WE3 av Grant Morrison och Frank Quitely (den nya utökade utgåvan)

We3 är en tecknad serie av Grant Morrison (text) och Frank Quitely (bild) som först gavs ut i tre lösnummer 2004 och sen kom i samlad utgåva året därpå. Nu har det kommit en något utökad utgåva av serien: We3: The deluxe edition.

Berättelsen handlar om tre husdjur som gjorts om till cybernetiska mördarmaskiner. En katt, en kanin och en hund. Projektet ska läggas ner och djuren avlivas när en forskare som har haft hand om dem släpper de fria.

Historien är egentligen en som har berättats många gånger förut. Om monster som människan skapar och sen inte vet hur den ska göra sej av med. Men att monstren är husdjur gör att läsaren relaterar till dem. Hur mycket de än har ihjäl människor under sin färd mot något slags hem. "We3 no home now" som hunden säjer i slutet av första kapitlet.

För de tre djuren kan prata lite. I enstaviga ord. Morrison ger var och en sin egen personlighet genom deras repliker utan att förmänskliga de för mycket.

Det som verkligen får We3 att stå ut är Quitelys teckningar och då framförallt actionscenerna. Som är gjorda genom att många små rutor lagts i bilden. Och genom att serierutorna ibland är vridna åt sidan och cyborgkatten tycks hoppa in och ut genom dem. Det är våldsamma energirika och mycket vackra bilder.

Också de lugnare sekvenserna får en viss tyngd och även om det mestadels är en fight comic så finns här rum för mer existentiella frågor - "is coat not we".

Avsnittet med "coat not we" är ett av tre som är längre i den nyutkomna utgåvan. Allt som allt är det tio extra sidor. Vilket då serien allt som allt bara är 110 sidor lång (en fördel med den här utgåvan är att sidorna är paginerade - något amerikanska seriealbum sällan är) är en inte obetydlig skillnad.

Följetongsromaner blir ofta omarbetade innan de kommer ut i bokform. Men det är svårare att ändra i en tecknad serie. Här har några sidor lagts till mellan de tidigare. Det första utökade avsnittet utspelar sej i hemmet hos den kvinnliga doktorn som släpper de tre djuren fria. Det ger serien lite rum att andas och ger oss en lite fördjupad bild av doktorn. Det finns en intressant bildkomposition i den längre versionen av "coat not we"-avsnittet. Och vi får se lite mer av en kamp mellan en cyberbulldog och vår kaninhjälte.
Den sekvensen påminner om en scen i filmatiseringen av Richard Adams Den långa flykten - en av seriens föregångare.

Den stora fördelen med We3: The deluxe edition är formatet. Först var det manat att den skulle ges ut i en Absolute-variant, ett större format som DC Comics gett ut några av sina mest ansedda serier i. Den inbundna utgåva som kom ut är emellertid betydligt mindre. Men en bit större än den tidigare utgåvan (den är fortfarande mindre än, säj ett Tintin-album).
Den rätt lilla storleksskillnaden gör ändå en hel del för att ge Quitelys bilder en större verkan. Färgerna är heller inte riktigt lika mörka som i förra utgåvan. Färgläggningen är gjord av Jamie Grant och är en så kallad digital tuschning. Istället för att ha tuschats har serien alltså färglagts i datorn direkt. Grant gör mycket för att få bilderna att liksom hoppa ut på papperet.

Den nya utgåvan är också lättare att bläddra i och gör sej bättre i bokhyllan. Den enda nackdelen (förutom det högre priset) är att jag föredrog det gamla omslaget. De4t finns å andra sidan med i extramaterialet. Som förr en gångs skull är rioktigt intressant. Med exempel på hur de gjorde seriens nyskapande våldsscener.

Dt förbättrade formatet och albumets nya sidor är egentligen inte tillräckliga skäl för att skaffa albumet om man har den äldre versionen. Serien är i stort den samma. Men om man inte läst serien tidigare så skulle jag rekommendera denna längre variant. För om du inte läst serien så borde du göra det - det är en rätt så perfekt berättelse.

Dråparen av Philip K. Dick

Ledningarna hade fört hans böner till transmittern, och därifrån hade bönerna gått till närmaste återutsändningsnät; under de senaste dagarna hade hans bönder [sic] studsat genom galaxen och till slut hamnat - hoppades han - på någon av gudavärldarna.

Dråparen är en roman av Philip K. Dick från 1970 som heter A Maze of Death i original. Den utspelar sej (eller tycks utspela sej) på en rymdbosättning i en värld där det finns vetenskapliga bevis för att Gud finns. Skildringen av denna alternativa teologi är ofta rätt dråplig (ja, jag vet), med en ateist som betraktas som underlig och irrationell av de andra personerna i romanen. Dicks humor får inte alltid den uppmärksamhet den förtjänar. Men boken anknyter också till Dicks mer allvarliga religiösa funderingar i böcker som Baklängesklockans värld och Valis-böckerna (även om jag man kan fundera på om inte Valis och det var ett enda stort practical joke från författarens sida).

Någon börjar att ha ihjäl de fjorton medlemmarna i bosättningen, en efter en. Handlingen har en del gemensamt med filmen Alien. Som i och för sej lånade sin premiss från A. E. Van Vogt. En av Dicks förebilder.
För att vara en Dick-roman har den en rätt färglös titel. En fiktiv bok i boken har en bättre sådan - How I rose from the dead in my spare time.

Den svenska utgåvan kom på Delta Science Fiction 1976. Under en period när böckerna från det förlaget hade rätt trista omslag.

Jag fick boken i födelsedagspresent av min morfar en gång i tiden. På lappen han skrev till boken (min morfar skrev aldrig i böcker han gav bort, han var en alltför stor bokälskare för det, tyvärr har jag i några fall blivit av med vad han skrev till böckerna) står det bland annat att "påpekas bör också (men det märker du ju själv) att det är en erbarmlig översätt* och dessutom uruselt korrekturläst, men det är inte mitt fel.
*ning"

Och det stämmer. Den är lustigt nog översatt av den blivande Tolkien- och Joycetolkaren Erik Andersson. Men det måste ha varit en av hans allra första översättningar och det yrket tar säkert tid att lära sej.

When I copy my masterpiece - Bob Dylan Lånaren

i No direction home, Martin Scorseses film om Bob Dylan, så berättar Dylans bekanta från hans tid i Greenwich Village att när Dylan hade bott över så försvann alltid ens bästa skivor.
Och mycket av Dylans musik är lånat från andra sånger. Oftast från traditionell musik - "Masters of war" har som exempel samma melodi som "Nottamun Town". Fraser från folkvisor och blueslåtar återkommer i Dylans sånger under åren.
I folkmusikrörelsen var detta ett någorlunda accepterat beteende. Woody Guthrie brukade säja "Don't bother. Sing a song. Steal it."

Flera tavlor i Dylans senaste konstutställning säjs nu ha lånat sina motiv och kompositioner från fotografier. Tavlorna ska föreställa bilder från Dylans resor. Det har nu hänt förut att Dylan inte varit helt sanningsenlig om resor och sånt.

Dylan kom att göra något nytt och vackert med bitarna han stal från den amerikanska sångboken. Hans tavlor är dock rätt trista. Vilket jag tycker är tråkigare än att de möjligen inte är helt originella.
(Bilden är Dylans "The Monk". Den är lånad härifrån)

Jag hoppas jag inte dör innan det är dags att skörda

Nån gång i mina tonår såg jag ett program på dansk TV med musik från Fyn-festivalen. Med bland annat June Tabor och the Oyster Band. De tre sångerna med dem var makalöst bra även om de också såg extremt fula ut. Den LP de sen gav ut tillsammans Freedom and rain var inte riktigt lika bra, produktionen var rätt slät. Men den är rätt bra. "Mississippi summer" ovan är inledningsspåret.

Tabor, som av någon (det kan ha varit jag) kallats för folkmusikens Patti Smith, hade innan samarbetet med folkrockgruppen Oyster Band mest sjungit akustiskt och ofta a capella. Några år innan Freedom and rain hade hon gästsjungit med Fairport Convention med elektriskt komp. Oyster Band har jag sett live på KB i en lysande spelning där det nästan inte var någon publik. Sångaren blev mitt i arg på ett par personer som stod och spelade Black Jack - jag har varit med om att folk haft sexuellt umgänge när vi spelat men aldrig förr har det stått idioter och spelat kort, sa den blinde sångaren och dragspelsspelaren som mellansnack (hur han visste att de spelade kort kan man fundera på).

Tabor och Oyster Band har spelat tillsammans också senare. Och i år har de gett en andra studioplatta kallad Ragged kingdom som har fått god kritik. De gör visst en P. J. Harvey-cover på den. Också Freedom and rain innehöll förutom folklåtar covers på Billy Bragg och Pogues (Pogues är ju i och för sej folk) och en riktigt bra tolkning av "All tomorrow's parties".

