Citerat från veckans läsning

"Innan jag gick på Konserthuset åt jag på en grillbar. Jag satt där i flera timmar. Jag läste Jean-Paul Sartres Muren. Den består av flera underbart fina noveller. Den jag läser idag hette 'En ledares barndom'. Det måste ha varit ödet som har satt just den boken i mina händer nu."

ur Dagböcker och brev 1962 – 1974 av Lena Nyman, denna anteckning är från 31 maj 1963

"Men ser Jakob, det värsta är att han lovat slå mig så hans flickor ser det; och det är skam! men gör han det i dag, så går jag i sjön eller tänder jag eld på huset; ja jag ville tända eld på byn, på skogen, på hela världen, för det finns ingen rättvisa, det finns inte något gott"

ur Näktergalen i Wittenberg av August Strindberg, det är den unga Martin Luther som pratar

Det enda sättet att lära är att ifrågasätta

"När jag var lärare vid läroverket i Laon, hade jag som elever söner till storbönder för vilka en femöring var en femöring, ett bord ett bord, en tjur en tjur. Det var inte fråga om att få dem ur denna sunda förnuftsmaterialism. Alltså sade jag mig att vi borde börja året med att förarga dem lite och förklara Kants idealism för dem. De gjorde våldsamt motstånd. Tanken att den så kallade yttre verkligheten utgörs av den inre enhetligheten i vår erfarenhet tycktes dem outhärdlig. Efter att ha ifrågasatt detta i en månad, sade de ändå till slut: 'Nu förstår vi!' Och de förpestade livet för mig under resten av året, därför att de satte upp Kant mot mig så fort jag försökte förklara någonting för dem: de hade tillägnat sig honom så bra att de hela tiden återvände till honom.

  I gengäld bedrev jag senare katederundervisning på Lycée Pasteur i Paris. Eleverna ifrågasatte inte längre någonting. Att världen är en yttre verklighet eller en bunden följd av föreställningar, att barnen åtrår sin far eller sin mor, varför inte? Allt det där passade dem utmärkt. Tidningarna och radion hade prackat på dem en falsk kultur. De diskuterade ingenting, och i slutet av året visste de ingenting. Det enda sättet att lära är att ifrågasätta. Det är också det enda sättet att bli människa."

ur "Raymond Arons befästningar". Jean-Paul Sartre intervjuad av Serge Lafaurie juni 1968. I Sartre-urvalet Sartre om Sartre, övers. Lars Nygren

10 bra böcker av Simone de Beauvoir

I dag så är det 110 år sen den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir föddes. Hon skrev många bra böcker. Tio av hennes bästa finns på listan nedan. Länkarna går till inlägg om böckerna här på bloggen.

Marcelle
Novell från en tidig novellsamling som först gavs ut 1979.

Andras blod
Roman. Den svenska översättningen var en av de första att ges ut i Panache-serien.

Det andra könet
Klassiker.

Mandarinerna
Roman med franska intellektuella som diskuterar. Har på senare år seglat upp som en av de Beauvoirs populäraste böcker.

En familjeflickas memoarer
Första delen i en självbiografisk svit. Kom nyligen i en nyutgåva. Förhoppningsvis kommer de följande delarna också att ges ut igen.

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet
Samling med filosofiska essäer från 40- och 50-talet.

Avled stilla
Roman om Simone de Beauvoirs mors död.

De vackra bilderna
Roman från 1966.

Ålderdomen
Bok om ålderdomen i lite samma stuk som Det andra könet.

Avsked och Farväl till Sartre
Två böcker i en. Farväl till Sartre innehåller intervjuer de Beauvoir gjorde med Jean-Paul Sartre ett par månader 1974. Avsked handlar om de sista åren av Sartres liv. Om hans sjukdom och hans döende.

Citerat från veckans läsning

"Och blotta ordet sommar gav henne en smak av söta bär i munnen, och en doft av blommande träd strök förbi hennes lilla näsa."
ur Fattigadel av Agnes von Krusenstjerna

"Ofta har man sagt till mig om dadlar och bananer: 'Ni vet ingenting om dem, man måste äta dem nyplockade på platsen för att känna hurudana de är.' Och jag har alltid betraktat bananer som döda frukter, vilkas verkliga levande smak undgått mig. Böckerna som gå från en epok till en annan äro döda frukter. De ha i en annan tid haft en annan smak, skarp och livlig. Man måste läsa "Émile'och 'Les lettres Persanes' när de voro 'nyplockade'."
ur "Att skriva för sin egen epok" av Jean-Paul Sartre, övers. Eva Alexandersson. I BLM 2/47

Litteraturen och det onda

"Litteraturen är inte oskyldig, och då den är brottslig måste den till sist tillstå att den är sådan" skriver Georges Bataille i förordet till Litteraturen och det onda, en samling med litteraturessäer om Charles Baudelaire, markis de Sade, Jean Genet, William Blake, Emily Brontë och andra författare.
(Genet-essän handlar emellertid snarare om Jean-Paul Sartres bok Saint Genet. Också Baudelaire-texten är skriven i kritik med Sartre. Även om Bataille lite motvilligt gillar Saint Genet så handlar essän om det han är oense med Sartre om i läsningen av Genet.)

