Love and rockets new stories 6 av bröderna Hernandez

Det första man märker med detta nya nummer av bröderna Hernandez årliga seriehäfte är att det är tunnare än tidigare års. Det är ändå samma sidantal. Albumet är också lite mindre bläddervänligt.

Annars är detta nummer rätt likt det tidigare. Bägge bröderna fortsätter serier från förra numret. Bägge har svårt att slå sej fria från sina äldre serievärldar.
Det är talande att omslaget som denna gång görs av brodern Gilbert Hernandez är en bild av den nyare figuren Killer cosplayande som sin farmor Luba.
De gamla serierna om Palomar spökar i berättelsen om Killer, den ledsna flickan. Och ett bokstavligt spöke dyker upp. Ännu en släkting dras fram och medverkar i ännu en film. Detta filmavsnitt - gjort som en gammal film noir - är seriens höjdpunkt. Och jag gillar hur detta med en film-i-serien har funnits med i alla delar av Sad girl-seriena.
Men vikten från äldre Gilbert Hernandez-serier tynger ner historien. Och det blir mer rörigt än spännande.

I en av de bättre tecknade scenerna kastar Killer i väg Lubas gamla hammare som hon håller på omslaget. Kanske är det ett sätt för Gilbert Hernandez att driva ut Palomar-spöket så han kan börja på nytt i nästa nummer.

Gilbert Hernandez har också med en kort våldsam fantasyserie (som kanske är en film som Killer medverkar i?) med medvetet dålig dialog som känns som sidutfyllnad.

Också Jaime Hernandez går tillbaka till gamla marker. Den lösa kopplingen som serien om Tonta hade till Locas-universumet blir här något starkare när dels Maggies före detta roommate Angel kommer in i serien. Och dels en scen ägnas åt Locas-världens favoritsport damwrestling.
Damwrestlingsscenen är emellertid så pass välgjord att det är svårt att klaga. I textplattor berättar Angel om sitt liv medan bilderna visar en våldsam fajt i ringen. Det är vackert.

Tontas historia fortsätter från förra numret. En berättelse om några tonårsflickors vänskap i en småstad blandas med en kriminalhistoria när Tontas styvfar blir skjuten. Jaime Hernandez blandar slapstick och drama väl både i bild och berättelse.

Bägge bröderna Hernandez gör fortfarande bra serier. Men Jaime Hernandez bästa serier finns i Love and rocket new stories. Medan Gilbert Hernandez starkaste arbeten på senare år mestadels har publicerats på annat håll.
Men även om det är lite tunnare så är Love and rockets även i år en av de bästa amerikanska serietidningarna.

(Först publicerad i oktober 2013. Sen dess har nummer sju kommit ut. I sjuan kommer Maggie och Hopey tilbaka. Ett rätt bra nummer. Nummer 8 ska komma i början av nästa år.)

Love and rockets new stories 6

Det första man märker med detta nya nummer av bröderna Hernandez årliga seriehäfte är att det är tunnare än tidigare års. Det är ändå samma sidantal. Albumet är också lite mindre bläddervänligt.

Annars är detta nummer rätt likt det tidigare. Bägge bröderna fortsätter serier från förra numret. Bägge har svårt att slå sej fria från sina äldre serievärldar.
Det är talande att omslaget som denna gång görs av brodern Gilbert Hernandez är en bild av den nyare figuren Killer cosplayande som sin farmor Luba.
De gamla serierna om Palomar spökar i berättelsen om Killer, den ledsna flickan. Och ett bokstavligt spöke dyker upp. Ännu en släkting dras fram och medverkar i ännu en film. Detta filmavsnitt - gjort som en gammal film noir - är seriens höjdpunkt. Och jag gillar hur detta med en film-i-serien har funnits med i alla delar av Sad girl-seriena.
Men vikten från äldre Gilbert Hernandez-serier tynger ner historien. Och det blir mer rörigt än spännande.

I en av de bättre tecknade scenerna kastar Killer i väg Lubas gamla hammare som hon håller på omslaget. Kanske är det ett sätt för Gilbert Hernandez att driva ut Palomar-spöket så han kan börja på nytt i nästa nummer.

Gilbert Hernandez har också med en kort våldsam fantasyserie (som kanske är en film som Killer medverkar i?) med medvetet dålig dialog som känns som sidutfyllnad.

Också Jaime Hernandez går tillbaka till gamla marker. Den lösa kopplingen som serien om Tonta hade till Locas-universumet blir här något starkare när dels Maggies före detta roommate Angel kommer in i serien. Och dels en scen ägnas åt Locas-världens favoritsport damwrestling.
Damwrestlingsscenen är emellertid så pass välgjord att det är svårt att klaga. I textplattor berättar Angel om sitt liv medan bilderna visar en våldsam fajt i ringen. Det är vackert.

Tontas historia fortsätter från förra numret. En berättelse om några tonårsflickors vänskap i en småstad blandas med en kriminalhistoria när Tontas styvfar blir skjuten. Jaime Hernandez blandar slapstick och drama väl både i bild och berättelse.