Årets bästa SF år 2000

Novellen och novellmagasinet är en viktig del av SF-genren. Och det finns flera årligen utkommande antologier som samlar vad de menar är det bästa ur dessa amerikanska och engelska magasin och årets originalantologier.
En av dessa redigeras av David G. Hartwell (på senare år samman med Kathryn Cramer). Year's best SF 6 var den första av dessa som jag läste.
Hartwells antologi är på 500 sidor i litet pocketformat. Den innehåller därmed inte lika mycket text som dess främsta konkurrent - Gardner Dozois' storpocketserie The year's best science fiction (det är förvisso en subtil skillnad mellan de två titlarna). Men den är å andra sidan mycket billigare.

Det har kommit en sexton volymer i serien. Jag tycker lite de senare har tappat i kvalité. Kanske för att Hartwell och Cramer också börjat ge ut en Year's best fantasy.

2000 års utgåva av antologin innehöll flera mycket korta noveller som hade gått i det vetenskapliga magasinet Nature för att fira det sciencefictiga årtalet. Dessa är ofta humoristiska och piggar upp läsningen.

Då boken är menad att täcka alla sorters SF så finns det en hel del jag inte är så road av. Som SF-thrillernoveller. Och så kallad hard sf (mycket kemi och fysik och sånt man skolkade från i skolan). Men det hör ju till antologigenren och också en del av den hårda sf-en här är fullt läsmöjlig.

Här finns en hel del bra noveller. Som Robert Silverbergs "The Millenium Express" där kloner av kända konstnärer och vetenskapsmän förstör sina originals skapelser. Eller Brian Stablefords "The Last Supper" om framtida gastronomi.

Hartwell har en viss tendens att låta samma författare återkomma. En av dem som finns med i flera Year's best SF är Robert Reed och just han gör Hartwell rätt i att återantologisera. Reeds "Grandma's jumpman" här är en av hans bästa.
Antologin avslutas med långnovellen "Seventy-Two Letters" av Ted Chiang. En märklig historia om en värld där alkemisterna hade rätt. Den är i sej värd bokens pris. Åtminstone de nitton kronor den kostar i Bokus lagerutförsäljning (de rear också pocketversionen av Oceanen - den Göran Sonnevi som vi hade utdrag ur igår)

Ur Oceanen

Andra
ska komma efter oss
Med samma namn

Göran Sonnevi
strof ur den låånga diktsviten "Oceanen; disparate infinito" i Oceanen (2005)

Under vulkanen

Under vulkanen av Malcolm Lowry har getts ut igen av Modernista. Det är en roman från 1947 om Konsuln, den alkoholiserade Geoffrey Firmin. Den utspelar sej i en liten mexikansk stad på De Dödas Dag i slutet av 30-talet. Under dagen och romanens gång blir Konsuln allt fullare. Detta är en aspekt av romanen som ibland kritiseras men som ger en motivering till romanens modärnistiska berättarstuk. Intrigen är egentligen enkel och fanns redan med i en novell Lowry hade skrivit en tio år tidigare.

Det finns en bra fast mer konventionell filmatisering av boken gjord av John Huston med Albert Finney i huvudrollen och Jacqueline Bisset som hans före detta fru och Ivanhoe i rollen som Konsulns halvbror.
Finney är lysande och ger filmens Konsuln mer personlighet än bokens. Det kan faktiskt vara en fördel att ha sett filmen innan man läser boken då det gör det lättare att hänga med i bokens ragglande gång.
Lowry skrev själv för filmen, vilket märks i romanen.

Under vulkanen har getts ut i flera svenska utgåvor tidigare. Själv har jag den i En bok för alla. Det är samma översättning den här gången. Men förordet är nytt. Och är skrivet av Klas Östergren. Östergrens bästa roman, Handelsmän och partisaner, är påverkad av Lowry.

Alan Moore: Storyteller av Gary Spencer Millidge

"All these people have beards these days, they all got the idea from me. It's like with Watchmen; before me, people thought that beards were just for children" säjer Alan Moore i början av det andra kapitlet av Gary Spencer Millidges nyutkomna biografi över den engelske serietidningsförfattaren. Det är svårt att tänka sej Moore utan skägg och den kommande franska utgåvan har påframsidan en bild (tecknat av Frank Quitely) där hans skägg består av titlar på hans verk, böcker som From Hell, Halo Jones och V för Vendetta. Dessa och många fler tas upp i boken som också har rikt med illustrationer, till och med (lo and behold) bilder på Moore utan skägg.

Millidge har tidigare redigerat en bok med essäer och intervjuer om Moore, där han också tecknade en kort biografisk serie om Moore. Själv har han skrivit och tecknat den märkliga serietidningen Strangehaven.

Texten i Alan Moore: Storyteller är i praktiken en sammanställning av en stor mängd intervjuer av Moore ur gamla tidskrifter samt nya samtal mellan Moore och Millidge (skäggcitatet är från en sån för boken nyutförd intervju). Mycket till analys av författarskapet blir det inte.
Jag har sen tidigare ytterligare en biografi om Moore. Lance Perkins lilla bok i serien Pocket Essentials. På den bokens 90 sidor lyckas Perkins få in betydligt fler intressanta iakttagelser om Moore och hans verk än Millidge får in i en betydligt större bok.

Ändå har Millidge-volymen än stor fördel framför Perkins' Alan Moore. Den är illustrerad. Och inte bara med skolfoton med skägglöse Moore. Här finns bilder ur gamla tidskrifter, utdrag ur tidiga serier. Thumbnails, små skisser som Moore gjort som stöd till sina manus. Utkast till Big Numbers och ett manus till ett aldrig använt kapitel av V för Vendetta. Roligast är materialet från de mindre kända serierna. Medan avsnittet med Watchmen är illustrerat bland annat med sidor ur albumet - vilket verkar lite överflödigt.

Det kapitlet och de andra om Moores superhjälteserier för DC Comics är bokens svagaste del. Det är som om Millidge vet att han inte kan berätta något som inte läsaren redan läst tio gånger på andra håll och halvhjärtat rabblar han upp det gamla vanliga innehållet som finns med för att det ska vara med. Om Watchmen har det annars skrivits en hel del intressant kritik. Så det här är kanske det avsnitt som mest förlorar på att det bara är en populärt hållen biografi utan försök till några djupgående analyser av verket.

Men flera av de andra avdelningarna är ändå läsvärda. Och om boken ibland riskerar kännas som en extralång tidskriftsartikel så är det i så fall en ofta underhållande sådan. Millidge har tydligt en entusiasm för ämnet och han har valt underhållande citat från Moore även om han ibland kunde ha varit mer kritisk till Moores berättelser. Man påminns här och där om att storyteller är något man kallar en som inte är helt sanningsenlig.

En del av materialet hade kanske också kunnat sållas annorlunda. I den biografiska avdelningen så är Moores arbetarklassbakgrund förvisso intressant och att han blev utkastad från skolan för att ha sålt LSD är sånt som piggar upp läsningen. Men att vi får reda på att Moores yngre bror inte delade hans serieintresse men att de står varandra nära och fortfarande träffas regelbundet känns kanske inte helt nädvändigt.

Boken är mer eller mindre kronologiskt upplagd. Det vill säja i den mån det går. Då Moore skrev många av sina serier samtidigt. Något man kan se i ett utvik med Moores bibliografi på en tidsskala. Det här påminns man om i en av illustrationerna - en sida med thumbnailutkast där den nedre delen av sidan är Supreme, en pastisch på och hommage till Stålmannen, och den övre ett av de mer obscena avsnitten av Lost Girls.

Boken är en bok att bläddra i även om det stora formatet ibland gör det lite otympligt (det är något av en coffeetable-bok, själv har jag aldrig ägt några coffetablar så jag är inte så förtjust i formatet). Och den har fått mej att gå tillbaka och bläddra i flera Moore-album under läsningen.

Alan Moore: Storyteller innehåller också en CD med musik och högläsningar av Moore och har ett förord av Michael Moorcock. Boken täcker hela hans karriär från de första dikterna i en skoltidning till Moores magasin Dodgem logic och hans nuvarande tillvaro som berömd författare som har uppträdanden samman med Patti Smith och dyrkar en orm med öron (men utan skägg).

