Bröderna Casey av Torsten Ekbom, P. O. Enquist och Leif Nylén

Romanen Bröderna Casey av Peter Husberg kom 1964. Den brukar få en rad eller två i översikter över svensk litteratur. Främsta anledningen till detta är att Peter Husberg, som påstods vara pastor, egentligen var en pseudonym. Bakom namnet dolde sej de tre unga författarna Torsten Ekbom, P. O. Enquist och Leif Nylén.

Vad som inte säjs i de litteraturhistoriska böckerna är att Bröderna Casey är en riktigt rolig roman.

Boken har ingen regelrätt handling eller huvudperson. Så tillvida påminner den en del om böcker från denna tid av de tre författarna. Som Ekboms collageroman Spelmatriser för Operation Albatross, Enquists Hess och Nyléns diktsamling Skalor och mätningar.

Men dessa är mestadels mycket allvarliga experimentella saker – inte minst när de undantagvis försöker vara roliga.

Medan man märker en berättarglädje i trions berättelsefria roman. Som gör att den fortfarande håller bra att läsa. Och inte bara är en kvarleva från det experimentella 60-talet.

(Först publicerad 24 mars 2011. Då levde de tre författarna som var pastor Peter Husberg, nu har de alla dött. Efter att P. O. Enquist dog i år så har jag börjat läsa om hans böcker och i höst läste jag Bröderna Casey. Den är fortfarande mycket rolig. 

  I P. O. Enquists Ett annat liv – som jag inte hade läst när jag skrev det här inlägget – så skriver Enquist om boken att det är en "poproman" sammanklistrad och hopskriven av tre vänner. Boken tog tre veckor att skriva får vi veta.

Enquist talar varmt om när de skrev boken: "Men han hade ju fått leka, och inte ensam")

Sextiotalskritik, en antologi redigerad av P. O. Enquist

Antologin Sextiotalskritik kom ut 1966 och är därmed ett urval ur första hälften av 60-talets litteratur- och kulturkritik. Per Olov Enquist har, samman med författarna, valt artiklar från tio (då) unga kritiker. Boken är på lite mindre än fyrahundra sidor. Varje kritiker presenteras med 6-10 artiklar. Och har skrivit en inledning till dessa.

Av dessa inledande kommentarer tyckte jag bäst om Bengt Höglunds. Höglund är den enda av de tio som jag inte kände till sen innan.

Flera av kritikerna har gett ut egna volymer med sin kritik. Men då ofta med en betoning på senare material. För att ta ett exempel så återfinns bara en av Lars Gustafssons artiklar här i hans Kommentarer.

Det är en text om Göran Sonnevis "Om kriget i Vietnam". Som också tas upp av Lars-Olof Franzén. Här börjar det mer politiska senare 60-talet märkas.

Franzén skulle samma år som den här boken i ett par artiklar kalla sextiotalets prosa för en konst på tillbakagång. Som antingen gått in i pastischer eller blivit en förevändning för politisk propaganda.

Den här synen på det tidiga 60-talet som en slags det experimentellas höjdpunkt som avlöses av en politiserad litteratur finns fortfarande (även om vilka böcker som hör till vilken del kan variera). Men även om Chico och Harpo Marx finns med i personregistret men inte Karl (man kan nog anta att den sistnämnde brodern hade åkallats rätt flitigt i en Sjuttiotalskritik) så stödjer Sextiotalskritik inte helt den här synen. Torsten Ekbom skriver om bildstorm och modernism och det kommer han att fortsätta att göra, medan Göran Palm redan 1961 diskuterar samhällsfrågor.
I hans utmärkta "Blir vi förda bakom ljuset?" kan man förvisso märka en radikalisering - och i citat i den framgår hur försiktig kritiken mot Vietnamkriget ännu kunde vara också hos en författare som Sven Lindqvist.

En annan kritiker, Björn Håkansson, manar i sitt bidrag, som är det svagaste i boken, till engagemang för trolösheten. Whatever that is. Det här kommer senare att leda till hans (lite orättvist) mest kända text - en artikel där han går till attack mot Tomas Tranströmer för att han inte är trolös (den finns inte med här - det finns en längre, hyllande Tranströmer-artikel av Gustafsson). Den första av dessa artiklar är tryckt i Liberal Debatt.

Det är som tidsspegel den här boken är mest intressant - i Leif Nyléns bidrag om Beatles så märker man att han tycker att han gör något väldigt djärvt när han skriver om popgruppen på en kultursida. Språket är också en bra bit högtidligare och stelare än kritik skriven bara några år senare.

Den Nylén-artikel citerar vad Enquist skriver om Beatles. Enquists egen kritik är inte representerad. Utom med förordet där han anknyter till en antologi med 40-talskritik. Och baksidan säjer att decenniet påmint om 40-talet. Franzén jämför också 60-talet med 40-talet i en av sina artiklar. Så här i efterhand så var de två decennierna väl inte riktigt så lika varandra.

Om Sextiotalskritik ger en riktig bild av den tidens litteraturkritik kan man säkert diskutera. Men jag tyckte det var en intressant läsupplevelse. Jag läste en av författarnas bidrag om dagen. Det fungerade bra. Bland dem jag inte nämnt ännu så uppskattade jag Leif Zern , som avslutar volymen (kritikerna är ordnade alfabetiskt) mest.

Enquist slutar sitt förord med att säja att det "vore rimligt att tro, att tio bra kritikers samlade insats under några år kunde betraktas som viktigare än även en utmärkt författares allra mest utmärkta roman". Det vet jag inte riktigt, men det är åtminstone en vacker bok som gör sej bra i ens hyllor.

Pastor Peter Husberg - tre författare till priset av en

Romanen Bröderna Casey av Peter Husberg kom 1964. Den brukar få en rad eller två i översikter över svensk litteratur. Främsta anledningen till detta är att Peter Husberg, som påstods vara pastor, egentligen var en pseudonym. Bakom namnet dolde sej de tre unga författarna Torsten Ekbom, P. O. Enquist och Leif Nylén.

Vad som inte säjs i de litteraturhistoriska böckerna är att Bröderna Casey är en riktigt rolig roman.

Boken har ingen regelrätt handling eller huvudperson. Så tillvida påminner den en del om böcker från denna tid av de tre författarna. Som Ekboms collageroman Spelmatriser för Operation Albatross, Enquists Hess och Nyléns diktsamling Skalor och mätningar.

Men dessa är mestadels mycket allvarliga experimentella saker - inte minst när de undantagvis försöker vara roliga.

Medan man märker en berättarglädje i trions berättelsefria roman. Som gör att den fortfarande håller bra att läsa. Och inte bara är en kvarleva från det experimentella 60-talet.