Kanske kan Sade och Baudelaire tyckas som mer självklara kandidater i en bok om litteratur och ondska än Brontë. Men essän om BrontësSvindlande höjder som inleder boken är den starkaste texten här.

Boken är utgiven i Brutus Östlings bokförlags serie Moderna franska tänkare. En bokserie med många bra böcker som tyvärr ser lite tråkiga ut. Av Bataille finns i serien även Den fördömda delen som en twittervän nämnde i går apropå Batailles Ögats historia.

Jean-Paul Sartres tio bästa böcker

I går skulle Jean-Paul Sartre ha fyllt 110 år. Försenad (som Sartres vän Pierre i Varat och intet) kommer här en lista med tio bra Sartre-böcker. (Jag har inte läst riktigt allt av Sartre, till exempel inte hans omfattande verk om Gustave Flaubert.)

Djävulen och Gud fader
Pjäs som utspelar sej under medeltiden. Sartre säjs ha menat att detta var hans bästa. En man som hittills gjort ont och levt för egen vinning beslutar sej en dag för att göra gott. Ett beslut som hade varit enklare att leva efter om han inte hade begått misstaget att vara med i en Sartre-pjäs. (Det är också i stort ett bra råd: Var inte en rollfigur i en Sartre-pjäs.)

Fem dramer
Innehåller pjäserna Flugorna, Inför lyckta dörrar (den med "helvetet det är De Andra"), Döda utan gravar, Den respektfulla skökan, De smutsiga händerna.
Det är nog fusk att ha med den här som en bok på listan. Men vem kommer att kunna döma mej?
Den här volymen innehåller i vilket fall fem mycket bra dramer.

Muren
Novellsamling med fem noveller. Ett snäpp bättre än Sartres romaner.

Orden
Självbiografin uppdelad i de två delarna "Läsa" och "Skriva". (Jag kan tycka att berättaren är lite för elak mot barnet Sartre. Lille Jean-Paul framstår som rätt osympatisk. Men det är en rolig och läsvärd bok.)

Rettergang
Eller L'Engrenage i original. Det är danska ovan. Ett aldrig filmat filmmanus om en diktators fall. Mindre känt verk men mycket bra.

Saint Genet
Den här över 600 sidor långa studien om Jean Genet började som ett förord till en utgåva av Genets romaner. Men den svällde ut. ("One should perhaps be grateful that Sartre stops after six hundred and twenty-five pages." - Susan Sontag) Mycket underhållande bok.

Till frågan om metoden
Ett första försök (den kom 1957) av Sartre att para sin existentialism med marxismen.

Tystnadens republik & Sartre om Sartre
Urval sammanställt av Jan Myrdal ur Situations. Under den titeln gav Sartre ut tio böcker med artiklar i olika ämnen. Litterära, politiska, självbiografiska. Förutom detta utmärkta urval finns på svenska Självporträtt, ett urval ur den sista delen som består av intervjuer då Sartre förlorat synen ( "Manssamhället är ett löjligt samhälle" säjer Sartre i ett samtal med Simone de Beauvoir), och Kolonialism och revolution.

Vad är litteratur?
Tre essäer om litteratur. Frågorna som tas upp här om huruvida litteraturen ska vara engagerad präglar fortfarande litteraturdebatten.

Varat och intet
Den stora och tjocka boken om existentialismen. Märk att boken med den svenska titeln Varat och intet är ett urval och ett urval som fokuserar på ett tema i verket (vilket märks i den norska titeln på samma urval Erfaringer med de Andre). Det är om man tar det i beaktande ett rätt bra urval. För de av oss som inte behärskar franska finns den på engelska. Jag har utgåvan vars omslag illustrerar detta inlägg.

10 bra franska böcker

Då jag haft tre tidigare listor med franska böcker (en med romaner, en med böcker som inte är romaner och en med diktsamlingar - det finns länkar längst ner i inlägget) så borde rubriken kanske vara 10 bra franska böcker, del 4. Men i vilket fall så firar vi Bastiljens fall med denna lista.

