torsdag 30 november 2023

Läst i november

Ute är det snö vilket är vackert men gör det svårare för mej att ta mej till ställen (jag går med kryckor). Snö är bäst i böcker. 
November var en bra läsmånad. 

Ironi för änglar av Elis Monteverde Burrau 
"Jag läser en dikt / Jag läser upp den för författarcentrum / Och den är dessutom tillägnad / författarcentrum / Det är Ni som är författarcentrum / Jag tror det i alla fall / För en gångs skull är författarna i centrum / Det är verkligen på tiden" Samling med kortprosa och dikter där de flesta publicerats tidigare på internet och i tidningar och tidskrifter. Jag gillade den. Ibland skulle jag önskat det var mer sovrat men samtidigt blir det ofiltrerade här en kvalitet. 

Kort sagt av Anne Carson 
"Dag efter annan tänker jag på dig så fort jag vaknar. Någon har lagt ut fågelskrin i etern likt juveler." övers. Mara Lee

Brittsommar av Carl-Göran Ekerwald 
Carl-Göran Ekerwalds dagbok för åren 2009-2018 med längre kommentarer till en del av dagboksanteckningarna. 
Detta är min första bok av Carl-Göran Ekerwald. Men jag har läst några texturval han sammanställt. Bland dem Eric Hermelins Persiska antologin som är en av mina favoritböcker. Carl-Göran Ekerwald skriver om den i Brittsommar med berättigad stolthet. 

Familieepos av Johanna Frid och Gordana Spasic 
Mot slutet av Familieepos använder författarna cp som nedsättande prefix och igen några sidor senare och jag blir väldigt trött. 
Jag har en cp-skada. När som helst får jag vara beredd på att denna min skada används som förstärkningsord av skribenter som vill framstå som edgy. Detta är också helt ofarligt för författarna. Ingen som jag sett skriva om diktsamlingen har tagit upp dess funkofobiska språkbruk. Diktsamlingen är väl egentligen inte dålig. Men inget annat i den påverkar mej i närheten av den avsmak som det här användandet av cp fick mej att känna. 
Jag läser rasistiska, transfoba, sexistiska och homofoba författare hela tiden så det är väl egentligen dubbelmoral av mej att reagera på att de här två poeterna är funkofober. Men det blir personligt när det gäller ens egen funktionsnedsättning. 

The Art of Howard Chaykin av Robert Greenberger 

Fru Sorgedahls vackra vita armar av Lars Gustafsson 

Fru Blomqvists matbok av Lars Gustafsson och Agneta Blomqvist (på omslag och rygg står Lars Gustafssons namn först, inne i boken står Agneta Blomqvists namn först) 

Om begagnandet av elden av Lars Gustafsson 
"I rätt många världar varar sommaren / ett århundrade, och de som har oturen // att födas i vinterns århundrade / tillbringar livet sovande // upphängda i på insidan pälsklädda /ljusgrå kokonger" 

Förutom de här tre (eller två och en halv) böckerna av Lars Gustafsson så har jag också läst första årets inlägg på Lars Gustafssons blogg. Där jag ramlade på en kommentar skriven av mej själv. Den kändes lillgammal. Jag var så ung då, bara 36 år. 
Jag hade inte läst någon av dessa böcker förut. Jag tyckte om dem. 
Matboken innehåller en del recept men framförallt kortare texter kring mat. En mycket underhållande och intressant bok. Fru Sorgedahl kändes som en sen följeslagare till Sprickorna i muren-sviten.

Ratte: Satiriska seriesidor av Magnus Knutsson (text) och Ulf Jansson (bild)

G som i Georg av Tove Nilsen 
Fortsättning på Höghussommar som jag läste förra månaden. 

Black Panther – Long Live the King av Nnedi Okorafor (text) och Andre Lima Araujo (bild) 

Döden ligger lågt av Terry Pratchett 
Man vet vad man får när man läser en Skivvärlden-roman men ibland har det sin charm. 

Terass med druvor av Niklas Rådström 
Kort berättelse utgiven som julhälsning från AB Appeltoffts bokhandel. 

Martin Scorsese: Retrospektivt av Tom Shone 
En coffeetablebok om Martin Scorsese (nu behöver jag bara skaffa ett coffeetable att ha den på). 
Boken är väl egentligen inte å märkvärdig men den fick mej att se om en bunt Scorsese. 

Bröd och vapen av Dag Solstad 
Sista delen i Dag Solstads krigstrilogi. 
Den här är från Dag Solstads maoistiska period vilket märks mest i bokens epilog. Den här delen av hans författarskap beskrivs numera mest som en parentes. Men det var under denna maoistiska period han slog igenom som författare och han gav ut åtta böcker under den. 
I mitt exemplar av Krig. 1940, den andra boken i trilogin, låg det med några tidningsurklipp med artiklar om och recensioner av boken. De två recensionerna var bägge positiva men markerade också ett avståndstagande mot Dag Solstads maoistiska ideologi och hur den tar sej uttryck i romanen. 

The Final Circle of Paradise av Arkadij och Boris Strugatskij 
Rysk science fiction. 

De som sjöng vid civilisationens slut: Om lyrik i antropocen av Mats O Svensson
Mycket intressant om hur några samtida poeter skrivit om naturen. 

Skogens historia av Anna-Clara Tidholm

Tusen och en natt, band 3 
Den svenska versionen av Östrups danska tolkning från 1920-talet, illustrerad av Gudmund Hentze. Det här bandet har bland annat berättelsen om Aladdin.

måndag 27 november 2023

Butter tar ordet fyller 17 år

I dag är 17 år sen jag började med den här bloggen.
Butter tar ordet lever ännu även om det inte varit ett särskilt många inlägg här hittills i år. Det här är bara det trettionde inlägget. Förhoppningsvis blir nästa år mer produktivt.

söndag 26 november 2023

Vänner och u-vänner av Sara Lidman

Vänner och u-vänner är en samling artiklar av Sara Lidman "ohejdbart nedtecknade" (som det heter i förordet) 1964-68. År då Lidman enligt litteraturhistorieböckerna brukar säjas ha lämnat litteraturen.

