Det gäller realismen: Lukács vs Brecht

"Felgreppen och misstagen hos en del futurister ligger i öppen dag. De satte en jättestor gurka på en jättestor kub, målade det hela rött och kallade det: 'Porträtt av Lenin'. Vad de menade var: Lenin skulle inte likna någonting som tidigare skådats. Vad de uppnådde var att bilden av honom inte liknade någon bild som tidigare skådats. Vad de uppnådde var att bilden av honom inte liknade någon bild som tidigare skådats. Bilden skulle inte påminna om något man kände igen från den gamla, ruttna tiden. Dessvärre påminde den inte heller om Lenin. Det är avskräckande företeelser. Men det räcker inte för att ge de konstnärer rätt, vilkas bilder visserligen påminner om Lenin men vilkas sätt att måla inte på något vis påminner om Lenins sätt att kämpa."
ur "Expressionismdebatten" av Bertolt Brecht, övers. Lars Bjurman

'Det gäller realismen': En 30-talsdebatt rekonstruerad av Lars Bjurman består av teoretiska texter av Georg Lukács och Bertolt Brecht och, i ett appendix, ytterligare några texter av andra författare.
Texterna rör realismen och formen och socialismen.

Boken gavs ut på Bo Cavefors förlag 1975. I Lars Bjurmans förord står det att boken är menad som den första av två volymer med Lukács essäer om realismen i litteraturen. Lukács syn på realismen hade diskuterats en del i Sverige på den här tiden. Bland annat efter Jan Myrdals uppgörelse med Lukács begrepp realismens triumf. Men mycket lite av hans litterära essäer fanns översatta. Tyvärr tror jag aldrig den andra volymen i serien kom ut.

Trots att boken presenteras som en första volym Lukács-essäer så får Lukács och Brecht lika mycket utrymme i boken. De två författarna hade olika syn i de här frågorna. Men det är bara i några av texterna som de direkt polemiserar mot varandra.

Själv höll jag så att säja på Brecht när jag först läste boken. Men jag skulle i dag säja att bägge har poänger i kritiken av varandras idéer.
Fortfarande tycker jag att Brecht är betydligt roligare att läsa och det är Brechts del av boken som jag oftast återkommer till och jag har den också stående bland brechtböckerna i mina bokhyllor.

Brechts texter tar upp realismen och Lukàcs och expressionismdebatten och allt det där. Men handlar också om detektivromanen ("En äventyrsroman kan idag knappast skrivas annat än i form av en kriminalroman: äventyr i vårt samhälle är kriminella.") och en del annat.

Det är en mycket intressant och inte minst vacker bok.

Bild och dialektik: ett Walter Benjamin-urval

"Framåtskridandets begrepp bör förankras i katastrofens idé. Att det 'fortsätter i samma stil' är just katastrofen. Den är inte det i en viss situation förestående utan det i en viss situation föreliggande. Strindbergs tanke: helvetet är ingenting som förestår oss - utan detta liv på jorden."
ur "Centralpark", övers. Carl-Henning Wijkmark

"Samtal med Brecht" som jag tog upp i inlägget om Essayer om Brecht av Walter Benjamin finns också med i samme författares Bild och dialektik.

Bild och dialektik är ett urval texter av Benjamin sammansatt av Carl-Henning Wijkmark. Det gavs ut på Bo Cavefors Bokförlag 1969.
Här finns texter om Marcel Proust, Franz Kafka och Charles Baudelaire. Självbiografiska stycken och essäer. Till exempel hans klassiska och ofta citerade "Konstverket i reproduktionsåren".

Det finns utdrag ur längre arbeten som senare kommit ut i sin helhet på svenska som Barndom i Berlin kring sekelskiftet och Paris, 1800-talets huvudstad. Den senare, ibland kallat Passagearbetet ska vi återkomma till i ett senare inlägg.

