så vet jag att jag var nio år när jag köpte och läste den.

Gigant hade kommit ut sen mitten av 60-talet och innehöll serier från DC Comics. Alltså med Läderlappen och Stålmannen och de. 1983 bytte tidningen format från att ha varit i färg och med 68 sidor till att vara i scart-vitt och med 100 sidor.
Jag hade läst några nummer innan omläggningen, har för mej att det första jag läste innehöll ett äventyr med Super Baby, en serie som utspelade sej under Stålmannens spädbarnsår. Han letade påskägg om jag minns rätt´.

Men det var med det nya formatet som jag blev en trogen läsare av tidningen. Som också fick en annan lite (lite) mer seriös karaktär. Vilket märks i nummer 6/83 med att där finns albumrecensioner och man på redaktionsplatsen svarar en insändare om en av författarna till en av serierna och inte om karaktären.

Mest märks det i att man istället för att ha Lagens Väktare (en grupp bestående av Läderlappen, Stålmannen och Mirakelkvinnan med flera populära hjältar - i sina vuxna versioner även om det inte skulle förvåna mej om de nån gång blev förvandlade till spädbarn) som huvudserie som den ofta var i gamla Gigant hade Träskmannen som dragplåster.

Träskmannen eller Swamp Thing som den hette i original var en tecknad serie från början av 70-talet, skriven av Len Wein och tecknad av Berni Wrightson. Huvudpersonen var en forskare som förvandlats till ett slags växtmonster efter en explosion i sitt laboratorie.
Wrightson hade tecknat skräckserier tidigare (han är kanske mest känd för sina illustrationer till romanen Frankenstein) och Träskmannen var ett slags kombination av hjälteserien med skräckserien. Träskmannen mötte frankensteinliknande varelser, ett monster som var som om H.P. Lovecraft hade gjort The Blob och, i det här numret, en varulv.

Historierna hade ofta en rätt enkel handling och gott om violett prosa ("Träskmannen granskar huset...dess förfallna, dystra fasad...och han vet att vagnen är hemma...") som inte blev bättre av den svenska översättningen. Men teckningarna är fantastiska.
Wrightson tecknade bara de tio första numrena av Träskmannen, Wein skrev ytterligare tre. Gigant fortsatte att publicera en handfull av äventyren post-wein. Men de var sämre. Istället blev den nya huvudserien Camelot 3000. En historia om ett framtida England där Kung Arthur kommer tillbaka då jorden invaderats av utomjordingar.
Och så gick Plastmannen av Jack Cole i tidningen. Det är en bra serie och avsnitten var väl valda.

De vanliga superhjälteserierna fanns hela tiden kvar. I detta nummer var till exempel en serie en där Läderlappen mötte Hulken. Också den är skriven av Len Wein. Som jag minns det vart jag rätt förtjust i den. Och den är väl okej för vad den är. Wein knyter samman de två karaktärerna genom att göra det till en Joker-historia.
Men den är mer för en nioåring. Medan jag fortfarande kan läsa de tio första kapitlena av Träskmannen med behållning.

De Träskmannen-avsnitt som gick i Gigant var från början av 70-talet (ett par av dem hade tidigare gått i en annan svensk serietidning). 1983 bör redan serien ha återupplivats av Alan Moore. Men jag tror ändå inte mitt nioåriga jag hade uppskattat Moores Swamp Thing lika mycket som Wrightsons Träskmannen.
(bilden är från en spansk översättning av Träskmannen - liksom den svenska i svart-vitt, den färglagda versionen är inte alls lika snygg.)

Margaret Thatcher och Hellblazer

Samma år som Planetary började att komma ut så skrev Warren Ellis för Hellblazer. En serietidning om John Constantine. Från början bifigur i Alan Moores Träskmannen så var John Constantine en brittisk magiker som såg ut som Sting och hade spelat i ett punkband.

Hellblazer, som fortfarande kommer ut, gavs ut av en underavdelning av DC Comics kallad Vertigo.
Den startades 1993 med en handfull tidningar som tidigare getts ut av DC Comics, men för "mature readers". Bland de titlar som blev grunden för Vertigo fanns förutom Hellblazer och Swamp Thing, Animal Man, Doom Patrol och Neil Gaimans Sandman.