Enhörningarna av Arne Sand

vilken plats bör vara mera inbjudande än den sista man ser? Allra helst, tror jag, borde det vara ett gammalt bibliotek, ett bibliotek där ett skott från en vacker liten pistol med pärlomorinlägg i kolven - en pistol så vacker att dess funktion var helt dold - ett bibliotek där skottet från en sådan pistol skulle liksom sugas upp av gamla handbundna volymer av god kvalitet. Sådan är inte min plats. Men jag tror att jag skulle vilja ägna min sista månad åt att gå omkring i antikvariaten och köpa in böcker till ett sådant bibliotek

Enhörningarna kom ut postumt 1965, två år efter Arne Sands död. Den korta romanen handlar om en man som får reda på att han har mindre än ett år kvar att leva. Boken ger sej ut för att vara hans efterlämnade manuskript.
Det är svårt att inte tänka på att Sand själv dog ung av en hjärntumör när man läser berättelsen. Men den kan nog vara skriven innan Sand kände till sin sjukdom. Inledningen, där Sand presenterar manuskriptet, är daterat 4.7.1958. Och Madeleine Gustafsson skriver i sin essä om Sands författarskap, "Den ludna fotoblixten" (i Berättelsens röst), att den skrevs samtidigt som Trollkarlens lärling som kom ut 1959. Gustafsson menar också att de två romanerna kan ses som ett slags paralleller till varandra.
Och det finns likheter framförallt med den sista delen av Trollkarlens lärling. Bägge böckerna handlar om vad vi ska göra med våra allt för korta liv.
Men där trollkarlen i den boken är en trollkarl så är enhörningarna i Enhörningarna inga enhörningar. Det är en bild för att språket kan skildra det som inte finns.

Trots det nedslående ämnet så är Enhörningarna en ofta upplyftande läsning. Baksidan kallar den för "en storartad och gripande epilog till ett av de senare decenniernas stora författarskap". Och för en gångs skull så önskar man att denna förlaget Bonniers reklammakares beskrivning av Sands betydelse delades av fler människor.
Arne Sand blev 35 år.

Omslaget till Enhörningarna är gjort av Harriet Sand, som var gift med författaren. Hon har gjort fler omslag till Arne Sands böcker. Konstnären Torsten Renqvist gjorde omslag till några. Hans och Harriet Sands omslag har lite samma stuk. Så är jag inte säker på vem av dem som gjort omslaget till originalutgåvan av Arne Sands Väderkvarnarna, trots att jag sett bilden (själv har jag den senare pocketutgåvan med annan framsida).
Harriet Sand kom senare att gifta sej med Torsten Renqvist och hette efter det Harriet Renqvist. Harriet Renqvist dog i slutet av förra månaden. Hon blev 82 år.

Citerat från veckans läsning

"New Yorks ambulans- och polissirener tjuter som hundar, ylar som vargar, jamar som katter, kvittrar som fåglar, gråter som barn - natten lång irrar ekon av galna Goya-röster, en ylande marsmänniskokör mellan de stumma skyskraporna. Hoppackade i stinkheta svarta råtthål förbereder puertoricanerna det slutliga, det definitiva upproret mot World Trade Center i dess snövita isglans."
Birgitta Trotzig, i Anima

"McLaren offered Moore the choice of three ideas: a female Oscar Wilde on a tour of the North American mining towns in the 1880s ('I couldn't really see that one')"
ur Alan Moore. Storyteller av Gary Spencer Millidge

Åtta länkar en lördag

Midsummer's Dream Comix
Serietecknaren Rick Veitch har på sin blogg lagt upp en av sina serier baserade på drömmar dagligen sen början av Augusti. Länken går till den första av dem, men man kan se alla dessa Rabid Eye Dröm-ensideserierna på drömserieetiketten.

Chris Ware har släppt en tecknad iPad-serie: "Touch Sensitive"
"Chock full of his trademark constipated drawings and strained, overwrought text, the reader will also be pleased not to afterwards find him- or herself laden with a pamphlet or book to discard the next time he or she changes apartments, homes or relationships"

Recension av "Touch Sensitive" på The Comics Journal
Av Sean T. Collins. Recensionen är positiv men har vissa invändningar mot iPad-formatet.

Sean T. Collins om Habibi av Craig Thompson
På sin egen blogg skriver Collins om Thompsons senaste.

Alan Moore vs Godzilla
Moore har inte enbart skrivit sånger om den japanska radioaktiva jätteödlan utan också tecknat honom i den här ensidesteckningen från en antologi.

Loathsome Lovecraftian Lollipops
Godis bortom tid och rum.

Den svarta hunden av Les Murray enligt O
enligt O skriver om den australiensiske poetens essä om sej själv.

P. O. Enquists tio bästa böcker

Idag fyller den svenske författaren Per Olov Enquist 77 år. 77-årsdagen firas enligt gammal tradition med en lista. Som är kronologiskt ordnad:

Hess

Legionärerna
Flera av 60-talets så kallade dokumentärromaner är idag en rätt tungrodd läsning. Men Enquists bok om baltutlämningen är fortfarande en underhållande läsning.

Sekonden
Kom 1971 (72 års utgåva är något omarbetad). Skildrar en svensk släggkastare som åker fast när han manipulerar en slägga. Han manipulerar dessutom hela det svenska landslagets släggor utan deras vetskap. Som en slags akt av solidaritet. Genom hans liv skildras det svenska samhället från Västerviks hungerkravaller och framåt.

Berättelser från de inställda upprorens tid

En rätt kort novellsamling. Enquist hade bott på stipendium i Västtyskland (samma stipendium gick sen till Lars Gustafsson och Jan Myrdal) och det är en hel del tyskt i novellerna. Delar av novellen "Ur nyckelpigornas liv", som skildrar kvinnofrågan, har kanske inte hållit så bra för tidens tand. Men annars är det en bra samling berättelser.

Musikanternas uttåg
På sjuttiotalet sökte många svenska författare sej så att säja tillbaka till den realistiska epiken. Men ofta på lite nya sätt. Musikanternas uttåg är en av de intressantare böckerna av detr här slaget och en underhållande och stor läsupplevelse.

Mannen på trottoaren
Pjäs som skrevs tillsammans med Anders Ehnmark (den får vara med trots att det är ett samarbete, men Bröderna Casey av Peter Husberg, som annars skulle ha platsat på listan, diskvalificerades då Enquist bara utgör en tredjedel av pseudonymen Pastor Husberg). Om vänstern och terrorismen. Den handlar om samtiden men utspelar sej i Tsarryssland. Finns förutom i egen volym också i Ehnmark/Enquist-volymen Protagoras sats. På spaning efter det politiska förnuftet

Nedstörtad ängel
När jag var liten brukade jag ofta läsa böcker om mystiska fenomen - om spontana förbränningar och kristalldödskallar och yeti och sånt. I dessa böcker fanns en fascinerande historia om en man som hade ett kvinnohuvud ovan sitt eget. Uppenbarligen tyckte också Enquist att den historien var intressant eftersom han byggde en roman på den (men den är betydligt friare än hans senare biografiska berättelser). Det säjs att Enquist ogillar den här, men det är inget man kan bry sej om.

I lodjurets timma
Den första Enquist-pjäs jag såg. På TV då. Finns, tillsammans med tre andra också bra pjäser, i pocketvolymen Dramatik.

Kapten Nemos bibliotek

En barndomsberättelse. Som i många svenska romaner från den här tiden (1991) kan man märka en påverkan från Myrdals Barndom-svit.

Lewis resa
Enquist har framförallt i sina senare romaner (men också, lite mer lyckat, i sin dramatik) hyst en sällan besvarad kärlek till den biografiska genren. Men den här boken om Lewi Petri innehåller en del bra scener och anknyter till tidigare delar av författarskapet som Sekonden.

Dagbok med Fahrenheit 451

Filmens ämne påverkar teamet. Under Jules och Jim började alla spela domino. Under Den lena huden bedrog alla sin fru (eller sin man) och alltsedan vi började med Fahrenheit 451 har alla börjat läsa böcker! Det finns ständigt ett hundratals böcker i ateljén, alla väljer var sin bok och för en stund hör man bara prasslet av boksidorna som vänds.

Francois Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kom på svenska ut som en av de första böckerna i en serie originalpocketar om film som Bokförlaget Pan/Norstedt gav ut i samarbete med Svenska Filminstitutet. Denna bokserie från slutet av 60-talet innehöll många intressanta titlar (ytterligare några liknande böcker gavs ut av PAN utanför serien - som det Antonioni-manuskript vi skrev om igår)

Boken är en arbetsdagbok, gjord för publikation, som Truffaut skrev medan han filmade Fahrenheit 451, byggd på Ray Bradburys roman med samma namn. En film Truffaut beskriver som "science fiction precis som Paraplyerna i Cherbourg. I stället för en normal historia där man sjunger i stället för att tala, har vi en normal historia där det är förbjudet att läsa." (övers, Torsten Manns - "som Paraplyerna i Cherbourg är en musikal" vore kanske en begripligare mening, men sic! och allt det där).

Bradburys korta roman handlar om en framtida värld där bokläsning är förbjuden och brandsoldater i stället för att släcka bränder bränner böcker.