Smaken av Muriel Barbery

Simone de Beauvoir - Brigitte Bardot & Lolitasyndromet
"Jag träffade ett barn som grät för att portvaktens son var död; hans föräldrar lät honom gråta, och sedan blev de irriterade. 'Den lille pojken var ju ändå inte din bror!' Barnet torkade sina tårar. Men det var en farlig lärdom. Onödigt att gråta över en främmande liten pojke: Det må vara hänt. Men varför ska man gråta över sin bror?" (övers. A. P. Fredlund)
Existentialistiska essäer. Titeln och omslaget är egentligen lite missvisande. Då titeltexten är skriven senare än resten av texterna och delvis är av annan karaktär.

Nina Bouraoui - Intet liv
Nina Bouraouis andra roman. Om en kvinna som bor på en kyrkogård och minns sin barndom. Kort men tät lyrisk berättelse.

Emmanuel Carrére - Vinterskola
En pubertetsskildring där huvudpersonen läser skräckberättelser. Skrämmande bra.

Éric Chevillard - I taket
"förresten finns det inga vargar, påpekar Madame Stempf, deras spår i snön är bara bläckplumpar på sagoförfattarens papper för att han är för lat för att skriva rent en gång till, han föredrar att smutskasta dessa mystiska kringvandrande varelser, helt och hållet påhittade, och skyller på dem varje gång han har slukat en flickunge."
(övers. Anna Säflund-Orstadius)

Marguerite Duras - Lol V. Steins hänförelse

Jean Genet - Matrosen och stjärnan
"Må läsaren undfly synden medan han inom sig själv, i sin egenskap av läsare och i kraft av vårt ord, upptäcker dessa hjältar som hittills dolt sig i honom..." (övers. Nils Kjellström) En av dessa hjältar i Matrosen & stjärnan är Georges Querelle, en matros som har som hobby att mörda.
Till skillnad från Genets övriga romaner är denna inte självbiografisk. Men har samma tema om brott och homosexualitet som de andra böckerna. Den kom i nyutgåva förra året.

Alfred Jarry i urval
Innehåller pjäserna Kung Ubu och Den fjättrade Ubu. Samt den mycket roliga patafysiska klassikern Dåd och idéer av Doktor Faustroll. Det kom senare ut en något utökad version av boken kallad Far Ubus läsebok.

Georges Perec - Livet. En bruksanvisning
En roman som är lika bra som sin titel.

Jean Paul Sartre - Tystnadens republik & Sartre om Sartre
Urval ur Jean Paul Sartres bokserie Situations. Essäer och artiklar.

Tidigare 14 juli-listor:
10 bra franska romaner
(här har dock en belgisk franskspråkig roman lyckats lura sej in)
10 bra franska böcker
(ej att förväxla med dagens inlägg)
10 bra franska diktsamlingar
10 bra franska filmer
5 bra franska skivor

10 bra romaner skrivna av män

Vi firar internationella mansdagen med en lista.

Analfabeten av Ivar Lo-Johansson

Första delen i Ivar Lo-Johanssons lysande självbiografiska romansvit. Självbiografin är en genre som manliga författare ofta sökt sej till.

Den onämnbare av Samuel Beckett
Berättaren i den sista delen av Molloy-trilogin är i stort sett reducerad till en röst - men han är fortfarande man.

Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole
Om en man i kamp mot makterna och en oförstående omvärld.

Frihetens vägar av Jean-Paul Sartre
I ett seriealbum av en populär svensk serieskapare så säjs det att Sartre borde ha ägnat all sin tid åt att skatta sej lycklig över att han hade en så smart och vacker flickvän. Som tur var skrev han istället böcker. Som den här första delen i en romansvit med samma namn om tiden innan andra världskriget.

Fru Marianne av Ernst Ahlgren
"Ty penningar ägde han! Han ägde vad de eftersträva, alla dessa i sina fina kläder och med belevat sätt, alla dessa, som med förakt se ned på dem, som icke fått bildning som de. Han tänkte därpå med triumf, han tänkte därpå med den berusande känslan av att gå på randen av en frestelse, då njutningen ligger i själva den hemliga rysning man känner vid att falla."

Inferno av August Strindberg
Om en man i kamp mot makterna och en oförstående omvärld.

Krigets vid världens ände av Mario Vargas Llosa
I Stockholm delar de varje år ut ett stort pris till en framstående manlig författare. En som fått det är Mario Vargas Llosa. Kriget vid världens ände är hans bästa roman.

New York-trilogin av Paul Auster
Tre tematiskt sammanlänkade kortromaner av Paul Auster, Siri Hustvedts man. Paul Auster skrev rätt bra böcker på den tiden men har med åren blivit sämre.

