Visar inlägg med etikett kirby. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kirby. Visa alla inlägg

tisdag 5 december 2017

Jack Kirbys The Demon


Men om regelrätta superhjältar bara är med i Swamp Thing i bakgrunden så gästas serien av andra figurer från DC Comics serieuniversum. Som The Demon. Som är med i Swamp Thing 25-27. Serien är tillägnad Jack Kirby.

Demon skapades av Jack Kirby som skulle ha fyllt hundra år tidigare i år. Jack Kirby har varit med och skapat seriefigurer som Captain America, Hulk, Thor, Avengers, The Fantastiskt Four och en massa andra. De flesta av de serierna gjorde han för Marvel. Men missnöjd med förhållandena där så gick han över till DC i början av 70-talet. 

DC Comics behandlade tyvärr inte heller Kirby särskilt väl. De lät bland annat teckna över huvudet på Kirbys Stålmannen då de inte tyckte hans Stålmannen var tillräckligt lik andra tecknares stålmän.
Efter att Kirbys serie The New Gods lagts ner så ville DC Comics att han skulle göra en skräckserie. Något Kirby egentligen inte ville. Han skapade The Demon efter en utklädnad prins Valiant hade i Hal Fosters serie med samma namn. (Det är möjligt att Alan Moore inte kände till att Kirby inte ville arbeta med The Demon när han tillägnade serien till honom.)

Huvudpersonen i Kirbys serie var en man som bytte plats med en demon. Moore la till att han talade i rim som demon. Senare serier med Demonen har följt Moores version.

Swamp Thing 25-27 handlar annars om en apvarelse som lever på barns skräck. "I used to think I knew from fear... I didn't. All I knew were the suburbs of fear... and now here I am, in the big city." Det påminner om något Stephen King hade kunnat skriva på 80-talet. Och serien är från 1984.

Överst är en bild ur Jack Kirbys The Demon. Nedan är en bild av Stephen Bissette och John Totleben.

torsdag 18 april 2013

De tio bästa serierna med Stålmannen

I dag fyller Stålmannen (eller Superman som han ibland numera kallas även i Sverige 75 år. Serien skapades av Jerry Siegel och Joe Shuster 1938. DC Comics som ger ut Stålmannen lurade mer eller mindre seriens skapare som dog utfattiga. Stålmannen må stå för truth, justice och the american way men det gäller inte förlaget som byggt sin ställning på Siegel och Shusters skapelse.
Nåja, för att fira 75-åringen kommer här en lista på tio av de bästa Stålmannen-serierna (eller 8 Stålmannen-serier och två Stålmannen-inspirerade serier).


All-Star Superman av Grant Morrison och Frank Quitely

For the man who has everything av Alan Moore och Dave Gibbons
Passande för idag så handlar serien om när Stålmannen fyller år. Men hans födelsedagskalas avbryts av en utomjording (alltid lika irriterande när sånt händer) som genom en parasitisk blomma får Stålmannen att tro sej leva på ett Krypton som aldrig exploderade. Moore vänder den eskapistiska sidan av serien på sitt huvud. Resultatet är vemodigare än man tror att en Stålmannen-serie kan vara.
Finns på svenska samman med bland annat två andra Stålmannen-serier i DC:s universum. Klassiska serier av Alan Moore. Tyvärr är boken dåligt bunden, uselt översatt och en av de andra Stålmannen-serierna saknar ett motto.

Jimmy Olsen: The Man from Transilvane! av Jack Kirby
Jack Kirby stod bakom flera kända serier när han på 70-talet började göra serier för DC Comics. Kirby hade en egensinnig kraftfull tecknarstil. DC Comics lät en annan tecknare teckna om Stålmannens huvud i Kirbys serier så att han inte skulle se för kirbysk ut.
Den här serien handlar om en demonisk miniplanet med horn där det bor varulvar och vampyrer och mumier. Den är mycket underlig och alldeles underbar. Det är bara synd det där med Stålmannens huvud.
Finns i Jimmy Olsen: Adventures by Jack Kirby volume two (de övriga serierna i albumet har emellertid åldrats rätt illa). Jag tror att jag har läst den på svenska när jag var liten men jag vet inte var. Möjligen i ett av julalbumen med Stålmannen.

The Maximortal av Rick Veitch
Maximortal  är inte direkt en Stålmannen-serie utan handlar om en analog till Stålmannen. En satirisk variant på superhjältegenren där berättelsen om Maximortal varvas med berättelsen om Siegel och Shuster och hur de blir lurade av det stora serieförlaget. Veitch gör upp med superhjältegenren och dess uppkomst.

Quarter-Life Crisis of Infinite Jimmy Olsens av Abhay Koslay och Andy MacDonald
Kort serie (i Superman 80-page giant 2011) med en mängd kloner av Stålmannens sidekick Jimmy Olsen. Full av referenser yill äldre Jimmy Olsen-serier och mycket underhållande.

Red son av Mark Millar och Dave Johnson och Killian Plunkett
I den här serien så hamnar Stålmannens rymdfarkost i Sovjet och inte i USA och han växer upp som trogen Sovjetmedborgare.

Superman Beyond av Grant Morrison och Doug Mahnke
"As he speaks, the vast slow motion invasion of reality begins. Machines bigger than cities arrive out of the void and anchor themselves to the garbage heaps of limbo."
En gnostisk fabel om berättelsers innersta natur med lite Borges som krydda - berättad med hjälp av Stålmannen-analoger från olika dimensioner. Omfamnar det högstämt absurda i genren. Utsökt tecknad av Mahnke. 
Finns i Final crisis.