De flesta av texterna rör Sydafrika och Vietnam. Frågor där Lidman var en viktig röst i den svenska debatten.
Lidmans politiska engagemang har präglat synen på henne och hennes författarskap. Men hennes debattartiklar läses inte i någon större utsträckning längre. Till en viss del gäller detta väl många författare – att deras åsikter är viktiga för vår bild av dem fast vi som regel struntar i att läsa just de verk där de ger uttryck för dessa.

Nu är inte texterna i detta urval riktigt i nivå med de bästa av Lidmans böcker. Men de är ändå intressanta. De två huvudlinjerna – apartheid och Vietnamkriget – får väl säjas vara frågor som redan är avgjorda. Och där endast den mest enfaldigt högervridne i dag kan låta bli att ge Lidman rätt (i senare artikelurval – det finns fyra, fem till – bör det finnas ställningstagande som är mer diskutabla).

Men en del av texterna känns aktuella. Som när Lidman skriver om hur två socialdemokratiska riksdagsmän är upprörda över att vietnamdemonstranter stört ett tal av en sydvietnamesisk minister. Och ett i dag välbekant citat om att dö för någons rätt att framföra en åsikt dyker upp som argument mot demonstranterna (ironiskt nog).

En av de artiklar som jag sett citerade var då citerad som ett negativt exempel. Vilket kanske är typiskt på nåt sätt. Det handlade om Lidmans kritik av Ingmar Bergmans film Skammen. Som då sas vara ett okänsligt politiskt sätt att tolka ett konstverk. Men även om ett par meningar kanske blir lite känslosamt överdrivna – något som gäller flera av artiklarna – så tycker jag nog Lidman hade rätt mot Bergman. Skammen är helt enkelt inte en bra film.

De flesta av texterna är rena debattartiklar. Men det finns två korta fiktionstexter. Ett pjäsfragment och en novell. Pjäsen är om Sydafrika och novellen om Vietnam. Bägge allegoriska på ungefär samma sätt. I "Smulor i mörkret" plundrar ett par personer Afro på hans guld. ("Men otack är världens lön. Man övertar den betungades bördor och han beklagar sig.") Och i "Seve i Medlarens roll" klår Big Yan (USA) upp Viktor (Vietnam). Det är en rätt grovhuggen satir. Men också en roande sådan som visar en sida av Lidman som man sällan ser.

Bäst i boken är det avslutande kapitlet. En intervju med en nordvietnamesisk kvinnlig politiker på Sverigebesök. Den texten påminner mycket om boken Samtal i Hanoi. En av Lidmans bästa böcker som hon skrev under den period litteraturvetenskapsmännen påstår var hennes exil från litteraturen.

(Först publicerad 27 januari 2014. Jag läste de andra artikelurvalen sen. Och Sara Lidmans arbetsdagbok om Jernbane-sviten. De var alla läsvärda. 
Och så sent som förra månaden läste jag den nyutkomna Levtrådar med blandade texter av Sara Lidman. Den rekommenderar jag. Den 30 december i år så är det 100 år sen som Sara Lidman föddes.)

lördag 25 november 2023

Ulla Wiggens Horisonten och Lars Gustafssons Herr Gustafsson själv

Jag håller på och läser om Lars Gustafssons romansvit Sprickorna i muren. Just nu är jag inne på tredje boken Familjefesten (1975).
Den första romanen Herr Gustafsson själv innehåller en massa referenser till andra böcker. Och en del till konst. När jag läste den första gången så hade jag inget internet och kunde inte kolla upp tavlor där som man kan nu.
Som porträttet i stycket nedan:

"Våren 1969 målar Ulla Wiggen sitt kärleksfulla och sällsamma porträtt av den unge poeten Peter Cornell.
  Den porträtterade, som på denna bild är blekare, mer inåtvänd än vad han i verkligheten kan tyckas vara, har ögonen öppna. Han har ansiktsuttrycket hos en som nyss har varit mycket nära att erinra sig något som han glömt så grundligt att han inte mindes att han glömt det.
  I bakgrunden skymtar det blåaste, mest ändlösa hav, belyst av en osynlig sol.
  Med denna tavla blir det nya Stockholmsmåleriet för första gången alltigenom tydligt, framträder i hela sin botticelliska glans. Ljus, kärlek, öppet hav."

Målningen Lars Gustafsson skriver om heter "Horisonten". Den prydde omslaget till tidskriften konstrevy nr 4 1969:
Ulla Wiggen kom också att göra omslaget till Herr Gustafsson själv. Kanske hade hon fått läsa stycket ovan innan. Då omslagsbilden är en pendang till "Horisonten":
Även en del av de andra Sprickorna i muren-omslagen består av (då) samtida konst. Och omslaget till den sista boken En biodlares död är målat av Gustafsson själv.

(Först publicerat 20 juni 2016. Då jag som synes höll på att läsa om Sprickorna i muren-sviten. I år har jag också läst om den sviten. Då jag håller på att läsa genom hela Lars Gustafssons författarskap i kronologisk ordning. Många av böckerna har jag läst förut, flera läser jag för första gången. Jag är framme vid år 2010.
I den tidigare versionen av inlägget skrev jag felaktigt att Ulla Wiggen hade gjort omslaget till pocketversionen. Men det finns med redan på originalutgåvan.
I samband med denna omläsning införskaffade jag en konstbok om Ulla Wiggen. "Horisontenfinns så klart med i den. Och flera andra med liknande bakgrund. Emellertid inte omslaget till Herr Gustafsson själv. Men där fick jag reda på att Ulla Wiggen också gjort omslaget till Världsdelar – en samling reservartiklar av Lars Gustafsson. Som jag också läst om i år.)

fredag 24 november 2023

Mumin – Nationalmusei utställningskatalog 438

"1938 kom han för första gången in i en berättelse och fick sitt namn och sen dess har han så småningom blivit rundare och mindre kritisk och skaffat sig familj och bekanta och hus, just som det brukar gå efterhand."
Tove Jansson om Mumintrollet i Nationalmusei utställningskatalog nummer 438

När alla andra liknande små häften för länge sedan förskingrats (ett om en svensk man som byggde en egen Noaks ark har jag sökt förgäves efter) så har Nationalmusei utställningskatalog nummer 438 blivit kvar i min ägo ända sedan den dagen jag gick på utställningen. Vilket var i något av 80-talets första år.