Pelle Erövraren av Martin Andersen Nexö
Martin Andersen Nexö var en av de stora mansskildrarna.

Övermannen av Alfred Jarry
Utspelar sej i ett framtida 1920. Huvudpersonen kan cykla snabbare än ett framrusande tåg och utföra kärleksakten åttio gånger på raken.

(Detta är en repris från 2011.)

10 bra pjäser

I dag så är det världsteaterdagen ty så har några en gång beslutat.
Själv går jag inte så mycket på teater nuförtiden. Men jag läser en hel del pjäser. Som de nedan:

What was the relationship of the Lone Ranger to the means of production? av Amiri Baraka
"REG. Hey, (To his CO-WORKERS) there's a man with a mask walking towards us!

CLARK. What the fuck is that...is he at? Maaaaan...way out.

DONNA. Yow, it's the lone frigging ranger or who else that hip???

REG. Hip? maybee, you betta check him. Ras say they don't let yr ass in the country wit no mask.

DONNA. Naw, you probably be in there already..."
LeRoi Jones/Amiri Baraka har gjort många bra pjäser. Men ingen av hans andra har lika bra titel.

Inte jag av Samuel Beckett
Not I. En monolog framförd, med hjälp av belysning, av en mun rabblande en lång text. Anses som en av de svåraste skådespelarrollerna och en av de få pjäser jag verkligen skulle vilja se uppsatt på teater (jag har sett en TV-version men det är inte riktigt samma sak.)

Mannen på trottoaren av Anders Ehnmark och P. O. Enquist
Om vänstern och terrorismen. Den handlar om samtiden (eller snarare 70-talet) men utspelar sej i Tsarryssland. Finns förutom i egen volym också i Ehnmark/Enquist-volymen Protagoras sats. På spaning efter det politiska förnuftet

Faust av Goethe
Goethe tråkar som regel ut mej mer än jag vill erkänna. Men Faust har jag alltid fängslats av (Marlowes version är också rätt kul, och Jan Svankmajers film Faust är ett måste).

Skämt, satir, ironi och djupare mening av Ch. D. Grabbe
Tyskt 1800-talslustspel när det är som bäst. I en scen undersöker fyra naturvetare Djävulen. De har alla olika teorier om vad han är för ett kreatur. Tills en av dem kommer med de förlösande orden: det är en tysk författarinna.

Kung Ubu av Alfred Jarry
En rövelen bra pjäs.

Gudar och människor av Willy Kyrklund
En pjäs där gudarna debatterar huruvida människorna är onödiga och tar matematiska formler till sin hjälp. Ett mycket roligt stycke.

Getsemane av Stig Larsson

Birthday Party av Harold Pinter
Första Pinter jag såg. På TV. (Televisionen har gett mej några av mina största teaterupplevelser).

Kvinnorna från Trachis av Ezra Pound/Sofokles
Redan de gamla grekerna blev översatta av Ezra Pound. Pound gör en rätt fri tolkning. Lika mycket Pound som Sofokles. "What SPLENDOUR, IT ALL COHERES"

Djävulen och Gud Fader av Jean Paul Sartre
Sartre ansåg att detta var hans bästa pjäs. Jag håller med honom. Utspelar sej på 1500-talet. En man som hittills gjort ont och levt för egen vinning beslutar sej en dag för att göra gott. Ett beslut som hade varit enklare att leva efter om han inte hade begått misstaget att vara med i en Sartre-pjäs. (Det är också i stort ett bra råd: Var inte en karaktär i en Sartre-pjäs.)

10 bra franska böcker

Ännu en nationaldag och ännu en lista. Den här gången med tio bra franska böcker (som inte är romaner, då de franska romanerna redan fått en lista)

S/Z av Roland Barthes
Barthes närläser en novell av Honoré de Balzac. Han går igenom så gott som varje rad och ser på dess teman och uppbyggnad.

Det andra könet av Simone de Beauvoir
Det pågår någon slags back-lash mot den här. De dumheterna borde genast upphöra.

Den andra jorden av Yves Bonnefoy
Till allas förvåning seglade Bonnefoy upp i nobelprisspekulationerna förra året. Det bör inte hindra en från att läsa denna vackra bok med ett urval av hans essäer.

Människans revolt av Albert Camus
Bok om, och mot, upprorsidéen genom tiderna. En lysande essä som kom ut första gången 1951 och visar att man kan skriva anti-upproriska texter utan att vara så mördande tråkig som vår tids Axess- och DNledare-skribenter och alla de där.

