Watchmen – filmen

Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi.

En film bör ses på sina egna villkor. Även om det är en filmatisering. Men det är naturligt att jämföra med förlagan. Som varje ny Hamlet vi ser påverkas av tidigare uppsättningar. I Watchmen invaderas också (film)texten i ett par tillfällen av den tidigare (seriealbums)texten.

Många kritiker har sagt att Zach Snyders filmatisering av Alan Moores och Dave Gibbons seriealbum är väldigt trogen förlagan. Och det finns bilder såsom tagna direkt från albumets serierutor. Enskilda kompositioner är direkt överförda. 

Men som Joe McCulloch påpekat så är sammanhanget dessa bilder finns i annorlunda. Tonen och uppbyggnaden (och strukturen är huvudanledningen till att Moores/Gibbons verk är så pass beundrat som det är) är en annan. Bokens sombra stämning ersatt av en action i farsartad fart. De direkta bildlånen blir liksom bipersoner ur albumet mer som ett slags cameo.

Filmens egen uppbyggnad fungerar dock väl. Och även om de flesta bi-historierna är nedskurna till cameos så ger dessa känslan att filmens värld är befolkad. Som i det lysande titelmontaget (som genom att anknyta till det liknande montaget i inledningen av Snyders Dawn of the Dead också tjänar till att redan i början brännmärka filmen som Snyders, snarare än Moores).

Där det hos Moore finns gott om drag av mörk humor så skruvar Snyder upp detta. Filmen är under stora delar en komisk uppgörelse med genrekonventioner. Soundtracket är medvetet övertydligt och förstärker det satiriska. Nite Owls "Nooo" när Rorschach dör hade uppskattats av poliserna i Hot Fuzz.
I kärleksscenen parodierar filmen sin föregångares högstämda älskogsskildring.
Och våldet är överdrivet serietidningsvåld – jämfört med serietidningens mer nedtonade.

Just våldet blir något av en svaghet. Alan Moores/Gibbons bok var en kritik av genrens syn på våld. Även om de överdrivna slagsmålssekvenserna (knytnävar åker genom väggar) till en del används ironiskt så hindrar det inte att i detta, som Sydsvenskans recensent säjer, "blir filmen just det som originalet försöker underminera".

Att våldet hela tiden är uppskruvat gör att det våld som ändå finns i boken får minskad effekt när det replikeras i filmen. I en scen bryter Rorschach fingrarna av en man i en bar. Detta är en svag version av en liknande sekvens i boken. Det som i seriealbumet är en fasansfull handling blir i filmen något rätt lättsamt. Skillnaden mellan Nite Owl och Rorschach suddas också ut.

Över huvud taget så är personskildringarna ytligare. Till och med Rorschach lyckas på något vis bli mer endimensionerad. Värst drabbas Silk Spectre (i boken en av Moores många varianter på Zeus' älskarinna-temat). 

Den person som lite motsägelsefullt blir den som får flest nyanser är filmens autistiska version av Stålmannen Doktor Manhattan vars Slakthus fem-liknande funderingar över tidens natur fungerar förvånansvärt väl filmiskt trots att just denna del lyfts från boken nästan rätt av.

Doktor Manhattan är en god filmeffekt men också en bra metafor. "Gud finns. Och han är amerikan." 

Många har menat att filmens och bokens anknytning till hotet om ett kärnvapenkrig minskar dess relevans idag. Att det fortfarande finns kärnvapen nog att utplåna oss allihopa 38 gånger på en onsdag är en sak. Det är inte anledningen till att den kritiken är missriktad. Visst var Watchmen väldigt mycket ett barn av sin tid. Men att världen i detta 1985 är ett bra snäpp närmare undergången än världen var i vårt 1985 är för att USA där tagit sin makt för given. 

Moores mer specifika kritik mot den fantasi som superhjältar utgör finns i en mer generell kritik mot en fantasi om ett starkt imperium. Watchmen-USA är ett USA som vann Vietnamkriget, det är för att USA är en större makt som detta 1985 går mot sin undergång. Kritiken mot idén att ett starkt USA innebär en bättre värld är knappast något som tappat i mening.

Det nya slutet, om än svagt rent logiskt (det var i och för sej det gamla också) spelar vidare på detta tema. Bilden av den gode Guden som ser över USA förvandlas till (den förfalskade) föreställningen om en vredgad Gud som bevakar hela världen och som världen kan enas emot.
Watchmen av Moore och Gibbons och Watchmen av Snyder är två rätt olika verk. Men bägge är relevanta.

(Först publicerad den 15:e mars 2009. Ursprungsinlägget innehöll tre länkar som nu är döda och som därför tagit bort. Det planeras en tv-serie baserad på Watchmen på HBO. Damon Lindelof som ska göra den sa häromdagen i en intervju att vi behöver farliga TV-serier i farliga tider. Men jag vet inte om en Watchmen-tvserie känns särskilt farlig i dag. På onsdag släpps också förstå numret av en crossover mellan Watchmen och serie universitet där Stålmannen och Läderlappen och de där bor. Den får filmen att framstå som vördnadsfull inför förlagan.)

Fåglarna och andra noveller av Daphne du Maurier

Det blir en annorlunda upplevelse att läsa en berättelse om man sett filmen innan.
Två av de fem novellerna i Fåglarna och andra noveller av Daphne du Maurier har filmatiserats: Titelnovellen och "Titta inte nu". Novellerna i boken har funnits tidigare på svenska men just den här novellkombinationen är ny.