Bägge bröderna Hernandez gör fortfarande bra serier. Men Jaime Hernandez bästa serier finns i Love and rocket new stories. Medan Gilbert Hernandez starkaste arbeten på senare år mestadels har publicerats på annat håll.
Men även om det är lite tunnare så är Love and rockets även i år en av de bästa amerikanska serietidningarna.

Browntown av Jaime Hernandez

Efter de två tidigare numrenas genrehyllningar så återvänder Jaime Hernandez till den realistiska sidan av sitt serieskapande i Love and rockets - new stories 3. Den fortsätter Maggies del av Locas-historierna från förra omgången av Love & Rockets.
Dessa Locas-serier har följt de två mexikansk-amerikanska punkflickorna Hopey och Maggie sen tidningen i sin första form startade i början av 80-talet. Genom åren har karaktärerna i serien tillåtits bli äldre och ändra utseende. Serien har ofta tillbakablickar och Jaime Hernandez är en mästare på att teckna sina karaktärer i olika åldrar.

Vilket märks i albumets huvudserie "Browntown" (att det är huvudnumret understryks av albumets omslagsbild - som får en ny betydelse när man läst serien). En serie där den snart 11-åriga Maggie och hennes familj flyttar till en ny stad. Under seriens gång och år (i slutet av serien så har Maggie fyllt 13) får vi följa ett par sidospår i familjens liv. Lite mer än hälften in i serien tar den en förfärande vändning för en av personerna.

Serien omges av en serie om Maggie i nutid, "The Love Bunglers" i ett makligare tempo. Den är uppdelad i två delar med "Browntown" därimellan och de två serierna ger betydelse åt varandra.

Handlingen och sättet historietrådarna i "Browntown" och hur berättelserna i de två serierna vävs in i varandra kan påminna om andra samtida amerikanska historieberättare som Jayne Anne Phillips, Joyce Carol Oates eller Toni Morrison. Men där dessa har sin prosa för att åter ge kraft åt och en egen röst till ofta använda teman (som här familjehemligheter) så har Jaime Hernandez främst sina teckningar. Och, även om det hör samman, sin känsla för en berättelses rytm.

Jaime Hernandez ger med sina rena teckningar en känsla av ödslighet åt staden med öknamnet "Browntown". Ett namn som trots att serien är i svart-vitt man kan se att den förtjänar. Också de minsta bikaraktärer får med hjälp av de ansiktsuttryck och kroppsspråk Jaime Hernandez' ger de en egen personlighet.
Kroppsspråket står för en stor del av berättelsens nyanser. Hur karaktärerna sr eller inte ser på varandra. I en ruta är de fyra syskonen på bio och man ser tre olika sätt att se på en bioduk. Övergångarna från ruta till ruta är mästerlig. Ett tidshopp mellan två rutor här är anmärkningsvärt väl gjort (och fruktansvärd i hur man får se hur en person i serien hårdnar) även för att vara av Jaime Hernandez.

Jaime Hernandez väver in drag han lärt sej från Charlie Schultz' Snobben och klassiska Acke-serier utan att det på något sätt skär sej mot den egentligen rätt hemska hjärtskärande berättelsen och historiens realistiska ton.

"The Love Bunglers" kan i jämförelse med "Browntown" se ut som en mer lättviktig serie. Den är mer lik de Ray-berättelser i The Education of Hopey Glass som den också delvis är en fortsättning på. Men som sagt så knyter Jaime Hernandez de två serierna samman. Och "The Love Bungles" innehåller en av de bästa drömscenerna som tryckts i en serietidning/ett seriealbum.

Även om serien står rätt bra på egna ben så drabbar den nog den som följt Maggie genom de tidigare Love & Rockets-serierna något hårdare. Även om en viktig person i berättelsen är en karaktär som jag inte kan påminna mej att ha sett i de tidigare serierna. Men just hans frånvaro gör sej plötsligt märkbar - förändrar den tidigare berättelsen.

Ändå tror jag att detta det senaste numret av Love and rockets - new stories skulle fungera utmärkt som ens första Jaime Hernandez-serier. Det är en väldigt bra historia av en av vår tids största serieskapare på höjden av sin förmåga.

(Love and rockets - new stories är en serie album med nya tecknade serier av bröderna Gilbert och Jaime Hernandez. De har 50 sidor vardera i varje nummer).

(Från 30 september 2010. Love and Rockets firar 30-årsjubileum i år.)

Love and rockets. New stories 5

Love & Rockets fyller 30 år i år. Tidnngen med serier av bröderna Gilbert och Jaime Hernandez är inne på sin tredje inkarnation. I det senaste numret blickar Gilbert bakåt medan Jaime börjar på något nytt.

Sen andra numret av Love and rockets. New stories så har Gilbert Hernandez haft serier som är menade att vara filmer i hans serie-universa. Samt serier om Killer, som ibland är med i dessa filmer.