Utställningen var en med muminfigurer. Små dockor och modeller av platser ur muminböckerna och muminserierna gjorda av Tuulikki Pietilä (en del av de större modellerna med hjälp av Pentii Estola). Tuulikki Pietilä var Tove Janssons livspartner och förebilden för Tooticki i Trollvinter.

Huvudattraktionen var en fem våningar hög modell av själva muminhuset.

 
Häftet är samutgivet med Bonniers Juniorförlag. Som också gav ut bilderboken Skurken i muminhuset, en berättelse illustrerad med bilder av modellerna och figurerna i utställningen. Den tillhör kanske inte de mest ansedda av Tove Janssons Mumin-verk men bilderna är rätt trevliga att bläddra i. Det är en bok för mindre barn, men att muminböckerna sträcker sej från de enklaste bilderböcker till mer vuxna romaner som Sent i November är en styrka med denna fiktiva värld.

Men på något sätt tycker jag det lilla svart-vita häftet från själva utställningen är trivsammare. Boken innehåller ett par seriestrippar och flera illustrationer av Tove Jansson från böckerna. Det är en sådan på fyren i Pappan och havet som pryder omslaget trots att utställningen främst handlade om Tuulikki Pietiläs dockor.

Det är troligt att det fanns en och annan teckning på utställningen, men med modeller av hattifnattar och sjörövargrottor som konkurrerade om uppmärksamheten så tvivlar jag på att jag på den tiden skulle ha varit särskilt intresserad av dem.

Sjörövargrottan är en av tio svart-vita fotografier av figurerna som finns i det 16-sidiga häftet. 
Det bästa fotot är av Tooticki som metar. En av de första figurerna som Tuulikki Pietilä gjorde enligt den text av Tove Jansson som finns i katalogen (jag har för mej att en kortare version av den här texten står som förord i Skurken i muminhuset, men den har jag gett bort så jag kan inte se efter).


I början av texten, som i de flesta av Tove Janssons texter kring mumintrollets tillkomst, berättar hon om hennes familj när hon var liten hur de levde "samtidigt borgerligt och bohemiskt". Detta apropå att hennes föräldrar stod som förebilder för muminmamman och -pappan.

Beskrivningarna av hur arbetet med modellerna går till blir en bild av hennes vuxna liv samman med förlagan för min egen favorit bland muminböckernas många karaktärer (jag brukar ibland göra såna där "Vilken muminfigur är du?" i det fåfänga hoppet att jag en dag ska få svaret Tooticki) : 

"När huset var obönhörligen färdigt, så färdigt att vi till och med måste avstå från vissa alltför uppsluppna detaljer, kom vi av oss för en tid.
  Och vännerna sa, nu har de äntligen slutat leka så man kan träffas om kvällarna. Men ack vad de bedrog sig. Ganska snart började Tooticki med sitt första vinterlandskap, muminfamiljens nerisade badhus. Det blev fler. Hon släppte in familjen i en Wild West Saloon, i ett sjörövaräventyr på en öde ö och ett vulkaniskt katastroflandskap där befolkningen flyr undan den annalkande kometen (hattifnattarna däremot är på väg rätt in i farozonen, hattifnattar är nämligen mycket svaga för elektrisk storm.)"


(Först publicerad här den 17:e december 2009. Men då utan bild på omslaget och bilder ur häftet. Foton på figurerna i häftet är tagna av Per Olov Jansson.)



torsdag 23 november 2023

Scott Pilgrim

Kraften från kärleken kommer i form av ett svärd.
I den fjärde Scott Pilgrim-boken Scott Pilgrim Gets it Together tar huvudpersonen mod till sej att medge att han älskar Ramona Flowers.
Han drar ut ett svärd ur sitt bröst och i nästa ruta står det, i stora bokstäver, att "SCOTT EARNED THE POWER OF LOVE" medan Scott Pilgrim håller en flammande sabel i händerna. Med denna besegrar han ett av Ramonas Flowers onda ex.

Detta händer i den tecknade serien Scott Pilgrim. En kanadensisk serie i sex häften. Den är skriven och ritad av Brian Lee O'Malley.

Serien skildrar den tjugotreårige Sott Pilgrim och hans kompisgäng och förhållanden. 
Det är en kärlekshistoria. Pojke möter flicka. Tyvärr måste pojken besegra flickans sju onda före detta pojkvänner.

Scott Pilgrim spelar i ett band Sex Bob-omb med ett fan: Young Neil. 
Innan Scott träffar Ramona har han dejtat en sjuttonåring. Så långt är det rätt realistiskt. Vissa mindre icke-realistiska element dyker dock upp tidigt, med moment hämtade från spelvärlden.

Slagsmålsscenerna i Scott Pilgrim följer en slags spellogik där slagsmålsscenerna knyter samman berättelsen. Som när Scott Pilgrim skallar det första onda exet så hårt att han förvandlas till växelmynt – Scott Pilgrims points för att ha besegrat honom. 

Att Scott Pilgrim måste bekämpa sin flickväns före detta kan ses som en metafor för hur det förflutna hänger på oss.
 
Serien handlar inte bara om Scott och Ramona och hugga folk i två bitar utan har också en rad bipersoner. Vars historier fortgår i utkanterna. Alla karaktärerna sitter tillsammans glada på sista sidan i fjärde boken. Det skulle gå att se detta som ett lämpligt slut på serien. 

Men det är inte bara för att det fortfarande finns före detta pojkvänner kvar att besegra som boken fortsätter i två häften till. Många av de små bi-historierna var då oavslutade.