Just här av Jean-Claude Forest (text) och Jacques Tardi (bild)
Seriealbum som är som om Franz Kafkas Processen fått ett kärleksbarn med Italo Calvinos Klätterbaronen och det sen tagits om hand av Luis Bunuel och Jacques Tati och den här jämförelsen har på något sätt spårat ut men det är en bra och utsökt tecknad tecknad serie.

Bröd och stenar av Eugène Guillevic
Skåpet var av ek.
Och det var inte öppet.

Kanske skulle det ha fallit döda ur det.
Kanske skulle det ha fallit bröd.

Många döda.
Mycket bröd.

(ur "Saker" översatt av Lars Gustafsson)

Lodjurets historia av Claude Lévi-Strauss
Lévi-Strauss går igenom myten i bokens titel och ser på de versioner som finns hos olika indianstammar i Nord- och Sydamerika. Han analyserar sen skillnaderna mellan dessa utifrån sina strukturalistiska teorier. Men även för den som inte är så intresserad av dessa teorier (som kan bli lite långrandiga, men det finns betydligt värre exempel på det än den här volymen) bör boken gå att läsa bara för berättelserna i den.

Stilövningar av Raymond Queneau
En busspassagerare anklagar en annan för att trängas. Senare under dagen så får han rådet att sy in en knapp i sin överrock. Denna historia berättar Queneau på 99 olika sätt.

Revolutionens nätter av Restif de la Bretonne
"Jag gick för att se när belägringen av Bastiljen tig sin början men allt var redan över; fästningen var
intagen: ursinniga människor kastade papper, historiskt värdefulla papper, från de höga tornen ner i vallgraven... Förstörelsens ande svävade över staden... Jag såg den nu, denna fruktade Bastilj som jag tre år tidigare, när jag varje kväll vandrade rue Neuve-Saintgilles, inte ens vågade kasta en blick på! jag såg den nu falla" (övers. Margareta Zetterström) Anteckningar från åren 1789-1793.

Saint Genet av Jean-Paul Sartre
Sartres biografi över Jean Genet är en egensinnig och väldigt underhållande bok.

Tidigare 14:e juli-listor:
10 bra franska filmer
10 bra franska romaner

10 bra romaner skrivna av män

Analfabeten av Ivar Lo-Johansson
Första delen i Ivar Lo-Johanssons lysande självbiografiska romansvit. Självbiografin är en genre som manliga författare ofta sökt sej till.

Den onämnbare av Samuel Beckett
Berättaren i den sista delen av Molloy-trilogin är i stort sett reducerad till en röst - men att han är man är fortfarande tydligt.

Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole
Om en man i kamp mot makterna och en oförstående omvärld.

Frihetens vägar av Jean-Paul Sartre
I ett seriealbum av en populär svensk serieskapare säjs det att Sartre borde ha ägnat all sin tid åt att skatta sej lycklig över att han hade en så smart och vacker flickvän. Som tur var skrev han istället böcker. Som den här första delen i en romansvit med samma namn om tiden innan andra världskriget.

Fru Marianne av Ernst Ahlgren
"Ty penningar ägde han! Han ägde vad de eftersträva, alla dessa i sina fina kläder och med belevat sätt, alla dessa, som med förakt se ned på dem, som icke fått bildning som de. Han tänkte därpå med triumf, han tänkte därpå med den berusande känslan av att gå på randen av en frestelse, då njutningen ligger i själva den hemliga rysning man känner vid att falla."

Inferno av August Strindberg
Om en man i kamp mot makterna och en oförstående omvärld.

Krigets vid världens ände av Mario Vargas Llosa
I Stockholm delar de varje år ut ett stort pris till en framstående manlig författare. Senast gick det till Mario Vargas Llosa. Kriget vid världens ände är hans bästa roman.

New York-trilogin av Paul Auster
Tre tematiskt sammanlänkade kortromaner av Paul Auster, Siri Hustvedts man. Paul Auster skrev rätt bra böcker på den tiden men har med åren blivit sämre.

Pelle Erövraren av Martin Andersen Nexö
Martin Andersen Nexö var en av de stora mansskildrarna.

Övermannen av Alfred Jarry
Utspelar sej i ett framtida 1920. Huvudpersonen kan cykla snabbare än ett framrusande tåg och utföra kärleksakten åttio gånger på raken.

Par i S

S är senaste bokstaven i Lyrans nobelfapet.