"Titta inte nu" blev filmen Don't look now av regissören Nicolas Roeg. Det är en obehaglig suggestiv film. Den säjs vara du Mauriers egen favorit av de filmer som byggde på hennes berättelser. Novellen är inte dålig. Den har ungefär samma handling som filmen. Ett gift par har förlorat sin dotter och hustrun får kontakt med ett par systrar. En av systrarna säjer att hon kan se deras döda dotter.
Det är en välskriven och gedigen skräcknovell men den saknar Roegs films smygande obehagliga känsla och är betydligt mer konventionell. Den har också ett oväntat slut som tyvärr blir mindre oväntat om man sett filmen (även om detta nu inte är du Mauriers fel).

Svagast i samlingen är "Inte efter midnatt", om en lärare med undertryckt homosexualitet som hittar en magisk hednisk krukskärva. Den har åldrats dåligt.

"De blå linserna" där en kvinna vaknar upp efter en ögonoperation och märker att alla människor har djurhuvuden är rätt festlig i sin beskrivning av de djurhuvade människorna men gör sen inte så mycket av premissen. Den lär vara påverkad av att du Mauriers man hade en affär.

Medan "Äppelträdet" ska ha influerats av att hon själv hade en affär. "Äppelträdet" är helt klart bäst av de ofilmade berättelserna i boken. Om en man som har ett äppelträd som kanske är hans döda fru.

I titelnovellen så börjar fåglarna attackera mänskligheten. ("Det är inte alls bara här, det är överallt. I London och över hela landet. Det har hänt någonting med fåglarna." övers. Gerd Lilliehöök) Enligt Jonas Thente i samlingens förord så inledde "Fåglarna" naturen slår tillbaka-genren. Vilket är tveksamt. Även om man struntar i att det kom ut en roman med samma namn där fåglar också attackerar folk så har vi ju till exempel "Myrorna" av H. G. Wells.
"Fåglarna" klarar sej lite bättre gentemot filmen Fåglarna. Fågelattackerna är ännu otäckare här (och boken slipper åldrade specialeffekter). Den är också tillräckligt annorlunda med en annan huvudperson för att ge den som sett Alfred Hitchcocks film en ny upplevelse.
Och den får en att förstå varför du Maurier fortfarande är en populär författare i England.

Ray Bradbury filmatiserad

Det har så klart gjorts filmer och tv-avsnitt av flera av Ray Bradburys böcker. Bradbury skrev själv originalmanus till ett par filmer. Bland annat den (långsamma) science fiction-filmen It came from outer space.

Jag har tidigare i det här Ray Bradbury-temat tagit upp François Truffauts Fahrenheit 451 som även om den har sina brister nog är den bästa Bradbury-filmatiseringen. I Dagbok med Fahrenheit 451 skriver Francois Truffaut att Bradbury skickat ett manus han gjort på sin egen Invasion på Mars. Men tyvärr kom Truffaut aldrig filmatisera denna.
Det finns emellertid filmatiseringar av Invasion på Mars. En amerikansk tv-serie och en sovjetisk långfilm. De har jag inte sett.
Jag har dock sett en tecknad sovjetisk kortfilm byggd på en av novellerna i den "There will come soft rains". Den var bra.

Då så stor del av Bradburys verk består av noveller så är det inte så konstigt att det finns flera filmatiseringar av hans noveller. Som den helt igenom usla tidresefilmen Sound of thunder som bygger på utmärkta tidresenovellen med samma namn.
En av de bättre Bradbury-filmerna är antologi-filmen The illustrated man som bygger på novellsamlingen med samma namn. Men så klart med berydligt färre berättelser. Detta är en film som tjänat på att åldras. Att det är framtiden sedd ur 60-talet ger filmen en speciell charm.

En av novellerna som är med i filmen är "Savannen". Som tidigare sagts gjordes det en rätt bra svensk tv-pjäs på den.

Det gjordes en hel TV-serie The Ray Bradbury Theatre som byggde uteslutande på Bradburys noveller. Ett par säsonger av denna gick på svensk TV. Avsnitten var av varierande kvalité. Jag minns det som byggde på novellen "Folksamlingen" (i Oktoberlandet) och "The town where no one got off" med Jeff Goldblum. De var bra. Och ett med William Shatner om en hemsökt sandlåda. Den var inte bra.
Senare har jag via internet sett "Pojkar! Odla jättechampinjoner i era källare" i en av de säsonger aom inte gick på svensk tv. Lite intressant så har den liksom TV-pjäsversionen av "Savannen" tagit mer av barnens perspektiv än novellen. Den var dock inte alls lika bra som Savannen. Bettet i originalnovellen försvann.
65 avsnitt av Ray Bradbury Theatre spelades in.

Också filmen Something wicked this way comes är snällare sin förlaga. Den har gjorts om till en skräckfilm för barn. Som barn eller ungdomsfilm fungerar den emellertid bra.

Flera av Bradburys berättelser har varit på väg att bli filmer på senare år. Men saker har kommit emellan. Det gjordes för inte så länge sen en tv-serie på Bradburys "Timmen noll": The Whispers. Jag såg första avsnittet. Det var inte bra. Och den las ner efter en säsong.
Så man ska kanske inte alltför mycket sörja frånvaron av en ny filmatisering av Invasion på Mars.

(Detta inlägg avslutar vår Ray Bradbury-vecka som blev förlängd till åtta dagar.)

De fem bästa Shakespeare-filmatiseringarna

Med anledning av att det i dag är William Shakespeares 450-årsdag kommer här en favorit i repris.

Blodets tron av Akira Kurosawa

Väldigt kurosawisk version av Macbeth. Nästan ingen dialog. Kurosawa har också med Ran gjort en av de sämsta Shakespeare-filmerna.