Superman versus the City of Tomorrow av Grant Morrison och Rags Morales
Grant Morrison berättar i Action Comics om Stålmannens tidiga år. I en slags hommage till de första Stålmannen-serierna. Här är Stålmannen ung och arg och radikal och bär jeans. Morrison lämnar denne tidige Stålmannen redan efter de första två numrena (han har nyligen avslutat sin tid på Action Comics med nummer 18) vilket är synd då det är den bästa delen av serien som sen mest blir rörig (ett avsnitt med en afro-amerikansk Stålmannen i en annan dimension, tecknad av Gene Ha, är också bra).
Finns i  Superman: Action Comics 1

(Stålmannen-bilden i kapitelrubriken här är en hommage till en liknande Stålmannen-bild i den allra första Stålmannen-serien  av Siegel och Shuster)

Supreme av Alan Moore och Rick Veitch (med flera)
Liksom The Maximortal handlar det här om en Stålmannen-analog. Men det är en hommage och hyllning och inte en uppgörelse. Albumet innehåller pastischer på gamla Stålmannen-serier.
Stålmannen har inspirerat flera av Moores serier. Såsom Marvelman, Watchmen och Tom Strong.

Swamp Thing: Waiting for God (oh!) av Rick Veitch
Moore gjorde även en serie där Stålmannen möter Träskmannen. En Stålmannen-historia berättad på samma sätt som hans banbrytande skräckserie Swamp Thing. När Veitch tog över Swamp Thing så gjorde han en egen variant på mötet mellan de två. Serien består till en stor del av att människor diskuterar Stålmannen medan de väntar på att han ska dyka upp till en presskonferens.

lördag 17 november 2012

Åtta länkar en lördag


Final Frontiers av Tom Scioli
Fortsättningen på Tom Sciolis American Barbarian går att läsa på nätet. Sciolis Jack Kirby-inspirerade serier är märkliga. Med figurer som Robot-Dracula och det brottsbekämpande popbandet Final Frontiers.

 Three year old nephew obsessed with Avengers av Abhay Khosla 
"Three year old nephew obsessed with Avengers. Stares at me blankly when I try to explain that favorite characters all stolen from Jack Kirby because he doesn’t speak the English good yet."

Jenny Maria Nilsson om Bok utan namn av Göran Sonnevi 
"I fantasyförfattaren Ursula K. Leguins bokserie om Övärlden kan man behärska någon om man känner dess namn. Andra halvan av Sonnevis bok består av den långa texten 'Disparate sin nombre'. Sida upp och sida ner är det som om Sonnevi vill veta men inte kontrollera tingens namn. Författaren är en superhjältearkivarie som nedtecknar skeenden för att ge dem frihet."
Göran Sonnevis nya diktsamling är 800 sidor lång.

 De 15 bästa kinesiska svordomarna i Firefly
I sci-fi-vilda-västern-tv-serien Firefly så svor av och till de engelsk-talande rollfigurerna på mandarin. "Holy Mother of God and all her wacky nephews." ska en av dessa utgjutelser ha blivit översatt till engelska om man får tro denna lista. Från en 8-topplista över topplistor på Topless Robot 

Svenska händelser 3: Gruvstrejken i Svappavaara
Om strejken 69/70 som inspirerade en våg med strejker som ledde till förbättrade arbetsförhållanden i Sverige. Som en av de strejkande säjer i programmet: "Kanske vi gjorde ett gott arbete".

Jane Eyre X 10 
Bernur går igenom hur en scen gjorts i tio filmatiseringar av romanen. Han är inte nöjd.

Krapp's Last Tape med Harold Pinter som Krapp
Från 2006. På Ubuweb.

lördag 16 juli 2011

Åtta länkar en lördag


Frank Miller owns Batman
4thletter! har i veckan haft ett tema om Frank Miller och Läderlappen. Främst All Star Batman & Robin the Boy Wonder

Bursting with boredom - om Jack Kirby
Ett inlägg om Jack Kirbys Jimmy OlsenThe Hooded Utilitarian leder till en diskussion om Kirbys inflytande i kommentarerna. Bland annat tas det upp hur amerikansk Kirby är. Jag har själv tyckt att flera av de av Kirbys serier som jag provat på varit nästintill omöjliga att läsa - även om hans teckningar är vackra och kraftfulla när man vant sej vid dem.

Bernur om en samling essäer och recensioner av Joyce Carol Oates
Joyce Carol Oates är väl minst lika amerikansk som Kirby. Bernur skriver om den nya samlingen In Rough Country. Essays and Reviews och tar, även om han är mestadels positiv, upp den anglosaxiska dominansen i texterna i den.

Kim Newman om 10 vampyrromaner som inspirerat Anno Drakula
Newmans lista kan också anklagas för att vara lite anglocentrerad även om han nämner utanför listan vårt svenska vampyrhopp Låt den rätte komma in. Nu är det inte direkt en topplista utan kommentarer kring böcker som inspirerade hans egen ukroni-klassiker Anno Dracula som nu getts ut på nytt. Han beskriver Stephen Kings Salem's Lot som en mash-up mellan Dracula och Peyton Place och har en del intressant att säja om Sheridan Le Fanus Carmilla

Butter Anno 2009 om de tio bästa vampyrböckerna
Min egen vampyrbokstopplista (som också är rätt dominerad av de engelskspråkiga) har jag några böcker gemensamma med Newman. Och då Anno Dracula. Trots att jag faktiskt inte läst den. Jag har i och för sej inget emot att man påstår sej läst böcker man inte läst om det roar en men just den romanen kan tyckas underligt att låtsas ha läst. Anledningen till att den är med är att jag läst flera andra romaner och noveller i sviten men tyckte det var enklare att ta själva huvudboken. Även om jag bara har läst ett utdrag ur den. Nu när den faktiskt går att få tag i tänker jag läsa den.