Jean-Paul Sartre
Sartre är en av de odiskutabelt stora 1900-talsförfattarna. Författare till ett stort antal romaner, pjäser, noveller, artiklar och filosofiska verk.
Bäst av romanerna är den självbiografiska Orden. Medan novellsamlingen Muren annars är bästa exemplet på hans fiktion på prosa. De flesta av de bästa pjäserna finns i sasmlingsvolymen Fem dramer även om den saknar min favoritpjäs Djävulen och Gud fader (som också lär ha varit en av Sartres egna favoriter.
Hans biografi om Jean Genet, Saint Genet, är väldigt underhållande. Hans sista storverk om Flaubert har jag tyvärr ännu inte läst.
Artikelurvalen ur hans Situations, Tystnadens republik & Sartre om Sartre, är också nödvändig läsning.

Rent tekniskt är Sartre inte nobelpristagare då han tackade nej till priset. Hans skäl till att tacka nej var förnuftiga. Numera brukar det tas upp ett rykte om att Sartre förhörde sej om att han inte kunde få pengarna i alla fall. Om detta skulle vara sant är ointressant. Det var inte för att han tyckte illa om pengar som Sartre tackade nej till priset.

Art Spiegelman
Spiegelmans mest kända verk Maus kom nyligen i nyöversättning på svenska. Det är ett seriealbum om Spiegelmans far - Vladek Spiegelman. Som överlevde nazisternas folkmord på judarna. Art Spiegelman intervjuar i boken sin far om andra världskriget.
Maus är en av de mest prisbelönade tecknade serierna genom tiderna.

Efter Maus har Spiegelmans output förvisso varit rätt liten. Han har redigerat två antologier barnserier och gjort ett album om attacken på World Trade Center. Samt gett ut en bok om Jack Cole och hans serie Plastic Man (den med undertitel "Forms stretched to their limits!" är väldigt bra).
Hans senaste bok var Breakdowns: Portrait of the Artist as a Young %@&*! som återtrycker en samlig av hans tidiga serier med en tecknad självbiografisk introduktion.

Att Spiegelman har en rätt sparsmakad produktion borde dock knappast vara ett hinder för att han skulle bli den förste serieskaparen att få nobelpriset i litteratur.

Filmer blir böcker

När det görs filmatiseringar av böcker så kommer det ofta ut nya upplagor av dessa som försöker slå mynt av kopplingen till filmen. Så vanpryds en svensk utgåva av de Laclos Farliga förbindelser av en bild på Glenn Close medan en version av Shirley Jacksons The Haunting lockar med att den gett upphov till den vedervärdiga nyfilmatiseringen från 1999 på sitt omslag. Och så vidare.

Nu är det inte alltid filmer bygger på böcker. Ibland ges det då ut nyskrivna böcker som bygger på filmen. En genomgång av såna här böcker går att hitta i Interzone 80. Med omslagsrubriken: "Movie novelizations: a despised form?". Frågetecknet får väl säjas vara något överflödigt.

Numret innehåller dels en artikel om genren av David Pringle, dels en intervju med en författare till såna här böcker och dels en lista på romaniseringar av fantasy och science fiction-filmer (då Interzone är ett SF-magasin) fram till och med 1994 när numret kom ut. Bokversioner av böcker är kanske aningens vanligare inom SF och fantasy men det görs novelizations på alla sorters filmer. Bland annat finns det en på Tatis Semestersabotören.

Tatis slap-stick skulle kanske kunna överföras till papperet om det gjordes av en författare med en P. G. Wodehouses talanger. Men med största säkerhet så har den bokens författare inte några sådana talanger. Om növelizations är en föraktad konstform så är den det med en viss rätt.

Egentligen borde man kunna göra bra romanversioner av filmer liksom man kan göra bra filmversioner av romaner. Det är inte enbart att formens låga anseende inte attraherat de stora författarnamnen som gör att dessa böcker nog inte är särskilt bra. De mest föraktade av genrer har frambringat stora förmågor.

Bland böckerna som listas i tidningen finns versioner av filmer som redan byggde på böcker. Som Frankenstein. Men den romaniseringen lär inte vara särskilt lik Mary Shelleys roman. Då filmen inte är det. Och filmversioner av romaner är ofta fria medan romaniseringar är kontraktmässigt tvingade att ligga nära det verk de överför (det lär finnas enstaka undantag, Peter Davids romanisering av Return of the Swamp Thing ska förhålla sej rätt fritt till filmen och inkorporera flera moment från Alan Moores version av seriefiguren). Detta är inte en bra matjord för stor litteratur.

Det finns bland de författare som skrivit romanversioner av filmer också en del kända namn. Som Graham Greene, Arthur Miller och Jean Paul Sartre. Pringle skriver om dessa att "such books have been treated as though somehow they are not what they patently are, namely works of fiction based on film screenplays."