Killer är barnbarn till Luba. Som hade en av huvudrollerna i Gilbert H:s berättelser om byn Palomar. I serierna i det här numret så besöker Killer Palomar. I "Somewhere Outside the U.S. Border" får hon berättat för sej en historia om några av de figurer vi känner igen från Palomar-serierna. Vi får också reda på att det gjorts en film om Palomar. Merparten av "Proof That the Devil Loves You" upptas av denna film som är en sorts B-filmsversion av Palomar-berättelserna. Med en by där folk uppför sej underligt. En av personerna bär omkring på en skruvmejsel. Liksom Luba brukade bära på en hammare i Palomar-albumen. En del av episoderna från de gamla Love & Rockets-serierna dyker upp omvandlade och uppskruvade. 

Det är mycket underhållande om man läst albumen om Palomar. (Men nog lite förvirrande annars.) Gilbert H:s teckningar är också här bättre än på länge. Som om återkomsten till Palomar gett honom energi åter.

Jaime Hernandez serier i de olika Love & Rockets-tidningarna har framförallt kretsat kring punkflickorna Maggie och Hopey. Maggies historia fick ett sorts slut i förra numret och hon dyker här bara upp i en cameo i en tresidorsserie om Doyle, en av seriens bifigurer. Resten av Jaime H:s serier i numret handlar om en person som vi inte träffat tidigare, en halvsyster till en annan bifigur. Tyvärr är det som om serierna här mest presenterar vår nya hjältinna Tonta (och då kommer Love and rockets. New stories bara ut en gång om året). Som är lite som en Maggie - The next generation. Yngre och lite mesigare. 

En längre serie om mafiosos och förvecklingar och sånt är underhållande och Jaime H. visar än en gång att han är en mästare på att teckna slap-stick.  

Men det är de två kortare serierna om Tonta och den fula flickan Pendeja som är numrets stora behållning. Och som gör att Tonta och de andra här känns som om de kan bli värdiga arvtagare till Maggies mantel.

I Gilbert H:s bidrag ger Luba sin hammare vidare till Killer. "This is going to be one hell of a summer", säjer Pendeja i sista rutan av Jaime H:s serie "Shoes". Love and rockets lever vidare i god form sin höga ålder till trots.

Som vanligt är tidningen vackert utformad. 100 sidor svart-vita serier i en häftad bläddervänlig utgåva som gör sej bra i bokhyllan.    

Return of the Ti-Girls av Jaime Hernandez

Det kom för ett tag sen ut ett nytt seriealbum av Jaime Hernandez kallat God and science: Return of the Ti-Girls. Serien har tidigare gått som följetong i två nummer av Love and Rockets. New stories (den tredje versionen av L & R, en tidning som också innehåller serier av Jaimes bror Gilbert Hernandez). Då kallad
"Ti-Girls adventures Number 34".  Då skrev jag såhär om den:

Jaime Hernandez "Ti-Girls adventures Number 34" är en serie på fyra delar, två i varsitt nummer av Love and Rockets. New stories, på tillsammans hundra sidor.

I serien "Day by day with Hopey" från den förra reinkarnationen av Love & Rockets (finns också i det lysande albumet the Education of Hopey Glass) spionerar Maggie och Hopey på en av Maggies grannar som varje kväll står på sitt tak iförd en superhjältinnedräkt. Det är en stillsam lite märklig scen. Och Locas-historierna, som berättelserna om Maggie och Hopey brukar kallas, har ofta såna här utom-realistiska inslag.

De har minskat genom åren. I seriens början så var Maggie en mekaniker, vilket i Locas-universumet var ett glamoröst jobb där man reparerade robotar och åkte till platser där det fanns dinosaurier. Detta försvann med tiden och det fantastiska gjorde bara enskilda nedslag. De flesta av dessa hade att göra med deras vän Penny Century.

Serien här utgår också från Penny Century som visar sej dels ha fått superkrafter, dels ha blivit galen. Kvinnan på Maggies tak är en riktig superhjältinna som bevakar Maggie för att se om Penny ska söka upp henne och plötsligt befinner vi oss i en värld där superhjältar finns och titelns Ti-Girls är ett kvinnligt superteam som en biperson i de senare Locas-historierna bestämmer sej för att gå med i.

Om en av Jaime Hernandezs tidigare utvikningar från Locas-historiernas huvudfåra, serien Whoa Nellie! som handlade om den i denna värld underligt populära sporten damwrestling, var något av en bagatell så framstår den nu som djupsinnig i jämförelse.

Jaimes teckningar av de många trikåklädda damerna är levande och framförallt slagsmålen har en stark dynamik över sej. Men historien är mindre en som skämtar med klichéer än en som är nedtyngd av samma klichéer. Superkrafterna berättas om snarare än att de visas, vilket säkert är så det var i de serier som Los Bros Hernandez läste när de växte upp.

Även om superkrafterna inte används på något särskilt inspirerat sätt så är själva slagsmålen skickligt tecknade. Ett av de bästa partierna finns i det senaste numret med ett fängelseupplopp. Så det är en hel del underhållande vackert tecknat våld. Under hundra sidor.