Recension av Röd stjärna över Indien av Jan Myrdal
"Boken är alltså inte ett regelrätt reportage. Men inte heller en passiv redovisning av CPI(m)s program. Den resonerar och den försöker sätta in det naxalitiska upproret i sammanhang. Olika sammanhang. Jan Myrdals personliga sammanhang. Ett marxistiskt sammanhang. Ett övergripande historiskt sammanhang." Peter Ekström om Jan Myrdals nya bok på >Kulturdelen

Radioteatern ger: radiosex
"Radiosex sänds natt mellan lördag och söndag kl. 00.03. I tysthet har programpunkten blivit överraskande populär och tre minuter efter midnatt ökar P1-lyssningen med 300 procent!" No shit.
Uppläsningar av pornografiska noveller av det litterära slaget. De svenska är nyskrivna. Det går att lyssna på de program som sänts på länken. Fast de ligger ute en begränsad tid. Det är tyvärr inte längre möjligt att höra Fredrik Ekelund-porr och den som vill höra ett utdrag ur Charlotte Roches Våtmarker får skynda sej. Daniel Boyacioglu, George Bataille och Augustin Erba är några av författarna till kommande utsändningar.

Till Walter Benjamin med anledning av hans 121-årsdag
I går var det Walter Benjamins födelsedag. Vilket Coilhouse uppmärksammade. Artikeln är uppbyggd kring att han fyller 121 och att det finns ett judiskt uttryck om att önska att någon lever tills han blir 120. Men så vitt jag förstår så var det i går bara 119 år sen Benjamin föddes.

torsdag 24 mars 2011

The Return of Bruce Wayne - Grant Morrison tar Läderlappen på en resa genom tid och genre



Det finns uppenbara begränsningar för en serieskapare som ska skriva karaktärer som publicerats i årtionden. Men begränsningar kan också vara utmaningar.

Grant Morrison har knytit många av de serier han skrivit för DC Comics samman, skapat en egen morrisonvärld i detta superhjälteuniversum.

The Return of Bruce Wayne börjar där hans Final crisis slutade. Den delar också ett par tecknare med projektet Seven soldiers, som liksom denna serie innehöll serier ur flera genrer.

Bruce Wayne, alltså Läderlappen, har slungats bakåt i tiden och tappat minnet. I albumet tar han sej fram mot nutiden en tidsålder och ett kapitel i taget. Alla kapitel har olika tecknare och är i olika genrer. Läderlappen är den superhjälteserie som är närmast de äventyrshjältemagasin som superhjältarna ersatte. Berättelserna i The Return of Bruce Wayne anknyter till dessa pulpgenrer: stenåldersaction, pilgrimsäventyr (han som skrev Conan Barbaren skrev också böcker med en puritansk pilgrim i huvudrollen), pirathistorier, vilda västern, noir och sf.

De två första kapitlen är okej - fast känns lite långa. Chris Sprouse (Tom Strong, Supreme) tecknar stenåldersavsnittet och gör det bra. Och Morrison har en del roliga berättartekniska trick för sej. Kapitlet som Frazer Irving (som gjorde Seven Soldiers: Klarion the Witchboy - också med puritaner, fast blåhyade sådana) tecknar ser utsökt ut. Piratavsnittet är okej, men påminner mycket om en Fantomen-serie.

Kapitlen knyts samman av en historia där Bruce Waynes återkomst till nutiden säjs innebära världens undergång. De avsnitten hänger dåligt samman med huvudhistorien men börjar i och med vilda västern-delen ändå att ta över berättelsen. Vilda västern-delen är dessutom fruktansvärt usel. Ryan Sook tecknar noir-avsnittet så pass bra att man nästar blundar för kapitlets svagheter.

Ramhistorien knyter an till Batman R. I. P. - den är som denna rörig men helt utan den frenetiska energi den serien ändå hade.

Ett specifikt problem med Läderlappen är att Frank Millers version satt så stort avtryck på figuren. Morrison har i sina tidigare Läderlappen-serier plockat fram inslag ur äldre Läderlappen-serier för att motverka Millers inflytande. Och också dessa pulpberättelser kan ses som ett sätt att understryka ett förmillerskt inflytande på serien (titeln vänder också på Millers klassiska The Dark Knight Returns).
I det sista kapitlet anknyter Morrison på ett par sidor till Jack Kirby. Kirby är en av superhjältegenrens stora namn. Han skrev aldrig Läderlappen. Men i framtidsavsnittet så föreställer sej Morrison en Läderlappen som haft en annan stark författarröst i sitt förflutna än Miller.

Tyvärr är de här KirbyBatman!-sidorna rätt svagt tecknade. Kanske hade det här lyst till om en Kirby-influerad tecknare som Tom Scioli hade gjort passagen. Eller Irving - som är den ende av tecknarna i albumet som lyckas med sci-fiscenerna (se bilden överst).

Men jag tror egentligen inte det hade hjälpt. De många genrekostymerna The Return of Bruce Wayne, vare sej det är Kirbykostym eller stenålderskostym, förmår inte dölja att det inte döljer sej så mycket bakom Morrisons Läderlappenmask den här gången.

lördag 19 mars 2011

Åtta länkar en lördag


Neil Gaiman, Steve Bissette och Tom Veitch om den revisionära superhjälten (del 2 och del 3).
De tre serieskaparna samtalar 1989 om de nya superhjälteserierna och deras rötter. Från albumutgåvan av Rick Veitchs The ONE och senast på Rick Veitchs blogg.