Gemensamt för de flesta av Vertigos titlar var att de var skrivna av brittiska serietidningsförfattare. De flesta hade tidigare skrivit för tidningen 2000 AD. De brittiska serierna på den tiden påverkades kanske mer än någonting annat av en kvinna - Margaret Thatcher.

I det sjunde kapitlet av Planetary: "To Be In England, In The Summertime" så besöker Planetary Jack Carters begravning. Jack Carter är en (inte särskilt) förklädd version av John Constantine. Andra av den tidens seriefigurer besöker hans begravning. John Cassaday tecknar lätt förvrängda versioner av Sandman och Döden, Träskmannen, Shade och många fler.

När Elijah Snow säjer att de ser dystra ut även för att vara på en begravning svarar Jakita Wagner att de är 80-talsfolk och beskriver Thatchers regim i föga smickrande ordalag (Jonas Thente citerade den här delen av numret på sin blogg för ett tag sen och fick många arga kommentarer). "England was a scary place. No wonder it produced a scary culture."

Sen följer en kort historia om John Carter som lite påminner om de Hellblazer-historier av Warren Ellis som finns i albumet Setting sun.
I den femsidiga historien, med jultema passande nog för denna vår julkalender, möter Jack Carter en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?" Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

I stark kontrast till denna mini-Hellblazer, som lyckas fånga allt som fungerar med karaktären på dessa få sidot, är en Stålmannen/Marvelman-parodi i numret. Denna bryter mot tonen i Planetary i stort. Kanske är Ellis själv för nära de serier han här använder sej av.

"To Be In England, In The Summertime" är både ett av de populäraste numren av Planetary och det som ofta tas upp av de som ogillar serien. Det som stör de senare är framförallt en scen där Jack Carter visar sej ha samma tatueringar som Spider Jerusalem från Transmetropolitan - en serie Ellis påbörjade vid samma tid som Planetary och Hellblazer. Och därmed utses till Vertigoseriernas sanne efterträdare.

Jack Carter, som nu ser ut som en Ellis-karaktär, säjer att 80-talet är över. Det är dags att gå vidare, dags att vara någon annan. Och går in i London-natten.

10 bra skotska böcker

Det är Skottlands nationaldag. Dags för haggis, säckpipemusik och en lista med tio bra skotska böcker:

Iain M. Banks - Player of games
En Culture-roman. En svit böcker som varit främsta anledning till att rymdoperan fått en renässans på senare år. Jag har alltid gillat böcker med fiktiva spel och det här är en av de bästa.Kulturerna i romanens värld skildras genom spelen i turneringen. Jag har inte läst så många andra Iain M. Banks (eller för den delen Iain Banks utan M.) men när jag hade läst boken pratade jag om det med en vän som är ett stort fan av Culture-böckerna. Han menade att detta var en av de bättre.

Kenneth Grahame - Det susar i säven
En av de riktigt klassiska barnböckerna. Med Herr Padda och de andra.

Erik Linklater - Det blåser på månen
Också en barnboksklassiker. Med en av genrens bästa boktitlar. De skotska barnboksförfattarna gillar visst vind.

Hugh MacDiarmid - En drucken man beskådar tisteln...
Jag e' inte så full, mest trött intill döden.
Och det är ganska jobbigt att bägarna ta
med Cruive, Gilsanquhar och di andra.
Man e' inte så rask som man en gång va.
(övers. Jan Östergren)
A Drunk Man Looks at the Thistle är en lång spretig dikt. Med referenser, pastischer och användande av dialekter. Det svenska urvalet som fått namn efter dikten innehåller ett utdrag ur detta märkliga och mycket läsvärda roliga poem. Plus flera andra bra kortare dikter.

Ian McDonald - Desolation Road
Denne irländsk/skotske författarens debutroman. SF förvisso men också en roman i den absurda traditionen. Blandar påhittade myter med en uppskruvad variant av småstadsberättelsen. Bör kunna uppskattas även av folk som vanligen inte gillar genren.

