Tigrarnas guld av Jorge Luis Borges

"Må andra skryta med sidorna de har skrivit,/jag känner mig stolt över dem jag har läst."
ur "En läsare" av Jorge Luis Borges, övers. Marina Torres och A. Lundkvist

Jorge Luis Borges må vara mest känd för sina noveller. Men dikterna är en viktig del av hans författarskap.
Tigrarnas guld, i den av Artur Lundkvist redigerade serien Tuppen på berget, är ett bra ställe att börja. Det är ett fylligt urval från tre diktsamlingar och en best of-samling med Borges. Kom 1975, medan dikterna är från åren 1923-1972.

Titeldikten handlar om Island och fornnordiskt språk. Hur Borges far gav honom en översättning av Völsungasagan när han var liten och hur han nu försöker läsa i original.
"det barn jag var och som inte har dött" heter det. Och bilden med olika Borges återkommer flera gånger. Bland annat i en av prosadikterna.
Dessa prosadikter påminner mer om Borges noveller. "Ett problem" kan ses som en pendang till en av de mesta kända av ficciones - "Pierre Menard, författare till Don Quijote".

Det är en del om Norden även i en del andra dikter. Bland annat en om Karl XII. Den är sådär.
Men annars är detta vackra lite sorgsna dikter.


"Oändlig ära gav gudarna åt andra,
inskrifter och medaljer, monument och pålitliga historiker:
om dig, obekante vän, vet vi blott
att du en afton hörde näktergalen."
(ur "Till en mindre poet i antologin", övers. Marina Torres och A. Lundkvist)

(Lite förändrad version av ett tidigare inlägg.)

Jorge Luis Borges - Tigrarnas guld

Det finns inte många dikter om Karl XII bland de diktsamlingar jag äger. "Till Karl XII" i dikturvalet Tigrarnas guld av Jorge Luis Borges har, som de flesta av Borges dikter, en lätt sorgsen ton. Samtidigt som den på nåt sätt är kall - "Du brinner iskall, ensam som öknen./Ingen nådde din själ och du är död."

Karl XII dyker upp på åtminstone ett ställe till i boken. Det är rätt mycket Norden hos Borges. En dikt från den nyaste av samlingarna i urvalet, som också gett den dess namn, handlar om Island och fornnordiskt språk. Hur hans far gav honom en översättning av Völsungasagan när han var liten och hur han nu försöker läsa i original.

"det barn jag var och som inte har dött" heter det. Och bilden med olika Borges återkommer flera gånger. Bland annat i en av prosadikterna.
Dessa prosadikter påminner mer om Borges noveller. "Ett problem" kan ses som en pendang till en av de mesta kända av ficciones - "Pierre Menard, författare till Don Quijote".

Borges poesi är en viktig del av hans verk. Tigrarnas gul, i den av Artur Lundkvist redigerade serien Tuppen på berget, är ett bra ställe att börja. Det är ett fylligt urval från tre diktsamlingar och en best of-samling med Borges. Kom 1975, medan dikterna är från åren 1923-1972.

"Oändlig ära gav gudarna åt andra,
inskrifter och medaljer, monument och pålitliga historiker:
om dig, obekante vän, vet vi blott
att du en afton hörde näktergalen."
(ur "Till en mindre poet i antologin", övers. Marina Torres och A. Lundkvist)

KRÅKAS FALL

När Kråka var vit beslöt han att solen var alltför vit.
Han beslöt att den sken alltför vitt.
Han beslöt att anfalla och besegra den.

Hans styrka svallade i full glans.
Han klöste och burrade upp sitt raseri.
Han riktade näbben direkt mot solens mittpunkt.

Han skrattade sig till sin egen mittpunkt

Och anföll.

Vid hans stridsrop åldrades träden med ens,
Blev skuggorna flacka.

Men solen sken allt klarare -
Den sken klarare, och Kråka återkom svartbränd.

Han öppnade munnen men det som kom ut var svartbränt.

'Där uppe', fick han fram,
'Där vitt är svart och svart är vitt, segrade jag.'

Ted Hughes
övers. Eva Bruno
ur diktsviten Kråkan, en samling med ett slags skapelsemyter från 1970.

Man kan leva tre dagar utan bröd, utan poesi - hur länge som helst

Tuppen på berget var en serie med utländsk lyrik vald av Artur Lundkvist som gavs ut på 70-talet. Den blandade kända poeter som Paul Eluard och Pier Paolo Pasolini med mindre kända som Nichita Stanescu och Justo Jorge Padrón. Den senare var en av flera poeter i serien som var bosatt i Sverige.

Coeckelberghs hette förlaget som gav ut diktböckerna. De hade ett enhetligt utformande. Samma rektangulära form. Och på baksidan av samtliga böcker i serien var ett citat av Charles Baudelaire: "Man kan leva tre dagar utan bröd, utan poesi - aldrig."

Inte en, utan två personer har när de har sett någon av volymerna hemma hos mej tagit upp och läst detta citat för att sedan tala om att de levt mer än trettio år utan poesi och klarat sej alldeles utmärkt.

Och tar man citatet bokstavligt är det oriktigt. Ingen har dött av poesibrist. Nu kan hävda att poesi här ska ses som en symbol för något vidare, liksom bröd här betyder mat. Men på ett urval med poesi förstärks kopplingen till lyrik, med versfötter och allt.

Citatet kommer från en tid när poesin hade en central ställning i kulturen. Medan det citeras i en annan tid när denna ställning har försvunnit. I stället var, och är, poesin sedd som en finare del av kulturen.

Idag är väl poesiläsande närmast att se som en kufisk hobby som ornitologi eller filateli. Många annars belästa människor kan, nästan helt utan skam, säja att de aldrig läser poesi. Ändå lever uttryck som "rena poesin" kvar. Och i överförd mening finns det fortfarande gott om människor som pratar om vikten av poesi i livet.
Dessa människor försöker med största säkerhet sälja dej något.