Själva bokbrännandet är det som framförallt satt Truffauts fantasi i rörelse och fått honom att vilja filmatisera historien. Han beskriver hur man bäst filmar fallande böcker. Att klippa innan de faller i golvet jämförs med att klippa av en skådespelares huvud. Vilka böcker som ska brännas är viktigt för den känsla det ger åskådaren. Tyvärr hittar han inget exemplar av Denis Diderots Nunnan att låta gå upp i rök.

Vad som oftast tas upp när den här volymen kommer på tals är hans antagoniska förhållande med Oskar Werner som har huvudrollen i filmen. I de första anteckningarna ser han fram emot att åter få arbete med Werner (som var med i Truffauts tidiga Jules och Jim, också en bra film). Men hans missnöje med Werner ökar för varje sida.

Men det som gör boken till en underhållande läsning är inte den sortens skvaller från förr utan Truffauts kärlek till film. Lördagen den 5 mars så kallar Truffaut Den gyllene karossen av Renoir som han just sett för "Filmernas film!". Den 6 mars skriver han "Citizen Kane på en Cinema Classics i stans utkanter. Filmernas film!".

Denna entusiasm finns även i beskrivningen av Truffauts eget arbete med Fahrenheit 451, trots problem med huvudrollsinnehavaren och annat. Beskrivningarna av de olika scenerna och idéer till scener och miljöer visar på Truffauts träffsäkra känsla för filmen som språk (även om inte själva den här filmen blev det bästa exemplet på detta) och får en att vilja se om filmen med dessa i färskt minne.

(Publicerad här första gången i maj 2010. De inledande orden om en (då) nyutkommen DVD-box med Truffaut-filmer har jag tagit bort.)

BLOW UP

Första gången jag såg Michelangelo Antonionis film Blow up så var jag nitton år och läste DramaTeaterFilm i Lund. Huset där jag gick visade ibland filmer på kvällar och helger. Blow up visades på en lördageftermiddag och jag satt bredvid en av mina kursare, en några år äldre och mycket vacker kvinna som jag inte kände särskilt väl. Hon var blond, hade lite av ett filmstjärneutseende och jag tyckte hon verkade väldigt världsvan(hon kan väl ha varit 23).
Vilket gjorde att de många nakenscenerna kändes lite obekväma. Efter filmen kom vi oundviklingen att prata om just de många avklädda modellerna. - De kanske var billigare på den tiden, föreslog min kurskamrat. Och sen funderade vi på hur filmen slutade.
För filmprojektorn la av en tio minuter innan slutet. Vilket var lite frustrerande.

Veckan efter hittade jag på ett antikvariat i Malmö PANs utgåva av filmmanuset, utgivet i originalpocket 1968. Och läste sen, ivrig att få reda på hur allt hängde samman. Men jag vart mest förbryllad.
Jag har sett filmen senare och slutscenen är makalös. Men i manusform gick detta inte riktigt fram.

PAN-original gav ut flera såna här filmböcker. Tunna och trevliga häften.



Plötsligt reser han sig, tar ett förstoringsglas från det låga bordet och går fram till fotot igen. Flickans blick är riktad mot en punkt i snårskogen, och här fortsätter fotografen att söka med förstoringsglas. Som om han upptäckt eller misstänkt något, tar han en vit penna och ritar upp en fyrkant kring en detalj bland träden.

The only emperor is the emperor of ice-cream

The Emperor of Ice-Cream

Call the roller of big cigars,
The muscular one, and bid him whip
In kitchen cups concupiscent curds.
Let the wenches dawdle in such dress
As they are used to wear, and let the boys
Bring flowers in last month's newspapers.
Let be be finale of seem.
The only emperor is the emperor of ice-cream.

Take from the dresser of deal,
Lacking the three glass knobs, that sheet
On which she embroidered fantails once
And spread it so as to cover her face.
If her horny feet protrude, they come
To show how cold she is, and dumb.
Let the lamp affix its beam.
The only emperor is the emperor of ice-cream.

Wallace Stevens
1922

Alan Moores band Emperors of Ice-Cream som jag nämnde i måndagens inlägg tog sittnamn från den ovanstående dikten av Stevens.

Funeralgirl

"I love a girl at the funeral/Everyone at my hometown knew about it/They always talk about how it’s funny/They really should do away with funerals/You ain’t really dead, this I swear/They take all your money and they leave you there to rot/I love the funeral girl/Funeral girl I love you with all my heart/Funeral girl I love you from the start"
- "Funeral Girl" med Daniel Johnston. Från albumet Rejected unknown (1999)

Ka av Velimir Chlebnikov

"1913 blev jag utnämnd till ett av vår tids stora genier, en titel som jag behållit intill denna dag." Så skrev Velimir Chlebnikov 1914. Men det är lika sant i dag. Chlebnikov var den roligare av de ryska futuristerna. En del av hans dikter, manifest och pjäser finns i lite strödda volymer på svenska. Han har också skrivit ett par prosatexter. Som den absurda fabeln "Ka" i volymen Baklängesvärlden.

Det finns, så har jag hört, folk som inte läser dikter. Som liksom Slas har svårt till och med att beställa från en meny för att de så starkt ogillar allt som har ojämna högermarginaler. De riskerar att missa novellen "Ka" då Baklängesvärlden ser ut att vara en samling med en obskyr gammal rysk poet. Men "Ka" skulle kunna tilltala många också med denna beklagansvärda åkomma.
Själen är enligt berättelsen uppdelad i tre delar. Ka, Hu och Ba. Hu och Ba är människans rykte på gott eller ont. Men Ka är själens skugga utan gränser i tiden.

Berättaren är vän med sin Ka. Och hans Ka presenterar honom för folk från andra tider. Som en vetenskapsman från 2222. De spelar kort med världsviljan. De ser underliga platser och möter märkliga folk. "En gång lärde vi känna ett folk som knäppte om sig med knappar. Det var faktiskt så att deras inre öppnades genom ett hål i huden som tillslöts med små kulor av hornliknande material som påminde om knappar. När de åt glödde en tankeugn genom detta hål. Så var det."

Texten är inte utan konflikter. Strider når också våra hjältar (den skrevs 1915) men framförallt är det en vacker saga om förunderliga ting.

Till en stor del kan "Ka" påminna om en prosadikt i flera delar. Och det finns verser och futuristisk poesi inbakat i berättelsen. Men där är en sorts handling. En sällsam saga om vänskap och kärlek.

Baklängesvärlden är också annars en trevlig bok. Utgiven på ellerströms. Boken går fortfarande att köpa.

(Först publicerad här i augusti 2009. Det finns förutom Baklängesvärlden två små samlingar till av Chlebnikov på svenska. Minst och bäst är Gul-Mullas trumpet i FiBs lyrikklubb. Och ett större urval säjs vara på gång från Ariels förlag.
Annat här om Chlebnikov: Om olika tolkningar av Skrattbesvärjelse)

Alan Moore som musiker

Far away on Monster Island
In the radioactive twilight
Sipping x-rays underneath a cocktail sky
Where the surf booms like Hiroshima
And the fishes really fly
[...]
And all my monster friends
Are singin' - Gojira! Gojira! Go!
And I'm so tired of trampling Tokyo
Gojira! Gojira! Go!
And I'm so tired of trampling Tokyo

Alan Moore. Storyteller, en biografi om serietidningsförfattaren skriven av Gary Spencer Millidge innehåller, förutom skolfoton och sånt också en CD. Med uppläsningar och låtar. Som många konstnärer så har Moore sysslat med flera saker. I början ritade han själv sina serier. I boken säjer han att han led av handikappet att inte kunna teckna. Men de exempel som ges på hans egenhändigt tecknade serier i biografin är inte så dåliga. Hans musikaliska förmåga är det tyvärr lite sämre med.

Skivan innehåller 19 spår. Det äldsta är från 1983, det nyaste från 2009. En stor del är att Moore läser från sina prosaverk. Vilket då det inte kommer med någon text blir lite meningslöst. Moore har en suggestiv röst, men inte så tydlig sådan.

Musiken påminner om rätt mycket experimentell pop. Lite kabarét (Moore hade i början av sin karriär som serieskapare pseudonymen Curt Vile - efter Kurt Weill), lite entonig sång. Mycket till sångröst har Moore inte. I en del spår med hans band The Emperor of Ice Cream har de löst detta med att han pratsjunger och de andra medlemmarna körar. Det skulle ha kunnat vara rätt okej om det inte vore för det svaga 90-talskompet - nån slags synthpop.