Mark Millar & Phil Hester - Swamp Thing 166 - 171
Tekniskt sett inte en bok då den inte finns i samlad förm. Mark Millars längd på Swamp Thing (Träskmannen är mestadels svag. Men i dessa sista nummer av serien tillhör de bästa med karaktären. Millar lägger till en religiös dimension i denna sista Träskmannen-berättelse om makt och tro.

Grant Morrison & Chris Weston & Gary Erskine - The Filth
Greg Feely är en ensam kattägande man som får reda på att han egentligen är en agent i organisationen The Hand. Greg Feely är bara är en täckmantel, en persona som injiceras. Men han håller fast vid sitt liv som Greg och vid sin katt även när han måste handskas med minijordar och lyxkryssningscivilisationer som urartat tillsammans med de andra agenterna varav en är en rysk schimpans som utbildats till lönnmördare av KGB.
Serien innehåller Grant Morrisons vanliga teman - metafiktion och frågan vad som är verkligt.
Som i de flesta av Morrisons amerikanska serier finns det en biperson som pratar med skotskt uttal. "See, inna Science Gestapo, everything's just whit it is, no whit wey waant it tay be. Maist peeple jist see whit they're telt so that's whit geez usan advantage thut looks lik magic". Ett grövre skotskt uttal än tidigare Morrison-personer. Och The Filth är Morrison lite mer morrisonsk än vanligt.
De tretton numren finns samlade i en volym.

Walter Scott - Ivanhoe
Ivanhoe har lite dåligt rykte i litteraturhistorien. Man brukar där säja att det är synd att Walter Scott bedöms efter sitt sämsta verk. Vilket då skulle vara Ivanhoe. Men denna äventyrsroman är välskriven och har en intressant uppbyggnad.

Muriel Spark - Miss Jean Brodies bästa år
Crème de la crème. Jean Brodie är en lärarinna på en flickskola. Hon håller sej med favoriter och är en gräslig och karismatisk person. En underhållande bok.

Robert Luis Stevenson - Doktor Jekyll och mr Hyde
Jekyll och Hyde har fått många senare tolkare. Från Allan Edwall till Alan Moore. Men bäst är fortfarande originalet.

Neil Gaimans 10 bästa serier

I förrgår fyllde Neil Gaiman 49. Vilket är väl ett skäl så gott som något att ge också honom en lista. Till skillnad från de tidigare tio-i-topp med Grant Morrison, Warren Ellis och Alan Moore så innehåller den nedre delenav listan verk som inte är särskilt bra.

Detta delvis då Gaiman lämnade serietidningsförfattander för de riktiga böckernas värld. Så han har inte lika många serier att välja från.

Bland de Gaiman jag inte läst finns två samarbeten med Dave McKean: Violent Cases och Mr. Punch som nog bägge annars skulle ha placerat sej på listan:

10. Brother Power the Geek
En Swamp Thing-histora Gaiman gjorde. Påminner om den mycket bättre Sandman 54. Fungerar nu mest som en påminnlse om en väg Gaiman inte tog. Då han var menad att ta över Swamp Thing efter Rick Veitch.

9. Legend of the green flame
Alan Moores version av Swamp Thing fick Gaiman att börja skriva seriemanus. Den här Stålmannen/Gröna Lyktan/Phantom Stranger-serien utgår från ett av de bästa av Moores Swamp Ting-nummer, det som utspelar sej i helvetet. Samma helvete hamnar här våra hjältar i.
Manuset blev lagt på is och först tecknat av flera artister flera år senare. Detta har påverkat slutresultatet. Men en scen med Stålmannen som hör alla de plågades rop är bra.

8. Whatever Happened To The Caped Crusader?
Neil Gaiman gör Läderlappen. Han gör det mycket gaimanskt. En sista Batman-historia där Läderlappens vänner och fiender, i olika reinkarnationer, berättar historier om The Dark Knights död - alla annorlunda från varandra.
Gaimans historier om historier riskerar ibland att bli lite fåniga. Vilket händer här. Men det finns en del ljusglimtar. Som att en av berättelserna är en variant på en gammal Robin Hood-sägen. Fast slutet på albumet finns det ingen ursäkt för.

7. Metamorpho
Jag har bara sett ett par sidor och ytterligare några bilder från detta samarbete med Mike Allre i Wednesday Comics. Gaiman verkar ge Allred utrymme att teckna allredska saker.