I en tidig Locas-serie så berättar Maggie för sina vänner om den gång hon var en sidekick till en superhjälte. Det är en underhållande serie med ett bra slut där vi ser seriens tre huvudpersoner föreställa sej vad de skulle göra om de hade superkrafter.

"Ti-Girls Adventures..." påminner en hel del om denna tidigare serie, särskilt när Maggie även här mot slutet träder in i historien, nu tjugo år äldre, långsamt gående genom en värld av flygande springande sparkande kvinnor. Men denna tidigare serie var på tio sidor.

Att bläddra i serien är en fröjd i kraft av Jaime Hernandezs teckningar. Men hundra sidor är väldigt långt för en enkel superhjälteserie.
Som åtminstone avslutas i detta nummer. Förhoppningsvis kommer Jaime Hernandezs att åter ge sej i kast med riktiga serier i nästa nummer. För att tala med den unga Hopey Glass:





(Från 25 oktober 2009. Albumutgåvan är ytterligare 30 sidor längre, den innehåller lite nya scener och en epilog. Vem vet, detta kanske är precis det som serien skulle behöva. Men jag betvivlar det. Albumet har hårda pärmar och är lite större än den tidning serien först gick i. Så den är nog snygg i bokhyllan.
Jaime Hernandez gav sej mycket riktigt i kast med "riktiga serier" efter den här. Som den lysande "Browntown" i numret direkt efter. Och i den längre "The Love Bunglers" som faktiskt påminner lite om "Return of the Ti-Girls" i tonen. Även om den är helt fri från superhjältar. )

Åtta länkar en lördag

Cute & creepy
En amerikansk utställning som lever upp till sitt namn. Bilden ovan är "Some pig" av Heidi Taillefer, en av konstnärerna som ställs ut.

Delusion - trailern
Jag skrev apropå Barry Adamson att jag aldrig hört talas om filmen Delusion, vars soundtrack han gjort. Men trailern kan man se på youtube. Och det ser ju ut att vara en riktig film om den än inte ser ut att vara särskilt bra.

Barry Adamson och Anita Lane - These Boots are made for walking - rockvideon
Och i videon till singeln från soundtracket, där Adamson tolkar Lee Hazlewood (med Lane i Nancy Sinatras roll) finns scener från filmen med.

Fredrik Strage om Guy Fawkes-masken
Strage i Dagens Nyheter om V för Vendetta och Wall Street-demonstranter (DN har bytt utformning på sin nätsida - i don't like it)

Seth fabulerar vidare: The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists
På Simon säger: "historien om en icke-existerande klubb för kanadensiska tecknare. Och inte bara en icke-existerande klubb utan också ett icke-existerande Kanada, där tecknare alltid hyllats av samhället och varit konstformen framför alla, ända sedan nationens grundande."

Vart tog Will Eisner vägen?
Lång recension om ett urval med serier som Eisner (The Spirit) gjorde för Preventive Maintenance Monthly, ett magasin som försökte popularisera arméns instruktionsmanualer. I The Comics Journal.

Om seriekritiker och Love & Rocket på Hooded Utilitarians
Hyllningarna till det senaste numret av Love & Rockets - New Stories i just The Comics Journal kritiseras. Diskussionen i kommentarerna går ut på en del sidospår, men intressanta sådana.

Ng Suat Tong om en splashpage i The Love Bunglers
Också på Hooded så redogör Tong för vilka scener ur äldre Locas-serier som en dubbelsida i en serie av Jaime Hernandez består av (som jag felaktigt beskrev som bestående av gamla serierutor i mitt inlägg om serien, de är alltså nytecknade) i samma L&R-nummer.

The Love Bunglers av Jaime Hernandez

I den tecknade serien Locas, som görs av Jaime Hernandez, så har man sen början av 80-talet kunnat följa den mexikansk-amerikanska mekanikern och punkflickan Maggie. Med åren har personerna i serien blivit fler och de har åldrats mer eller mindre i verklig tid (flera album av serien finns på svenska, en bra plats att börja är med Speedy Ortiz död).

Ofta har serien jämförts med såpoperan. Jag vet inte om jag riktigt tycker det stämmer. Men serierna har drag av melodram. En sekvens i en av serierna i det fjärde och senaste numret av Love and rockets - new stories (tredje omgången av Love & Rockets, liksom de tidigare innehåller den också serier av brodern Gilbert Hernandez - jag har skrivit om hans bidrag i nr 4 HÄR) påminde mej om en scen i en film av Douglas Sirk - en annan som var skicklig på att använda sej av melodramat.

Serien heter "Return to me" och är en återblick. Tidsmässigt är det en direkt fortsättning på förra numrets "Browntown". Men en annan person bhar huvudrollen.

"Browntown" inverkade direkt på det numrets avsnitt av "The Love Bunglers", som fortsätter här. Ändrade innebörden av det. Det tricket hade väl inte gått att upprepa - utan "Return for me" passar mer tematiskt med serien i nutid, hjälper att sätta stämningen för den.

