Citerat från veckans läsning

"'Böcker, böcker! Alltid böcker, farfar! När skall du förstå, att när allt kommer omkring så är det världen som vi lever i som intresserar oss; den värld som vi är en del av, och som vi aldrig kan älska för mycket? Se!' sade hon och öppnade fönstret ännu mer och pekade på det vita, ljusa skimret mellan de svarta skuggorna ute i den månbelysta trädgården: sommarnattens vind sände en stilla krusning. 'Se! Det här är våra böcker i dessa dagar"
ur Nytt från en ny värld av William Morris, övers. Jan Stolpe

"Mina herrar, jag frågar er - är det den sortens land vi vill leva i?'
'Så fan heller!'
Männen runt Danny började röra oroligt på sig.
'Skulle ni helst av allt i detta ögonblick vilja gå ut bakvägen och lämna över det här landet till en hord revolutionärer och be dem att snälla, snälla, ni kan väl komma ihåg att släcka ljuset när det är dags att gå och lägga sig?'
'Så fan heller!'[...]
'Eller', skrek McKenna, 'skulle ni hellre vilja återerövra det här landet?'
Männen hade blivit så vana vid att skrika 'Så fan heller!' att flera gjorde det nu också.
McKenna höjde ett ögonbryn mot dem."
ur Ett land i gryningen av Dennis Lehane, övers. Ulf Gyllenhak

Edward Bellamy - En återblick

>>Nåväl>>, sade han, >>då skall jag ställa telefonen till klockan åtta. >>
>>Vad menar ni? >> frågade jag.
Han talade då om att genom ett slags urverk kunde man inrätta det så, att man väcktes av musiken, vad tid man önskade.

Edward Bellamys roman En återblick (Looking Backward 2000-1887) från 1888 har undertiteln "Sociala iakttagelser efter ett uppvaknande år 2000". Den handlar om en man från Bellamys tid som vaknar upp i ett framtida utopiskt samhälle (hade han bara haft en av deras musikväckningsapparater så hade han inte behövt försova sej en hundratretton år). Liksom Jack Londons senare Järnhälen så utgör sej texten för att vara ett dokument från framtiden. I det här fallet hjältens berättelse om världen av år 2000. Som då riktar sej till läsare från samma värld. Som måste bli rätt uttråkade av den utförliga beskrivningen av deras eget samhälle.

I förordet till En återblick så skrev Bellamy att romanformen mest var ett socker i botten. Det viktiga var hans samhällsidéer.

Boken blev en enorm framgång. Den sålde i hundratusentals exemplar, översattes till flera språk och det bildades Looking Backward-klubbar och en Nationaliströrelse inspirerade av samhället i boken.

Men den som läser boken idag skulle nog ha önskat lite bättre socker.
Berättaren spenderar dagarna på att lyssna till långrandiga beskrivningar av detta perfekta tråkiga samhälle som helt verkar bestå av amerikanska medelklassmänniskor från 1880.-talet, som lyssnar på dålig musik och läser Dickens. Ibland använder han nya uppfinningar. Som klockradion.

Det finns en kärlekshistoria i boken. Den är den svagaste delen av berättelsen. Bellamy kritiserade William Morris' för att han i Nytt från en ny värld, en roman som skrevs som ett svar till boken, hade med ett svartsjukemord då det i Bellamys värld inte fanns någon svartsjuka eftersom alla var fria och jämlika och ingen ägde någon annan. Trots detta framstår könsrollerna i En återblick såsom direkt hämtade ur en amerikansk 1880-talsroman av det sämre slaget.

Nu hade Bellamy idéer om könsfrågorna som han av försiktiga skäl inte tog med i romanen. Han var bland annat motståndare till föräldraskapet. En del av de idéerna kom med i en inte lika framgångsrik uppföljare.

Redan 1889 kom den första svenska översättningen av Looking Backward (den översättning jag läst är från 1901 omtryckt i Björck och Börjessons bokserie "Berömda böcker"). Den lästes flitigt av svenska socialdemokrater, både En återblick och uppföljaren gick som följetong i Axel Danielssons Arbetet. Danielsson skrev också en egen utopi influerad av Belamy. Ernst Wigforss nämner En återblick och dess inverkan på honom i sina memoarer.