6. Black Orchid
Ett av flera samarbeten med Dave McKean. Gaiman är forfarande fast i Alan Moores skugga och knyter Black Orchid till Swamp Thing. Serien fungerar inte riktigt som den uppgörelse med superhjältetroper som det verkar som den vill vara. Men McKeans teckningar ger ändå serien något extra. Publicerades på svenska i tidningen Epix en gång i tiden.

5. Sandman Endless Nights
Ett album där Gaiman gick tillbaka till sitt gamla Sandman-galleri en sista gång. Sju olika artister tecknar sju olika historier om syskonen med namn på D. Milo Manara, Frank Quitely med flera. Här har Gaiman kunnat välja artister rätt fritt till skillnad från när han skrev tidningen Sandman och därmed kunnat anpassa historierna efter deras penna.

4. Death - High Cost of Living
En annan, tidigare, spin-off från Sandman. Det finns flera miniserier med Lillasyster Yster Döden men jag har bara läst den här. En enkel historia om hur Döden lever en vanlig dödligs liv för en dag. Ett gammalt tema som Gaiman lyckas göra något nytt med. Chris Bachalos teckningar är utsökta.

3. Books of Magic
Också den här mini-serien förmår få fram det bästa från sina fyra tecknare. Fyra hörn av magins värld berättas om i fyra nummer. Ett är väldigt sandmanskt, på ett bra sätt, medan det som utspelar sej i framtiden är min favorit. Kantigt och vackert. Gavs ut på svenska som de två första numrena av Magic Fantasy i ett försök att slå mynt av huvudpersonens likhet med Harry Potter.

2. Sandman
Jag har inte läst riktigt hela den sjuttiofem nummer långa Sandman. Serien är ojämn. Men man kan förstå det genomslag den fick när den kom.

1. MiracleMan

De tio bästa av Alan Moore

10. Supreme
Alan Moores pastisch på olika perioders Stålmannen-serier är mest att betrakta som ett intressant misslyckande. Eller då serien avbröts ett försök till ett intressant misslyckande. Men bland Moores många pastischer är det denna som känns mest som att han gjorde den för att det var kul snarare än för att vara fyndig. Serierna i serien är vackert tecknade av Rick Veitch.

9. Promethea
Om Moore ofta är på gränsen till kitsch korsar han här djärvt denna gräns. J. H. Williams IIIs teckningar hjälper till att få denna att kännas som den enda nyskapande av Americas Best Comics-serierna. Med ett nummer tecknat som ett möbiusband som höjdpunkt. Men en hög tolerans för magibabbel krävs.

8. Halo Jones
Serie gjord för en engelsk tidning i åttasidiga kapitel om en framtida shoppingtur.

7. League of Extraordinary Gentlemen
Åtminstone de två första albumen i den här serien med viktorianska "hjältar" som den osynlige mannen, Jekyll/Hyde och Kapten Nemo är väldigt underhållande. Teckningarna av Kevin O'Neill är utsökta och färgläggningen av William Oakley likaså. Jag föredrar det andra albumet som utspelar sej under H. G. Wells Världarnas krig.

6. Lost Girls

"Filth I'm glad to say is in/The mind of the beholder/When correctly viewed/Everything is lewd/I could tell you things about Peter Pan/And the Wizard of Oz, there's a dirty old man" - T. Lehrer

Moores omarbetning av Peter Pan, Trollkarlen från Oz och Alice i underlandet påminner på sätt och vis om Supreme fast istället för Stålmannennostalgi är det pornografinostalgi. Liksom i Supreme finns pastischer instoppade i texten. Melinda Gebbie förmår fånga flera olika konstnärers fiktiva oanständiga arbeten. Bäst är Peter Pan-avsnitten, där idén känns mindre ansträngd.

5. Swamp Thing
Serien är samlad i sex album och är något ojämn men när denna skräckserie och kärlekshistoria är bra är den mycket bra. Moores genombrottsserie i Amerikatt. Till exempel Sandman av Neil Gaiman är omöjlig att tänka sej utan denna.