Det här och det tidigare numret har hyllats rejält. Till en del beror det nog på att Jaime Hernandez i Love and rockets - new stories ägnade sej åt en längre superhjälte-hommage.
Lite som med Bob Dylans senaste plattor, som skrivs upp för att recensenterna är glada över att han gör något som låter som Dylan-plattor så står "The Love Bunglers" för en återkomst till den Jaime Hernandez man känner igen.
Men jag tycker inte det nya numret lever upp till lovorden riktigt lika väl som det förra.

Det är ett par bipersoner som definieras alltför mycket av Maggie. I tidigare avsnitt av serien, som "Wig Wam Bam" (som "Love Bunglers" på flera sätt påminner om) har det övriga persongalleriet haft fler dimensioner.

Men det är ändå en bra serie. Handlingen är skickligt uppbyggd, i början lunkar serien på på ett försåtligt sätt vilket gör de sista sidorna mer drabbande. Teckningsmässigt är Jaime Hernandez i högform. Han blandar liksom i förra numret in slap-stick-liknande grepp från skämtserier utan att det känns malplacerat. Bilderna har liv och rörelse och får personerna att kännas äkta. Min favoritruta är en där Maggie pekar upp mot en tavla.

"The Love Bunglers" anknyter, förutom till "Wig Wam Bam", till flera äldre Locas-episoder. Vilket gör att det nog inte är lika lätt att ta till sej för nya läsare som det förra var.
En dubbelsida består av gamla rutor ur serien. Den är bland det bästa i numret, hopsammansatt så den bildar en ny berättelse och bereder vägen för numrets, och kanske seriens, slut. Ett slut som få som följt Maggie och Hopey och Ray och de andra kan förbli opåverkad av.

Åtta länkar en lördag

Supreme återvänder
De sista numrena av Alan Moores Supreme, hans hommage till Stålmannen, ska komma ut till slut. Du kan se utdrag ur serien och andra återupplivade serier från samma förlag HÄR. Det är tal om att också de nummer Moore skrivit av Youngblood (en Teen Titans-pastisch som är rätt underhållande) och Glory ska ges ut senare.

(postmodernbarney.com) om The Old Dark House
Under oktober har många amrikanska bloggar skräcktema. På etiketten spooky month har Postmodern Barney haft temat Horror by the decade där han skrivit om en klassisk skräckfilm från varje årtionde, från den gamla danska stumfilmen Häxan till Don't look now. The Old Dark House är en spökhusfilm av han som gjorde Frankenstein

Locus om Thomas Disch
Graham Sleights skriver om SF-författaren.

The future of Science Fiction
Om Margaret Atwoods bok om science fiction och om tre antologier med sf-berättelser.

Your wednesday sequence - Lovebunglers
Matt Senecas senaste onsdagssekvens handlar om en sida ur Jaime Hernandez bidrag till senaste Love and rockets - new stories. Som jag har gjort ett utkast till ett inlägg om. Så det kommer snart.

Henrik Ö om The Bulletproof Coffin
På Shazam. Om ett seriealbum av David Hine och Shaky Kane.

King Vampire och And then reality kicks in - två nya Love and rockets-berättelser av Gilbert Hernandez

Liksom i de två senaste numrena av Love and rockets. New stories så har Gilbert Hernandez med två tecknade serier som lite hör ihop i nummer fyra av det årligen utkommande seriehäftet. Den ena, "King Vampire", är en vampyrhistoria fylld av våld och blod och sex och sånt.

Den andra, "And then reality kicks in", är en lågmäld serie. Där vi möter Fritz, från High soft lisp, nu lite äldre, inte längre läspande, kanske mognare - i ett samtal ett samtal med en före detta pojkvän.

Kontrasten mellan serierna är lyckad. Tyvärr är vampyrrullen rätt seg trots att den har drag av både Sheridan Le Fanus Carmilla och Jean Rollins franska sexploitationsfilmer och får med det mesta man kan önska att en b-film om vampyrer skulle ha. Och den har rätt svaga teckningar, man ser att det är Gilbert Hernandez men det är som en Gilbert Hernandez som förlorat sina svart-vita färger i alltför många tvättar.

"And then reality kicked in" är bättre. Också teckningsmässigt. Här finns ett par rutor som påminner om fornstora Gilbert Hernandez.

Som vanligt är själva tidningen eller albumet utsökt utformat. Men trots omslagsbilden så är det också den här gången Jaime Hernandez och inte Gilbert Hernandez som står för den starkare delen av häftet.
Till skillnad från förra numret så passar Gilbert Hernandez' del bra ihop med broderns bidrag (som jag också kommer att skriva om här). Bägge bröderna Hernandez har gjort serier som vore passande farväl till personer som läsaren följt genom åren.