Flera av texterna är, liksom Passagearbetet, fragment. Dessa är de mest underhållande texterna i en mycket underhållande volym. När jag tog fram och bläddrade i boken inför det här inlägget kom jag att läsa om stora delar av boken. Det gick inte att låta bli. Och jag hade svårt att välja citat från boken. Det finns så många bra.
Detta är marxsk litteraturteori när den är som mest spännande.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en bok i taget, i alfabetisk ordning.)

Essayer om Brecht av Walter Benjamin

"12 juli. I går efter schackspelet säger Brecht: 'Alltså, när Korsch kommer så måste vi ju gemensamt tänka ut ett nytt spel. Ett spel där ställningarna inte hela tiden betyder samma sak; där pjäsernas funktion förändras när de har stått ett tag på ett och samma ställe: de blir då antingen effektivare eller svagare. Som det är nu blir det ju ingen utveckling; samma läge varar för länge.'"
ur "Samtal med Brecht", övers. Carl-Henning Wijkmark

Walter Benjamins essäer om Bertolt Brecht tar upp flera sidor av Brechts författarskap. Teaterteorierna, pjäserna, dikterna. Också den ofta förbisedda tolvskillingsromanen får sej ett kapitel.

Det är en tunn men innehållsrik volym. Bäst tycker jag nog om diktläsningarna (men det är synd att dikterna bara citeras på tyska). Framförallt läsningen av "Der Pflaumenbaum" ("Plommonträdet" - en av Brechts många dikter om träd.)

Brecht och Benjamin kände varandra. Och boken avslutas med texten "Samtal med Brecht". En mycket underhållande skildring av Brecht på 30-talet.

Litteraturens nollpunkt av Roland Barthes

"Romanen betyder död; den gör livet till ett förutbestämt öde, minnet till en användbar akt och kontinuiteten till ety manövrerbart och signifikativt tidsförlopp. Men denna förvandling kan bara fullbordas inför samhällets ögon. Det är samhället som framtvingar romanen, dvs. ett komplex av tecken, som översinnlighet och som historien om ett tidsförlopp."
övers. Gun och Nils A. Bengtsson

"Det finns inget skriftspråk utan adress" skriver Roland Barthes i inledningen till sin essä Litteraturens nollpunkt. Detta gäller så klart även Barthes egna essä från 1953 som blev hans genombrott.

Den tunna skriften (60 sidor) går raskt igenom formspråket i litteraturen under olika tider. Mest den franska litteraturen. Kapitlena heter sådant som "Romanens formspråk" och "Formspråket och talspråket".

Det hade varit intressant med en essä som undersökte formspråket i Litteraturens nollpunkt.

Boken gavs ut på svenska på Bo Cavefors Bokförlag 1966. Märkligt nog går den att köpa på nätbokhandlarna.

Romansens själ av Ezra Pound

Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante att Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom.
Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla som man får av att liksom dricka ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entusiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska.

Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står."
Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.

(Först publicerad den 24:e nov 2009. Bokens förläggare Bo Cavefors kommenterade senare inlägget och skrev: "...som gammal förläggare till den ännu äldre pound kan man (jag) inte annat än glädjas åt denna senkomna, välformulerade och kloka recension...". Ett stort ögonblick i denna bloggs historia.)

Romansens själ av Ezra Pound

Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante att Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom.
Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla som man får av att liksom dricka ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entausiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska.

Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står."
Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.

(Först publicerad den 24:e nov 2009. Bokens förläggare Bo Cavefors kommenterade tidigare i år inlägget och skrev: "...som gammal förläggare till den ännu äldre pound kan man (jag) inte annat än glädjas åt denna senkomna, välformulerade och kloka recension...". Något jag blev glad över.)

En trio klassiska klassiker

Lyran vill i veckans tematrio höra om ens favvoklassiker. Vad som är en klassiker kan diskuteras. Men de nedan borde passa in på termen. De är gamla, åtminstone.