4. Marvelman

3. Watchmen
Watchmen är ändå Watchmen.

2. From Hell
Ska man lura på någon som bara läser riktiga böcker en Alan Moore så är det den här. Moore och Eddie Campbells tjocka serieroman, och för en gångs skull passar termen "graphic novel", är en spännande mångfacetterad läsning inte bara om Jack Uppskäraren utan också om ett England som var.

1. V för Vendetta
På en gång en serie som ett på ett komplext och mångtydigt sätt behandlar frågor om makt och frihet och en spännande äventyrsserie med en märklig protagonist.

Neil Gaiman och Alan Moore

Neil Gaiman, som idag kanske mest är känd för sina noveller och romaner, fick sitt genombrott genom att skriva manus till serietidningar. I början av den delen av hans karriär var Alan Moore något av hans mentor. Han hade fått kontakt med Moore när han skickade ett brev med ett manus till en Swamp Thing. Swamp Thing (Träskmannen) som Moore skrev har Gaiman sagt öppnade hans ögon för hur serieformen kunde utnyttjas. Och hans tidiga serier är starkt påverkade av Swamp Thing.

Moore såg till att Gaiman blev näste författare att ta över Miracleman (tidigare Marvelman efter det sextonde och sista Mooreskrivna numret. Han var också menad att ta över Swamp Thing efter Rick Veitch. Moore hade velat se serien tas över av diverse av de nyare intressanta begåvningarna inom genren. Men ett bråk mellan eitch och DC Comics om Jesus gjorde att Gaiman avsa sej uppdraget i protest (han hade innan dess gjort en Annual, ett lite tjockare nummer av tidningen som kom ut en gång om året). Då hade Gaiman redan blivit ett stort namn med Sandman.

De tidiga Sandman-numren är också de väldigt Swamp Thing-influerade. Som ett exempel tog han Kain och Abel som Moore använt i ett nummer av Swamp Thing och gjorde de till delar av persongalleriet, skrivna i samma stuk som Moore i det numret. Kain och Abel var tidigare DC Comics-figurer som Moore återupplivat. Denna förkärlek för obskyra karaktärer delades av Gaiman.

Efter ett tag hittade Gaiman sin egen röst och likheterna mellan de två serierna minskade. Flera andra av hans tidiga serier är påverkade av Moore i allmänhet och Swamp Thing i synnerhet som Black Orchid. Den riskerar av och till att bli en dålig cover på Moore. Dave McKeans teckningar gör ändå att den går att läsa även om de väl inte gör serien mindre av ett barn av sin tid.

Många författare är i början av sin karriär starkt påverkade av andra författare och försöker skriva som dem. Stig Dagerman har nånstans rekommenderat unga författare att efterlikna en annan författare. För att därifrån hitta en egen röst. För Dagerman var Franz Kafka förebilden.

Nu var Moores inflytande över de engelskspråkiga mainstreamserierna över huvud taget stort på den tiden. Gaiman stod ut inte bara för att Moore hade tagit honom under hans vingar utan också för att han hämtade delvis andra saker från Moore än de vanliga. Det kom många mörka dystra "realistiska" varianter på superhjältarna efter Watchmen. Men Gaiman tog lika mycket det lyriska språket och trots att han ofta utgick från obskyra seriefigurer spelade de i hans serier rollen som arketyper. Denna förkärlek för arketyper och allusioner till sagor finns även i de senare av de prosaberättelser som jag läst av Gaiman.

(bilden är av Sergio Aragones som tyvärr aldrig ritade Sandman)

Gröna Lyktan

Gröna Lyktan (Green Lantern) är en serie som på senare tid fått en del uppmärksamhet pågrund av en kommande filmversion. Ryan Reynolds ska visst spela den grönklädde besmyckade hjälten.

Serien skapades 1940. Då var den ring Gröna Lyktan bar av magisk natur. Tidningen las ner efter att par år. När serietidningar började bli populära igen så var Gröna Lyktan en av de figurer som återupplivades och gjordes om. Nu fick ringen och dess krafter en "vetenskaplig" förklaring. Hal Jordan får ringen av en döende rymdvarelse. Rymdvarelsen ingick i en galaktisk poliskår.