Neil Gaiman ska skriva manus till en filmatisering av Färden till västern
Eller Kung Markatta som den ibland också är känd som. Jag har inte något större hopp om att det här kommer att bli bra. Gaiman är en ojämn författare som tyvärr verkar sakna insikt om sina begränsningar.

Jack Kirby's My Little Pony

Lars Rings recension av Garderingar på Strindbergs Intima teater
Lena Malmbergs recension av Garderingar på Strindbergs Intima teater
Claes Wahlins recension av Garderingar på Strindbergs Intima teater
Mest kritisk är Malmberg (no relation) i Flamman medan Ring i Svenska Dagbladet är mest positiv. Vilket kanske kan tyckas förvånande, men egentligen är rätt typiskt. Malmbergs invändningar är också huvudsakligen politiska.
Också Wahlin i Aftonbladet börjar med att prata om raljant folkhemskritik. Men ger föreställningen god kritik. Han skriver bland annat "Inte ens Myrdal anade nog vilka komiska lager som doldes i en text som när det begav sig rimligen strävade efter ett ganska stort allvar[...]Av Myrdals obönhörlige Sagesman har det blivit två" - något som pekar på att regissören Richard Turpin lät sej påverkas också av Moraliteter, som förutom att ha en mer humoristisk tom också hade en anklagare och en försvarare.

lördag 26 februari 2011

Åtta länkar en lördag


Matt Seneca om Ebony White
Om en serieruta med sidekicken i Will Eisners The Spirit. Som är en svart pojke. Tecknad som en mycket grov rasistisk karikatyr. När jag läste Spirit som liten i tidningen Fantomen (där den gick i svart-vitt) så förstod jag länge inte att Ebony var menad att vara svart. Men hans underliga utseende, som skiljde sej drastiskt från de övriga karaktärerna, förbryllade mej. Och jag funderade på om han var någon slags sagofigur eller djur (när Jack Cole, han som skapade Plastmannen, gjorde Spirit-kopian Midnight på 40-talet så var Midnights sidekick en talande apa - om det var menat som kritik av Eisner är kanske inte troligt, men i praktiken blir det ändå en rätt förödande kommentar till Ebony White).

Will Eisner is no Mark Twain
Seneca jämför Eisners rasistiska stereotyp med Mark Twains användande av ordet "nigger" i Huckleberry Finns äventyr. Den självklara invändningen mot detta görs i ett inlägg på The Hooded Utilitarian. Diskussionen fortsätter i den långa kommentartråden.

Egypt from 5,000 miles away
En webcomic av Domatille Collardey och Sarah Glidden (Glidden har tidigare gjort How to understand Israel in 60 days. Serien skildrar hur de följer händelserna i Egypten via TV och Twitter. Därmed kan man man säja att den handlar mer om dem än det egyptiska upproret. Men en av de mest kända svenska dikterna om Vietnamkriget handlar om att poeten tittar på TV. Tonen här är i och för sej annorlunda.

Kirb your enthusiasm
En serie inlägg på HiLobrow (ett lite väl fyndigt namn) där serieskapare skriver om serierutor av Jack Kirby.

Nicole Rudick intervjuar Lynda Barry
"I was on a panel with Chris [Ware], and Dan Clowes, Kaz, and Charles Burns. We all had had a couple drinks and I was feeling a little mischievous. So when we were talking about drawing, I said, “You know one thing I always wondered about you guys is why there’s always a page in your sketchbooks, where you draw yourself with a huge dick and then you’re jacking off and then you look depressed afterwards.” I said, “I was really confused by that, until last night, I drew myself with a huge dick, jacking off, and I was depressed afterwards, and then I understood.'"

Grant Morrison-intervju
Bland annat om The Return of Bruce Wayne. Som jag kommer att skriva något om här snart.

Snowflakes in rain om Yarden av Kristian Lundberg
Jag läste nyligen Yarden. Och kommer väl att skriva också om den. Kort omdöme: den var bättre än The Return of Bruce Wayne.

När historien ritas om - Magnus Haglund om Sven Wernström
"Att någon skriver ungdomsböcker som om de vore versioner av Guy Debords Skådespelssamhället och Godards värsta agitpropfilmer – det är upplyftande och drabbande, också 40 år senare. Något vill verkligen bli sagt."

tisdag 7 december 2010

Bakom lucka nummer sju hittar vi Fantastiska fyran och Hulken fellästa


Fantastiska fyran är en tecknad serie som skapades av Jack Kirby och Stan Lee 1961 och som inledde Marvels storhetstid. De fyra superhjältarna fick sina krafter genom att flyga till månen och därmed utsättas för kosmisk strålning (de som anser att månlandningen är en bluff brukar använda den kosmiska strålningen som argument). Organisationen De fyra i Planetary är baserad på Fantastiska fyran. De är liksom deras förlagor astronauter. Men Ellis tar fasta på att mycket av U.S.A.s kunnande kom från före detta nazister och låter De Fyra i serien ha varit nazister.

Redan den första Planetary-serien "Nuclear Spring", ett åtta sidor långt smakprov på serien, innehöll en omvandlad Marvel-karaktär. Hulken. Också skapad av Kirby och Lee året efter Fantastiska fyrans debut.

