Citerat ur veckans läsning

"Det är väl känt att alla odjur lever på Ceylon och att de alla håller till i en enda citron. En blind man skär upp citronen och alla jättarna dör."
ur "Den okände räddaren" ur Indian Antiquary, i antologin Sällsamma historier, red. Jorge Luis Borges och Adolfo Bioy Casares, övers. Torsten Ekbom

"Och i dagboken (15/1 1917): 'Förstådd vill man ju inte bli — något så snaskigt!'"
ur "Artesiska brunnar: Om Klara Johanson" i Påminnelser av Madeleine Gustafsson

Ernst Ahlgren ÄR Victoria Benedictsson

"Detta Ernst Ahlgrens förnämsta verk, Victoria Benedictsson" skriver Klara Johanson i en recension från 1908. (Victoria Benedictsson kan säjas vara titeln på den brevsamling hon recenserar men dubbeltydigheten kan inte ha undgått Johanson).

Ernst Ahlgren var Victoria Benedictssons pseidonym. Numera brukar hennes romaner och noveller ges ut under namnet Benedictsson. Men mitt ex av Fru Marianne (1887) är från 1918 och som synes (se bilden nedan) står det Ahlgren på det. Och den står också på A i min boksamling.

Då Benedictsson själv kallade sej Ahlgren när hon gav ut den så tycker jag väl man kan respektera det. Ahlgren hade hon också till skillnad från Benedictsson, som var hennes makes namn, valt själv.

Fru Marianne är fortfarande fullt läsmöjlig. Men Ahlgrens stora verk var Benedictssons Stora boken. Hennes dagboksanteckningar. Men de har jag tyvärr inte. Hade jag haft de hade de stått på B. (Senaste utgåvan är i tre band.)

"Ty penningar ägde han! Han ägde vad de eftersträva, alla dessa i sina fina kläder och med belevat sätt, alla dessa, som med förakt se ned på dem, som icke fått bildning som de. Han tänkte därpå med triumf, han tänkte därpå med den berusande känslan av att gå på randen av en frestelse, då njutningen ligger i själva den hemliga rysning man känner vid att falla."

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

Gustaf Hellström doesn't live here anymore

Från det jag var 8 år gammal tills jag fyllde 17 så bodde jag i ett område vars gator var uppkallade efter författare med koppling till trakten.
Där fanns vägar namngivna efter Hjalmar Söderberg och Lars Wivallius.
Fast de flesta författarna vart inte så kända. Jag bodde på Albert Hennings väg. Nåväl, det hade kunnat vara värre - det fanns också en Fredrik Bööks väg.

Detta har hjälpt mej att få en mindre romantisk syn på författarens roll. Redan som liten visste jag att skrivandets lön som regel var att få en gata i ett höghusområde utanför Kristianstad uppkallat efter sej.

Det kom också att påverka min läsning av Kritik av Klara Johanson - ett urval av mestadels dagskritik från 1908 fram till 20-talet.
Johanson skriver om Ernst Ahlgren och Selma Lagerlöf och om flera andra författare. Varav många numera är lika bortglömda som Albert Henning.
Flera författarskap kan man följa i recensionerna hur de utvecklar sej. Till exempel Ludvig Nordström blev jag sugen att läsa mer av.

En annan där flera av hans böcker avhandlas är Gustaf Hellström. Det är hans tidiga böcker som recenseras. Jag flinar mej genom sågningen av hans debut. Medan jag gäspar när jag sen läser hur Johanson tycker han blir bättre och bättre för varje bok.

Detta har dels att göra med att Johanson, som har en kåserande stil (hennes texter är ändå ofta fyllda med så mycket mening och innehåll som möjligt), är roligare när hon är elak. Men framförallt har det att göra med att Hellström inte endast fick en väg uppkallad efter sej där jag bodde. Också skolan där jag gick fick sitt namn efter Hellström.

Hellström var en av de ledande av 10-talisterna, en grupp som fått sitt namn efter det 1910-tal som också gav oss första världskriget och harembyxan. Det finns ett Gustaf Hellström-sällskap. Ett par av hans böcker, som Snörmakare Lekholm någonting, har fortfarande läsare.