Som Unge Neils. Rumskamrat till en av bandmedlemmarna i Sex Bob-omb blir han så där i förbifarten utestängd från deras umgänge efter att ha dejtat den sjuttonåring Scott Pilgrim dejtar i början av berättelsen. Denna förvisning skildras bara genom ett par paneler under häftenas gång. Ingen verkar lägga märke till den. 
I det femte albumet Scott Pilgrim vs the Universe ses Young Neil sitta ensam på sitt rum. I skarp kontrast till den entausiastiske Neil i första boken. Att Unge/Young Neil liknar huvudpersonen till utseendet är knappast en slump. Hans historia står i kontrast till vår hjältes.
Det är sådana här små detaljer som är seriens styrka.

I Scott Pilgrim's Finest Hour, den sjätte och avslutande volymen av serien får berättelsen ett tillfredställande slut.

I början av boken är Scott (mer än vanligt) utan fokus. Kan han besegra Ramonas sista onda före detta pojkvän? Vill han slåss mot honom – eller är han själv nu en av hennes onda före detta? Scott brottas med sej själv. Och här gör han det så klart bokstavligt.

Edgar Wright – regissören till filmatiseringen av serien – har jämfört den med musikalen. Där personer i den genren brister ut i sång när känslorna går höga så slåss man i Scott Pilgrim.

Och slutstriden blir bokens klimax. Men duellerna är ett uttryck för böckernas tema. Om att försöka hålla fast vid det förflutna.

Bland bikaraktärerna får Scotts före detta flickvänner störst utrymme i det sista albumet. Vilket passar temat. 
Scott visar sej på liknande sätt som Ramonas onda före detta minnas dessa i ett för honom själv fördelaktigt ljus - "I remember...stuff. Some stuff. Lots. Lots of stuff" säjer Scott när en av hans före detta frågar honom argt om han minns någonting av deras förhållande. Medan man ser en memory cam som i ett dataspel där de leende går under en leende sol och hon beundrar honom.

Memory cam-arna används flera gånger i boken och en av många detaljer där O'Malleys lek med serieformen är smidigare och mer självklar än i tidigare volymer. Också hans tecknande kan man se förbättras över volymerna. Det blir mer expressivt och varierat.

De flesta trådar i berättelsen knyts samman. Då det finns ett visst fokus på Scotts gamlas kärleksliv så får de övriga bikaraktärerna som inte varit tillsammans med Scott lite mindre utrymme. Men att till exempel Young Neils upprättelse verkar ha skett utanför serien är passande då också hans nedgång mestadels tog plats där. Och han får en av de bästa scenerna.

Volymen är lättsammare än de tidigare två. De mörkare stråken som funnits i serien får inte så stort utrymme. Och det utrymme det ändå får är i bokens första tredjedel. Vilket känns rätt. Serien är i grunden en underhållande berättelse. Och den bör sluta i dur, inte moll.
En viss sentimentalitet kostar O'Malley på sej mot slutet. Men den har boken gjort sej förtjänt av. Det och mycket annat.

(Först publicerad den 10 mars 2009 och 26 juli 2010. Jag har slagit ihop det äldsta inlägget som handlade om de fem första häftena med det senare som handlade om det sista albumet. Och förkortat texterna något.
Inläggen skrevs innan Edgar Wrights filmatisering Scott Pilgrim vs. the World kom. Den skrev jag om HÄR
Det kom nyligen en tecknad TV-serie som bygger på häftena: Scott Pilgrim Takes Off. I början verkar tv-serien följa den tecknade serien rätt trogen men i slutet av första episoden så tar den en drastiskt annorlunda vändning. Jag tyckte om Scott Pilgrim Takes Off.)





onsdag 22 november 2023

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal

"Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden: 
  – I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död. 
  Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga"

En tredjedel in i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) börjar andra kapitlet med orden "Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också – jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten."

I veckan läste jag om Samtida.... Jag brukar läsa i den rätt ofta men det har gått ett tag sen jag läste den från pärm till pärm sist. En sak som gör ett sådant genomläsande till en annorlunda upplevelse av romanen är att styckena ofta ifrågasätts av berättaren. Händelser rättas och andra motiv för författarens handlande tas upp.

Boken börjar med att berättaren vaknar mitt i natten av att han har drömt om A. Återberättandet av drömmen varvas med minnen och berättelser och reflektioner kring världen och skrivandet.

Att det är Jan Myrdal och inte en Antoine eller en Johan som går omkring på drift som ung i boken eller som läser Paracelsus har ibland lite felstyrt läsningen en av boken.
Genom sånt jag läst på annat håll vet jag att "vännen S", som förekommer i en kort passage i boken, är Arne Sand. Och denna och andra händelser i boken refererar Myrdal till i senare böcker och artiklar som om de hänt honom. Men man ska inte nödvändigtvis utgå från att Myrdal planerade skriva en episk roman om Grönland för att han planerar att göra det i romanen.

Också en annars intelligent läsare som Artur Lundkvist präglas i sin, huvudsakligen positiva, recension av boken av en hopblandning av Samtida...s Jan Myrdal och verklighetens Jan Myrdal.
Detta får honom också att säja att han "knappast tror att Myrdal är någon diktare". Lundkvist fortsätter med att beskriva boken som "mellan de knäsatta genrerna" vilket visar att han ändå har förstått Samtida...s form.

Men boken kan ofta framstå som en enbart politisk bok. Anders Ehnmarks förord har ordet "vänstern" redan i andra meningen. Som om Samtida... var ett framställande av Myrdals åsikter snarare än den komplexa nyskapande bok som den nu är.

Till en del beror detta på att det är något otvunget över det uppbrytna berättandet och det direkta tilltalet här.
Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep). Inte minst så tillhör drömsekvenserna de bästa sådana inom litteraturen.

Samtida... är Myrdals mest översatta bok. Den senare, omarbetade på engelska skrivna versionen En illojal europés bekännelser (1968) var med på New York Times topplista med årets tio bästa böcker när den kom.