Men om man ser till Sartre-exemplet: Les jeux sont faits så är detta snarare det faktiska filmmanuset utgivet i bokform. Även om det inte riktigt ser ut som vi är vana vid att ett filmmanus ser ut. Sartre skrev en till bok, L'Engrenage (från början Les Mains sales, men det namnet gav Sartre till sin senare mer kända pjäs). "Roman i drejebogsform" står det på omslaget till Rettergang, den danska översättningen av boken (drejebog är danska för filmmanus) och på innerfliken står det att den kan "ligesom >>Terningerne er kastet<< betegnes som en roman i drejebogsform" (Terningerne er kastade är då Les jeux sont faits). Så vitt jag har kunnit finna så blev aldrig Rettergang film. Boken är ett mellanting mellan manus och roman och tillhör Sartres bästa.

Greenes och Millers romaner har inte samma experimentella karaktär, men de hade skrivit manuset till filmerna som de romaniserade.

Detta gäller också den novelization av The Wild Things som Dave Eggers skrivit. Eggers står också för manus till Spike Jonzes film. Att filmen bygger på en bok av en annan författare gör att den ändå har setts på med en viss misstänksamhet. I Expressen kallas den "mästerlig", men det är knappast konsensus.

Varför man läser såna här romaniseringar kan man fråga sej. På en diskussion om novelizations på en blogg läste jag för nåt år sen en som brukade köpa såna här böcker för länge sen och menade att det var ett sätt att äga filmen innan hemvideon. Men böckerna har fortsatt komma ut trots att videon kommit och gått.

Folks dåliga smak gissar jag har ett finger med i spelet.

Jan Myrdal och Kambodja/Kampuchea

Så den statliga myndigheten Forum för levande historia har gjort en satirisk reklamfilm. För Mao-glasögon. Där Gunnar Bergström, som senare tagit avstånd från sin syn på Pol Pot och deltar i en utställning anordnad av Forum..., och Jan Myrdal nämns som nöjda Mao-glasögonbärare.

Jan Myrdal skriver i Expressen att staten genom filmen utmålar honom som en motkaraktär. Som de gjorde i Nazityskland (att ständigt jämföra med nazityskland är en ovana hos Myrdal).

Att det är något tveksamt att i en film finansierad av en statlig myndighet utpeka en enskild författare är något även de konservativa författarna till artikeln "Jan Myrdal glömmer Kambodja" i Svenska Dagbladet håller med om. Även om den sen ger samma syn på det hela som reklamfilmen.

Myrdal uppmanar i början av artikeln som han brukar att man ska läsa hans texter om Kampuchea/Kambodja. I min bokhylla har jag två böcker och en pamflett av Myrdal om frågan. Även om man på något sätt skulle kunna koppla bort sakfrågan när man läste de skulle texterna nog framstå som bland det sämsta Myrdal skrivit.

Den ena boken är Skriftställning 11. Skriftställning-serien (som samlar artiklar och annan kortprosa av Myrdal - serien är inspirerad av Sartres Situations som Myrdal också sammanställt två urval från) tillhör det viktigaste i Jan Myrdals författarskap även om de bästa volymerna är de tidiga. Kampuchea och Kriget. Skriftställning 11 är den klart kortaste volymen i serien. Vilket är tur då den också är tråkigast.
Det är polemik kring frågan och inte en reseskildring. Kampuchea Hösten 1979 är en artikelsamling där Myrdal beskriver Kampuchea på plats. Också den mycket kort. Den är bland de sämre av Myrdals många reseskildringsböcker. Artikeln i Expressen fortsätter traditionen med att vara illa skriven. Tyvärr inte traditionen med att vara kort. (uppdatering: Myrdal har en till artikel om saken som är något bättre skriven - inget om "Gegentypus" och barnreklamregler.)

Det är knappst en slump att dessa böcker tillhör de sämst skrivna i Myrdals produktion. Myrdal går till underligheter som att se utrymmandet av städerna som en möjlig väg för hela tredje världen. I röda khmerernas egen propaganda framställdes utrymmandet av städerna som visserligen en heroisk insats men som ett nödvändigt ont. Myrdal lyckas gå längre än Pol Pot. Men också rent stilistiskt är de svagare än han brukar vara.

En del av beskrivningen av den här diskussionen är ibland förenklad. Vietnams roll och deras övergrepp tas sällan upp. Svälten som de säjs blunda för i filmen blundades inte direkt för utan skylldes (med en viss rätt) på först U.S.A. och senare Vietnam. Men att de Röda Khmererna begick massmord kan det idag knappast råda tvivel om. Myrdals oförmåga att byta åsikt i frågan är en av anledningarna till att han på senare år hamnat långt ute i randdebatter.

Ibland när det skrivs om Jan Myrdal och sånt här så kommer frågan upp varför han publiceras. Det får väl tas som skrivet i affekt. Snarare än som ett rop på censur. Även om en del så kallade liberala inte verkar läsa oliktänkande.
Anledningen till att Myrdal fortfarande publiceras är att han säljer. Anledningen till att han fortfarande säljer (trots att det gått tjugo år sen hans senaste riktigt bra bok) är att han har ett stort och brett och mestadels bra författarskap bakom sej.
Underliga uttalanden i ett par frågor bör inte hindra en att läsa böcker som Barndom, de tidiga Skriftställning, Rapport från en kinesisk by, Karriär med flera. De bör läsas kritiskt. Som allting annat. Men de bör läsas.

Kafka på stranden

I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang. Nu har jag i alla fall läst Kafka på stranden av Murakami. Och den var väl rätt okej.

Romanen har inte så mycket med Kafka att göra även om huvudperson, en femtonåring på rymmen, har tagit sitt namn efter honom. En novell av Kafka diskuteras liksom flera andra böcker. Och filmer, som scenen med mjölkflaskan i Truffauts De 400 slagen.

Boken följer, i början, tre olika berättarstråk. Dels den 15-årige Kafkas, dels ett om en äldre man med svagt förstånd och en alltför ljus skugga. Och en berättelse om en skolklass som oförklarligt somnar. Den sistnämnda delen, berättad i en faux-dokumentär stil, försvinner efter ett tag då den visar sej vara förhistoria till en av de andra två berättelserna. De tar en längre stund inom de närmar sej varandra.

De tre stråken berättas i något olika stilar. Även om huvudhistoriens i stort realistiska stil efter ett tag får drag av samma drömska atmosfär som den i mannen med den ljusa skuggan.

I stort sett är det en rätt bra och medryckande bok. Det finns ett parti med försök till en konservativ politisk satir med korkade feminister som är pinsamt dåligt skriven. En historia med märkligt mordiska studentradikaler är också involverad. Men det kan inte vara lätt att vara konservativ när det kommer till att skriva satir (även om Evelyn Waugh har visat att det går.) Det finns en vis löshet i strukturen här och där. Men svagheterna är rätt jämnt utspridda så de påverkar inte så mycket.

En av de böcker Kafka sitter och läser och som det talas om i boken är av den japanske sent 1800-talsförfattaren Natsumi Soseki, mest känd för romanen Kokoro (som också har en tredelad struktur) men Kafka läser en annan av hans böcker. Kafka på stranden är mer japansk i stuket än jag hade förväntat mej. Kanske mer Oe än Abe. Särskilt hur historierna flätar in sej i varandra påminner om Oes berättande. Men Murakami är också tydligt påverkad av senare mer modern, jag vill säja engelskspråkig men det måste finnas japanska exempel på typen, sorts prosa a la Easton Ellis och de. Fast med böcker och filmer istället för varumärken. Skurken har också något väldigt stephenkingskt över sej. Det är kanske den här kombinationen som har gjort honom så populär.

Jag vet inte om Kafka på stranden är en av Murakamis bättre eller en av hans sämre böcker. Eller om den är särskilt typisk. Jag känner inget starkt behov av att läsa mer.

De tio bästa manliga författarna

Denis Diderot - Den ledande av encyklopedisterna. Anses ha skapat både konstkritiken och den moderna romanen. Ständigt magsjuk.
Bästa verk: Jakob Fatalisten

Alfred Jarry - Le Surmale de Lettres
Bästa verk: Dåd och idéer av Doktor Faustroll

Franz Kafka - Kafka hade roligt, på ett kärvt manligt dö-i-sotlungor sätt.
Bästa verk: "Ryttaren på kolhinken"

Mario Vargas LLosa - Skriver om krig och sånt
Bästa verk: Kriget vid världens ände

Ivar Lo-Johansson - Statarballe
Bästa verk: Passionsnovellerna

Lu Hsün - Kines
Bästa verk: A brief historia of chinese fiction. Lu går igenom de kinesiska klassikerna, nästan alla skrivna av män, med utdrag.

Jean-Paul Sartre - Betydligt bättre än Simone de Beauvoir.
Bästa verk: Pjäsen Djävulen och Gud Fader

William Shakspere - Som Virginia Woolf förklarar så hade ingen kvinna förmått skriva hans pjäser. I samma essä där hon också skriver att arbetare inte kan skriva romaner.
Bästa verk: As you like it

August Strindberg - Självskriven på en lista som den här.
Bästa verk: Götiska rummen

Boris Vian - Kommer inte på något vitsigt.
Bästa verk: Dagarnas skum