Hamlet goes business av Aki Kaurismäki

Allt du trodde du visste om Hamlet är fel.
Kaurismäki ändrar slutet, ger Hamlets agerande en förklaring och visar William hur det skulle ha gjorts från början.

Prosperos böcker av Peter Greenaway

En version av Stormen, en pjäs som fått många underliga filmversioner (Forbidden Planet med flera). Men det här är den underligast. Nog till och med den underligaste Greenaway. En av scenerna såg jag nyligen i en lista över de tio värsta nakenscenerna. Bör ses på bio.

Romeo och Julia av Zeffirelli

Den här versionen ansågs djärv och modärn när den kom 1968. Vad de hade tänkt om Prosperos böcker kan man bara gissa. Men den är riktigt bra. Kanske lite lång. Fast pjäsen är ju väldigt lång. Olivia Hussey som aldrig senare visat någon som helst antydan till talang är en strålande Julia.

Stormen av Derek Jarman

Slutet med "Stormy Weather" är så bra som filmer kan bli. Kanske bättre.

(Först publicerad 2 september 2009. Det finns kommentarer på ursprungsinlägget. Jag har sett ett par till filmer som bygger på Shakespeares verk sen listan gjordes. Men håller fortfarande med om listan. Känner mej mindre säker på att Ran är så dålig som jag säjer ovan. Det har gått så lång tid sen jag såg den.)

Dagarnas skum

"Hörnen i rummet mildrades och rundades av under musikens inverkan. Colin och Chloé vilade nu i mitten av en sfär.  'Vad var det?' frågade Chloé.  'Det var The Mood to be Wooed', sa Colin.  'Det var det jag kände', sa Chloé." 

Dagarnas skum av Boris Vian har visst gått och blivit film. Det är Michel Gondry (Eternal Sunshine of the Spotless Mind, The Science of Sleep) som regisserat. Trailern ser rätt lovande ut. Gondry har ett bildspråk som passar boken. Filmen har svensk biopremiär den 20 december.

Filmen har gjort att boken kommit ut i pocket. Med en bild från filmen som får den att se ut som en klyschig kärleksroman (min gamla månpocketutgåva är i och för sej inte heller så snygg).
Det är klart, på ett plan är det en klyschig kärlekshistoria. Uppskruvad till ett surrealistiskt absurt plan. Med musik som ändrar rums omgivningar, där en av romanfigurerna ägnar sitt liv åt att samla skrifter av filosofen Jean-Sol Partre och en kock lagar de märkligaste rätter.

Mitt i den komiskt-surrealistiska omgivningen klingar berättelsen äkta. Det är en underbar rolig och sorglig bok. En av mina favoritromaner.

(Citatet överst är översatt av Lars Erik Sundberg)

Total Recall - novellen

Han vaknade - och ville till Mars. Mars dalar, tänkte han. Hur skulle det kännas att vandra genom dem? Storslaget, mer än storslaget. Drömmen växte medan han vaknade till medvetande, drömmen och längtan. Han kände sej nästan innesluten i den andra världens närvaro,

Jag har läst om novellen "Minnen en gros" ("We Can Remember It for You Wholesale" 1966) av Philip K. Dick. Mest känd för att filmen Total Recall är baserad på den. Och då också remaken från i år.

Novellen var längre än jag mindes den. Lite mindre än fyrtio sidor. Ändå skulle en trogen filmatisering av novellen knappast räcka till en långfilm. Men kanske ett avsnitt av Outer Limits eller någon liknande fyrtiominutersserie.

I "Minnen en gros" drömmer kontorsarbetaren Douglas Quail om att åka till Mars. Men han har inte råd. I framtiden finns det emellertid en firma som kan ordna falska semesterminnen. Man kan där också få köpa upplevelser som att ha varit en hemlig agent. Tyvärr visar det sej att Quail faktiskt är hemlig agent men att han blivit programmerad att inte minnas det.

Efter några klumpigt skrivna action-scener (Dick är usel som spännings-författare) går Quail med på att få ett annat minne som ska fylla hans eskapistiska behov. 

En historia om hur han som liten räddade världen. Men också den här gången går det snett.

Det är inte någon av Dicks bättre noveller. Men den är rätt kul. Dick ger oss bara ett par glimtar av denna framtida värld och av Mars (som Quail aldrig kommer till i novellen) men lyckas antyda skillnaden mellan den grå jorden och det främmande lockande Mars. 

Det finns många typiska Dick-element i novellen. Om verklighetens osäkerhet och om längtan bort.
Och så kvinnohatet förstås. "Den var hennes uppgift som hustru att hålla sin man kvar på jorden." (övers, här och ovan, Gunnar Gällmo) heter det om Quails hustru i en av novellen som kommit med i bägge Total Recall. Medan Quail med förakt avvisar den fnittriga barbröstade receptionisten på minnesfirman.
Rädslan för kvinnorna i Dicks noveller är mer än tids- och genretypisk, den är en personlig genuin misogyni (ändå är några av hans bästa romanfigurer kvinnor).

Filmen från början av 90-talet skulle först ha regisserats av David Cronenberg. Efter en konflikt med bolaget tog Paul Verhoven över. Den är som bäst big dumb fun. Men har sina anhängare.  

Remaken verkar bygga mer på Verhovens film än på novellen och har fått blandad kritik.  SvD är positiv, Expressen är negativ. DN är inte alls glad. Men inga recensioner har gjort mej särskilt sugen att se den.

(Först publicerad 8 augusti 2012. Jag har tidigare också skrivit om novellen The Adjustment Team när den gick och blev film. Och så har jag rankat de Dick-filmer jag sett i Philip K. Dick och film. Total Recall kom trea. Originalet alltså. Jag har fortfarande inte sett den nya. Det dyker upp ännu fler Dick-inlägg om du klickar på philip k.dick-etiketten.)