En av författarna till den första versionen av serien (och på början av den andra) var Alfred Bester. Bester berättar om sitt serietidningsskrivande i den självbiografiska essän "Science Fiction och jag". "Manuskripten var vanligen en märklig blandning av science fiction och gangsterhistoria." Hans redaktör vill i en dialo han återger att han ska vara mer originell och realistisk. Och föreslår att de snor en idé från en H. G. Wellsnovell. Det går utför därifrån: "Sedan har vi någras rutor där han blir grön och slår sönder saker och skriker: 'medicinen kan inte längre rädda mig! RADIUMET FRÄTER SÖNDER MIN HJÄRNA!! JAG BLIR GALEN, HA-HA-HA!!!' Vad sägs om den dramatiken?"

Det fanns en Green Lantern & Green Arrow-serie på 70-talet gjord av Neil Adams och Dennis O'Neill som handlade om olika samhällsfrågor. Gröna Pilens sidekick börjar ta heroin och sånt. Men annars har de flesta halvt minnesvärda serier om Gröna Lyktan rört den här galaktiska kåren han tillhör.

Planetary, skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday, är en serietidning där hjältarna är det fantastiska arkitekter. Serien undersöker grunderna till superhjältegenren. Monsterfilmer, pulphjältar och då superhjältarna själva. I Planetary 10: "Magic & Loss" så hittar Elijah Snow tre artefakter. En mantel, ett par guldarmband och då en lykta. Numret återberättar kärnan av tre av de mest populära serietidningshjältarna. En är en version av Gröna Lyktan.
Vi får bevittna hur en rymdvarelse blir initierad i en kår liknande Green Lantern Corps. En annan rymdvarelse gjord av virvlande mörker (i Gröna Lyktan är kårens ledare istället små blå gubbar, Planetarys version är både koncentrerad och förbättrad) håller ett tal om rymden första polis: "To light his way, he wore a lamp. Whose element glow a perfect blue. His was the light of reason. The light we should have shone upon that world. But living worlds are many and we are yet too few." Nästa sida visar en stor mängd olika rymdvarelser. Alla med blå lyktor.

Alan Moore skrev ett par Gröna Lyktan-serier (samlade i DC:s universum Klassiska serier av Alan Moore) som skildrar underliga utomjordiska Gröna Lyktor. En av dem är en varelse i en värld utan ljus. Vilket ställer till problem för henne som ska värva honom. Då ringen sänder ut konstruktioner av grönt ljus. Och den blivande Gröna Lyktan inte vet vad ljus är.

Den bästa av Alan Moores Gröna Lyktan-historier finns i två Swamp Thing-nummer (i albumet Swamp Thing: Reunion). Den skildrar en Gröna Lyktan på en värld där den intelligenta rasen är av växtriket. Han tvivlar på sitt kall.Bilden till vänster är en sida från serien. Ritad av Rick Veitch.

Alan Moores Stålmannen

Apropå Stålmän som aldrig blev av så skulle Alan Moore ha skrivit den ena Superman-tidningen i mitten av 80-talet. Men det blev bråk med han som skrev den andra.

Alan Moore skrev dock tre Stålmannenserier (och en kortare prosatext) för förlaget DC Comics. Dessa (minus prosaberättelsen) ges idag ut i en dyr inbunden utgåva som fått sitt namn efter en av serierna. Serien heter "Whatever happened to the man of tomorrow?".

Moore fick i uppdrag att skriva en sista Stålmannenhistoria när förlaget skulle starta om serien från början 1986. I gamla Stålmannenserier förekom såna här sista berättelser av och till. De kallades för "imaginary stories" för att skilja sej från de som i seriens universa så att säja räknades. Om Stålmannen skapade ett utopia på jorden i en sån här imaginär historia så var det inget som påverkade nästa nummer av tidningen. Moores "Whatever happened to the man of tomorrow?" har ett motto, en dikt, som anspelar på de här historierna (det saknas i den svenska utgåvan i DC:s universum klassiska serier av Alan Moore som har de tre Stålmannen-historierna samt flera andra serier som Moore gjort för förlaget, bäst av dem hans Gröna Lyktan-serier. Det är en något hafsig volym med för stark limlukt.)
Det lyder, något förkortat: "This is an IMAGINARY STORY/(which may never happen, but the again may)/about a perfect man who came from the sky and did only good./It tells of his twilight(...)This is an IMAGINARY STORY .../Aren't they all?". Dikten står över en teckning över ett minnesmonument av Stålmannen. Hela serien har denna lite vemodiga ton över sej.