Och om denna framtidsstat från förr med dess av militären inspirerade arbetskårer och radiofrälsta befolkning kan framstå som lätt förfärlig för den som läser boken idag så får man inte glömma att dess vision om ett samhälle utan fattigdom,svält och krig också måste ha varit väldigt lockande.

Amazons! - Joanna Russ gör Emily Brontë

Now hear me: in these regions wild
I saw to-day my enemy,
Unarmed, as helpless as a child
She slumbered on a sunny lea.

Systrarna Brontë hittade i sin ungdom på historier om fiktiva exotiska länder. Emily och Anne Brontë skrev om landet Gondal och dess drottning Augusta.

I antologin Amazons! (1979), red. Jessica Amanda Salmonson, finns en kort text av Emily Brontë kallad "The Death of Augusta", redigerad och annoterad av Joanna Russ.

Antologin är "an original collection of new stories of warrior-women". Del i ett kvinnligt erövrande av de traditionellt manliga delarna av populärgenrerna, så innehåller den noveller av Tanith Lee, Margaret St. Clair och tio andra författare, mestadels kvinnor. Samt då denna Joanna Russ/Emily Brontë-historia.

Sword & Sorcery-genren (eller "heroic fantasy" som den kallas här - det finns säkert en skillnad) kan vara lite svår att ta på allvar. Men antologin försöker göra sitt bästa. Med ett förord om kvinnliga krigare genom litteraturhistorien och då ett anammande av en av Brontëarna som en pionjär inom Conana Barbarinnan-genren.

Bara delar av berättelsen om Gondal har bevarats. En rekonstruktin av historien gavs ut av Fannie E. Ratchford som Gondal's Queen, A Novel in Verse by Emily Jane Brontë. Denna nämns i slutet av "The Death of Augusta". Den har senare kritiserats som mer ett verk av Ratchford än av Brontë. Anne Brontës bidrag till berättelserna är också bortsopade. Den sortens vershistorier om riddare som systrarna skrev var på 1800-talet rätt vanliga. Först med William Morris kom den att börja förvandlas till vad vi idag skulle känna igen som fantasy.

Den fem sidor långa "The Death of Augusta" utgörs av några kortare utdrag av verserna och Russ som berättar historien därimellan. Russ' prosasammanfattningar mellan verserna är mer läsvärda än Brontës diktfragment här. Enstaka formuleringar i verserna lyser till som de rader Russ väljer att avsluta med: "What flower in Ula's garden sweet/Is worth one flake of snow?". Men det är inte enbart det att det bara finns fragment av Gondal-historierna som gör att det inte är dessa som gett henne en plats i litteraturhistorien.

Russ, som namecheckas i flera inledningar till de olika novellerna i antologin, hade ett decennium tidigare med sina noveller om Alyx gjort den hittills intressantaste vidareutveclingen av barbar-fantasyn. Hennes bidrag till antologin kan läsas som en lätt kritik av densamma. Alyx lämnar efter bara tre noveller Sword & Sorcery-genren. För att dyka upp som huvudperson i sf-kortromanen Picnic on Paradise. Russ är själv på väg att vid tiden för Amazons! lämna också sf-genren och skriver på en "riktig" roman.

Även om Emily Brontë fortsätter att skriva enstaka verser om Gondal hela sitt liv, kommer hon som bekant att lämna denna protofantasygenre bakom sej för att skriva Wuthering Heights. "She was to become a classic, in time. But that's another story." (ur Alyx-novellen "I gave her sack and sherry" av Joanna Russ.)

(Först publicerad här 15:e mars 2010. "I gave her sack and sherry" är den titel "I thought she was afeard till she stroked my beard" hade när den först publicerades i antologiserien Orbit. Redaktören Damon Knight ändrade titeln.)

Veckans broderi

"Sunflowers" av William Morris, gjord kring 1876.
Morris utgick ofta från blommor i sina mönster för tapeter och skärmsläckare och sådant.