Färden till västern
En så kallad muntlig roman. Som folk (kineser) lyssnade till snarare än läste. Den senaste svenska översättningen är av en nedskriven på slutet av 1500-talet. Den har getts ut i fem delar (jag har bara läsr de tre första och slutet på femman - men det planerar jag att ändra på.) En tidigare kortare svensk utgåva heter Apkungen. Den första delen av boken kretsar kring Kung Markatta och hur hans aptit på persikor får honom att komma i konflikt med gudarna.
En tecknad kinesisk filmversion av denna historia visades på svensk TV och var min favoritfilm när jag var liten. Men alla fem volymerna bjuder på slagsmål (på vers) och ondskefulla demoner.
Demonerna är ute efter pilgrimen Tripitaka som ska vandra till Indien för att där hämta heliga skrifter. Tripitaka är själv helig. Under tio liv har han inte spillt en enda droppe säd. Detta gör att demoner vill äta upp och/eller förföra honom och därmed få superkrafter. Därför tar han till hjälp flera slagskämpar. Bland annat Kung Markatta och en man med ett grishuvud.

Persiska antologin av Eric Hermelin
Kanske lite fusk då detta är en samling med gamla persiska poeter. Men Hermelins egensinniga och vackra tolkningar är i sej klassiska. Denna volym med urval av översättningarna av gavs ut på Bo Cavefors Bokförlag. För ett par år sen kom den i nyutgåva i pocket.
Innehåller tolkningar av Rumi ("Åt ångest dig gläd åt ångest och förnedring"), Kalilah ("Hvi nämna VÄNNER? Äfven mine OVÄNNER och FIENDER förena sig med mig, uti min gråt") med flera.

Jakob Fatalisten och hans husbonde - landsvägsliv, kärlekshandel och kroganekdoter från mitten och senare hälften av 1700-talet i Frankrike av Denis Diderot

FANTASTIKA

Var han än befinner sig skall den priviligierade efter att ha yttrat orden: ''Får jag be om maten'' finna följande: två skålpund bröd, en välstekt biff, ett dito fårlår, en tallrik inte sönderkokt spenat, en butelj Saint-Julien, en vattenkaraff, frukt, glass och en liten kopp kaffe. Denna bön skall uppfyllas två gånger om dygnet.
ur "Privilegierna av den 10 april 1840" av Stendhal

Fantastika är en antologi i urval av Lars Bjurman. Med 27 franska författare, från Cyrano de Bergerac (1600-tal) till Arrabal (1960-tal). Den kom först ut 1964 och i pocket 1974. Bägge på Bo Cavefors Bokförlag (jag har pocketutgåvan men bilden är på den första utgåvan)
Antologin innehåller korta texter och utdrag av fantastisk karaktär. Titelns "fantastika" är ett försök till översättning av conte fantastique. En svårdefinierbar genre. Om den är specifikt fransk kan man väl också ifrågasätta. Men författarna i denna antologi har en slags ton eller märklig klang som förenar dem.

Bland de sällsamma berättelserna i boken finns Tallemant des Réauxs svart humoristiska historietter från 1600-talet, Jules Supervielles lyriska sagor och Jean Richepins underbara novell "Det oförutsedda" om en man som alltid försöker göra det oväntade. Och många fler starka historier.

Bjurman valde i Fantastika framförallt författare som tidigare inte varit särskilt väl representerade på svenska. Eller, som den Stendhal som jag citerar ovan, tillhörde en mindre känd sida av författaren.
Sen 1964 har det kommit bra urvalsvolymer av, till exempel, Jean Ferry, Restif de la Bretonne och Alphonse Allais. Kanske influerade av Bjurmans antologi. Som är en av mina absoluta favoritantologier.

Boken är, också i pocketutgåvan, vackert illustrerad av Ragnar von Holten och går nog att få tag på på antikvariat

Salongsbödlarna

Lee Falk, Fantomens skapare, skulle visst ha fyllt 100 igår. Vilket uppmärksammades med en artikel i DN av Sverker Lenas. Om karaktärens koloniala arv. Den är rätt förutsäjbar.