Den engelska versionen översattes till svenska först 1988. Den versionen är kraftigt omvandlad och innehåller också stora delar av den tidigare Rescontra. Egentligen föredrar jag den versionen. Men Samtida... har en egen, något allvarligare, ton. Och bägge är värda att läsa.

Samtida... finns som e-bok. Medan En illojal europés bekännelser finns på bibliotek och antikvariat. På antikvariat kn man också hitta samlingsvolymen Samtida (på bilden) där förutom Samtida... även Rescontra, Söndagsmorgon och texten "Att döda A" ingår.

(Först publicerad 22 april 2010. I sitt tacktal till Jan Myrdals stora pris citerade Karl Ove Knausgård också stycket om att det berättaren skrivit är ofarligt. Ifrågasättandet av det skrivna och minnet finns som ett tema även i Jan Myrdals senare Barndoms-böcker.)

tisdag 21 november 2023

Werner Aspenström skriver för sin katt

På frågan varför han skriver så ska Werner Aspenström (enligt Olof Lagercrantz) en gång ha svarat att "Jag skriver för min katt". 
Fotot på Werner Aspenström med katten Tempus är taget av Bertil S-son Åberg. 

(Först publicerad 22 december 2022 som del av det årets adventskalender på Butter tar ordet. Kalendern hade katt-tema. Du hittar alla luckorna om du klickar på katt-kalender nedan bland etiketterna.)

måndag 20 november 2023

Tälje tokar i Sven Delblancs Hedebysvit

"Efter sju sorger och åtta bedrövelser var han så tillbaka i Tälje igen hos sin kära hustru. Nu tog han fram gåvan han hade med sig åt henne.
  Hustrun, som aldrig förut sett en spegel, vart alldeles förskräckt när hon tittade i den. Gråtande sprang hon över till grannen och klagade:
  – Min man har fört en främmande kvinna in i huset!
  Grannen, som redan satt och ruvade på sitt elefantägg, tog spegeln av henne och tittade i den.
  – Det är en gammal och skäggig käring, sade han och räckte henne spegeln tillbaka."
ur Den gamla fabeln om Tälje tokar av Torsten Kassius

"Och Tälje tokar byggde sin stad på nytt, och såg sig om i den nya, goda tiden, då de berövades sin talan på riksdagen, förblödde i två meningslösa krig och slaktades i rikets sista stora folkuppror, och den nya, goda tiden kallades för den skull frihetstiden och vann stor ära i vår historia."
ur Stadsporten av Sven Delblanc

Den gamla fabeln om Tälje tokar skrevs av Torsten Kassius och kom första gången ut i två volymer 1948 och 1950. Den bygger på de gamla toksagorna om folket i Tälje. Jag minns att det fanns en barnbok när jag var liten som återberättade ett par av dessa. De gick i stort sett alla ut på att Täljeborna gjorde korkade saker.

Torsten Kassius lånar också från liknande österländska berättelser. Och bygger upp en intrig av de många skämthistorierna. Från början är männen i Tälje här kända för sin visdom. Första volymen är berättelsen om hur de kommer på bättre och tokigare tankar. 
Torsten Kassius lyckas blanda episoderna så det aldrig känns enformigt (sen skulle jag kanske ändå inte rekommendera att läsa den i ett svep).

Romanen gjorde inte mycket väsen av sej när den kom. Även om Gunnar Ekelöf hyllade den. Gunnar Ekelöfs recension nämns i Sven Delblancs förord till den andra utgåvan (i en volym) utgiven 1973 på Författarförlaget. Om det gick så mycket bättre för boken den gången vet jag inte. Men själv läser jag ofta i Den gamla fabeln om Tälje tokar. Och för den som söker upp boken väntar en stor läsupplevelse.

I förordet skriver Sven Delblanc att Torsten Kassius bok kommer ur "en burlesk, blodfull och i grunden folklig tradition". Han hyllar också hur tider och orter blandas.

Den gamla fabeln om Tälje tokar har också påverkat Delblancs svit om Hedebyborna: romanerna Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten som kom ut från 1970 till 1976. Delblanc skrev alltså sitt förord medan han höll på med denna romansvit. Sviten blev också till en populär tv-serie vid namn Hedebyborna.

Två av de historier som gruppen som kallas för Avskummet i Sven Delblancs Åminne berättar för varandra nämner Tälje tokar. Den ena mest i förbifarten. Men i den andra säjer Berättaren att han måste "frisera Svenssons ludna idiom"..."för att hedra den vise och sorgsne mästare som bäst av alla berättat uppbyggliga historier om Tälje Tokar." Denne mästare är alltså Torsten Kassius.

Svenssons berättelse är inte från Torsten Kassius utan bygger på "Broder Alberto" i Boccaccios Decamerone. En munk lurar i en dam att ängeln Gabriel kommit till honom i en dröm och blivit förälskad i frun i fråga. Munken ställer osjälviskt upp med att låta Gabriel besitta hans kropp. Och frun får om natten besök av en ängel.

Hos Sven Delblanc är det i stället en prost och denne lurar i kvinnan att han är den Helige Ande snarare än ängeln Gabriel. Till skillnad från hos Boccaccio med dess uppbyggliga slut där munken får vad han förtjänar slutar det lyckligt för alla parter.

Det fabulerande draget i Åminne minskar lite i följande fortfarande läsvärda tre volymer. Men Stadsporten, den sista delen börjar med en satirisk historieskrivning över staden Tälje. Här lånat från den nordiska mytologin.
Också Hedebysviten är en stor läsupplevelse. 