Total Recall - novellen

Han vaknade - och ville till Mars. Mars dalar, tänkte han. Hur skulle det kännas att vandra genom dem? Storslaget, mer än storslaget. Drömmen växte medan han vaknade till medvetande, drömmen och längtan. Han kände sej nästan innesluten i den andra världens närvaro,

Jag har läst om novellen "Minnen en gros" ("We Can Remember It for You Wholesale" 1966) av Philip K. Dick. Mest känd för att filmen Total Recall är baserad på den. Och då också remaken från i år.

Novellen var längre än jag mindes den. Lite mindre än fyrtio sidor. Ändå skulle en trogen filmatisering av novellen knappast räcka till en långfilm. Men kanske ett avsnitt av Outer Limits.

I "Minnen en gros" drömmer kontorsarbetaren Douglas Quail om att åka till Mars. Men han har inte råd. I framtiden finns det emellertid en firma som kan ordna falska semesterminnen. Man kan där också få köpa upplevelser som att ha varit en hemlig agent. Tyvärr visar det sej att Quail faktiskt är hemlig agent men att han blivit programmerad att inte minnas det.

Efter några klumpigt skrivna action-scener (Dick är usel som spännings-författare) går Quail med på att få ett annat minne som ska fylla hans eskapistiska behov. 

En historia om hur han som liten räddade världen. Men också den här gången går det snett.

Det är inte någon av Dicks bättre noveller. Men den är rätt kul. Dick ger oss bara ett par glimtar av denna framtida värld och av Mars (som Quail aldrig kommer till i novellen) men lyckas antyda skillnaden mellan den grå jorden och det främmande lockande Mars. 

Det finns många typiska Dick-element i novellen. Om verklighetens osäkerhet och om längtan bort.
Och så kvinnohatet förstås. "Den var hennes uppgift som hustru att hålla sin man kvar på jorden." (övers, här och ovan, Gunnar Gällmo) heter det om Quails hustru i en av novellen som kommit med i bägge Total Recall. Medan Quail med förakt avvisar den fnittriga barbröstade receptionisten på minnesfirman.
Rädslan för kvinnorna i Dicks noveller är mer än tids- och genretypisk, den är en personlig genuin misogyni (ändå är några av hans bästa romanfigurer kvinnor).

Filmen från början av 90-talet skulle först ha regisserats av David Cronenberg. Efter en konflikt med bolaget tog Paul Verhoven över. Den är som bäst big dumb fun. Men har sina anhängare.  

Remaken verkar bygga mer på Verhovens film än på novellen och har fått blandad kritik.  SvD är positiv, Expressen är negativ. DN är inte alls glad. Men inga recensioner har gjort mej särskilt sugen att se den.

10 bra japanska filmer

Den här är listan är med anledning av Japans nationaldag. Den är lite sen. Dagen ifråga var i lördags. Nu tror ändå de flesta att Japan firar nationaldag den 23e december (eller de flesta bryr sej kanske inte om när Japans nationaldag är - en fullt rimlig inställning). Så i alla fall. Tio bra japanska filmer:
Battle Royale
En skolklass förs till en ö där de slåss mot varandra tills bara en överlever. Om generationsklyftor, typ.

Dead or alive
Av Takashi Miike. Slutet måste ses. Begreppet show down får en ny innebörd.

Go
Ungdomsfilm om en koreanättling i Japan.

Idioten
Akira Kurosawas filmatisering av Fjodor Dostojevskijs bästa roman.

Jigoku
Skräckfilm från 1960 som tar en med ner i helvetet.

Kvinnan i sanden
Vacker filmatisering av Kobo Abes mästerverk.

The Mermaid in the Manhole
En av de beryktade Guine Pig-filmerna. En timme långa skräckfilmer med mycket våld och äckeleffekter. Här är inte så mycket våld, men en hel del äckliga scener. En man hittar en sjöjungfru som han tar hem till sej. Pågrund av föroreningar börjar hennes kropp att ruttna. Mannen målar av henne.

Paprika
En så kallad japansk tecknad film. Satoshi Kons filmer flödade över av fantastiska inslag. Paprika har ett par av de mest storslagna drömscenerna i filmhistorien.

Tetsuo 2
Jag föredrar den här andra filmen framför den första Tetsuo (det har kommit en tredje som fått rätt dåligt mottagande). Bägge hanmdlar om en man som sakta börjar förvandlas till järn. Bisarr men vacker. Tvåan har mer av handling än ettan.

Yojimbo
Kurosawa får två filmer med på listan då han är Kurosawa. Hans mest imiterade film (själv snodde han handlingen från Dashiel Hammet).
Tidigare japansk nationaldagslista:
10 bra japanska böcker

Farliga förbindelser

För ett tag sedan så såg jag den sydkoreanska Hemligt begär av Lee Je-yong. Det är en av åtminstone fem filmatiseringar av Choderlos de Laclos 1700-talsroman Farliga förbindelser. Förutom filmversionerna finns det också fleras pjäsversioner, Stephen Frears film (den med Glenn Close och Keanu Reeves) bygger på en av pjäserna. Den pjäsen har också satts upp på svenska scener. Kändast av pjäserna är annars Heiner Müllers Kvartett.
Det finns även en barnpjäs som bygger på boken - vilket jag tycker är lite konstigt.
Då boken handlar om två libertiner, änkan markisinnan Merteuil och vicomten Valmont, som tar sej för att för sitt nöjes skull förföra en presidentfru och en femtonårig ung dam.