Seriens inramning är en intervju med Lois Lane för tio år efter att Stålmannen försvunnit. I den förekommer en stor mängd av Stålmannens bifigurer. Från Krypto, superhunden, till en av Brainiac zombiefierad Lex Luthor. Allt tecknat av Curt Swan, som illustrerade en stor mängd av de gamla Stålmannen-serierna. Nästan alla dör. Det här brukar beskrivas som en hyllning till den gamla eran. Ett omfamnande av seriens alla bisarra element. Som vart menade att ersättas av en mer jordnära ny version. Men de många brutala dödsscenerna talar ett delvis annat språk. Moore var känd för sina "realistiska" varianter på superhjältegenren. Som Watchmen och MarvelMan, serier som bägge till delar utgår från Stålmannen-tropen.
Scener som den där Stålmannen har ett sista hjärta-mot-hjärta med sin hund och en annan där hans sidekick och före detta flickvän går i döden för honom ropande "Ingen älskade honom mera än vi! INGEN!" hindrar inte att serien inte riktigt verkar ta de delar som den säjs omfamna riktigt på allvar.

De andra två Stålmannen-serierna är bättre. "For the man who has everything" vänder på det eskapistiska motivet i genren. Medan "The Jungle line", där Stålmannen möter Träskmannen (Swamp Thing) påminner mer om Moores Swamp Thing-serier.

Moore kom delvis att ta avstånd från den mörkare inriktning som superhjältegenren fick efterWatchmen och Frank Millers The Dark Knight Returns. Samma dag som Whatever happened to the man of tomorrow släpps också två av numrena i "After Watchmen"-serien. Första numret av Tom Strong och första numret av Grant Morrisons och Frank Quitelys All-Star Superman.

När Tom Strong började ges ut i slutet av nittitalet så anknöt den liksom de andra Alan Moore-skrivna titlarna i ABC Comics till de gamla pulphjältarna innan Stålmannen. Tom Strong är framförallt baserad på Doc Savage. På detta sätt försökte Moore återfinna glädjen och det fantasirika i genren.

Medan Grant Morrison fick som instruktion av redaktören att göra något som påminde om "Whatever happened...". Men Morrison lyckas bättre med att omfamna de många fantastiska elemten i Stålmannen-universumet. Och om det är en av Moortes Stålmannen-texter som influerat Morrison är det nog snarare hans Stålmannenpastisch Supreme.

Alan Moore och film

Watchmen är inte den första filmatiseringen av ett verk av Alan Moore. Moore är negativt inställd till dessa filmer. Och de är långt ifrån alla bra.

Från sämst till bäst:

7. The League of Extraordinary Gentlemen (The League - Sju hjältar i en klass för sig)
Moores och Kevin O'Neills serie där Kapten Nemo, herr Hyde och Mina från Dracula slåss mot Fu Manchu må vara bland den lättviktigare delen av Moores arbeten. Men även om jag bara sett lite av filmen, huvudanledningen till Moores ovilja mot att det görs filmversioner av hans verk, så anser jag mej kunna med säkerhet säja att detta är en bedrövlig film helt i avsaknad av den charm som albumen ändå har.

6. The Return of Swamp Thing
Wes Cravens Swamp Thing byggde (löst) på Len Weins och Bernie Wrightsons Träskmannen. Filmen gjorde att serietidningen började att ges ut igen och denna serie började Alan Moore skriva från och med nr 20.
Denna uppföljare är långt ifrån att utgå från Alan >Moores serie men en scen visar viss påverkan. Romanversionen av Peter David lär inkorporera fler bitar från Alan Moores version av karaktären.

5. From Hell
Bara sett delar av den här med.
Verkar vara en normal Jack the Ripper-film, möjligen med ett par scener som påverkats av Alan Moores Magnus Opus.

4. Constantine
Denna film bygger på serien Hellblazer. Hjälten i tidningen är John Constantine, som skapades av Alan Moore som en bifigur i Swamp Thing. En arbetarklass-magiker som såg ut som Sting. Filmen bygger snarare på historier av Jamie Delano och Garth Ennis. Det enda minnesvärda med filmen är Tilda Swinton som ärkeängeln Gabriel.