Men den får mej att tänka på boken Salongsbödlar och andra betraktelser på temat värderingar i populärlitteraturen av Bo Lundin från 1971. Som är en samling essäer om populärkultur, bland annat då Fantomen i kapitlet "Den perfekta soldaten" (där man får reda på att texten i serierutorna på omslaget är den svenska Fantomen-tidningens förbättring av Falks originaltext - där Diana istället är imponerad över att Fantomens farfarsfarfarsfarfarsfar kände Columbus). Som väl också behandlar Fantomens koloniala arv men är betydligt roligare läsning än Lenas artikel.
Kanske för att den här sortens essäer fortfarande var rätt nya och det därmed inte känns som om Lundin bara prickar av de saker man ska ta upp i en kulturartikel om Fantomen.

Boken är en rätt roande läsning. Även om den är rätt tydligt av sin tid. Utgiven på Bo Cavefors Bokförlag så börjar den med ett citat ur Sherlock Holmes-fanzinet The Baker Street Journal om en utgåva av Sherlock Holmes tryckt i Hanoi 1964 med företalet "While this literature is typical of Capitalistic dogma, it is felt that it may provide interesting and refreshing reading. Long live Ho Chi Minh! Long live the NLF!".

Lundin tar upp deckare, thrillers och tecknade serier. I "Marx i blåbärsskogen" skriver han om Nils Holmbergs böcker om Robin Hood-kopian Per Stigman. Och i "Porr i pratbubblor" om pornografiska serier. Som Guido Crepax och Phoebe Zet-Geist.

En del av essäerna i Salongsbödlarna hade i kortare versioner publicerats i Göteborgs-Tidningen. I förordet av boken så pläderar Lundin för att fler tidningar ska ta upp populärlitteratur på kultursidorna. Det får de väl säjas ha gjort.

Hoppet tillhör framtiden

Apropå att vänsterförlagen gjorde Lu Hsün en björntjänst när det gällde att presentera honom för den svenska publiken så finns det två urval essäer av Lu på svenska: ett tjockt violett på Bo Cavefors förlag kallat I de matta spåren av blod (den innehåller också andra slags prosastycken än essäer) och en tunn volym på Oktober förlag som heter Hoppet tillhör framtiden. (Här kallas Lu för Lu Hsun, men han ska sorteras på L i vilket fall.)

Den senare är det bättre av de två. Med texter om Ibsen, tecknade serier (i en text från 1932) och om skrivande. Men fastän detta mestadels är texter som håller än idag, av en av världens största och mest kända författare, så är det fullt förståeligt om man ser boken och avfärdar den som vänsterkitsch eller något som bara är för den politiskt specialintresserade.

Och det finns ett par texter i boken som kan tyckas lite underligt valda. Lu var politiskt medveten och med om att bilda vänsterförfattarnas förbund - en organisation som stod Kommunistpartiet nära (han var aldrig medlem i partiet, vilket kan ha sin del i att han fortsätter att spela en roll för författare i dagens Kina). Och det är inget konstigt att det finns en del politiska artiklar i boken. Lu levde under en intressant tid.

Men en av essäerna är ett brev till en kinesisk trotskist, där Lu gör upp med ett par punkter i den kinesiska trotskismens program anno 1936. Det finns kommentarer efter varje text i boken. De är kortfattade men bra.
Att det fanns kinesiska trotskister, något som jag inte kände till innan jag läste boken, eller vad de hade för roll är emellertid inget som kommenteras. Bokens maoistiska redaktörer såg säkert detta som något läsaren självklart kände till.

Men detta bör inte hindra en från att läsa boken. Om inte annat så för föreläsningen Lu håller för en samling kvinnliga lärarstudenter i Peking år 1923 om Ibsens pjäs Ett dockhem: "Vad händer efter det att Nora går hemifrån?".