Många av sångerna låter rätt likt bra musik, typ Faust, fast sämre, mycket sämre. Den bästa och äldsta sången, "March of the sinister ducks" (utgiven på singel med omslaget nedan av Kevin O'Neill), skulle mycket väl kunna vara en hommage till Residents album Duck Stab. Den är från den tiden då Moore var i ett band med Bauhaus-basisten David J. På baksidan av ett av Bahaus album från den här tiden finns en dikt av Moore. David J. skrev och gav ut en sång baserad på ett kapitel i Moore seriealbum V för Vendetta kallad "The Vicious Cabaret". Den finns inte med här men så medverkar Moore heller inte på spåret.

Vad man kan sakna annars är de två spår som skulle ha följt med League of Extraordinary Gentlemen: The Black Dossier. Det är dock möjligt att DC Comics äger rättigheterna till det.

Flera av sångerna har illustrerats av serietecknare, såsom "Another suburban romance" (ett av de bättre spåren) och "Trampling Tokyo" (illustrerad av Art Adams, se bild ovan). Den senare har en rätt fyndig text. Även om det inte är riktigt lika tufft att en rocksångare sjunger om Godzilla och Steve Ditkos Mr. A. och sånt när nu sångarens secret identity är en känd serieskapare.

Ett par av Moores sånger här har coverats av andra artister. Kanske mindre för att de är bra och mer på grund av den status Moore har. Så gör Detroit-bandet The Dirtbombs "Leopardman at C&A". En sång som kanske hade haft en större covderpotential är den tidigare nämnda "Trampling Tokyo" vars slutkväde "Gojira! Gojira! Go!/And I'm so tired of trampling Tokyo" har något visst sorgset och sublimt löjligt över sej som inte helt förstörs av arrangemanget och Moores "sång".

Grand Mal av Linda Boström Knausgård

Om jag ändå ska berätta någonting om värmen, om hur vi hade det där hemma, hur floden var brun och smutsade ner mig.
Om jag ska berätta om när jag såg dem.
- ur "Skogis"

Novellen "Ödet" i Linda Boström Knausgårds tunna novellsamling Grand Mal handlar om en kvinna som alltid blir hejdad när hon går på stan av människor som vill diskutera religion. I en annan berättelse gifter sej huvudpersonen med en man som om dagen är en björn.
Samlingen innehåller allt från fantastik till barndomsskildringar - "Det här är givetvis en sann historia" - heter det i en av dessa. Och flera av novellerna leker med den självbiografiska genren (i en novell arbetar berättaren till exempel med att göra radioprogram. Vilket också är Boström Knausgårds yrke).
Sagor och realistiska noveller binds ihop genom en ton och ett språk.

Som bokens titel och omslagets fotografi av Benjamin Goss väl antyder är detta ofta rätt högtravande. Snö skriker och droppar skimrar. Ordet "oerhörd" förekommer redan i andra meningen. Ibland blir det för mycket - som i just den inledande "Önskan" där jaget (nästan alla novellerna är skrivna i jag-form) vänder sej direkt till läsaren eller kanske till ödet eller nåt.

Men ofta fungerar det bra, som i barndomsberättelserna. Där det högt spända känsloläget känns mer naturligt. Och i berättelser som "Politiken" där tonfallet skruvas upp ytterligare ett snäpp med en märklig och ofta komisk effekt (här påminde novellerna mej ibland om Villy Sørensen).

Grand Mal är författarens andra bok (hennes förra, en diktsamling, kom 1998). Den är lite mer än hundra sidor lång. Det är tjugo noveller i - ungefär hälften är riktigt bra.

Jag bekänner att jag levat av Pablo Neruda

Vad mina egna snäckor beträffar, så började de när de blivit mer än femton tusen översvämma hyllorna och ramla ner från alla bord och stolar. Böckerna om snäckologi, eller malakologi, som det heter, fyllde hela mitt bibliotek. En dag tog jag och rafsade ihop alltsammans och förde det i jättestora lårar till Chiles universitet, och gjorde sålunda min första donation till Alma Mater. Nu skulle det bli en berömd samling. Som en sann sydamerikansk institution tog mitt universitet med många tal och lovprisningar emot lårarna och satte ned dem i källaren. Sen dess har ingen sett till dem.

Jag vet att det finns de av er som inte läser dikter. Trots detta handikapp kan även ni få en smula Pablo Neruda i era liv. Då den chilenske poeten skrivit sina minnen - på prosa. Minnen. Jag bekänner att jag levat håller sej till memoarernas regler. Kronologiskt berättas om den första dikten, när den första boken ges ut, det första mötet Lorca, varför han ställde upp som Kommunistpartiets kandidat i presidentvalet, snäcksamlande och sexuella utlevelser och så vidare. Men inom den formen så lyckas Nerudas bok vara en underhållande läsning och hans språk lever även i prosaform.

Mestadels är det en roande och rätt munter läsning. Sista kapitlet är inte så muntert. Boken slutar med militärkuppen i Chile och mordet på president Salvador Allende - "Jag skriver dessa rader för mina minnen endast tre dagar efter de skändliga gärningar som ledde till min store kamrat president Allendes död. Mordet hemlighölls; han blev begravd i tysthet" (övers. (övers. Annika Ernstson)

Idag är det Chiles nationaldag. För 38 år och en vecka sedan så dog Allende. Då den valda regeringen störtades och Pinochet tog över. Mer eller mindre stödd av USA och CIA.
Pinochet är död och juntan borta men CIA finns fortfarande kvar.

Citerat från veckans läsning

"Min barndom var full av sådana intrikata maktförhållanden, som jag inte var delaktig i, men ändå utnyttjade, i min roll som vän. Tobaksaffären på Markus gata på väg till skolan till exempel. Den kunde vi bara gå in i och ta vad vi ville ha, eftersom Markus pappas bolag lånat ut pengar till mannen som ägde affären. Pengar som han hade stora svårigheter att betala tillbaka. Den mannens plågade ansikte varje gång vi dök upp. Markus konversation inne i affären. Det orimliga i att denne vuxne man behövde krypa för ett gäng ungar."
ur "I oljerockarnas land" i Grand mal av Linda Boström Knausgård

"4) Alan Moore climbs into bed/Rests his weary little head/And blames it all on society//5) Since I turned into a rabbit I have lived in many different burrows.Allof them are called William"
ur "Elegy in a country sanitorium" ungdomsdikt av Alan Moore, publicerad i Embryo 2 och återgiven i Alan Moore - Storyteller av Gary Spencer Millidge.

"And, oh, what tales she told that afternoon! She told old ones, with which we were all familiar, that pulled from us all the old emotions, the more intense as the ruts along which they rolled into view were the more familiar, the more deeply worn they were! She told new ones, which puzzled us and prodded us to seek out all their similarities with, and differences from, the old! There were clever ones that were all wordplay and silliness, at which we howled and clutched our sides. There were high, solemn, serious ones, to which we paid all of our highest and most serious attention, only glancing - solemny - from time to time at some of the others to see if they'd, perhaps, fallen asleep[...]Oh, while the rain pelted the rocky roof and walls, we had a wonderful day!"
ur "The Game of Time and Pain" i Return to Nevèrÿon av Samuel R. Delany

Åtta länkar en lördag

"Assholes, Assemble!" - Savage Critcs om Marshal Law
Om en samling med Pat Mills och Kevin O'Neills klassiska satir över superhjältegenren.

John Dos Passos - Manhattan Transfer
Ivo Holmqvist på Dixikon skriver om den amerikanske författaren Dos Passos.

Shazam! om Casanova - Avaratia 1
Henrik Örnebring skriver om första numret av den tredje delen av Matt Fractions och Gabriel Bás Casanova.

Flowers for Algernon och Understand
Johan på Tystnad skrev också om Daniel Keyes' novell i veckan. Han jämför den med en novell av Ted Chiang.

Charly
Filmatiseringen av Blommor till Algy går att se på youtube (länken går till del 1 av 11)

Hamlets elake homosexuelle spökfar
Orson Scott Card förklarar vad Hamlet egentligen handlar om i en långnovell som bygger på pjäsen. Recensenten ovan är inte helt positiv.

Bernur om H. P. Lovecrafts skräcknoveller
Bernur skriver om den nya samlingen med Lovecraft-noveller. Och jämför, som han har för vana, Lovecraft med Franz Kafka.

Malmö förr i tiden, del elva
"Ofta sålde han Blue, three hearts genom tidernas äckligaste öl.
En gång så köpte vi hem och ja alla 24 var typ öppnade, men ganska dåligt drucket när vi vaknade dagen efter
Efter som dagen efter var en ledig dag drack vi undan lite öl efter ett tag.
Min bror kom med den kloka sanningen att Blue är godare avslagen med en fimp i glaset
Det kan mkt väl vara sant".
Tankar från en gödselhög fortsätter att minnas sin malmötid.