Ellis använder främst två olika sätt att omtolka karaktärer i Planetary. Dels som i hans version av den Fantastiska fyran att betona eller omvandla den politiska undertext som finns i de serier eller böcker där figurerna förekommer (såsom han också gör med Doc Brass) eller ge en annan mer modern vetenskaplig förklaring till karaktärens ursprung.

Hans hulkliknande karaktär får en förklaring som har att göra med integral design theory. Genom att lösa en ekvation blir en man omvandlad i en sekvens som mycket på grund av Laura Deppeys färgläggning ser cool ut även om den egentligen är lika mycket nonsens som den ursprungliga Hulkens gammabombursprung.

Det finns en politisk undertext även i "Nuclear Spring" - det säjs att det var en tid när bombmakare kunde bli hjältar. Liksom De fyras ursprung knyts till den snöflingeliknande matematiska struktur som återkommer som ett förenande tema serien igenom. Så de två metoderna Ellis använder för att felläsa eller översätta tidigare karaktärer utesluter inte varandra.

"Nuclear Spring" finns återtryckt i det första albumet med Planetary. Som annars innehåller de sex första numrena av serien. "4" är det sjätte numret och därmed har vi i vår Planetaryjulkalender avhandlat detta första album med undertiteln All over the world and other stories.

lördag 11 september 2010

Åtta länkar en lördag


Om Jack Kirbys 2001 och Jim Sterankos Outland
En lång diskussion på Death to the universe mellan Joe McCulloch och Matt Seneca om två seriealbumadaptioner av sf-filmer.

Simon säger om Audrey Niffeneggers bilderböcker
Niffenegger är mest känd som prosaförfattare men har gjort ett par böcker som är ett mellanting mellan bilderböcker och tecknade serier. Simon säger uppehåller skriver om den senaste The Night Bookmobile (som man kan läsa på nätet) som handlar om "en bokbuss som innehåller precis allting besökaren någonsin läst; gamla barnböcker, tidningar osv; de böcker som bara påbörjats har bara text på de sidor man läst"

Samuel R. Delany om att skriva Wonder Woman
Delany skrev två nummer av tidningen Wonder Woman (Mirakelkvinnan på svenska. Som jag nyligen läst och nog kommer att skriva något om. Delany berättar i intervjuutdraget om omständigheterna till att han kom att skriva serien

Bokskämt
Under hashtaggen "Bookjoke" har filmmanusförfattaren Todd Alcott på Twitter under veckan gjort ett antal bokskämt som: "I love King Lear but I think it's better if I just don't say anything", "I said that I would buy a copy of Mrs. Dalloway myself" och "I have a crazy, impractical, unrealistic desire to read Don Quixote."

No Star Wars - Tio i topp
supervillain. har avslutat sin lista med sina hundra favoritfilmer.

bernur om Joyce Carol Oates Wild Nights! Stories about the Last Days of Poe, Dickinson, Twain, James, and Hemingway
Om en novellsamling om fem författares yttersta dagar. Med Emily Dickinson som robot.

fredag 4 december 2009

Fantastiska 4:an



av James Kochalka
från hans version av sidan 17 av Fantastic Four 9 av Stan Lee och Jack Kirby.
Ingår i Jason Youngs The Fantastic Four No 9. Projekt! där olika serietecknare gör en coverversion av en sida var av det numret av serietidningen. Förutom Kochalka bland annat Jeffrey Brown, Eric Shonborn och Chester Brown.

lördag 31 oktober 2009

Åtta länkar en lördag


Varieties of women av Robert Crumb
På modetidningen Ws nätsida. 15 sidor med teckningar av kvinnor. Grottkvinnor, gudinnor och flickor från Crumbs gamla skolkatalog.

Do anything 22 av Warren Ellis
Om Jack Kirby och andra världskriget. "Jack Kirby wrote about angels and gods and vast machines because, from the parachute view from up here and from the view down there in the trenches, it was the only way to make sense of the vast and towering and terrible things that surrounded him."

Sexual perversity in Denmark
En intervju med Lars von Trier. Mest om Antichrist

Hot Fuzz Slash
Skaparna av Hot Fuzz (och tidigare Spaced) skriver slashfiktion kring hotfuzz-karaktärerna genom Twitter.

The Comics Journal utökar sitt nätinnehåll.
Den ledande tidningen om tecknade serier drar ner på sin utgivning till två nummer om året. Men kommer att ha mer av innehållet på nätet. Som det är nu har deras sida mest utdrag ur intervjuer i magasinet. Vilka ändå ofta är intressanta som detta rätt långa utdraget ur en intervju med de serietecknande tvillingarna Fabio Moon och Gabriel Ba.

Five Comic Characters You'd Want As Your Friend
I Comicsreporters Five For Friday frågas vilka fem seriefigurer man skulle vilja ha som vän. Bland de som förekom flera gånger bland svaren fanns Maggie och Hopey från Locas av Jaime Hernandez.

torsdag 8 oktober 2009

Grant Morrison och Final Crisis


En välvillig syn på de så kallade event comics som med jämna mellanrum kommer från de två stora serietidningsförlagen i USA är att de är något unikt för genren.

Hjältar som hälsat på i andra hjältars berättelser har funnits sen Jason och Argonauternas dagar (en historia som hänvisas till i sista avsnittet av Grant Morrisons Final Crisis.)
I dag är crossovers vanliga i TV-serier. Jerry Seinfelds granne Kramer kan hälsa på i en mindre populär sitcom. En läkare i Grey's anatomy får en egen enfaldig serie.