Bokgeografi Kina

Helt utan hänsyn till att Australien och Indien firar sina respektive nationaldagar idag så väljer O i stället att ta upp Kina i sin bokgeografi.

En kinesisk bok
På sextioårsdagen av Folkrepubliken Kinas utropande hade vi här en lista med 10 bra kinesiska böcker
Lao She - Kattresan
En av de författare som jag har med på den listan är Lao She. Fast där representeras han av en novellsamling. Medan det här en satirisk roman, där vår hjälte åker till Mars - en planet befolkad av katter. På svenska är den utgiven i Deltas serie Science fiction klassiker. Men det är mer en satirisk skildring av 30-talets Kina än vad vi oftast tänker på som sf.

En kinesisk författare
Lu Hsün
Lu brukar ofta kallas för den moderna kinesiska litteraturens fader. Lu tog i början av sitt författarskap avstånd från hela den klassiska kinesiska litteraturen och uppmanade sina läsare att bara läsa utländsk litteratur. Som Ibsen. Och när Sven Hedin frågade honom om han skulle vara intresserad av det nyinstiftade nobelpriset så svarade Lu i ett brev att varken han själv eller någon annan kines var värdig priset.

Trots detta den unge Lus förakt för den gamla kinesiska litteraturen så utgår två av hans viktigaste verk från den äldre litteraturen: dels A brief history of chinese fiction den Lu beskriver den kinesiska litteraturen genom utdrag ur verken.
Dessa är väldigt väl valda och gör boken till en mycket underhållande läsning. Och Old tales retold är en samling noveller där gamla kinesiska sägner gjorts om. Djurfabler och svärdfäktning och moralkakor omvandlade till fascinerande berättelser.

Annars mest känd för sina noveller och essäer. Det finns ett par volymer Lu på svenska (där han stavas lite olika - Xun och Hsun förekommer istället för Hsün). De vänsterförlag som gav ut honom på 70-talet gjorde honom dock lite en björntjänst då volymerna ser rätt tråkigt politiska ut. En bra första Lu-bok är novellsamlingen Den sanna historien om Ah Q och andra berättelser.

En kinesisk bok jag ännu inte läst
Färden till västern 4: Den renande källan
När den oavkortade svenska översättningen av (en version från 1592 av) denna klassiska muntliga roman om Kung Markatta och hans kamrater kom ut så lånade jag och läste böckerna. Jag tröttnade efter tredje volymen. Till mitt försvar får jag säja att romanen är över tvåtusen sidor lång.
Nu hittade jag de två sista delarna för fem spänn styck för några år sedan. Så jag tänker någon gång ta itu med dem igen.
För det är en underhållande historia där en av hjältarna har ett grishuvud och en annan är en munk som, då han inte spillt en droppe säd under tio livstider, alla demoner på vägen antingen vill äta upp eller förföra eller båda delarna.

Böcker om böcker - en lista

Just nu läser jag en bok av Samuel R. Delany kallad The Jewel-Hinged Jaw. Som har undertiteln "Notes on the language of Science Fiction". Det är essäer, förord, recensioner och sånt. Alla texterna är lika pretto som om det hade handlat om riktiga böcker.
Såna här samlingar med essäer och kritik tillhör min favoritgenre. Och en bra sån här bok om böcker kan man återkomma till ofta.

På den här listan med tio av mina favoriter av denna slags böcker är böcker med flera kortare texter om olika böcker och författare. Alltså inte avhandlingar eller litteraturhistorior:

Honoré de Balzac - Om litteraturens teori och praktik
Mest om Balzacs eget författarskap. Men huvudnumret är en lång text om Stendhal som är mästerlig.

Roland Barthes - Kritiska essäer
Den här listan är ordnad alfabetiskt efter författarnamnen. Men Barthes passar bra efter Balzac. Då den bäste Barthes-texten, S/Z, är en närläsning av en Balzac-novell. Den finns då inte i den här artikelsamlingen. Där han istället skriver om diverse böcker. Bland annat Butter tar ordet-favoriten Zazie av Raymond Queneau.