William Morris & Konst & Politik & TV-serier

Det sista avsnittet av den rätt fåniga, men just därför lite underhållande, engelska TV-serien Desperate Romantics gick på SVT i går. Serien handlar om pre-rafaeliterna (en grupp målare i England) och förhåller sej rätt fritt till fakta. Flera av personerna i serien framställs som komiska karaktärer. Så skiljer sej till exempel Mark Heaps tolkning av Charles Dickens inte så mycket från hans roll som nervös läkare i sit-commen Green Wing.

I de två sista avsnitten dyker William Morris upp och också han är där en komisk figur.

Morris fanns i utkanten av pre-rafaeliterna. Men ägnade sej mer åt hantverk och mönster än målningar. Han skrev också en hel del artiklar om de dekorativa konstarterna. Som han arbetade för att lyfta fram. Detta var för honom också en politisk fråga. Även om han blev aktiv socialist rätt sent i livet.

Konst & Politik är ett urval av hans texter om konst och hantverk utgivet 1977 på Gidlunds förlag. För urvalet står Gun Kessle som också skrivit förordet. Det är, så vitt jag kan bedömma, ett bra urval och ett kunnigt välskrivet förord. Att Kessle två gånger namedroppar ordförande Mao kan tyckas lite opåkallat. Gidlunds var ett vänsterförlag (som gav ut mycket intressant) och Kessle var en fotograf och konstnär med en tydlig vänsterposition.
Och med sina idéer om skönhet för massorna och sockerärtor åt alla så var han en föregångare till 70-talets slagrop om en folkets kultur.

Pre-rafaeliterna, som Morris under en period umgicks med ("Periodvis var Rosetti en nära vän. Kanske var han också älskare till William Morris" enligt Kessle). Nuförtiden tenderar det vara de kulturkonservativa som namedroppar dessa målare.
Och även Morris, som framhäver hantverket och kunskapen hos konstnären, åberopas ibland på den kanten. Den slags vänster som gav ut Morris kunde av och till påminna om kulturkonservatismen. Ett urval av Morris på ett konservativt förlag hade emellertid säkert sett något annorlunda ut.
Detta urval som nu finns är i vilket fall väldigt läsvärt.

Sword & Sorcery av Emily Brontë

Now hear me: in these regions wild
I saw to-day my enemy,
Unarmed, as helpless as a child
She slumbered on a sunny lea.

Systrarna Brontë hittade i sin ungdom på historier om fiktiva exotiska länder. Emily och Anne Brontë skrev om landet Gondal och dess drottning Augusta.

I antologin Amazons! (1979), red. Jessica Amanda Salmonson, finns en kort text av Emily Brontë kallad "The Death of Augusta", redigerad och annoterad av Joanna Russ.

Antologin är "an original collection of new stories of warrior-women". Del i ett kvinnligt erövrande av de traditionellt manliga delarna av populärgenrerna så innehåller den noveller av Tanith Lee, Margaret St. Clair och tio andra författare, mestadels kvinnor. Samt då denna Joanna Russ/Emily Brontë-historia.

Sword & Sorcery-genren (eller "heroic fantasy" som den kallas här - det finns säkert en skillnad) kan vara lite svår att ta på allvar. Men antologin försöker göra sitt bästa. Med ett förord om kvinnliga krigare genom litteraturhistorien och då ett anammande av en av Brontëarna som en pionjär inom Conana Barbarinnan-genren.

Bara delar av berättelsen om Gondal har bevarats. En rekonstruktin av historien gavs ut av Fannie E. Ratchford som Gondal's Queen, A Novel in Verse by Emily Jane Brontë. Denna nämns i slutet av "The Death of Augusta". Den har senare kritiserats som mer ett verk av Ratchford än av Brontë. Anne Brontës bidrag till berättelserna är också bortsopade. Den sortens vershistorier om riddare som systrarna skrev var på 1800-talet rätt vanliga. Först med William Morris kom den att börja förvandlas till vad vi känner igen som fantasy.