Till skillnad från tidigare filmversioner som jag sett så tyckte jag den koreanska var hyfsat bra. Och den fick mej att gå tillbaka till boken och läsa om den. Samt att se Milos Formans Valmont, en annan av filmversionerna som jag somnade en kvart in i när jag först försökte se den i tonåren.

Romanen är en brevroman. En genre som var populär på den tiden men som numera i stort är död (även om spår av den finns kvar i försvagad form i populärlitteraturen, framförallt i skräckgenren.) Det är en skickligt uppbyggd bok som utnyttjar genrens form till fullo. Brevväxlingarna både utgör romanen och är motorn som för handlingen framåt.

Konventioner som nog hade vart tröttsamma om fler brevromaner överlevt får något nytt och friskt över sej. De många handlingsplanen går smidigt in i varandra.

Formans film visade sej vara rätt bra. Men det fanns anledning till att jag somnade första gången. Av filmversionerna tar Forman bort flest sidohandlingar. Och har i stort sett bara kvar de två huvudspåren. Ändå är filmen över två timmar lång. Den är lite långsam.

Vad Forman lyckas med bättre än någon av de andra filmskaparna som försökt sej på boken är slutet. I romanen får syndarna sitt straff. En nödvändig eftergift till moralen - som presenteras som en eftertanke.
Och där slutet för den ena av de två intrigmakarna är så groteskt att effekten blir liknande den i den lätt satiriska förskrift där utgivaren försäkrar att romanen inte kan utspela sej under "vårt sekel" då detta "lyckats göra alla män redbara och alla kvinnor anspråkslösa och hovsamma" (övers. Arvid Enckell).

Denna sista akt spelas i de flesta av filmerna upp på stort melodramatiskt allvar. Så väl i den koreanska versionen som i den som utspelar sej på high school.

Forman frångår något romanen och tecknar slutet med en lättare hand, med en blinkning, som mer ligger i linje med den flyfotade ton som Laclos har än de andra, slutet mer trogna, filmatiseringarna.
Så får också otroheten det sista ordet (den sista blinkningen) hos Forman.

(bilden är av Georges Barbier och är från en illustrerad utgåva av romanen utgiven på 1920-talet.)
(Först publicerad den 6:e september 2010.)

Blade Runner och Voight-Kampff-testet

I den roman av Philip K. Dick som från början hette Do androids dream of electric sheep (Androidens drömmar) men som i senare utgåvor brukar heta Blade Runner så finns det ett test för att ta reda på vilka som är androider. Voight-Kampff-testet. Att detta test är det enda sättet för huvudpersonen Rick Deckard att avgöra vilka som är människor och vilka som bara utgör sej för att vara människor får en något otymplig förklaring i boken. Men sånt får man ta om man ska läsa Philip K. Dick.

Testet går ut på att Dekard mäter den svarandes reaktion på ett antal frågor. Nästan alla frågorna har att göra med djur. Plånböcker av kalvskinn, råa ostron och björnfällar. Om man är människa reagerar man med stark avsmak på dessa saker.

I den framtida värld Androidens drömmar utspelar sej i så är det ont om djur. Att ha ett levande djur är höjden av status. Deckard själv har ett elektriskt får som han låtsas mata varje morgon för att lura grannen att han har ett riktigt djur. Och detta elektriska får finns ju redan i originaltiteln.

Som bekant finns det en filmatisering vars titel slagit ut romanens riktiga. Ridley Scotts film Blade Runner har kvar Voight-Kampff-testen. En av de första scenerna i filmen är med ett sådant test. Här dock utan djurfrågor. En senare scen där Rachael tar testet är taget från boken. Men något förkortat. Dock spelar djuren inte fullt lika stor roll i filmen. I romanen tar androidernas grymhet framförallt formen av grymhet mot djur.

Deckard blir nästan ilurad att en människa kört på testet. Istället är det en ny form av android som inte själv vet att hon är android (ett återkommande tema hos Dick). Testet fungerar. Men om vi, läsarna av boken, skulle ha fått testet så hade vi säkert misslyckats. Inte tillräckligt upprörda över tjurfäktningar eller att humrar kokas levande. Och vi skulle bli indragna.

(Först publicerad den 13:e juni 2009)

Grisjakten

I går så såg jag filmen AGrisjakten från 1970 som nu har kommit på DVD. Det är en filmatisering av P. C. Jersilds roman med samma namn från 1968. Jonas Cornell (som senare kom att göra TV-serie av Jersilds Babels hus) är filmens regissör. Medan Jersild själv skrev manus. Hans Alfredson hade huvudrollen.

Romanen är berättad i dagboksform. Det är en av de främsta svenska byråkratromanerna. Byråchefen Lennart Siljeberg får i uppdrag att leda en ny myndighet, Statens Boskaps Inspektion. Vars första uppdrag är att avliva alla grisar på Gotland.

Filmen följer väl i stort sett samma handling. Men saknar bokens torra spänning. Filmen är rätt ofokuserad.

Byråchefens son och hans kamrater (som spelar i ett band och är långhåriga) får en större roll i filmen än i boken. Och får i filmens sltscener stå som ett alternativ till vuxenvärlden.
Romanens slut kritiserades en del i ett annars gott mottagande. Och filmen slutar på ett annat sätt.

Romanen håller fortfarande. Trots ett par lyckade scener så känns filmen väldigt gammal.

Moby "Big Whale" Dick

Filmen Moby Dick (2010) har kommit på DVD i Sverige. Den utspelar sej i nutid, Ishmael spelas av Gabrielle från Xena - Krigarprinsessan och Moby Dick är ett förhistoriskt havsodjur som våra hjältar jagar med atombomber.
Förutom det så verkar den följa handlingen i Herman Melvilles klassiska roman.