(Detta inlägg inleder vår juileumsvecka här på Butter tar ordet. Det är egentligen två inlägg sammanslagna till ett där jag också lagt till citatet från Stadsporten. Inläggen publicerades först den 23 februari 2009 och den 25 april 2011.
I veckan kommer Hedebysviten ut i nyutgåva i två samlingsvolymer.
På senare år har Sven Delblanc ofta nämnts som ett exempel på en bortglömd författare. Men han är visst inte mer bortglömd än att han får nyutgåvor. Torsten Kassius får nog säjas vara mer bortglömd. Om det nu är en tävling man vill delta i.
Så i brist på nyutgåvor får du söka dej till bibliotek och antikvariat och bokbörsar för att kunna läsa berättelsen som börjar: "Där Tokstan nu ligger, låg för länge sedan – det var på den tiden då lejonen ännu lekte i vårt land – en stad som hette Tälje.")


tisdag 7 november 2023

De så kallade hemliga breven – en bok om och av tre generationer Myrdal

"Den barndom jag hade var inte lycklig, jag kan inte hjälpa att jag ser den i svart och grått, men den har ju gjort mig till vad jag är, och om jag inte vill förneka mig själv, måste jag ju försvara min uppväxt. Sis och Kay blir nog annorlunda, deras miljö är en annan, men med det missar dom nog också många saker." 
Jan Myrdal i brev till Alva Myrdal 22 augusti 1949 

 "Barndomen är en djup skam som sitter i länge. Den kommer efter som surt öl." 
Jan Myrdal i Barndom 


Redan titeln är underlig. De "hemliga" breven i De hemliga breven är en bunt brev som Alva Myrdal gav till sin yngsta dotter Kaj Fölster att förvara. Breven är mellan Alva & Gunnar Myrdal och deras son författaren Jan Myrdal. Kaj Fölster (som skrivit förordet till De hemliga breven) refererar till de här breven i De tre löven.
Jan Myrdal ville inte att breven skulle publiceras. Det är väl det som gör de hemliga antar jag. Jag tycker inte det är så underligt att Jan Myrdal ville ha kontroll över sina egna brev. Skulle du vilja att någon gav ut dina privatbrev i bokform? Lagen var också på Jan Myrdals sida här så länge han levde. Men det framställs i boken som något suspekt. 

Den som tror att boken mestadels utgörs av den här brevsamlingen lär emellertid bli besviken. Jag blev besviken. Av bokens 340 sidor utgör själva brevväxlingen bara 110 sidor. 
Vad finns då istället i boken? Kaj Fölsters förord är 5 sidor, Bosse Lindquists inledning är på 147 (!) sidor, ett utdrag ur ett efterlämnat manuskript av Alva Myrdal är på 3 sidor, Janken Myrdals efterord är på 76 sidor. Om mitt inlägg verkar lite rörigt så är det inget emot vad boken är.

Bokens inledning av Bosse Lindquist tar alltså upp fler sidor än själva breven. Det den ska inleda. Det är tyvärr också en mycket dålig inledning. Bosse Lindquist citerar ur breven (så man får stora delar av breven två gånger) och skriver läsaren på näsan vad hen ska tycka om dem. 

Bosse Lindquists beskrivning av Jan Myrdals författarskap är bristfällig och ofta direkt underlig. För att bara ta ett exempel så skriver han i slutet av texten att Jan Myrdal beskriver sin ungdomskärlek Maj som ett helgon. Ett bisarrt påstående för envar som läst Maj. En kärlek (Maj är bland annat otrogen mot Jan i romanen). 

Vi får en felaktig beskrivning av hur Barndom mottogs. Att i stort sett alla genast skulle ha godtagit Jan Myrdals version av sin barndom är helt enkelt inte sant. Det var många som kritiserade boken. Men det var också många som försvarade den. 
På senare år brukar det oftast nämnas att de andra syskonen haft en annan syn på föräldrarna när romanen kommer på tal. Den har nästan blivit det stående exemplet på att barn kan skildra sina föräldrar olika.

I De tre löven låter det som om brevsamlingen var rätt omfattande. Det här verkar alltså bara vara ett litet urval av dessa brev. Bland De hemliga brevens många brister hör att det inte framgår vem som gjort detta urval. 

Det här är inte i första hand en bok med brev mellan tre av Sveriges mest intressanta intellektuella under 1900-talet. Detta är en bok med en tes. Tesen är att Jan Myrdal ljög i sin romantrilogi om sin uppväxt (Barndom, En annan värld, Tolv på det trettonde). Breven publiceras för att bevisa denna tes. 

Men förutom två brev från Alva Myrdal från 1929 när Jan Myrdal ännu inte fyllt två år så är breven i boken från 1945 till 1962. 1945 var Jan Myrdal 18 år gammal. Den sista boken i Jan Myrdals romansvit heter Tolv på det trettonde och slutar också mycket riktigt när Jan Myrdal är tolv år gammal. Flera år innan breven i boken. Breven har alltså väldigt lite bevisvärde när det gäller Jan Myrdals barndom. (Om något så stöder de snarare hans version då han redan här skriver om att hans barndom var olycklig.) 
Breven slutar också 5 år innan brytningen mellan Jan Myrdal och föräldrarna. Så de säjer inget om detta heller. 

Den unga Jan Myrdal framstår inte som särskilt sympatisk i breven. Han är skrytsam, gör extrema politiska provokativa uttalanden och vill ständigt ha mer pengar. Brevurvalet är mycket inriktat på just Jan Myrdals ekonomiska problem. Den här hjälpen från föräldrarna har tonats ner kraftigt när Jan Myrdal berättat om sin ungdom. Så till vida kan de kanske försvaga trovärdigheten av Barndoms-trilogin i andra hand. Om Jan Myrdal inte är sanningsenlig om detta i andra böcker så minskar hans trovärdighet även i de böckerna. 

Men breven framställs istället som direkta bevis för att Barndoms-böckerna är osanna. Och jag förstår inte hur man kan läsa dem som det. Eller är beviset för att Jan Myrdal hade en lycklig barndom att hans rika föräldrar gav honom pengar när han var äldre? 

Vad som klart framgår i breven är att det fanns starka spänningar i familjen Myrdal. I ett brev kallar Alva Myrdal sin son för ett problembarn. ( I en intervju med Madeleine Gustafsson om Barndom i Dagens Nyheter 29 augusti 1982 så säjer Jan Myrdal att ”Den här boken är på sätt och vis ett problembarns försvar.”) 