Madeleine Gustafsson - Berättelsens röst
Artiklar om Christa Wolf, Arne Sand och Stendhal. Med flera. En viss betoning på tyskspråkiga böcker. Gustafsson är en av Sveriges bästa kritiker. Texterna här är intressanta. Och i slutet av boken finns biografier i urval av författarna som hon skriver om.

Folke Isaksson - Gnistor under himlavalvet
Tjugofem kapitel om tjugofem dikter. Kapitel om en medeltidsballad, kinesisk poesi, "Kommunismens vagga" och W. H. Auden. Han läser Edith Södergran, en Fria Pro-text och Artur Lundkvist. Och om ytterligare 18 dikter. En bok att ständigt återkomma till.

Ola Larsmo - Odyssér
Titelessän har undertiteln "Om 'tid' och 'rum' i den svenska nittonhundratalsromanen" och visst är det sent på 80-talet i boken. En genomgång av P. C. Jersilds författarskap bredvid en text om Frankenstein

F. R. Leavis - Essäer
Essäer om Ezra Pound, E. M. Forster, T. S. Eliot och flera. Bäst är texten om Gerard Manley Hopkins. Hopkins poesi har jag sen aldrig tyckt lever upp till essän av Leavis. Hopkins dikter blir som en skugga av den idé, den bild av Hopkins poesi som Leavis ger.

Artur Lundkvist - Vandringar i böcker
Samling med texter, mest artiklar i dagspressen, om svensk litteratur. Ofta lyfter man fram Lundkvists texter om utländska författare. Men då Lundkvist var så pass framgångsrik som introduktör så är de författare han presenterar där idel välkända namn för en nutida läsare. I den här tjocka samlingen finns recensioner av böcker av Eyvind Johnson, Harry Martinson, Bertil Schütt, Ivar-Lo, Stig Dagerman och en stor mängd andra svenska författare.

Jan Myrdal - Ord & avsikt
Boken har undertiteln "Ett resonemang". Det är en bok om läsning. Från Strindberg till Simenon. Med kapitelrubriker som slutar i utropstecken som "Brödskrivandet alltså!". En mycket underhållande bok.

Ezra Pound - Litterära essäer
Den enda nyttan jag har haft av att ha läst latin är att jag en gång i tiden kunde ljuda mej igenom de latinska styckena i essän här om olika Homeros-översättningar genom tiderna.

Göran Printz-Påhlsson - Slutna världar öppen rymd
"Essäer och kritiker 1956-1971" (kritiker är en pluralvariant av ordet kritik som man inte ser så ofta). Om pornografi, William Golding, Lovecraft, Diderot, protestsångare och sånt.

Romansens själ av Ezra Pound

Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante at Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom. Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla av att man dricker ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entausiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska. Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står." Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.

Tematrio om presenter

Lyran har idag temat presenter. Böcker som presenter. Och böcker är givetvis något man både gett och fått genom åren.

Den senaste bokpresenten fick jag av en vän på min födelsedag:
Som en sammetshandske smidd i järn av Dan Clowes. Det är ett seriealbum utgivet av Epix förlag och vackert formgivet.
En surrealistisk berättelse som i formen också pekar framåt mot Clowes Ice Haven. Den ser fin ut i bokhyllan.

Flera trevliga och udda böcker i mina bokhyllor har jag fått av min morfar. Bland annat Persiska antologin av Eric Hermelin. Denna volym med urval av Hermelins översättningar av religiös lyrik gavs ut på Cavefors. För ett par år sen kom den i nyutgåva i pocket. Men när jag fick den var den svår att få tag i.
Innehåller vackra tolkningar av Rumi ("Åt ångest dig gläd åt ångest och förnedring"), Kalilah ("Hvi nämna VÄNNER? Äfven mine OVÄNNER och FIENDER förena sig med mig, uti min gråt") med flera.