3. Justice League Unlimited - episoden "For the man who has everything"
Detta avsnitt av en animerad barnserie är den trognaste av Alan Moore-adaptionerna. Serien den bygger på är ett samarbete mellan Moore och tecknaren Dave Gibbons. Dessa gjorde också Watchmen tillsammans. En medelålders småfet Stålmannen i denna serie är väldigt lik Dan Dreiberg (Nite Owl) i Watchmen.

2. Watchmen
Zach Snyders film har sina svagheter. Bland de många bra detaljerna (1984 på en av Ozymandias Tv-skärmar) finns flera som skär sej (foldern märkt "Boys" på Ozymandias dataskärm). Det är en ytligare film än Moores serie. Men ofta rolig och underhållande.

1. V för Vendetta
Också V för Vendetta har förlorat nyanser jämfört med David Lloyds och Moores original. Särskilt i diskusionerna om frihet och tvång och sånt. Men filmen lyckas vara ett självständigt verk med egna poänger.

Det är möjligt jag missat något verk. Troligen lär det dröja innan det blir fler Alan Moore-filmatiseringar. Om nu ingen gör Lost Girls.

John Constantine, Hellblazer fyller 250

John Constantine började som en bifigur i Alan Moores Träskmannen. Född ur Moores intresse för magi, var John Constantine menad att vara en arbetarklass-magiker. Han var också, liksom Alan Moore, engelsk. Engelsman i en amerikansk serie.

Den brittiska delen av hans identitet var nog ett viktigt skäl till att John Constantine fick en egen tidning. Brittiska serieförfattare dominerade den amerikanska seriemarknaden. Hade du skrivit i 2000AD så kunde du skriva för mainstream-serieförlagen.
Neil Gaiman, Garth Ennis, Grant Morrison- har alla skrivit serier där vår arbetargosse-trollkarl förekommer.

Tidningen där John Constantines äventyr nu har pågått i 20 år fick det något fåniga namnet Hellblazer (Hellraiser var, som bekant, upptaget). Den förste författaren var Jamie Delano. Under årens lopp har tidningen haft flera olika författare och artister. En av de mer lyckade teamen var det samma som Preachers Garth Ennis och Steve Dillon.

Nu när tidningen kommer ut med sitt tvåhundrafemtionde nummer så har det numret gjorts till ett jubileumsnummer där ett antal författare och artister gör korta serier med jul- eller nyårstema.

Jamie Delano är en av fem olika förfatare. Ytterliggare en, Brian Azzarello har skrivit serien förut, även om hans artist, den lysande Rafael Grampá (bilden) är ny.
Bland de andra författarna återfinns den blivane Hellblazer-författaren Peter Milligan (Skin) och China Miéville, en av de intressantare författarna i urban fantasy-skolan. Miéville är vanligen prosaförfattare (med en tendens att skriva för långa böcker) men novellsamlingen Looking for Jake innehåller en serie.

En författare som inte är med i jubileumsnumret är Warren Ellis. Ellis skrev serien i slutet av nittiotalet. Men skrev ett nummer "Shoot" som handlade om en skolmassaker. Sen kom Columbine. Numret drogs tillbaka och Warren Ellis lämnade titeln. (Ellis har senare skrivit en Constantine-liknande figur: William Gravel, stridsmagiker.)

I Planetary 7 (i samlingen Planetary: The Fourth Man) har Warren Ellis gjort en kort Hellblazer-pastisch där han fångat det som gör att karaktären fungerar.
I deen femsidiga historien, också den med jultema, möter Jack Carter (John Constantine) en herod som arbetar för Maggie Thatcher. "No-one needs a second coming this year, do they?"
Den korta historien illustreras effektivt av John Cassaday. Särskilt det magitrick Carter/Constantine använder för att stoppa heroden.

För även om John Constantine är en bitter engelsk kedjerökande man så är han också rätt skriven lika mycket medkänsla som svordomar.

Eller, för att låta John Constantine (med lite hjälp av China Miéville) få sista ordet:

"Fuck what you heard. I´m on the side of the angels."