Jag kommer aldrig att läsa honom. Om man vill bli läst ska man akta sej för att gå och få skolor uppkallade efter sej.

(Från den 26 mars 2012. Jag har ändrat rubriken. Det säjs att de har lagt ner skolan. Så kan det gå.)

Citerat från årets läsning

"Anatole France[...]berättar om en notorisk agnostiker som en morgon besökte en from katolik. Den fromme katoliken var berusad och började utgjuta förfärande hädelser. Blek och chockad sprang agnostikern iväg från huset.[...]
'Jag hävdar fortfarande att det inte finns någon Gud. Men den där karlen tror på honom. Antag att en blixt sändes ner för att döda honom. Hur skulle jag kunna veta att inte jag också skulle stryka med? Jag stod ju bredvid honom.'"
ur "Bläckan i tunneln" av Brian Nolan (som också kallade sej för Flann O' Brien), övers. Erik Andersson, i Tema O'Brien

"Antichrist är osedvanligt skrämmande. Och på samma sätt som du ovillkorligt fylls av en rädsla för fåglar efter att ha sett Hitchcocks Fåglarna, blir du - i alla fall om du är man - rädd för kvinnor efter att ha sett Antichrist."
ur När det känns att det håller på ta slut av Stig Larsson

"Obesjunget är ju ingalunda Härnösand."
ur Kritik av Klara Johanson

"Alla konstverk är farliga. Min lille son försökte flyga när han hade sett Disneys Peter Pan. Jag fick tag i benen på honom just som han skulle flyga ut genom ett fönster på fjärde våningen. En man i staten New York offrade 67 barn till Jakobs Gud - han älskade Gamla Testamentet, helt enkelt. En pojke i Oklahoma stack ner sin mors andra man när han hade sett Hamlet. En man i Kansas City kopulerade med sin fru efter att ha läst Lady Chatterleys älskare."
Anthony Burgess, i en artikel i Rolling Stones den 8 juni 1972, och som efterskrift i den förra svenska utgåvan av Clockwork Orange, övers. Caj Lundgren

"Den administrativa framgången är en klättring på såpad stång. Jag iakttar vännerna som strävar uppåt. Allvaret i deras ansikte. De spända nacksenorna. Byxorna blöta av grönsåpa.
- Livet är kort men arslet är långt, ropar jag upp till dem; både för att visa att jag är klassiskt bildad och för att muntra upp dem.
Men de tycker inte om mina uppmuntrande tillrop; de fäktar avvärjande med händerna som för att tysta mig[...]blaff, säger det då och de halkar utför"
ur "Flugsommar" i Skriftställning av Jan Myrdal

"En eftermiddagspromenad genom Malmö. Hemstaden. Jag säger det igen. Upprepar mig. Det är enda sättet för mig att förstå att det är sant."
ur Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg

"Nu var ensamheten liksom understreckad."
ur Mor gifter sig av Moa Martinson

"- Nåja, sa jag. Inte ska jag förråda er. Se bara upp för de allra största, när ni knycker. De största bränns."
ur "Ur världslitteraturen" i Lastbara berättelser av Ivar Lo-Johansson

Och de orden från Ivar-Lo får avsluta vår jubileumsvecka. Citaten kommer från olika söndagars Citerat från veckans läsning. Utom Stig Larsson-citatet som är från denna veckas läsning.

10 bra svenska böcker

Också Svenska Flaggans Dag är värd en lista:

Katarina Frostenson - Joner
"I ett ögonblick syns världen, lusteligt att se - och höra."
Diktsamling. Frostensons bästa.

Lars Gyllensten - Moderna myter
Den tidige Gyllensten är rolig att läsa. Märkliga och tänkvärda korta prosastycken.

Folke Isaksson - Gnistor under himlavalvet
Tjugofem kapitel om tjugofem dikter. Om en medeltidsballad, kinesisk poesi, "Kommunismens vagga" och W. H. Auden. Han läser Edith Södergran, en Fria Pro-text och Artur Lundkvist. Och om ytterligare 18 dikter. En bok att ständigt återkomma till.

Klara Johanson - Kritik
"Obesjunget är ju ingalunda Härnösand".
Samling med kritik av en av Sveriges på sin tid ledande kritiker. Recensioner av Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman och Ludvig Nordström när de kom ut. Många av böckerna är numera helt bortglömda. Men också de recensionerna är intressanta att läsa. Johanson hade en mycket underhållande stil.