Dagens boktips

I den korta romanen Pedro Páramo av Juan Rolfo kommer en man till den mexikanska byn Comalo för att leta efter sin far som han aldrig träffat. Det är något underligt med den lilla byn.
"Jag är något sådant som inte stör friden för någon. Och du ser att inte ens nere i jorden har jag tagit någon plats. De lade mig i din grav, och jag fick mycket väl rum i din armhåla. Här i hörnet där du finner mig. Jag kommer just nu att tänka på att egentligen borde det vara jag som höll dig i mina armar. Hör du? Där ute regnar det. Hör du inte hur regnet piskar?" (övers. Karin Alin).

Rulfos roman kom 1955 och gavs redan 1960 ut på svenska. 2006 kom den i nyutgåva i Lind & Co:s utmärkta Nittonhundra-serie.
Rulfo skrev förutom Pedro Páramo bara en novellsamling. Men har haft ett stort inflytande i både mexikansk och latinmamerikansk litteratur.
Gabriel Garcia Márquez lånar en rad ur Pedro Páramo i Hundra år av ensamhet och Mario Vargas Llosa tog upp den i sitt nobelpristal.
Ofta säljer man boken som föregångare till den magiska realismen. Men denna korta mexikanska klassiker står bra på egna ben - det är en suggestiv, kuslig och vacker berättelse.

5 bra mexikanska filmer

Idag är det Mexikos nationaldag och det börjar att bli svårt att variera de här inledningarna men vi firar med en lista.

Amores perros -älskade hundar
En sån där film med parallella handlingar som var så populärt för en tio år sen, men den här är bra. Första delen i Alejandro González Iñárritus dödstrilogi (som tyvärr tappar i kvalité för varje film).

Déficit
Regisserad av Gael García Bernal som också spelar en av huvudrollerna (han är också med i Amores perros och Din morsa också!). En överklasson har huset för sej själv och håller en fest - om klass och sånt. Från 2008.

Din morsa också!
Börjar som sexkomedi, slutar i drama. Sexkomedidelen är i och för sej roligast.

Dödsängeln
Luis Bunuels mexikanska filmer har en egen ton som skiljer från hans andra. Säjs det i alla fall - jag har bara sett en (och jag är inte hundra på att det var den här, men den är nog utmärkt i vilket fall).

Holy Mountain
Mexikansk västern av det underligare slaget. Av Alejandro Jodorowsky.

Förra årets mexikanska nationaldagslista: 5 bra mexikanska böcker

Fresh Out of Borstal

"Shift the blame" är från skivan Out of Borstal (1970) med gruppen Fresh vars tre bandmedlemmar alla hade suttit i ungdomsfängelse. Sångerna, skrivna av etablerade musiker (som Mick Jagger & Keith Richard, "Shift the blame" är skriven av Peter Sarstedt), handlade om livet i sådana här borstals som de kallades.
Alobumet har ett intro med visslingar strax innan det här spåret som gör låten mycket bättre (hela albumet går att ladda ner HÄR med visslingar och allt).

Visslings-introt heter "Intro-Borstal" och melodin återkommer som bakgrund i spåret "Borstal" där en borstalkund berättar om sitt liv - "I thought: yeah, if you bend for it".

Sänkt sedebetyg av Vilhelm Moberg

När jag kom över en vacker om än något sliten förstautgåva av Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg (5 väl spenderade kronor) så trodde jag att jag redan hade läst boken. Det hade jag inte märkte jag när jag bläddrade i den.

Ett kapitel ur denna första del i sviten om Knut Toring är ofta med i skolantologier. Det där han läser bakom tapeten. Att denna vår hjältes läshunger egentligen inte leder till något gott är kanske inte lika ofta som man tar upp i skolorna (åtminstone inte i den här boken - det kanske blir bättre sen, i sista delen kanske hjälten har slagit igenom och sista kapitlet utspelas i framtiden där gör dåliga musikaler av hans verk). I början av boken är det nutid (30-tal) och huvudpersonen har gått och blivit redaktör och läser igenom insända berättelser, den ena enfaldigare än den andra. Han längtar tillbaka till landet. Och hans minnen är resten av romanen.

Då det är en bok från 1935 är romanbygget inte så avancerat. Händelserna sker i kronologisk ordning, där man i nyare böcker är van vid att det blandas lite. Detta gör det tydligare att alla styckena inte är riktigt lika bra. Men det gör inte så mycket. Det är en hög lägstanivå. Och Moberg varierar tonläget, mellan dråplig humor till sentimentalitet, så att det inte blir enformigt.

Det är inte alltid en särskilt munter tillvaro på landet heller. Det kollektiv han saknar visar sej ofta vara rätt så grymt. Inte minst i skolscenerna som, liksom titeln antyder, tar en viktig plats i boken. Bäst är emellertid avsnitten från innan skolstarten. Där Mobergs skildring av ett barn och dess värld ännu är stark och ny trots att man läst liknande passager i så många senare skrivna svenska böcker.

Själv är jag lite som Dante. Så där lagom.

Dikten "Dante och jag" är från diktsamlingen Almanak av Hugo Claus. Den har undertiteln "366 knittelverser". Den kom ut 1982.
På svenska finns dikten i urvalet Spåren, översatt av Lasse Söderberg.
Som titeln på diktsamlingen antyder så handlar verserna i Almanak om årets dagar. I "Dante och jag" den 14:e september:

DANTE OCH JAG

Torsdagen den 14 september, Dantes födelsedag,
gick jag omkring i min trädgård, skymningen var mild
och jag tänkte på Dante.
Jag är sådan, tänker ständigt på Dante.
Själv är jag lite som han tror jag. Så där lagom.

Då landade bevingade doggar i en lukt av svavel
med fjädrar och gläfsanden rakt för mina fötter.
Fördömt, som i ett fragment av en canto
damp denna avföda ner på min gräsmatta

Så börjar dikten (vill du läsa hela får du låna eller köpa Spåren). Den avslutas med orden "Jag hatar avkomma och fru/Min enda tröst är Dante nu."

Claus ska ha sagt att han framförallt såg sej själv som poet. Och även om hans prosaverk är bättre representerade på svenska så är hans poesiproduktion omfattande. Poeten Claus är roligare än romanförfattaren Claus. Bägge blandar högt och lågt och sånt. Själv föredrar jag det jag läst av poeten Claus framför hans romaner (jag är sådan). Sen har jag egentligen inte läst tillräckligt mycket av honom för att avgöra vilken del av hans författarskap som är bäst.

Claus fick dödshjälp 2008. Innan dess hade han hunnit med att skriva en stor mängd böcker och att vara ihop med Sylvia Kristel - känd från Emmanuelle-filmerna.
(Idag är förresten inte alls Dantes födelsedag, men, kanske, hans dödsdag)

Det går en åska genom tidevarvet - ett urval Carl Jonas Love Almqvist

H. Vet man om Almqvist gör något mera?
E. Det är föga hopp. Han ligger i flussfeber vari han fallit under skrivandet på sitt arabiska lexikon, som han varit upptagen med i tolv års tid oupphörligt. För övrigt är han en elak människa, så att det är allrabäst, att icke få något av honom.
ur "Recensionsutskottet uti herr Hugos akademi" (1841)

Carl Jonas Love Almqvist skrev inte bara romaner och dikter utan också en hel del journalistik. Folke Isaksson gav år 1972 ut ett urval pamfletter och polemik kallat "Det går en åska genom tidevarvet". Här kritiserar Almqvist äktenskapslagstiftningen, dåliga arbetsförhållanden i England och ståndsriksadagen. Och så hånar sina samtida författarkollegor.

Men behållningen av boken är inte framförallt att så här mer än hundrafemtioår senare tryggt kunna hålla med Almqvist om 1800-talets elände. Det är istället kraften och kvickheten i språket.

Almqvists mest kända politiska verk, romanen Det går an, vars förord återfinns i samlingen, måste jag erkänna att jag alltid tyckt varit en rätt trist läsning. M;en här sitter man och ler åt Almqvists bitande formuleringar. Bäst är artikeln "Om folknöjen" från 1839. Där Almqvist efter att tagit upp att de styrande försöker inskränka på nöjena för folkmassan genom att minska antalet religiösa fester och vilodagar räknar upp, i bisats efter bisats, de många nöjen som de högre klasserna kan ägna sej åt. Efter en sidas uppräknande av diverse förströelser fortsätter Almqvist: "om en karl av den bättre klassen, en hederlig man, som, alla nöjen små och stora sammanräknade, kanske icke njuter mer än 996 sådana om året, om - säga vi - en sådan, bland andra divertissementer, förleder några flickor ur arbetarklassen, ett dussin om året, eller ett halvt, allt som det faller sig, så är han lika hederlig, lika väl sedd, lika god för det. Ty det osedliga, som visserligen här sker, angår icke honom, utan drabbar de förförda".