Men i serietidningarnas värld kan man låta en mycket stor mängd karaktärer från olika tidningar och olika genrer mötas i en och samma tecknade serie. Vilket är vad som sker i dessa event comics. Ofta är de också från genrer som inte var menade att höra ihop från början. Lite som i den Saturday Night Live-sketch där vi får fortsätta följa Seinfelds karaktär i fängelset från TV-serien Oz.

Final Crisis kom från början ut i sju extra långa serietidningar. Den tecknades av J. G. Jones som Morrison tidigare samarbetat med i Marvel Boy (till början tecknades den av Jones som efter ett par nummer inte längre hann med. Så flera tecknare har tecknat den senare delen av boken. En alltför vanlig händelse i mainstreamserier. Läser man Love & Rockets eller Acme Novelty Library så slipper man att Ware eller Hernandez-bröderna byts ut mitt i berättelsen).
I den samlade utgåvan finns också två serier som spunnits ut från Final Crisis och som också skriviys av Morrison. Den ena av dem den mycket underliga underbara Superman Beyond 3D tecknad av Doug Mahnke, som tidigare samarbetat med Morrison i Seven Soldiers: Frankenstein. (I ett försök att ge serien en viss visuell enhetlighet trots Jones-bristen så lät DC Comics Mahnke också teckna sista numret. Vilket funkar rätt bra.)

Handlingen är både enkel och inte. I början av berättelsen hittas en krigsgud mördad. I bakgrunden håller det onda i form av Darkseid, en karaktär skapad av Jack Kirby som var en av förebilderna för Darth Vader, att ta över världen. Detta med hjälp av en Anti-Liv-formula, som matematiskt bevisar att Darkseid är den rättmätige härskaren över allting. Ett slags förvridet teodicebevis.

En gammal berättelse om gott mot ont alltså. Men den berättas genom korta scener i denna märkliga värld, och Morrison understryker och - till slut - hyllar det bisarra i denna serietidningsvärld. Scener som antyder historier utan att ägna tid åt förklaringar. Man får tillräcklig information för att pussla ihop en mängd historier men inte mer.

Japanska tonårshjältar: Super Young Team, ett planetarium fyllt med dimensioner, dimensioner som alla har sina egna världsomspännande kriser samtidigt. Men också de gamla vanliga männen, kvinnorna och tigrarna i kostym.

Serien blandar rätt normala mainstreamingredienser med mycket underliga bisarra sådana. Särskilt det sista numret avslutas i ett omfamnande av genrens märkligaste drag. Inte för att den går från mondän till udda. Redan prologen har en stark Jones/Morrison-felläsning av en av Kirbys mest ikoniska tvetydiga figurer. Medan det dystopia som tecknas i mitten är lite för likt alla andra dystopior.

De två spin-offserier som finns med i den samlade utgåvan visar bäst på blandningen. Den kortare av de två är en ointressant tecknad klichéfylld historia om vad nu redemption heter på svenska. Den andra är en gnostisk fabel om berättelsers innersta natur med lite Borges som krydda - berättad med hjälp av Stålmannen-analoger från olika dimensioner. Utsökt tecknad av Mahnke.
3D-effekterna är borttagna i den samlade utgåvan. Man får istället föreställa sej var de ska finnas - vilket passar det metanarrativa temat (att det inte klart framgår att det en gång varit 3D-effekter där kan man ha synpunkter på. Men av vad jag sett på nätet av 3D-effekterna så kännar teckningarna på att vara avklädda effekten.)

Detta är de två sidor som möts i Final Crisis. Den normala och ibland usla finns där mitt i det märkvärdiga. Men hela tiden är det en mycket morrisonsk upplevelse.

På mänga sätt anknyter serien till Grant Morrisons tidigare verk. Superman Beyond har limbot från Animal Man och är tematiskt länkad till All Star Superman (och den pekar framåt mot den kommande Multiversity). Den Övervakare som är fördriven till vår värld - sökande efter ett magiskt ord eller en magisk tanke anknyter till det gnostiska och till Morrisonserier som The Invisibles och Flex Mentallo.

En av handlingstrådarna utgår från ett gammalt Lagens Väktare-äventyr skrivet av Grant Morrison. Själva omvandlingen av Kirbys New God påbörjades i Seven Soldiers - också det en slags variant på crossovern. I allt väsentligt är det en Morrisonserie snarare än en serie med Stålmannen, Läderlappen och Mirakelkvinnan. Även om de nu är med. Fast Mirakelkvinnan (Wonder Woman) drar lite det kortare strået.

Det är en anledning att det är lite synd att Jones inte kunde teckna hela serien. Genom det tidigare samarbetet med Morrison hade hans teckningar ytterligare stärkt känslan av att det är ett arbete så att säja av auteuren Morrison. Det näst sista numrets lek med perspektiv är klart skrivna med Marvel Boy-tecknarens penna i åtanke. Istället bjuds vi under ett par kapitel på en sörja av tecknare.
Men också i de tidiga numrena kan man se att Jones haft ont om tid. De mer kosmiska scenerierna och fantasifulla kostymerna klarar han bra. Men i det basic stuff blir det lite stelt. Sista numrets teckningar räddas av Doug Mahnke - även om de inte är fullt lika fantastiska som i Superman Beyond.

Final Crisis har fått blandad kritik, även om de flesta är överens om att det fungerar bättre i samlad form. Och det har sina brister. Men det ger läsaren också en upplevelse som man inte riktigt kan hitta någon annanstans.