Av en kollega och vän till mina föräldrar, Britta, fick jag en gång de två första diktsamlingarna av Harry Martinsson: Spökskepp och Nomad i förstautgåva. Samt en tredje senare samling.

Om Cino och Hyllning till Sextus Propertius

Jag har besjungit tre städers kvinnor.
Men det gör detsamma.
Jag skall sjunga om solen.
... va? ... gråögda för det mesta,
men det gör detsamma, jag skall sjunga om solen.
(ur Cino)

Dikten "Cino" finns på svenska publicerad i häftet Hyllning till Sextus Propertius direkt efter "Hyllning till Sextus Propertius". Jag brukar alltid blanda ihop de två dikterna. Trots att den längre Propertius-hommagen skrevs mer än tio år efter den korta dikten "Cino".

Just de tre olika utropen från diktar-jaget att han skall besjunga solen blir jag alltid förvånad när jag inte hittar i "Hyllning till Sextus Propertius". Förutom citatet ovan så börjar dikten "Äh! Jag har besjungit tre städers kvinnor,/med det är sak samma;/och jag skall sjunga om solen"(övers. Görgen Antonsson, i original: ""Bah! I have sung women in three cities./But it is all the same;/And I will sing of the sun." eller i citatet ovan "I have sung women in three cities./But it is all one").

Det finns ett stycke ur Sextus-dikten som påminner om dessa evokationer. I del V av dikten diskuterar jaget varför han besjunger kvinnan och inte kriget. "De primitiva åren sjöng om Venus,/de sena sjunger om stridens larm,/och också jag skall sjunga om krig när detta ämne, en flicka,/är uttömt" (övers. åter Görgen Antonsson).

"Cino" förebådar närmast Cantos medan "Hyllning till Sextus Propertius" är en av flera översättningar och hommager. Ezra Ponds översättningar, som de av klassisk kinesisk poesi är ofta fria. Och ligger sålunda rätt nära hans hommager. Till skillnad från kinesiska så kunde Pound åtminstone latin. Sextus Propertius dikter finns i svensk översättning men är där torra som fnöske.

Förutom i volymen Hyllning till Sextus Propertius så finns dikten, i en annan översättning, i Gunnar Hardings antologi Vortex om Ezra Pound och kretsen kring honom. En bra bok trots den något onödiga Det öde landet-nyöversättningen. "Cino" finns också med i Vortex (samma översättning).

Merdre och Rövelen

Pjäsen "Kung Ubu" börjar med ordet "Merdre", alltså Merde med ett r instoppat. Bland de tjugosju volymer som Doktor Faustroll ( i "Doktor Faustroll" utgiven tillsammans med två Ubu-pjäser "Alfred Jarry i urval" senare utökad utgåva kallad "Far Ubus läsebok") tar med sej på färden är "Kung Ubu" ("Ubu Roi") och ur den volymen tar han: "femte bokstaven i första ordet i första akten"; alltså det beryktade r-et.

Merdret har ställt översättare inför problem. Många väljer en direktöversättning med skit och r kombinerat. Såsom man kan se i Bill Griffiths "Sanna händelser i Alfred Jarrys liv" så förekommer Shitr på engelska.
I Cavefors-volymen från 1963 har översättaren Marianne Kihlgren valt Skirt. Översättningen har också en del uteslutningar. Men det är en vacker bok. Med Alfred Jarrys illustrationer.

W&W-volymen ("Alfred Jarry i urval" kom märkligt nog året efter Cavefors utgåva av pjäsen. Här har översättaren Sture Pyk (står även för översättning och urval av "Far Ubus läsebok") valt Rövelen.

Även om Rövelen försvårar för Dr Faustroll (och pjäsen kallas också i Pyk-översättningen av "Doktor Faystroll" för "Ubu Roi") så är Rövelen en lyckad översättning som framhäver den förgrovning merdre innebär jämte merde i kombinationen av två slags svordomar.