Moby Dick är gjord av Asylum, ett C-filmbolag vars största hit är Mega Shark vs Giant Octopus.

Jag är ett stort Moby Dick-fan, ändå så tror jag inte att jag kommer att se den nya filmen.

Om man nu ska göra en sci-fi-version av boken så vore en filmatisering av Philip José Farmers fristående fortsättning The Wind Whales of Ishmael mer intressant. I den förs Ishmael efter slutet på Moby Dick framåt i tiden till Jordens skymning då en slags valliknande djur svävar i skyn.

Dagbok med Fahrenheit 451

Filmens ämne påverkar teamet. Under Jules och Jim började alla spela domino. Under Den lena huden bedrog alla sin fru (eller sin man) och alltsedan vi började med Fahrenheit 451 har alla börjat läsa böcker! Det finns ständigt ett hundratals böcker i ateljén, alla väljer var sin bok och för en stund hör man bara prasslet av boksidorna som vänds.

Francois Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kom på svenska ut som en av de första böckerna i en serie originalpocketar om film som Bokförlaget Pan/Norstedt gav ut i samarbete med Svenska Filminstitutet. Denna bokserie från slutet av 60-talet innehöll många intressanta titlar (ytterligare några liknande böcker gavs ut av PAN utanför serien - som det Antonioni-manuskript vi skrev om igår)

Boken är en arbetsdagbok, gjord för publikation, som Truffaut skrev medan han filmade Fahrenheit 451, byggd på Ray Bradburys roman med samma namn. En film Truffaut beskriver som "science fiction precis som Paraplyerna i Cherbourg. I stället för en normal historia där man sjunger i stället för att tala, har vi en normal historia där det är förbjudet att läsa." (övers, Torsten Manns - "som Paraplyerna i Cherbourg är en musikal" vore kanske en begripligare mening, men sic! och allt det där).

Bradburys korta roman handlar om en framtida värld där bokläsning är förbjuden och brandsoldater i stället för att släcka bränder bränner böcker.

Själva bokbrännandet är det som framförallt satt Truffauts fantasi i rörelse och fått honom att vilja filmatisera historien. Han beskriver hur man bäst filmar fallande böcker. Att klippa innan de faller i golvet jämförs med att klippa av en skådespelares huvud. Vilka böcker som ska brännas är viktigt för den känsla det ger åskådaren. Tyvärr hittar han inget exemplar av Denis Diderots Nunnan att låta gå upp i rök.

Vad som oftast tas upp när den här volymen kommer på tals är hans antagoniska förhållande med Oskar Werner som har huvudrollen i filmen. I de första anteckningarna ser han fram emot att åter få arbete med Werner (som var med i Truffauts tidiga Jules och Jim, också en bra film). Men hans missnöje med Werner ökar för varje sida.

Men det som gör boken till en underhållande läsning är inte den sortens skvaller från förr utan Truffauts kärlek till film. Lördagen den 5 mars så kallar Truffaut Den gyllene karossen av Renoir som han just sett för "Filmernas film!". Den 6 mars skriver han "Citizen Kane på en Cinema Classics i stans utkanter. Filmernas film!".

Denna entusiasm finns även i beskrivningen av Truffauts eget arbete med Fahrenheit 451, trots problem med huvudrollsinnehavaren och annat. Beskrivningarna av de olika scenerna och idéer till scener och miljöer visar på Truffauts träffsäkra känsla för filmen som språk (även om inte själva den här filmen blev det bästa exemplet på detta) och får en att vilja se om filmen med dessa i färskt minne.

(Publicerad här första gången i maj 2010. De inledande orden om en (då) nyutkommen DVD-box med Truffaut-filmer har jag tagit bort.)

Blommor till Algernon

Fröken Kinnian säger dom kanske kan göra mig klok. Jag vill bli klok. Jag hetter Charlie Gordon. Jag är 37 år ock två vekor sen var min födelsedag. Nu har jag inget mer att skriva om så sluttar för idag.

Den amerikanske skådespelaren Cliff Robertson har dött. Jag såg för bara en vecka sen om det första Outer Limits-avsnittet där han är med. Robertson har jag annars sett i flera filmer, men jag har aldrig sett hans mest kända - Charly från 1968.

Jag har dock läst, inte romanen den bygger på men novellen som romanen den bygger på bygger på.

"Blommor till Algernon" av Daniel Keyes är en berättelse i dagboksform. Om en förståndshandikappad man vid namn Charly som genomgår ett experiment som gör honom till geni. Novellen (och romanen) består av Charlys dagboksanteckningar - en framstegsrapport. Där Charly efter hand blir alltmer intelligent.

"Blommor till Algernon" finns i Den fantastiska romanen 4, red. Sam J. Lundwall (som trots titeln är en novellantologi). Den skrevs 1960. Romanversionen, som kom 1966, finns också på+ svenska. Som Blommor till Algy. Det ska inte vara någon stor skillnad mellan de bägge.

Det är en gripande historia som väl utnyttjar dagboksformen. Filmversionen har gott rykte, särskilt Robertsons insats. Men har inte riktigt överlevt på samma sätt som novellen och romanen. I U.S.A. lär man läsa boken i skolan. Ett avsnitt av Simpsons bygger på Blommor till Algernon och den har refererats i Vänner - så i staterna är den populär.

Jag har bara läst en till novell av Keyes, han verkar vara något av ett onehitwonder. Men denna hans enda hit är väl värd att läsa.

5 bra ungerska filmer

En dag för sent uppmärksammar vi Ungerns nationaldag:

After the day before
Märklig thriller av Attila Janisch om en man som kommer till en liten by där ett mord inträffar.