Årets bästa ditt, årets bästa datt

Det är brukligt med årsbästalistor i slutet av året. Nu har jag egentligen inte läst, sett eller hört tillräckligt från år 2010 för att kunna avgöra om dessa nedan är de bästa eller inte. Men i alla fall:

Årets bästa roman: Lark & Termite av Jayne Anne Phillips
"Lark & Termite är berättad på ett klart vackert språk med en säker hand. Som får de flesta andra romaner att framstå som klumpiga i jämförelse."

Årets bästa diktsamling: Samlade Skrifter. Del IV av Willy Granqvist
Återutgivning av Natten och två till av Granqvists sista diktsamlingar.

Årets bästa film: Scott Pilgrim vs The World
"Det är en av de äldsta historierna. Pojke möter flicka. Pojke måste slåss mot och besegra flickans onda före detta pojkvänner."

Den bästa filmen från förra året som jag såg först i år: Delad förstaplats går till Inglourious basterds av Tarantino och Det vita bandet av Haneke. Två filmer som passar bra tillsammans.

Årets bästa nyutgivning av gammal film på DVD: I afton dans av Ettore Scola.
Ska du bara se en film utan dialog med slap-stick-artade scener från ett och samma dansställe under flera olika år så är det denna.

Årets bästa vampyrfilm (som nog också är från förra året om jag tänker efter): Thirst av Chan-wook Park.
Park hade med en vampyrscen i en film-i-filmen i sin del av Three Extremes som var på en gång extremt campig och väldigt snygg. Den här är oftare snygg än campig, även om bägge delarna finns med.

Årets bästa sång: "When my baby comes" med Grinderman
Ett av Grinderman 2s mer omedelbara spår där stegrande stråkar står mot Nick Caves desperata upprepande av frasen "just how long you gonna be my baby".

Årets bästa album: Grey Oceans med CocoRosie
"Texterna är fulla av snygga fraser ('baby pit bull butterfly'). Medan sångerna är trallvänliga och märkligt cocorosiegt vackra - 'how they glimmer, how they shimmer'."

Årets bästa debutalbum: Treats med Sleigh Bells
Slamrigt och bra. Hörde de här först på Gossip Girl - som har tappat en hel del i kvalité, inte ens kläderna är särskilt snygga längre.

Årets bästa sit-com: Flight of the conchords, säsong 2

Årets bästa avsnitt av en TV-serie: "It's a black president, Huey Freeman"
Första avsnittet av den tredje säsongen av The Boondocks. Där Werner Herzog spelar sej själv (fast tecknad) och står för berättarrösten.

Årets bästa seriealbum: love and rockets. new stories 3
Höjdpunkten är Jaime Hernandezs två sammanflätade serier, men också brodern Gilbert Hernandez har med en rätt bra serie i numret.

Det bästa seriealbumet från förra året som jag läste först i år: Driven by lemons av Joshua W. Cotter

Browntown - den senaste av Jaime Hernandez (den är lika bra som alla säjer)

Efter de två tidigare numrenas genrehyllningar så återvänder Jaime Hernandez till den realistiska sidan av sitt serieskapande i Love and rockets - new stories 3. Den fortsätter Maggies del av Locas-historierna från förra omgången av Love & Rockets.
Dessa Locas-serier har följt de två mexikansk-amerikanska punkflickorna Hopey och Maggie sen tidningen i sin första form startade i början av 80-talet. Genom åren har karaktärerna i serien tillåtits bli äldre och ändra utseende. Serien har ofta tillbakablickar och Jaime Hernandez är en mästare på att teckna sina karaktärer i olika åldrar.

Vilket märks i albumets huvudserie "Browntown" (att det är huvudnumret understryks av albumets omslagsbild - som får en ny betydelse när man läst serien). En serie där den snart 11-åriga Maggie och hennes familj flyttar till en ny stad. Under seriens gång och år (i slutet av serien så har Maggie fyllt 13) får vi följa ett par sidospå i familjens liv. Lite mer än hälften in i serien tar den en förfärande vändning för en av personerna.

Serien omges av en serie om Maggie i nutid, "The Love Bunglers" i ett makligare tempo. Den är uppdelad i två delar med "Browntown" därimellan och de två serierna ger betydelse åt varandra.

Handlingen och sättet historietrådarna i "Browntown" och hur berättelserna i de två serierna vävs in i varandra kan påminna om andra samtida amerikanska historieberättare som Jayne Anne Phillips, Joyce Carol Oates eller Toni Morrison. Men där dessa har sin prosa för att åter ge kraft åt och en egen röst till ofta använda teman (som här familjehemligheter) så har Jaime Hernandez främst sina teckningar. Och, även om det hör samman, sin känsla för en berättelses rytm.