Torsten Kassius - Den gamla fabeln om Tälje tokar
Då jag redan haft en lista med svenska romaner här en tidigare 6 juni så har jag på denna lista böcker som inte är romaner. Fast den här skulle kunna ses som en roman. Som ofta med riktigt bra böcker så är den svår att kategorisera.

 Gun Kessle och Jan Myrdal - När västerlandet trädde fram

Sara Lidman - Gruva
Den här rapportboken om svenska gruvarbetare tas inte så ofta upp nuförtin när man talar om Lidman. Men den vart viktig på sin tid och är fortfarande mycket läsvärd.


Ivar Lo-Johansson - Dagbok från 20-talet
Vagabondliv i Frankrike och ytterligare tre av Ivar Los reseböcker från 20-talet i en volym (det här är alltså fyra böcker, om man ska vara noga). Två handlar om en England, den sista om städer i både England och Frankrike. Lo-Johansson arbetar som diskare, byggnadsarbetare och går på luffen. Han beskriver sitt arbete och människor han möter. Gruvor och slummar och djurutställningar.

Gunnar Ohrlander - Tages lilla ljusblå
"Det finns emellertid ord som är glasklara. Jag tänker till exempel på ord som fascist, kommunistjävel, rödfascist och träskfolk. Genom att använda såna ord kommer man närmare sanningen och livet blir dessutom lättare att leva. [...]
I själva verket kan vi på detta sätt reducera språket till sammanlagt sju ord. Personligen anser jag detta vara en fördel då människan som regel bara består av sju känslor. Skulle någon till äventyrs bestå av åtta känslor kan man tillfoga ytterligare ett ord, exempelvis asgam."

Birgitta Trotzig - Anima
Svensk prosadikt när den är som bäst.

Tidigare Svenska Flaggans dag-listor:
10 bra svenska romaner 
10 bra svenska filmer 
10 bra svenska skivor

Inlägg i vilket det framgår varför jag inte läst och inte heller kommer att läsa Gustaf Hellström

Från det jag var 8 år gammal tills jag fyllde 17 så bodde jag i ett område vars gator var uppkallade efter författare med koppling till trakten.
Där fanns vägar namngivna efter Hjalmar Söderberg och Lars Wivallius.
Fast de flesta författarna vart inte så kända. Jag bodde på Albert Hennings väg. Nåväl, det hade kunnat vara värre - det fanns också en Fredrik Bööks väg.

Detta har hjälpt mej att få en mindre romantisk syn på författarens roll. Redan som ung visste jag att skrivandets lön som regel var att få en gata i ett höghusområde utanför Kristianstad uppkallat efter sej.

Det kom också att påverka min läsning av Kritik av Klara Johanson - ett urval av mestadelsdagskritik från 1908 fram till 20-talet.
Johanson skriver om Ernst Ahlgren och Selma Lagerlöf och om flera andra författare. Varav många numera är lika bortglömda som Albert Henning.
Flera författarskap kan följa i recensionerna hur de utvecklar sej. Till exempel Ludvig Nordström blev jag sugen att läsa mer av.

En annan där flera av hans böcker avhandlas är Gustaf Hellström. Det är hans tidiga böcker som recenseras. Jag flinar mej genom sågningen av hans debut. Medan jag gäspar när jag sen läser hur Johanson tycker han blir bättre och bättre för varje bok.

Detta har dels att göra med att Johanson, som har en kåserande stil (hennes texter är ändå ofta fyllda med så mycket mening och innehåll som möjligt), är roligare när hon är elak. Men framförallt har det att göra med att Hellström inte endast fick en väg uppkallad efter sej där jag en bodde. Också skolan där jag gick fick sitt namn efter Hellström.

Hellström var en av de ledande av 10-talisterna, en grupp som fått sitt namn efter det 1910-tal som också gav oss första världskriget och harembyxan. Det finns ett Gustaf Hellström-sällskap. Ett par av hans böcker, som Snörmakare Lekholm någonting, har fortfarande läsare.

Jag kommer aldrig att läsa honom. Om man vill bli läst ska man akta sej för att gå och få skolor uppkallade efter sej.