Children of glory
Film om revolten i Ungern 1956 och en vattenpolomatch. En av de dyraste ungerska filmer som gjorts. Jag tycker kanske att den är mer intressant än så där väldigt bra. Som en bild av den roll 1956 spelar i Ungern idag (eller då 2006). Och det finns en viss poäng med sådana här historiska berättelser.

Hanussen

Den sista av tre filmer av István Szabó med Klaus Maria Brandauer i huvudrollen. Här spelar han en synsk man som hjälper Hitler att komma till makten. Based on a true story.

Johanna
En underbar film regisserad av Kornél Mundruczó om en drogmissbrukande kvinna som börjar att utföra mirakel. Det är en slags musikal.

The long twilight
Också en Janisch. Den här bygger på en novell av skräckförfattaren Shirley Jackson (jag håller på och läser en bok med Jackson-noveller men den här finns tyvärr inte med i den). En otäck film om en gammal dam som missar sin hållplats och hamnar i en lien håla. Den här finns tillsammans med After the day before och ytterligare en film utgiven i boxen The Attila Janisch Collection.

Ungernlista från förr: 5 bra ungerska böcker

5 bra norska filmer

Det är den sjuttonde maj. Och dags för en lista.
Fripassageraren
En norsk Alien (men den kom året innan - så det är kanske rättare att säja att Alien är en amerikansk Fripassageraren). Besättningen på ett rymdskepp får reda på att en av dem har dött och blivit ersatt av en främmande livsform. Men de vet inte vem. Egentligen en TV-serie. Men tillsammans kommer de tre avsnitten upp i långfilmslängd.

Gymnasielärarens lilla röda
En bra sak med filmer är att man slipper läsa en massa böcker. Den här bygger på en roman av Dag Solstad från 1982 som jag inte läst. Den heter Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land. Boken har alltså en bättre titel och är nog också bättre. Men filmen är rätt snygg och medryckande. Kom en 25 år efter boken den bygger på.

Orions bälte
Det här är också en filmatisering. Av Jon Michelets thriller (men den har jag läst). Jag minns den som riktigt bra - men har inte sett den sen den kom i mitten på 80-talet. Så det är inte säkert att den hållit för tidens tand. Finns numera på DVD. Så man borde kanske ta och se om den.

Pornostjerne?
Dokumentär av John Sullivan om en norsk pornograf och hans flickvän som är med i hans filmer. En rätt så sorglig film.

Svält
Filmatisering av Knut Hamsuns klassiska roman. Lite långsam, men mer lyckad än man kan begära. Fotot har, även om det är vackert, inte samma kraft som Hamsuns prosa men Per Oscarsson gör att filmen blir sevärd.

Miljonpundsedeln

I "Miljonpundsedeln" av Mark Twain så får den fattige och utsvultne huvudpersonen en sedel i ett kuvert av två äldre män. Han beger sej genast till närmaste restaurang. Men när han ska betala så ser han att sedeln är på en miljon pund.

De somn gett honom sedeln är två bröder som slagit vad mede varandra. Kommer den unge mannen som bara har en sedel på en miljon pund att klara sej eller kommer han att svälta?

Förstaången jag läste novellen så var det i en tidning där den illustrerades med bilder ur filmatiseringen med Gregory Peck i rollen som den fattige miljonären.
Jag haraldrihg sett filmen.

De två bröderna är annars släktingar till de två bröderna i Ombytta roller - John Landis-filmen med Eddie Murphy och Dan Aykroyd.

Fast i den så blir de vadslående bröderna berättelsens skurkar. På Twains tid kunde man slå vad om andra människors öden och ändå framstå som rätt sympatisk.

Jag har novellen Miljonpundsedel och andra historier. Ett egentligen rätt svagt Twain-urval. Den är en uppföljare till Den stora franska duellen och andra historier där alla de riktigt kända Twainarna hamnat. Men Miljonpundsedeln har, förutom titelnovellen, åtminstone "Nicodemus Dodge och skelettet". Som är en av Twains mest charmiga.

Adjustment team - en novell av Philip K. Dick

I går läste jag novellen "Adjustment team" av Philip K. Dick. Novellen har nyligen filmatiserats som The Adjustment Bureau, som har svensk premiär idag. Jag läste den i The Book of Philip K. Dick, ett urval med några av Dicks tidigaste noveller ("Adjustment team" är från 1954, två år efter att Dicks första novell publicerades). Trots att jag är rätt säker på att jag läst alla novellerna i boken så hade jag inget minne av just denna. Något som inte förvånar mej när jag nu läser (om) den korta novellen.
Inte för att den är direkt dålig. Den är rätt underhållande. Men något av en bagatell.

I den så möter huvudpersonen när han kommer till arbetet gråa livlösa människor som smulas sönder när han rör vid dem. När han dagen efter går tillbaka till kontoret har det genomgått förändringar som bara han lägger märke till. Bland annat har hans chef ersatts av en yngre version.
Han har råkat snubbla in i en justering. En mindre förändring av världen som novellens titelpersoner har ansvar för. Den i justerarteamet som är ansvarig för denna blunder är en sömnig talande hund (här märker man att det är en tidig Dick - den äldree Dick skulle ha haft en katt i rollen).

Filmen ska ha en kärlekshistoria och en hjälte som försöker undkomma justerarna. Men novellen har egentligen inte mycket till handling alls.
Den kretsar helt kring scenen när verkligheten rämnar ("The sun had winked off. One moment it was beaming down. Then it was gone."). Som är berättelsens höjdpunkt - och påminner om en sekvens i den senare Dick-romanen Mannen i det höga slottet. Dick kommer i sitt författarskap ofta att skriva om verklighetens osäkra natur. Och detta är en av de första gångerna en av hans hjältar får en inblick bakom varats kulisser.
Men även om "Adjustment team" är en av de första Dick-novellerna på temat (vilket kan förklara att den, trots sin lätt bagatellartade karaktär, finns med i ett par såna här best of-volymer med Dick-noveller) så är den långtifrån först om man ser till sf-genren i stort.