Jaime Hernandez ger med sina rena teckningar en känsla av ödslighet åt staden med öknamnet "Browntown". Ett namn som trots att serien är i svart-vitt man kan se att den förtjänar. Också de minsta bikaraktärer får med hjälp av de ansiktsuttryck och kroppsspråk Jaime Hernandez' ger de en egen personlighet.
Kroppsspråket står för en stor del av berättelsens nyanser. Hur karaktärerna sr eller inte ser på varandra. I en ruta är de fyra syskonen på bio och man ser tre olika sätt att se på en bioduk. Övergångarna från ruta till ruta är mästerlig. Ett tidshopp mellan två rutor här är anmärkningsvärt väl gjort (och fruktansvärd i hur man får se hur en person i serien hårdnar) även för att vara av Jaime Hernandez.

Jaime Hernandez väver in drag han lärt sej från Charlie Schultz' Snobben och klassiska Acke-serier utan att det på något sätt skär sej mot den egentligen rätt hemska hjärtskärande berättelsen och historiens realistiska ton.

"The Love Bunglers" kan i jämförelse med "Browntown" se ut som en mer lättviktig serie. Den är mer lik de Ray-berättelser i The Education of Hopey Glass som den också delvis är en fortsättning på. Men som sagt så knyter Jaime Hernandez de två serierna samman. Och "The Love Bungles" innehåller en av de bästa drömscenerna som tryckts i en serietidning/ett seriealbum.

Även om serien står rätt bra på egna ben så drabbar den nog den som följt Maggie genom de tidigare Love & Rockets-serierna något hårdare. Även om en viktig person i berättelsen är en karaktär som jag inte kan påminna mej att ha sett i de tidigare serierna. Men just hans frånvaro gör sej plötsligt märkbar - förändrar den tidigare berättelsen.

Ändå tror jag att detta det senaste numret av Love and rockets - new stories skulle fungera utmärkt som ens första Jaime Hernandez-serier. Det är en väldigt bra historia av en av vår tids största serieskapare på höjden av sin förmåga.

(Love and rockets - new stories är en serie album med nya tecknade serier av bröderna Gilbert och Jaime Hernandez. De har 50 sidor vardera i varje nummer. Gilbert Hernandez-serierna i numret kommer att få sitt eget inlägg).

Hypnotwist av Gilbert Hernandez, ett love and rockets-äventyr

Gilbert Hernandez del av första numret av Love and rockers new stories var en rad kortare serier, mestadels ett slags förvridna skämtserier.

Till skillnad från Jaime Hernandez så väljer Gilbert att i det andra numret ha ett helt annat slags serier. En kortare och en längre. Fast de hör på sätt och vis ihop.

Den kortare "Sad Girl" har en svag anknytning till Gilbert Hernandezs Palomarserier. Gilberts serier i den första Love & Rockets har kretsat kring den fiktiva byn Palomar. Flera album finns på svenska. De är väldigt bra.

Titelpersonen i "Sad Girl" är en släkting till den Luba som många av serierna i Palomar-sviten rör sej kring. Och påminner i stilen mycket om serierna i den andra versionen av Love & Rockets, där man får följa en del av karaktärerna, ofta just släktingar till Luba, utanför Palomar (dessa har nyligen samlats i en stor volym kallad Luba II, liksom de första finns i Luba.)

Det är tyvärr ingen särskilt märkvärdig serie. Snyggt tecknad och berättad på det vanliga Hernandez-viset där historien kretsar kring en händelse utanför bilden. Men en slags serie han gjort bättre förut. Den ledsna flickan i historien uppvisar inga direkta tecken på att ha en personlighet (men den är kort).

Hon har i serien medverkat i en film. Som en löpande tråd får hon frågor om filmen. En remake av en konstfilm. Hon får hemskickat ett ex av originalet, med sexscener och nakenhet bortklippt. Denna film hon ser är den andra serien. Numrets höjdpunkt "Hypnotwist".

Förutom Palomar- och offPalomarhistorierna så har Gilbert på senare år gjort en rad rätt märkliga serier. Denna är en av hans mest bisarra. Men den är samtidigt lågmäld.

En kvinna i en rock går genom staden. Hon köper ett par högklackade skor. Vilket får henne att sväva upp genom taket in i ett annat rum där hon ser sej själv stå utanför fönstret. Rummet försvinner hon sträcker sej mot en dörr för att i sista rutan innan hon är tillbaka i skobutiken se ut att flyta ovanför en främmande planets yta. Sen bli serien lite konstig.

Sådana här serier får lätt en viss känsla av att först händer det och sen händer det, och även denna serie faller ibland in i det. Även om frånvaron av handling ersätts med struktur och teman. Det blir ibland lite planlöst men här finns starka sekvenser som gör att man kan överse med det. Särskilt de som kretsar kring jättelika ballonger med påmålade ansikten, en bild som återkommer.
Första gången vi ser ballongen så har det gått tre sidor utan att något särskilt underligt har hänt. Vår hjältinna spatserar och ser en familj se upp mot himlen där svävar en ballong. Ballongen har tre linor efter sej. Vid närmare påseende visar det sej hänga en människa i varje lina. Vi ser en av de tappa taget från den jättelika leende ballongen. Hon är nästan bara en smutsfläck på himlen.