Ett liknande ursinne finns bakom flera av texterna här och gör att de fortfarande griper tag i en.

Isaksson, som samma år gav ut ett urval av Almqvists dikter, har skrivit ett intressant och matnyttigt förord om hur den här sidan av Almqvists författarskap kommit att tonas ned i litteraturhistorien.

Boken ska på sin tid ha fått lite blandad kritik. En del såg den som ett led i vänsterns annekterande av de klassikerna. Om man ser till det urval Almqvist som kom ut på En bok för alla lagom till författarens 200-årsdag så verkar ändå Isakssons insats ha lämnat spår. Där ägnas ett avsnitt åt samhällskritik.

Näst efter Drottningens juvelsmycke så är "Det går en åska genom tidevarvet" den bästa Almqvist-bok jag läst. Då den gavs ut i originalpocket så kan den vara sällsynt på bibliotek men bör å andra sidan gå att hitta billigt antikvariskt.

En tyska, en schweizare och en österrikare gick in i en tematrio

Lyran har tyskspråkig tematrio apropå bokmässans tre länder, ett språk-tema. Så tre tyskspråkiga från tre länder:

Friedrich Dürrenmatt - Med brott benådad
Alfredo Traps, en handelsresande, övernattar i ett mindre samhälle. Där vill en grupp före detta jurister leka rättegång med Alfredo som anklagad. Alfredo tycker det låter som en rolig idé. Han väljer att hävda att han är oskyldig trots att hans försvarsadvokat varnar honom: "Vägen från skuld till oskuld är vidsserligen svår, men inte omöjlig, däremot är det fullständigt utsiktslöst att vilja framhärda i sin oskuld, och resultatet då är fruktansvärt." Under kvällen rullas Alfredos liv upp. Han har en väldigt trevlig kväll. Vad skulle väl kunna gå fel?
Schweiz.

Peter Handke - Frånvaron. En saga
Fyra personer möts för första gången i en järnvagnskupé. Genast påbörjar de långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer som är hennes första ord till sina medpassagerare). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den.
Österrike.

Sarah Kirsch - Glashussplitter
"Min bror/Har rufsigt hår, vi bor/Djupt bland skogklädda berg/Strax före trettioåriga kriget säger/Våra munnar de klokaste saker"(övers. Lasse Söderberg och Irmgard Pingel)
Tyska Demokratiska Republiken.

Fyra vänner av Arthur Penn

- I was born on the very day and the very hour that Isadora Duncan died. Her soul is inside of me. If you don't believe me, I never want to see you again, any of you again. Never.
- But she died in 1927.
- So what? It took her soul 15 years to find somebody like me.

För ett tag sen så skrev jag att Arthur Penns film Fyra vänner hade kommit på svensk DVD. Och se - det hade den också gjort. Ett tecken på att du kan lita på vad du läser här. Nu har jag sett den också. Jag hade sett den förut, flera gånger.
När man ser om en film man inte sett på länge händer det att en del scener har satt så starka spår att man snarare återser än ser dem. I Fyra vänner så var det alla scener. Så jag har svårt att skriva om den med kritisk distans.

Fyra vänner handlar om en kvinna och tre män. Det är en slags kärlekskvadrat. Vi följer framförallt en av männen, en jugoslavamerikan som aldrig säjer U.S.A. utan alltid Amerika. Filmen har ibland fått kritik för att den trots titeln inte handlar särskilt mycket om två av vännerna. Men Penn antyder deras berättelser, så vi kan föreställa oss filmer som följer dem istället.

Den brukar inte räknas till Penns främsta filmer. Och den är ibland väldigt lik många andra medelmåttiga Amerikaskildringar. En del kända händelser bockas av, månlandningen o€ch vietnamkriget.
Det händer att Fyra vänner jämförs med styggelsen Forrest Gump. Men det finns en scen där hjälten hamnar bakom en av Freedom-bussarna och de vinkar honom att följa efter. Han är frestad men väljer istället att köra iväg till sitt bröllop. I filmen går de stora händelserna förbi huvudpersonen - ett drag som förstärks av att en rad bifigurer står för berättarrösten. Filmen är en anti-Forrest Gump flera år innan en sådan var nödvändig (Fyra vänner kom i början av 80-talet).

Då det är en Penn så skiftar den i ton rätt vilt - från komedi med barslagsmål till den tragiska bröllopsscenen. För en berättelse om det amerikanska 60-talet så passar dessa ständiga känslobyten bra.

Framförallt är det en film som gör en på gott humör. Jag älskar den, trots att min kärlek är helt okritisk.

När är Casanova Quinn? - Casanova. Gula av Matt Fraction och Fábio Moon

I made you a star. A glorious celebrity in my inhumane secret cinema.
For months we've been crafting your narrative, massaging your highs and dramatically milking your lows. We've focus-group fucked you and gang-bang branded you. You're our mainlined silver screen drama queen, darling dove.

Casanova Quinn är en agent i en hemlig spionorganisation vars chef är hans far. Men egentligen är han från en annan dimension, en tidslinje där han är familjens svarta får. Han är sin egen transdimensionella onda tvilling, seriens hjälte.

I det första albumet av Matt Fractions tecknade spionserie, Casanova. Luxuria, bjöds vi på öar utanför tiden, robotorgier och en man som uppnått dubbelnirvana genom att meditera i 14 år (Buddha mediterade som bekant i ynka sju år med en simpel enkelnirvana som resultat). Uppföljaren Casanova. Gula, som nu kommit i häftad utgåva, har inte lika många uppslag. Ett kapitel om en regissör som gör om vanliga människors liv till film, en secret cinema där deras tillvaro manipuleras för en grupp dekadenta cineasters nöje, påminner mer om förra volymens fristående kapitel. Men annars berättar detta album en sammanhängande historia.

Den historien har titeln "When is Casanova?". Och förutom några sidor i början albumet så är Casanova försvunnen. Istället får vi följa hans ännu mer amoraliska tvillingsyster - också hon agent.

Fraction lånar från flera spionhistorier. Greppet med att huvudpersonen är försvunnen återfinns till exempel i en av Michael Moorcocks böcker om Jerry Cornelius. Här förekommer också en Modesty Blaise-stand in och syster Quinns kärleksintresse namedroppar varumärken på James Bond-vis. Då det ändå är en något skruvad agentserie så är varumärket en chokladkaka snarare än ett spritmärke.

En annan referens är till sf-serien (och filmen) Barbarella, i form av en fyrarmad rymdkvinna från framtiden. Den franska tecknade serien Barbarella var färglagd i tvåfärg. Det var också från början den här serien. Men när ett större förlag köpte upp den började den ges ut igen i fyrfärg. Men Casanova. Luxuria var i grönt och vitt. Medan Casanova. Gula var i blått och vitt. Och ursprungligen så fanns tillbakablickar i denna del från förra delen i grönt och vitt. Det här har man försökt behålla i färgläggningen. Så i delar av serien är den gamla tvåfärgen antydd. Vilket ibland blir lite intressant. Men oftast lätt irriterande (bilden till vänster är den gamla färgversionen - just den panelen gör det emellertid ingen större skillnad).

Albumet är annars utmärkt tecknat (och där det grön-vita passade bra för serien, så var den ursprungliga blå-vita färgläggningen lite tröttande för ögonen). Första albumet tecknades av Gabriel Bá. Medan detta andra album är tecknat av Fabio Moon, som är (passande nog) Bás tvillingbror. De två bröderna har lite liknande stil. Vilket gör att bilderna känns på en gång annorlunda och som om de ändå hör ihop.

Moon är bra på att rita rörelse och actionserier. Och här är gott om action. Men den är bättre tecknad än skriven. Det är fortfarande en underhållande serie men jämfört med första delen så känns den lite ytlig. Trots teman om identitet och sånt.

Kapitel och scener har namn från poplåtar av M.I.A. och The Mountain Goats och Peter, Bjorn and John. Och Casanova har en stark popseriekänsla. Beatles spelade en stor roll i det första albumet. Och i nästa del av serien, vars första lösnummer kom ut förra veckan, lär David Bowie spela en ännu större roll. Albumet innehåller en extraserie, som en försmak på de kommande numren. Med en davidbowiesk antihjälte. Denna korta serie är rätt så underbar och gör att jag ser fram emot framtida delar av Casanova.

Blommor till Algernon

Fröken Kinnian säger dom kanske kan göra mig klok. Jag vill bli klok. Jag hetter Charlie Gordon. Jag är 37 år ock två vekor sen var min födelsedag. Nu har jag inget mer att skriva om så sluttar för idag.

Den amerikanske skådespelaren Cliff Robertson har dött. Jag såg för bara en vecka sen om det första Outer Limits-avsnittet där han är med. Robertson har jag annars sett i flera filmer, men jag har aldrig sett hans mest kända - Charly från 1968.