SF-noveller där världen styrs av okända krafter och där verkligheten visar sej vara en illusion var vanliga. "Come and go mad" av Frederic Brown kom 1950, Du är ensam av Fritz Leiber 1953 (novellversionen 1950) och i Jules Verne-Magasinet. En antologi som innehåller sf-noveller från 40-talet finns en novell med samma tema.

Sf står för science fiction. Alltså vetenskapsfiktion. Vetenskapen i den här sortens noveller kan säjas vara ontologin, läran om varat. Mycket sf har haft ett ontologiskt tema och det tillhör genrens viktigaste bidrag till litteraturen. Dick skulle bli en av de sf-författare som oftast kom tillbaka till temat med verklighetens osäkra natur.

Sf-filmen började egentligen först på 90-talet att intressera sej för liknande teman. Scenen med justeringen i "Adjustment team" får en att tänka på filmen Dark City från 1998. Flera recensenter har jämfört den nya Adjustment Bureau med just Dark City. Jämförelsen har inte i något fall fallit ut till The Adjustment Bureus fördel.

De svenska recensenterna verkar inte heller vara särskilt överväldigade. DN säjer att filmen är välgjord medan Expressen visserligen talar om ett sofistikerat slut (och nämner Dick) men annars ger den ett rätt ljumt omdöme. Mest negativ är Göteborgsposten, medan Svenskan (som också nämner Dick) är den mest positiva.

Åtta länkar en lördag

Black Hole - filmen
Kortfilm av regissören Rupert Sanders baserad på Charles Burns tecknade serie. Med han från Joan of Arcadia. Den bygger inte på hela albumet utan på en scen ur det.
Sanders lär ha varit involverad i ett av försöken att göra en långfilm av den tecknade serien.

As small as a world and as large as alone, 77
Still in space.

"Så drabbades jag av Knausgård" av Stig Larsson
Den här artikeln om Knausgårds Min kamp är inte direkt ny. Men jag läste den först den här veckan. Larsson citerar ur sina brev till Jan Myrdal i vänboken till Myrdal på hans 80-årsdag som jag tog upp i inlägget Stig Larsson och Jan Myrdal. Det skrev jag efter att jag hade sett Knausgård rekommendera Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Myrdal i TV-programmet Babel, medan Larsson satt bredvid. Knausgård sa där också att Samtida hade varit viktig för Min kamp-projektet. Något Larsson sa att han nästan hade förstått.

Thauke to read om Min Kamp 5
Det har kommit ut fler av Min kamp-böckerna i utlandet. Om den femte och nästsista delen av verket. (Att Knausgårds självbiografiska svit ska bli i sex delar framhålls ibland som något sensationellt i sej, men till exempel så var Ivar-Lo Johanssons första självbiografiska svit åtta böcker lång, medan hans andra - som han skrev tjugo år senare och handlade om samma period som de tidigare böckerna - bestod av fyra tjocka delar).

The Sensational Alex Harvey i Vambo Rools OK!
Too busy thinking... om en superhjälte som Alex Harvey skapade för ett konceptalbum.

The Sensational Alex Harvey Band - Vambo
Låten "Vambo" live 1976.

Lista med Best Comics of 2010-listor
På I love Rob Liefeld.

5 bra finska filmer

I dag är det Finlands motsvarighet till nationaldag. Vilket vi som brukligt är firar med en filmlista. Det är en rätt kaurismäkidominerad lista och förutom deras filmer så kan jag egentligen inte så mycket om finsk film. Förutom att Jörn Donner slutade göra film i Finland efter att de censurerade hans Kvinnobilder - en film där Donner själv spelar porrfilmmakare.

En dag i Österbotten
Mörk komedi där fyra bröder åker hem till deras fars begravning. Året efter denna gjorde regissören filmen Vinterkriget som blev en stor succé (men som jag inte sett). Flera finska filmer handlar om krig.

Hamlet goes business
Bygger på en gammal engelsk pjäs som Aki Kaurismäki förbättrar.

Moln på drift
Aki Kaurismäki när han är som mest Aki Kaurismäki. Slutet skulle nog hamna på en tio-i-topp över de bästa filmsluten.

Sju bröder
Det här är då en TV-serie och inte en långfilm. Detaljer. Bygger på Aleksis Kivis klassiska roman. När jag förra året på den här dagen hade en liknande lista
fast med böcker så skrev jag att TV-serien inte har hållit lika bra som boken. Och det är väl sant. Men första gången jag såg första avsnittet så var det en stor upplevelse. Från 1989. Gjord av teateregissören Jouko Turkka som var något av en kändis på den tiden.

Valehtelija
Verkar inte ha någon svensk titel. Heter The Liar på engelska så Lögnaren borde det väl bli.
Mika Kaurismäkis debut. Broderna Aki har varit med och skrivit manus och spelar huvudrollen. Han spelar en man som försöker låna pengar av sina vänner. En rolig film som visar brödernas släktskap med den franska nya vågen. Har en snygg anspelning på barnvagnsscenen i Pansarkryssaren Potemkin. Den scenen här lär ha kommit till av en slump, en barnvagn kom oplanerat rullande in i bild - men det krävs en bra filmskapare för att veta att ta vara på sånt.
Den är under en timme lång så DVD-utgåvan innehåller också en science fiction-film av Mika Kaurismäki. Som visserligen inte är särskilt bra, men ändå.