Love and rockets new stories är i samma form som de häftade böcker som Fantagraphics gett ut de gamla Locas och Palomar-serierna i. Första numret har ett omslag av Jaime Hernandez. Det andra har det ovan av Gilbert Hernandez, med huvudpersonen i "Hypnotwist". Numrena är hundra sidor långa vardera och väldigt bläddervänliga.

Ti-Girls Adventures av Jaime Hernandez, ett love and rockets-äventyr

Serietidningen Love & Rockets har funnits i tre omgångar. I alla versionerna har tidningen haft serier av bägge Los Bros Hernandez: Jaime Hernandez och Gilbert Hernandez. Så också i Love and Rockets New Stories som för ett tag sedan kom med sitt andra nummer. Jag tänker ta upp deras bidrag separat. Och i dag ska det handla om Jaime Hernandez "Ti-Girls adventures Number 34" en serie på fyra delar, två i vardera nummer, på tillsammans hundra sidor.

I serien "Day by day with Hopey" från den förra reinkarnationen av Love & Rockets (och i det lysande albumet the Education of Hopey Glass) spionerar Maggie och Hopey på en av Maggies grannar som varje kväll står på sitt tak iförd en superhjältinnedräkt. Det är en stillsam lite märklig scen. Och Locas-historierna, som berättelserna om Maggie och Hopey brukar kallas, har ofta såna här utom-realistiska inslag.

De har minskat genom åren. I seriens början så var Maggie en mekaniker, vilket i Locas-universumet var ett glamörost jobb där man reparerade robotar och åkte till platser där det fanns dinosaurier. Detta försvann med tiden och det fantastiska gjorde bara enskilda nedslag. De flesta av dessa hade att göra med deras vän Penny Century.

Serien här utgår också från Penny Century som visar sej dels ha fått superkrafter, dels ha blivit galen. Kvinnan på Maggies tak är en riktig superhjältinna som bevakar Maggie för att se om Penny ska söka upp henne och plötsligt befinner vi oss i en värld där superhjältar finns och titelns Ti-Girls är ett kvinnligt superteam som en biperson i de senare Locas-historierna bestämmer sej för att gå med i.

Om en av Jaime Hernandezs tidigare utvikningar från Locas-historiernas huvudfåra, serien Whoa Nellie! som handlade om den i denna värld underligt populära sporten damwrestling, var något av en bagatell så framstår den nu som djupsinnig i jämförelse.

Jaimes teckningar av de många trikåklädda damerna är levande och framförallt slagsmålen har en stark dynamik över sej. Men historien är mindre en som skämtar med klichéer än en som är nedtyngd av samma klichéer. Superkrafterna berättas om snarare än att de visas, vilket säkert är så det var i de serier som Los Bros Hernandez läste när de växte upp.

Även om superkrafterna inte används på något särskilt inspirerat sätt så är själva slagsmålen skickligt tecknade. Ett av de bästa partierna finns i det senaste numret med ett fängelseupplopp. Så det är en hel del underhållande vackert tecknat våld. Under hundra sidor.

I en tidig Locas-serie så berättar Maggie för sina vänner om den gång hon var en sidekick till en superhjälte. Det är en underhållande serie med ett bra slut där vi ser seriens tre huvudpersoner föreställa sej vad de skulle göra om de hade superkrafter.

"Ti-Girls Adventures..." påminner en hel del om denna tidigare serie, särskilt när Maggie även här mot slutet träder in i historien, nu tjugo år äldre, långsamt gående genom en värld av flygande springande sparkande kvinnor. Men denna tidigare serie var på tio sidor.

Att bläddra i serien är en fröjd i kraft av Jaime Hernandezs teckningar. Men hundra sidor är väldigt långt för en enkel superhjälteserie.
Som åtminstone avslutas i detta nummer. Förhoppningsvis kommer Jaime Hernandezs att åter ge sej i kast med riktiga serier i nästa nummer. För att tala med den unga Hopey Glass:

Hypnotwist

Just när jag hade bestämt mej för att inte köpa nästa nummer av bröderna Hernandez Love & Rockets - New Stories då jag tyckte att första fastän snygg innehöll för mycket superhjälteserier (av Jaime Hernandez, och den serien fortsätter i det kommande numret) och skämtserietributer (av Gilbert Hernandez) så ser jag titelbladet ovan för Gilbert Hernandez "Hypnotwist". En 40-sidig serie enbart berättad i bilder om en vacker rödhårig kvinna som på en lång kvälls färd mot natt möter skumma figurer. Med drömlikt våld och retrohögklackar. Vilket på något sätt är svårt att motstå.

Annat nytt på Love & Rockets-fronten är att luba-volymen kommer att följas av en liknande stor tjock fyrahundrasidig samling av Maggie och Hopey och Ray-historierna efter den första Locas-samlingen.
Tyvärr lär den väl innehålla serierna från The education of Hopey Glass. Som ju visserligen är väldigt bra men som jag redan har. Vilket gör det mindre ekonomiskt försvarbart att köpa Locas II som annars skulle sett bra ut i hyllan bredvid den första.