"-What is that music? Like I've known it all my life: so sad so hopeful so brave.
-The music of the spheres. The sounds of the tides of the infinite, breaking on our mortal strand. And bearing a wessel. Surging on a foam of gravitons, like some new Argo. It's cargo not Gods. Not monsters. But heroes."

lördag 3 oktober 2009

Åtta länkar en lördag


Coilhousematiné: Tarkovskijs Stalker
Nättidskriften Coilhouse har något som heter Fredagsmatiné. Där det förra fredagen var Tarkovskijs Stalker. Byggd på ett kapitel av bröderna Strugatskijs roman Picknick vid väglanten. Strugatskiji skrev också manuset (en tidig version finns utgiven i bokform på svenska). Just Stalker känns kanske inte så matinéaktigt. Den här fredagen hade de Kurosawas version av MacBeth. Som åtminstone är lite våldsam.

Den vilda planeten av René Laloux
Stalker är hela filmen i ett klipp. Med engelska undertexter. Flera lite udda fullängdare går att hitta på Google Video. Som den här tecknade filmen från 1973. La Planete Sauvage i original. På engelska (och klippet har engelska undertitlar) heter den Fantastic Planet. Med och gjort animationerna är Roland Topor, som fått en viss uppmärksamhet på senare tid då hans roman Hyresgästen nyligen kom på svenska.
Att se långfilmer på datorn är kanske inte det smidigaste men den är bara 72 minuter lång och en fascinerande skapelse.(Bilden överst är från filmen.)

Till vildingarnas land möter Jack Kirby
Serie av Benjamin Marra. Från en utställning där 24 konstnärer låtit sej inspireras av den gamla bilderboken Till vildingarnas land (Where the Wild Things Are) av Maurice Sendak. Snart en medioker Spike Jonze-film nära dej.

Bokmässeimperialism av Stefan Jonsson

Warren Ellis på Bad Signal om design och omslag
"If it were up to me, certain comics wouldn't have traditional covers at all. What do you need to know about a Batman comic, say, beyond the fact that Batman's in it? It amused me no end to just stamp a bit of old science-book diagram on the front of AETHERIC MECHANICS and have done with it. I've got a project in development right now with no cover art at all."
Jag har nyligen inhandlat Aetheric Mechanics och albumet är verkligen vackert.

A time to thrill av Kevin Cannon
En serie gjord på en leksaksbil.

Dodgem Logic
Alan Moore ska starta en ny tidskrift.

tisdag 15 september 2009

Fyra en tisdag

Kulturfyra.
Vem är du ur kultursynvinkel?
Mej själv.


Vilken bok har senast påverkat dig starkt?
Baklängesvärlden av Velimir Chlebnikov

Vilken bok har du senast lagt undan utan att läsa klart?
Som en roman av Daniel Pennac

Visa oss ett youtube-klipp eller bild, som gör dig glad.


Redan som ung tecknade Jack Kirby serier där dinosaurer sprängdes sönder med hjälp av dynamit. (Från Every day is like Wednesday)

tisdag 2 juni 2009

Warren Ellis om Jack Kirbys och Philip K. Dicks huvuden


"They want me to entertain you bastards" började Warren Ellis första Come in alone-krönika. Det var en kolumn om serier. Ellis hade börjat som seriekritiker och sedan blivit serietidningsförfattare själv. Dessa krönikor, som den här intervjun med Grant Morrison runt tiden när Marvel Boy kom ut, var alltid intressanta. De 52 krönikorna gavs ut i boken Come in alone.

Ellis har sedan dess haft många olika platser på nätet. Men inget av de har handlat specifikt om serier.
Det har funnits andra författare som skrivit om serier på nätet såsom
Matt Fractions och Joe Caseys kolumn Basement Tapes. Som vär väldigt intressant. Men också den är historia.

Nu har i alla fall Ellis åter en kolumn om serier. Kallad Do anything.

I första Do anything pratar han om att han har Jack Kirbys huvud som egentligen är en androidversion av Philip K. Dicks huvud fylld med Kirbys minnen som hade kunnat vara Winsor McCays. Det är en metafor för tradition kontra förnyelse. Typ.

Ellis manér i de här krönikorna och annat av hans internetpersona må må bäst av att läsas i små doser. Å andra sidan serveras det också i små doser. Och, även om den här krönikan är något av ett intro och inte direkt ger en så mycket att gå på när det gäller hur kolumnen kommer att vara, så är Ellis kunnig när det gäller seriemediet. Allt tyder på att han än en gång har kommit för att underhålla oss.

tisdag 12 maj 2009

Satan, you're a born humorist - Supermen! The First Wave of Comic Book Heroes


Utgivningarna av gamla serier har ökat rejält på senare år. Förlaget Fantagraphics har återutgett flera av de lite underligare, obskyra serierna. Såsom Hank Fletcher-volymen I shall destroy all civilized planets. Två serier av Hank Fletcher finns med i den nya volymen Supermen! The FIRST WAVE of COMIC BOOK HEROES 1936-1941, redigerad av Greg Sadowski.

Volymen samlar tjugo serier ur magasin runt tiden av Stålmannens genombrott. Den säjer sej utgöras av tidiga superhjälteserier. Och det, förvånansvärt dåliga, förordet av Jonathan Lethem handlar om superhjältar och om hur dessa serier ger en ny syn på genrens ursprung. Vad han i all sin hyperbol säjer är egentligen bara att serier förr var annorlunda men ändå kan påminna om nyare. Problemet med förordet är antagandet att detta är serier modellerande sej efter Stålmannen.

En av serierna är en kopia av Mandrake, en serie som föregår Stålmannen med ett par år. Och flera av de andra hjältarna är rymdhjältar. Att Fantagraphics säljer boken som en med tidiga variationer av superhjälten är kanske förståeligt med tanke på genrens roll i USA.