Citerat från veckans läsning

"Från idealister och folk i kyrkan hade Larry alltid fått höra hur viktigt det var för en pojke att ha en man i sitt liv som gjorde honom hel. Men Larry hade klarat sig bra ända tills Ricardo Holley sökte upp honom. Och när han gjorde det var det som om Larry fått en dödlig sjukdom."
ur Andelen av George Pelecanos, övers. Hans Berggren

"De slaviska språken äga, har man sagt mig, en fint nyanserad skala av uttryck för tråkighet och leda[...]. Nordbon med sin oförmåga till nyskapelser på området skulle behöva låna en eller annan av dessa termer för att återge de främmande intryck och själstillstånd den ryska litteraturen vanligast väcker hos honom."
ur Kritik av Klara Johanson, i en recension av En mor av Maxim Gorki

Äkta människor

Slumpen ville att jag strax innan de första avsnitten av TV-serien Äkta människor sändes hade läst Klara Johansons recension av Riktiga människor.
Riktiga människor är en bortglömd roman av Annie Åkerhielm från början av 1900-talet. Den handlar om hemmadottern - "hemmets outtröttliga, glatt förnöjsamma och således tämligen förbisedda hjälpreda" (Johanson är inte imponerad).

Robotarna ("hubotarna") i Äkta människor ser ut som människor som sminkats att se ut som skyltdockor. De är ett slags hemmadöttrar för de riktiga människorna, en lägre kast som arbetar i deras hem och fabriker och sängar.

Roboten har i sf-genren otaliga gånger stått som stand-in för underklassen och/eller kvinnan. Och frågan vad är en människa? som finns antydd i seriens titel har ställts i så många tidigare robothistorier. Detta är i sej inte ett problem. Genrelitteratur är som bäst när den står i dialog med tidigare texter.

Men snarare än att gå i svarstal med andra robottexter så upprepar programmet de förväntade angreppspunkterna som om det programmerats därefter. Såväl skådespeleri, foto och manus är klichéartat.
SVT har försökt att sälja serien som en svensk Blade Runner.
Men den filmen kom på 80-talet medan det här mer påminner om en sämre sf-berättelse från 40-talet. Jag tror inte ens Åkerhielms roman om "den nya kvinnan, den riktiga kvinnan" skulle kännas fullt lika gammalmodig.

I en diskussion om varför så många undviker science fiction på nån blogg för ett tag sen så sas det att var därför att folk trodde att genren bara handlade om rymd och robotar. Så även bland sf-läsare verkar den stackars roboten ses ner på. Något den här TV-serien inte kommer att ändra på.

Jag gillar robotberättelser. Flera av mina favoriter i sf-genren handlar om robotar eller androider. Historier om robotar kan vara filosofiskt engagerande, berättartekniskt intressanta eller helt enkelt väldigt underhållande. Äkta människor är ingetdera.
(översta bilden är ur Barbarella av Jean-Claude Forest, understa ur Robo-Hunter av John Wagner (text) och Ian Gibson (bild) - två exempel på att det går att göra något bra och underhållande med temat robotar/sexualitet respektive robotar vs människor)

Citerat från veckans läsning

"Det är ganska eget, att våra unga poeter över lag tyckas ha gemensamma dambekantskaper, liksom de trampa samma gator[...], drömma på samma melankoliska stränder och lukta på samma blommor."
ur "De sista dagarnas ordkonst" (en recension av Gatans drömmar av Sigfried Siewrtz (1905)) i Kritik av Klara Johanson

"En koloss var den, den där sanningen.[...] Under bar himmel sköt den i höjden och huvudet fanns bland molnen. Och sedan kom en liten pojke och skrattade och knuffade till den och den trillade omkull med ett dån och skrattet fastnade i halsen när jag läste vidare. Den begrov inte bara den lilla pojken under sig, den där sanningen när den föll ned och inte längre var sann, utan hela staden med honom.[...]Det sägs att människorna länge fortsatte att leva i de begravda husen och uppehöll livet med regnvatten och vad de kunde hitta av livsmedel."
ur "Inte ett sant ord" av Eleonore Frey, övers Ulla Ekblad-Forsgren, i Schweiz berättar: Sensommarmöten