Jag har dock läst, inte romanen den bygger på men novellen som romanen den bygger på bygger på.

"Blommor till Algernon" av Daniel Keyes är en berättelse i dagboksform. Om en förståndshandikappad man vid namn Charly som genomgår ett experiment som gör honom till geni. Novellen (och romanen) består av Charlys dagboksanteckningar - en framstegsrapport. Där Charly efter hand blir alltmer intelligent.

"Blommor till Algernon" finns i Den fantastiska romanen 4, red. Sam J. Lundwall (som trots titeln är en novellantologi). Den skrevs 1960. Romanversionen, som kom 1966, finns också på+ svenska. Som Blommor till Algy. Det ska inte vara någon stor skillnad mellan de bägge.

Det är en gripande historia som väl utnyttjar dagboksformen. Filmversionen har gott rykte, särskilt Robertsons insats. Men har inte riktigt överlevt på samma sätt som novellen och romanen. I U.S.A. lär man läsa boken i skolan. Ett avsnitt av Simpsons bygger på Blommor till Algernon och den har refererats i Vänner - så i staterna är den populär.

Jag har bara läst en till novell av Keyes, han verkar vara något av ett onehitwonder. Men denna hans enda hit är väl värd att läsa.

För många böcker

Jag brukar läsa flera böcker samtidigt. Vilket passar mej bra. Så jag kan ta en paus i en roman om robotkrig för att läsa ett par polska dikter, eller varva läsningen av en självbiografisk Vilhelm Moberg med en experimentell och modärnistisk bok. Och efter en pamflett av Carl Jonas Love Almqvist så passar en tecknad serie om en trio husdjur omgjorda till mördarmaskiner utmärkt.

Men ibland blir det för många böcker på en gång. Så häromdagen såg jag över de böcker jag löäste och bestämde mej för att lägga ett par åt sidan. Tills jag bara hade ett ensiffrigt antal böcker på gång.

Moment 22

I dag har jag fyllt en av luckorna i min boksamling. Med Moment 22 av Joseph Heller.

Vilket får mej att tänka på en gång när jag skulle åka tåg från Kristianstad till Malmö. Kristianstad var på den tiden en militärstad (den kanske är det fortfarande - jag har inte följt med i stadens utveckling) och det var cvanligt att det åkte unga män i lumparklädsel på tåget. En sådan man i, om jag minns rätt, en jägaruniform, gick på tåget i sina gröna kläder - la av upp det korvformade bagaget på bagagehyllan och tog upp en pocketbok som han började läsa i.

Boken var Moment 22 av Joseph Heller.

Citerat från veckans läsning

"'Once upon a time,' he began, 'I had a little sister, just like yours.' The little boy looked up at the man, nodding at every word. 'My little sister,' the man went on, 'was so pretty and so nice that I loved her more than anything else in the world. So shall I tell you what I did?'
The little boy nodded more vehemently, and the mother lifted her eyes from her book and smiled, listening.
'I bought her a rocking-horse and a doll and a million lollipops, the man said, 'and then I took her and I pinched her and I pinched her until she was dead.'"
ur "The Witch" av Shirley Jackson

"Innan hade jag föreställt mig ett mer demonstrationsliknande möte, en fullpackad sal, cigarettrök, spirituella talare, skrattsalvor genom hela salen, alltså ett slags Mykletillställning, med en myklesk betoning, unga män och kvinnor som ville något, som brann för något, socialism, detta magiska femtiotalsord, men inte det här, trista killar i trista tröjor och fula byxor som pratade om trista och tråkiga saker inför en liten skara pojkar och flickor som liknade dem själva."
ur Min kamp 1 av Karl Ove Knausgård, övers. Rebecca Alsberg

Åtta länkar en lördag

Kvinnosynen som gud glömde av Jenny Högström
Om Maria Schottenius intervju med Linda Boström Knausgård i DN: "Detta är intervjun med en människa, nej förlåt jag menar kvinna, som Schottenius helt tycks definiera utifrån denna kvinnas relation (läs: underordning) till 1) sin kände man, hans böcker, hans skrivande 2) sina barn 3) sin psykiska diagnos.[...]Låt mig citera en liten passage så ni fattar den inbyggda logiken: 'Det är skördetid. Snart kommer boken ut. Snart kommer familjen hem. Det är mycket att ta hand om.'
Av åtta redovisade frågor har sju med mannen att göra. Nej, det är knappast en slump att det sista ordet i intervjun är 'han'."
Jag läser novellsamlingen av Boström Knausgård som är anledningen/skulle varit anledningen till intervjun nu. Den är rätt bra.

Snöflingor om Mandelbaumporten av Muriel Spark
Snowflakes in rain skriver om Spark och jag anar en Spark-revival.

Shazams Moderna klassiker - Enigma
Henrik Örnebring skriver på Shazam! om Vertigo-serien av Peter Milligan och Duncan Fegredo.

Charles Hatfield om The League of Extraordinary Gentlemen: Century: 1969
"What’s disconcerting about 1969 is how joyless the exercise has become, and how wan and stretched the story feels[...]It feels like the story of characters who have outlived their time, which may indeed be the point: Black Dossier made protagonists Mina Murray and Allan Quatermain immortal by means of a plot device filched from Rider Haggard, but since then their deathlessness has been a drag. 1969 belongs to a genre that includes Swift’s episode of the Struldbrugs (from Gulliver’s Travels) and Peter Hammill’s weary, terrifying song 'Still Life': explorations of why immortality, basically, sucks."
Recension av Alasn Moores och Kevin O'Neills serie på The Comics Journal - lär dej betydelsen av ordet nerny i kommentarerna.

Crister Enander om Jan Guillous Brobyggarna
"Död och kärlek, dramatiska förvecklingar och motgångar, framgångar och ständiga nederlag som ska övervinnas och bemästras – inslagen i Guillous sekelkrönika är de klassiska för andra brett upplagda äventyrsskildringar. Vi känner alla igen dem från de stora berättelserna." Det är en positiv recension - Enander har i början av artikel en arg (Enander är ofta lite arg av sej) utläggning om att man ska tycka illa om Guillou och skriva ner honom. Men åtminstone den första Arn-boken fick väl rätt gott mottagande. Jag har tyckt om en del av Guillous böcker och gäspat mej igenom andra och är lite nyfiken på den nya.

Trailer till en dokumentär om Rowland S. Howard
Trailern till filmen Autoluminescent och lite om den och artisten Howard, känd från grupperna Birthday Party och These Immortal Souls samt samarbeten med artister som Nikki Sudden och Lydia Lunch.

Tom Foss om Action Comics 1 av Grant Morrison och Rags Morales
Foss på Fortress of Solitude är entusiastisk över den nya versionen av Stålmannen.

Action Comics-bojkott
En kristen serietidningshandlare har emellertid bojkottat Action Comics då Stålmannen i en ruta säjer "gd" - något handlaren fått för sej betyder god damn - Chris Sims gör sej lustig över detta och det gör han rätt i.

Kriget vid världens ände

Krigets vid världens ände är Mario Vargas Llosas bästa roman. Den kom 1981 och handlar om ett religiöst uppror i slutet av 1800-talet i Bahia, en del av Brasilien (den bygger delvis på en brasiliansk roman - Markerna brinna av Euclides da Cunha).

Det är en tjock, fruktansvärd och underbar bok. Revolution, misär och frenologi. Man kan lite förstå att Llosa inte har skrivit någon riktigt bra bok efter denna. Vad kan finnas kvar att berätta?

Boken fick när den kom ett spanskt litterärt pris uppkallat efter den socialistiske arbetarledaren Pablo Iglesia. Llosas politiska åsikter fick en viss uppmärksamhet när han förra året fick ett litterärt pris uppkallat efter den svenske dynamitarden Alfred Nobel.

Denna roman om en folklig religiös resning bör ha skrivits under just de år när Llosa började att ändra sina åsikter om uppror och revolutioner (i "debatten" om Llosas politiska åsikter återgavs okritiskt författarens egen historieskrivning - som går ut på att han bröt med vänstern när han bröt med Kuba i slutet av 60-talet, så vitt jag förstår tog han då snarare ett steg vänsterut). Vilket finns i romanens undertext.

Romanen ställer frågor som inte bara berör 1800-talets Brasilien eller 1980-talets Peru utan också oss här idag. Och det är inga enkla frågor. Men framförallt är det en makalös och kraftfull berättelse.

Kriget vid världens ände fanns inte med bland den första vågen Llosa-böcker som kom i nyutgåva efter att han fick Nobelpriset. Men nu har den kommit i pocket. Mycket snyggare än den Månpocket jag har.

(Bilden är från min brors facebook - den hade rubriken "Man kan köpa lycka")