Också Janken Myrdal skriver att Jan Myrdal kallades för problembarn av Alva Myrdal och två läkare ”vilket för dem inte var en nedsättande beteckning”. 

Janken Myrdals text är en uppgörelse inte bara med Jan Myrdals författarskap utan med autofiktionen i stort. Och menar att man borde granska självbiografiska romaner i en större utsträckning än vad som görs. Det är emellertid svårt att granska någons barndomsminnen. 
Janken Myrdal menar att en novell den unga Jan Myrdal publicerat i en skoltidning som använder samma stoff som en episod i Barndoms-böckerna visar att den senare är falsk. Men så fungerar inte skönlitteratur. 

Förutom att ifrågasätta Barndoms-trilogins sanningshalt så förminskar Janken Myrdal vad barnet Jan blir utsatt för i böckerna. ”Några egentliga övergrepp nämns aldrig. Att Jan inte fick den finaste Meccano-satsen kan knappast betraktas som barnmisshandel.” 
Men Jan blir i romanerna instängd i en mörk garderob när han varit olydig, han hånas för sin fetma av Gunnar Myrdal och det skildras (i Tolv på det trettonde) hur Gunnar klämmer till Jan i nacken och ruskar om honom. ”För det Gunnar gjorde när han ilsknade till kallades inte stryk utan det hette i familjen då bara att han retades.” Det är naturligtvis omöjligt att veta säkert om detta är sant men nog är det övergrepp som beskrivs. 

 Att Janken Myrdal inte ger en särskilt objektiv beskrivning av Barndoms-sviten är kanske förståeligt. I Rescontra (ett av de partier som också är med i En illojal europes bekännelser) träffar romanjaget sin elvaåriga son efter att ha varit tre år i Asien. Berättaren planerar snart bryta upp och lämna sonen ytterligare några år. Han försöker tala med sin son men ger upp ”Jag kan inte mer tala med honom och räkna med att han ska förstå än min far kunde tala med mig och hans far med honom.” 
Det här är ju då en roman men att Jan Myrdal övergav sin son framgår även i breven här och på annat håll. 
Jag tvivlar inte på att Jan Myrdal var en dålig far. Men det är inte något bevis för att hans far i sin tur var en bra far. 

Både Bosse Lindquist och Janken Myrdal beskriver Barndom som Jan Myrdals litterära genombrott. Men när Barndom kom ut så hade Jan Myrdal varit en framgångsrik författare i tjugo år. Man kan diskutera vilken bok som var Jan Myrdals genombrott. Men Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (vars titel inte nämns någonstans i De hemliga breven) från 1964 brukar allmänt räknas till de viktigaste svenska 60-talsromanerna och har översatts till en mängd språk. 
Syftet med denna litteraturhistorieförfalskning är kanske att få det att framstå som att Jan Myrdal även fått sin ställning som författare från sina föräldrar liksom han fått hus och pengar. 

De recensioner jag har läst av boken verkar godta den som bevis för att Jan Myrdal ljuger i sina barndomsskildringar. Ingen nämner att breven är skrivna under en annan period än då böckerna utspelar sej. Ett par av recensenterna ifrågasätter att Barndom aldrig utsattes för granskning men sväljer sen själva helt De hemliga brevens beskrivning. 
Kanske är det för att Jan Myrdals aktier är rätt låga för tillfället som boken mottagits så okritiskt (jag gissar att recensenterna hade reagerat annorlunda på en liknande bok om Vigdis Hjorth, Karl Ove Knausgård eller Kerstin Thorvall). Kanske är det för att Jan Myrdal framstår som så osympatisk i breven (även om jag misstänker att de valts just för att få honom att framstå i dålig dager) som det är lätt att köpa att han ljuger. 
Men det är inte bara sympatiska människor som har olyckliga barndomar. 

Jag tror inte Jan Myrdals barndomsskildringar är helt sanna. Eftersom de skrevs 40 år efter det de skildrar. Vi vet också att Jan Myrdals syskon och nu Jan Myrdals son har skildrat Alva Myrdal på ett annat sätt. Hur de skildrar Gunnar Myrdal är ett bra snäpp närmare. Även om ingen av de andra har blivit utsatt för de övergrepp Jan Myrdal skildrar. 
Men barn kan uppleva föräldrar olika. Föräldrar kan behandla barn olika. Och inga av de andra barnen var ”problembarn”. 

När jag köpte boken så gjorde jag det för breven. Tyvärr utgör de som sagt bara en liten del av De hemliga breven. Urvalet är också onödigt inriktat på att visa att Jan Myrdal fick ekonomisk hjälp av sina föräldrar. Detta är inte så intressant läsning. För den som är specialintresserad av Alva Myrdal och/eller Jan Myrdal så är ett par av breven ändå läsvärda. (Det är rätt få brev från Gunnar Myrdal med.) Det är också intressant att se Jan Myrdals prosa bli bättre genom åren. Valet att ha med alla Jan Myrdals stavfel (Jan Myrdal var dyslektiker) försvårar läsningen något. Jag hade önskat fler brev och mindre inledning. 

Under läsningen av De hemliga breven fick jag ofta anledning att gå och slå upp i Jan Myrdals Barndoms-böcker. Och att få uppleva språket i dem var en befrielse efter att ha tvingats vada genom Bosse Lindquists prosa. Och även alla i De hemliga breven intygar att den har litterärt värde. 

Jag läste om sviten för ett par år sen och den håller. Egentligen tycker jag inte beskrivningen av föräldrarna är det mest intressanta i den. Det som gör den till en så stark läsning är att den skildrar världen som en pojke ser den. Jag skulle rekommendera dej att läsa Barndom istället för den här boken. Men ta den inte för att vara Sanningen.

onsdag 1 november 2023

Läst i oktober

Ännu en bra läsmånad. 

Mitt smyckeskrin av Ursula Andkjær Olsen 
"jag ställer hela planeten / med människor, djur, gudar, ensamhet, arbete / inuti kroppen / och andas ut" (övers. Jonas Rasmussen) 
Jag har tidigare inte riktigt fastnat för de utdrag av Andkjær Olsen jag läst men kanske måste hon läsas i längre sjok för den här tyckte jag mycket om. 

Röde Orm av Frans G. Bengtsson 
Jag gav den här till min flickvän i födelsedagspresent. Fast översatt till engelska. Då hon är från Förenta staterna och helst läser på engelska. Att hon läste boken fick mej att för första gången läsa denna underhållande svenska klassiker.

Naturbarn: Dikter i urval 1986 – 2016 av Eva-Stina Byggmästar 
"men poeterna skall vara små! för vi tycker bättre om / de små vi tycker att de är så praktiska att bära med / sig på skogspromenader" 
Fylligt urval med Eva-Stina Byggmästar. En av samlingarna som det finns dikter med av i urvalet är:
 
Älvdrottningen av Eva-Stina Byggmästar "aftonen kommer, till sist, / som en försenad vän. / diktsamlingarna vilar redan, se / de ligger tysta under blomstertäcket, / håller kramdjuret... // KRAMDJURET som till förväxling / liknar en poet, en glömd." 
Som jag läste efter jag läst Naturbarn

Bränder: Tolkade dikter från Vergilius till Heaney av Lars Gustafsson 
Den amerikanska flickans söndagar av Lars Gustafsson 
"Alla dessa dolda ting, bortglömda saker / som minns var de finns men inte vill // berätta för mig, som håller det hemligt / kanske för att de inte vill bli funna av mig"

Herr Gustafssons familjebok: Realencyklopedi & konversationslexikon av Lars Gustafsson och Agneta Blomqvist

Bränder är en omläsning (det är en bok jag ofta kommer tillbaka till). Den amerikanska flickans söndagar kallas för en versberättelse. Jag tycker mycket om den. Herr Gustafssons familjebok är första boken som är ett samarbete mellan Lars Gustafsson och hans fru Agneta Blomquist. Den är mycket underhållande. En egenhet är att texterna inte är undertecknade så man inte alltid vet vem som skrivit vad. ibland är det uppenbart och ofta tror jag att jag kan räkna ut det. Men enligt förordet till en annan av deras samlingsvolymer Våra landskap så hamnade en av Agneta Blomquists texter i en tysk tidskrift under Lars Gustafssons namn. 

Ratte och paniken i Pompador av Magnus Knutsson (text) och Ulf Jansson (bild)
Levtrådar av Sara Lidman 
Den här boken har undertiteln "Ett och hundra år med Sara Lidman". hundra år eftersom det i år är 100 år sen Sara Lidman föddes och boken ges ut för att fira detta. Ett år eftersom boken innehåller 366 texter av Sara Lidman av varierande längd. en från varje datum i almanackan. Tal, brev, dagboksanteckningar, artiklar, intervjuer från varje dag. De flesta har tidigare inte publicerats i bokform. Texterna är inte publicerade kronologiskt utan ett tal från 1969 kan följas av ett brev från 40-talet. det här kan ibland göra läsningen lite rörig. Men att kunna hitta en text för varje datum har också sin charm. 
Den första november (alltså i dag) hittar vi en dagboksanteckning från 1962 när Sara Lidman är i Kenya: "Och si där var Terry Brink den lilla amerikanskan med vilken jag tillbringade en dag på Killimanjaro och en regnnatt i en afrikansk hydda medan vi skakade av köld och grälade Afrika." Det är en rätt så underbar bok och snygg också. 

Facklan av Elin Lindqvist 
En roman om den ungsocialistiska poeten Leon Larsson som också är författarens farmors far. Bokcirkelbok. 

Höghussommar av Tove Nilsen Andra delen i en norsk romansvit. Den första delen finns inte översatt till svenska. Vilket är synd då den här är riktigt bra. Jag har börjat på tredje delen. Som också finns på svenska (men jag tror den fjärde delen är oöversatt). 

De hemliga breven av Alva Myrdal och Gunnar Myrdal och Jan Myrdal 
Ett urval brev mellan Myrdal-familjen. den innehåller också ett kort förord av Kaj Fölster (som refererat till de här breven tidigare i De tre löven), ett längre efterord av Janken Myrdal och en mycket lång inledning av Bosse Lindquist. Bosse Lindquists inledning upptar fler sidor än breven i boken. Inledningen är också medioker. Och jag är lite irriterad på förlaget för denna falska varudeklaration.
Boken har i artiklar om och recensioner av den framställts som att den ger bevis för att Jan Myrdals beskrivning av sin barndom i Barndoms-trilogin är falsk. Men förutom två brev från Alva Myrdal från 1929 när Jan Myrdal ännu inte fyllt två år så är breven i boken från 1945 till 1962. 1945 var Jan Myrdal 18 år gammal. Den sista boken i Jan Myrdals romansvit heter Tolv på det trettonde och slutar också mycket riktigt när Jan Myrdal är tolv år gammal. Flera år innan breven i boken.
Breven är också bara de brev som Alva Myrdal valt att spara. eller om jag förstått rätt ett urval av dessa. Bland De hemliga brevens många brister är att det är oklart vem som gjort detta urval. 
Breven har alltså väldigt lite bevisvärde när det gäller Jan Myrdals barndom. (Om något så stöder de snarare hans version då han redan här skriver om att hans barndom var olycklig.) 
För den som är specialintresserad av Alva Myrdal eller av Jan Myrdal har några av breven ändå ett intresse (den har inte mycket att ge Gunnar Myrdal-fansen). Men det här är en dålig bok. En riktig besvikelse. 

Ghost in the Shell, volym 1 av Masamune Shirow 
 
Rätten till sex av Amia Srinivasan Essäer. Jag tyckte uppföljaressän till titelessän där Srinivasan reflekterar kring den respons texten fått var den intressantaste delen av boken. 

Kort over kraniets mørke floder av Christian Rømer Stokbro 
"alligevel findes lige her / en rødlig perlemorssommerfugl / en takvinge mellem takkede hvide blade / noget ubestemmeligt fra en anden verden / som umuligt kan føle sig hjemme her // i denne årstid / under denne sol."