Den fem sidor långa "The Death of Augusta" utgörs av några kortare utdrag av verserna och Russ som berättar historien därimellan. Russ' prosasammanfattningar mellan verserna är mer läsvärda än Brontës diktfragment här. Enstaka formuleringar i verserna lyser till som de rader Russ väljer att avsluta med: "What flower in Ula's garden sweet/Is worth one flake of snow?". Men det är inte bara för att det bara finns fragment av Gondal-historierna som det inte är dessa som gett henne en plats i litteraturhistorien.

Russ, som namecheckas i flera inledningar till de olika novellerna i antologin, hade ett decennium tidigare med sina noveller om Alyx gjort den hittills intressantaste vidareutveclingen av barbar-fantasyn. Hennes bidrag till antologin kan läsas som en lätt kritik av densamma. Alyx lämnar efter bara tre noveller Sword & Sorcery-genren. För att dyka upp som huvudperson i sf-kortromanen Picnic on Paradise. Russ är själ på väg att vid tiden för Amazons! lämna också sf-genren och skriver på en mainstream-roman.
Även om Emily Brontë fortsätter att skriva enstaka verser om Gondal hela sitt liv kommer hon som bekant att lämna denna protofantasygenre bakom sej för att skriva Wuthering Heights. "She was to become a classic, in time. But that's another story." (ur Alyx-novellen "I gave her sack and sherry" av Joanna Russ.)

Är fantasygenren fascistisk?

Michael Moorcock skrev en gång att han blev mer skrämd när han såg folk sitta på tåget och läsa Den långa flykten av Richard Adams än han skulle blivit om de hade läst Mein Kampf.
Robert Scott Wilson brukade, inför förfärade studenter, kalla Dune (Arrakis ökenplaneten) för en fascistisk roman.

I fantasyns ur-text, Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien sysslar skurken med rasblandning. Hjälten i en fantasybok är ofta utvalt på feodalt vis för sitt öde. Så som das überkind Harry Potter.

Fantasyn har upptagit element från äldre feodala historier på ett okritiskt sätt.

Nu skulle man kunna peka på att bland de första fantasyförfattarna också fanns den socialistiske anarkisten William Morris (visserligen motståndare till demokratin) och att hans inflytande är lika stort som Tolkiens. Och att Moorcock hade/har en viss benägenhet för överdrifter och provokationer (samt skrev själv heroisk fantasy - något som kan säjas försvaga hans anti-Tolkienståndpunkt).

Men det finns en dyrkan av de starka som inte ofta ifrågasätts i fantasyn. Dess profeodala rötter riskerar att bli till obehagliga undertexter. Kanske mer pågrund av marknadens krav än för att J. K. Rowling och andra skulle ha fascistiska åsikter.

Det är klart för min del är problemet med fantasyn att den är tråkig. Inte att den hyllar rasrena ädlingar.

Alice och parodi

Genom Alice i underlandet så försöker Alice recitera ramsor. Dessa kommer ut fel. Ofta som lätt morbida versioner av originalen. Flera av de barnkammarverser som parodieras är i dag bortglömda. Andra verser som finns kvar, som den om Humpty Dumpty, är nu svår att inte förknippa med Lewis Carolls figur.

Förutom verser för barn så parodieras även mer seriös poesi. William Empson nämner Wordsworth bland de som parodieras. Och i "Jabberwocky" (i uppföljaren Bakom spegeln) drivs det bland annat med riddarversromanen som åter blivit populär (och som vägen genom William Morris kommer att bli vad vi idag kallar fantasy).

Alice-böckerna är uppbyggda av parodier och förvridna lekar. Själva de sociala normerna vänds ut och in. Men även om det bland de saker som får sin burleska motsvarighet finns det brittiska rättssystemet så är det inte en direkt samhällskritisk bok. I den allmänt erkänt usla Sylvia och Bruno drev Lewis Caroll med absolutister och detta verkar vara så långt hans politiska intresse sträckte sej.

Den ständiga förvanskningen av dikter och roller och den ständiga förvandlingen av Alice ger dock verket den lätt karnevaliska känsla som gör att det än i dag lever.