Det finns superhjältar i boken. Som den ena av de två Hank Fletcher-serierna. Fletchers absurda serier ses ofta som en slags kalkonserier. Men det finns flera enskilda paneler som är fascinerande.

Att läsa hans serier är dock mest ett nödvändigt ont för att få mer ut av genombläddrandet senare.

Det gäller de flesta av serierna i volymen att de är bättre att bläddra i än att faktiskt läsa igenom. Uppbyggnaden av historierna är ofta stel. Men också i de sämsta finns som regel här åtminstone en bild, en panel att glädjas åt. Som denna segerdansande robot:

Urvalet domineras av serietecknare som senare blivit kända. De skrev och ritade ofta under pseudonymer. Först efter att ha läst de två Will Eisner-serierna ser jag i de fylliga noterna där bak att de är gjorda av Will Eisner. Jag tyckte ena var bra och den andra inte så bra. När jag går tillbaka och läser om den sämre Eisnern så får den dock mer mening i det att jag ser saker som finns hos den senare Eisner.
Andra serietecknare som är representerad är Jack Kirby, som man genast känner igen trots att han inte utvecklat vare sej kirbyprickar eller kirbycollage än, och Jack Cole, Plastmannens skapare.
Jack Coles tre serier i volymen är höjdpunkten. Och de enda av serierna som man skulle vilja se mer av.
I The Comet, som citeras i rubriken, så visar Cole upp hur levande en flygande tecknad figur faktiskt kan se ut.

Se hur vår hjälte flyger runt medan han dödar poliser. Alla pojkars dröm. (Han är hypnotiserad).
Medan Silver Streak påminner mycket om Plastmannen i dialog och humor. Och The Claw (se överst på inlägget)är en bizarr monstruös jätteversion av Fu Manchu. (Rasismen lever och mår väl i dessa serier. I en av serierna så tänkte jag först att den groteska rymdvarelsen måste ha påverkats av en rasistisk nidbild av en asiat. Men det vart menat att va en asiat.)
Också Basil Wolverton finns med med en serie. En rymdhjältehistoria som ser såpass wolvertonsk ut att den ser lite apart ut i volymen:

I stort är serierna mer fascinerande än bra. Men även om jag kanske inte kommer att läsa om särskilt många av dem lär jag säkert ta fram boken för att bläddra i.

onsdag 4 februari 2009

Grant Morrison och Final Crisis eller hur män i trikåer pucklar på varandra, på postmodernt vis



För en vecka sedan kom det sjunde och sista numret av serietidningen Final Crisis ut. Vilket i en viss del av bloggosfären var det enda det talades om.

Serien, skriven av Grant Morrison och, från början, tecknad av J.G.Jones är en serie av det slag där så många superhjältar som möjligt från samma kompani går samman och slåss mot ett gemensamt hot.
En snäll syn på den här sortens spektakel är att det är närmast unikt för genren. En mer rimlig syn är väl att det bara är dumt.




Men Grant Morrison är bland de intressantaste författarna inom sin genre. Och hans tidigare projekt Seven Soldiers där han tagit sju tidigare förekommande karaktärer inom olika genrer och gjort en miniserie om vardera som på slutet kommer samman gjorde något nytt av den här sortens cross-over berättelse.

En tråd från en av de miniserierna ska fortsätta i Final Crisis. Tyvärr den sämsta. En som utgick från gamla Jack Kirby serier. Jack Kirby var en serietecknare som bland annat gjorde Fantastiska Fyran. Hans stil var väldigt karakteristisk. Idag mer eller mindre oläsliga så är hans serier ända vackra att se på.

Att serien ska utgå från Jack Kirby-figurer, hasns New Gods är ett skäl till att jag hållit mej avvaktande till serien. Ett annat är att en biserie: Superman Beyond 3D som verkar intressantare, utvecklar teman från Grant Morrisons All Star Superman, verkar bli samlad med andra mindre bra serier. Och jag lär om jag kommer att läsa serien läsa den i samlad form.

En del av utdragen som gått att läsa på nätet verkar spännande och Morrison verkar åtminstone försöka göra något nyskapande inom genren. Han har också använt superhjälteformen tidigare till exempel i Flex Mentallo och Animal Man för metanarrativa övningar.

En recensent på All too flat jämförde serien med Jaime Hernandez "Flies on the ceiling". Samme recensent påpekade dock i ett senare inlägg angående en av Morrisons intervjuer där han frågade varför serier inte kan vara som musik att han verkade helt omedveten om de många alternativa serier som finns.

Och senaste förhandsutdraget hade en svart Stålmannen från alternativ dimension vars hemliga identitet var den amerikanske presidenten.

Men annat som en strid mellan Stålflickan och en besatt Mary Marvel låter som en svag cover på Alan Moores Marvelman.


En serie som ju också tydligt påverkat Morrisons Batman som han skrivit samtidigt. Liksom för MarvelMan gör Läderlappens fiktiva livs alla motsättningar honom galen.

Serien har fått mycket blandade recensioner. På det hela taget verkar den framförallt vara väldigt märklig. Vilket ju alltid är ett plus.

söndag 2 november 2008

Godots återkomst !!!

En version av I väntan på Godot med Ian McKellen och Patrick Stewart i de chaplinhattbeprydda huvudrollerna är under uppsättning.

Ian McKellen har gjort en hyfsad MacBeth och Patrick Stewart lär också vara en erfaren teaterskådis; har också gjort MacBeth uppenbarligen. Och hans insats i Extras var den bästa kändis-spelar-sej-själv vrianten i serien.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på dessa: