Phase Space - en novellsamling av Stephen Baxter

"Unexpectedly the young soldier spoke up. '"This is the way I think the world will end - with general giggling by all the witty heads who think it is a joke."' They looked at him, surprised. 'Kierkegaard. Sorry, sir. If you're ready, will you follow me?'"
ur "Touching Centauri" 

Stephen Baxter är en brittisk science fiction-författare som brukar säjas skriva hard science fiction. Lite elakt så skulle man kunna säja att hard science fiction är sf där det är viktigare att vetenskapen stämmer än att det är bra litteratur.

Jag tycker ändå Baxter ofta är en rätt så rolig författare. Med spännande idéer.

Här finns till exempel noveller där Amerika försvunnit men ingen märkt det, med en Beatles-skiva från en annan dimension och där Dantes Den gudomliga komedin visar sej vara en karta till ett högre matematiskt plan.

Det är klart Dante-novellen är närmast oläslig och det är ofta något platt över språket. Trots roliga detaljer som Kierkegaard-citatet om världens undergång i en novell om världens undergång* så blir Baxter som bäst underhållning.

* Citatet i sin helhet lyder:  "Det hændte paa et Theater, at der gik Ild i Coulisserne. Bajads kom for at underrette Publikum derom. Man troede, det var en Vittighed og applauderede; han gjentog det; man jublede endnu mere. Saaledes tænker jeg, at Verden vil gaae til Grunde under almindelig Jubel af vittige Hoveder, der troe, at det er en Witz."

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

10 bra italienska böcker

Italiens nationaldag firas som brukligt är med en lista:

Vitaliano Brancati - Den vackre Antonio
Roman från tidigt 50-tal om Antonio som bor i en siciliansk by och tyvärr är impotent. Det är en komedi, mer eller mindre.

Italo Calvino - Om en vinternatt en resande
På jakt efter en roman han läst ett kapitel av får huvudpersonen tag på ett kapitel ur en annan roman. Jakten efter denna roman leder honom till ytterligare en ny roman... Calvinos roligaste bok.

Dante - Paradiset
"En fri man lider hellre hungerdöden/än att han rör vid en av tvenne rätter/på samma avstånd och som frestar lika,/och lammet, som är trängt från ömse sidor/av glupska vargar, darrar för dem båda;/och mellan tvenne hjortar tvekar hunden." (övers. I. Björkeson)

Dario Fo - Gycklarens teater
Ett urval av pjäser och monologer av Fo. Bland annat texter ur Mistero Buffo. Som monologen om Bröllopet i Kanaan. Mistero Buffo utgår från en medeltida komedianttradition. Och borde finnas på svenska i sin helhet. Det gör den inte.'

Antonio Gramsci - Brev från fängelset
Som jag skrivit tidigare: "Den italienske kommunistledaren sitter i fängelse under Mussolini och skriver brev till sin hustru och sina söner. Han uppmanar sönerna som han aldrig mer kommer att träffa att läsa Kipling, särskilt fablerna. Och säjer att de ska tänka på igelkottarna. Hur de större igelkottarna hjälper de mindre, rullar fram fallfrukt till dem.
Gramsci finns förvånansvärt lite av på svenska. Mycket av hans viktigaste arbeten skrevs under fängelsetiden. De här breven handlar dock inte i första hand om Gramscis teorier utan man för möta människan Gramsci." Kom i nyutgåva 2007.

Niccolò Macchiavelli - Diskurserna
Machiavelli må vara främst känd för Fursten och Komedierna (pjäserna som gör att vi ännu denna dag använder ordet machiavellisk i betydelsen festlig och rolig). Men Discorsi (inte heller på svenska) är hans främsta verk. Fast om du läst Fursten så ska du vara beredd på att den i stort sett finns med i diskurserna. Om du inte läst Fursten skulle jag rekommendera att hoppa över den och läsa Diskurserna istället. Och Komedierna.

Pier Paolo Pasolini - Gramscis aska
Dikter. Pasolini var en poet som ibland också gjorde filmer.

Ruzante - Dialoger
Denne italienske 1500-talskomediantens dialoger tillhör den folkliga teatertraditionens största klassiker. Till skillnad från en del andra klassiska komedier (I'm looking at you Moliere) är Ruzante fortfarande rolig. Egentligen skrev han mest på pavanska. En dialekt i Venedig. Volymen Dialoger innehåller, förutom den svenska översättningen, den pavanska originaltexten och en italiensk översättning. Vilket gör att den kan kallas Dialoghi på bibliotek och liknande.

Antonio Tabucchi - Påstår Pereira
Var väldigt populär när den kom. Fortfarande rätt kul.

Simona Vinci - Om barnen vet man ingenting
Den nya italienska litteraturen får representeras här av denna roman (kom 1997 och är därmed vad jag brukar kalla rykande färsk). En ömsom vacker, ömsom hemsk skildring av en grupp barn och deras lekar. Slutet på boken kan vara obehagligt att läsa.

(Repris från 2 juni 2010)
Andra italien-listor:
10 bra italienska böcker (2)
10 bra italienska filmer

Romansens själ av Ezra Pound

Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante att Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom.
Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla som man får av att liksom dricka ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entausiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska.

Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står."
Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.

(Först publicerad den 24:e nov 2009. Bokens förläggare Bo Cavefors kommenterade tidigare i år inlägget och skrev: "...som gammal förläggare till den ännu äldre pound kan man (jag) inte annat än glädjas åt denna senkomna, välformulerade och kloka recension...". Något jag blev glad över.)

Själv är jag lite som Dante. Så där lagom.

Dikten "Dante och jag" är från diktsamlingen Almanak av Hugo Claus. Den har undertiteln "366 knittelverser". Den kom ut 1982.
På svenska finns dikten i urvalet Spåren, översatt av Lasse Söderberg.
Som titeln på diktsamlingen antyder så handlar verserna i Almanak om årets dagar. I "Dante och jag" den 14:e september:

DANTE OCH JAG

Torsdagen den 14 september, Dantes födelsedag,
gick jag omkring i min trädgård, skymningen var mild
och jag tänkte på Dante.
Jag är sådan, tänker ständigt på Dante.
Själv är jag lite som han tror jag. Så där lagom.

Då landade bevingade doggar i en lukt av svavel
med fjädrar och gläfsanden rakt för mina fötter.
Fördömt, som i ett fragment av en canto
damp denna avföda ner på min gräsmatta

Så börjar dikten (vill du läsa hela får du låna eller köpa Spåren). Den avslutas med orden "Jag hatar avkomma och fru/Min enda tröst är Dante nu."

Claus ska ha sagt att han framförallt såg sej själv som poet. Och även om hans prosaverk är bättre representerade på svenska så är hans poesiproduktion omfattande. Poeten Claus är roligare än romanförfattaren Claus. Bägge blandar högt och lågt och sånt. Själv föredrar jag det jag läst av poeten Claus framför hans romaner (jag är sådan). Sen har jag egentligen inte läst tillräckligt mycket av honom för att avgöra vilken del av hans författarskap som är bäst.

Claus fick dödshjälp 2008. Innan dess hade han hunnit med att skriva en stor mängd böcker och att vara ihop med Sylvia Kristel - känd från Emmanuelle-filmerna.
(Idag är förresten inte alls Dantes födelsedag, men, kanske, hans dödsdag)

Den gudomliga komedin

I Se7en, en film lika dålig som den är fånigt stavad, så får de fatt i skurken genom att han (en Danteexpert!) lånat Den gudomliga komedin.
Det var tur han inte gick till närmsta kiosk och köpte en pocketutgåva utan valde att gå till biblioteket.

Jag har själv pocketutgåvan av Ingvar Björkessons översättning (på bilden är emellertid omslaget till den inbundna utgåvan). Det säjs vara en bra översättning. Det är den enda jag läst. Men läsningen flöt i alla fall bra.
En vanlig sak man brukar säja om Dante Alighieris diktverk är att den tappar i kraft när han ska beskriva paradiset i sista delen. Men det är nog mest folk som inte kommit så långt som säjer så. Paradiset är lika bra som de andra två böckerna i Den gudomliga komedin. Och utan den skulle verket sakna riktning.

10 bra italienska böcker

Italiens nationaldag firas som är brukligt med en lista:

Vitaliano Brancati - Den vackre Antonio
Roman från tidigt 50-tal om Antonio som bor i en siciliansk by och tyvärr är impotent. Det är en komedi, mer eller mindre.

Italo Calvino - Om en vinternatt en resande
På jakt efter en roman han läst ett kapitel av får huvudpersonen tag på ett kapitel ur en annan roman. Jakten efter denna roman leder honom till ytterligare en ny roman... Calvinos roligaste bok.

Dante - Paradiset
"En fri man lider hellre hungerdöden/än att han rör vid en av tvenne rätter/på samma avstånd och som frestar lika,/och lammet, som är trängt från ömse sidor/av glupska vargar, darrar för dem båda;/och mellan tvenne hjortar tvekar hunden." (övers. I. Björkeson)

Dario Fo - Gycklarens teater
Ett urval av pjäser och monologer av Fo. Bland annat texter ur Mistero Buffo. Som monologen om Bröllopet i Kanaan. Mistero Buffo utgår från en medeltida komedianttradition. Och borde finnas på svenska i sin helhet. Det gör den inte.'

Antonio Gramsci - Brev från fängelset
Som jag skrivit tidigare: "Den italienske kommunistledaren sitter i fängelse under Mussolini och skriver brev till sin hustru och sina söner. Han uppmanar sönerna som han aldrig mer kommer att träffa att läsa Kipling, särskilt fablerna. Och säjer att de ska tänka på igelkottarna. Hur de större igelkottarna hjälper de mindre, rullar fram fallfrukt till dem.
Gramsci finns förvånansvärt lite av på svenska. Mycket av hans viktigaste arbeten skrevs under fängelsetiden. De här breven handlar dock inte i första hand om Gramscis teorier utan man för möta människan Gramsci." Kom i nyutgåva 2007.

Niccolò Macchiavelli - Diskurserna
Machiavelli må vara främst känd för Fursten och Komedierna (de senare har som bekant gjort ordet machiavellisk synonymt med skämtsam). Men Discorsi (inte heller på svenska) är hans främsta verk. Fast om du läst Fursten så ska du vara beredd på att den i stort sett finns med i diskurserna. Om du inte läst Fursten skulle jag rekommendera att hoppa över den och läsa Diskurserna istället. Och Komedierna.

Pier Paolo Pasolini - Gramscis aska
Dikter. Pasolini var en poet som ibland också gjorde filmer.

Ruzante - Dialoger
Denne italienske 1500-talskomediantens dialoger tillhör den folkliga teatertraditionens största klassiker. Till skillnad från en del andra klassiska komedier (I'm looking at you Moliere) är Ruzante fortfarande rolig. Egentligen skrev han mest på pavanska. En dialekt i Venedig. Volymen Dialoger innehåller, förutom den svenska översättningen, den pavanska originaltexten och en italiensk översättning. Vilket gör att den kan kallas Dialoghi på bibliotek och liknande.

Antonio Tabucchi - Påstår Pereira
Var väldigt populär när den kom. Fortfarande rätt kul.

Simona Vinci - Om barnen vet man ingenting
Den nya italienska litteraturen får representeras här av denna roman (kom 1997 och är därmed vad jag brukar kalla rykande färsk). En ömsom vacker, ömsom hemsk skildring av en grupp barn och deras lekar. Slutet på boken kan vara obehagligt att läsa.

Romansens själ av Ezra Pound

Ezra Pound skrev Romansens själ (Spirit of Romance) 1910. Det var hans första längre verk om litteratur. Att det finns på svenska kan förvåna men Cavefors gav på 60-talet ut Pound som om det was going out of style (vilket det också var).

"Romance" i originalets titel syftar också på de romanska språken som Pound hade studerat. Han går genom de provencalska poeterna, som Arnaut Daniel och trubadurdiktarna för att slutligen hamna hos Dante, Villon och Lope de Vega.

När jag först läste Pounds litteraturhistoriska genomgångar var jag ännu yngre än den Pound som skrev denna volym. Efter att ha läst den här och senare böcker som ABC för läsare kände jag mej som om jag hade lärt mej mycket. Idag kan jag vara lite ifrågasättande till detta. Pound har ofta rätt egensinniga bedömningar av texters värde.
Som exempel så menar han i avsnittet om Dante at Paradiset är den bästa boken av Den Gudomliga Komedin och att Helvetet mest är att se som en prelud till Skärselden och Paradiset. Pounds försvar för Paradiset är starkt och jag är böjd att hålla med honom. Men där jag med Dante känner till att detta inte är den vanligaste synen på de tre delarna och själv har kunnat bilda mej en uppfattning om boken så är jag när det gäller de mindre provencalska poeterna helt utlämnad till Pounds läsning. En läsning som här, liksom i Dante-partiet, består mestadels av att Pound citerar stycken av deras poesi.

Denna känsla av att man dricker ur en källa av den klaraste bildning är ändå en kvalité hos texten. Pounds entausiasm för de obskyra verserna går fram. Och den självklara auktoritet med vilken den 25-årige Pound talar är förtjusande. Texten är full av påstående som att den "fromma poesin har blivit lite underlig med tiden, men ursprungligen hade den enkelhet" (enkelhet är något som Pound, kanske lite paradoxalt, värderar högt hos poesin). Detta drag kommer senare att öka hos Pound för att i Gajd till Kultuuren i stort sett ta över hela texten.

Den litterära utveckling som skissas görs genom att Pound citerar ur de gamla dikterna. Han översätter själv i många fall utdragen till engelska. Dessa översättningar finns kvar i den svenska utgåvan med svensk prosaöversättning i noterna. Tolkningar av äldre poeter kommer med tiden att få en stor roll i Pounds egen poesi. Ännu är översättningarna inte särskilt poundska. Som alltid när man läser tidiga texter av en författare så läser man de delvis för att se vad som finns där av det som komma skall. Så att Pounds tolkningar bevarats i den svenska översättningen av Hans Axel Holm är trevligt om än kanske inte lika nödvändigt som det vore i senare Pound-arbeten.

Om man läser essäerna under rubriken "Traditionen" i Litterära esäer så är det inte nödvändigt att läsa Romansens själ. Men som Pound säjer om de tidiga latinska poeterna i slutet av boken "dessa författare kan säkert inte lära oss någonting om skrivkonst som vi inte bättre skulle kunna lära oss av Homeros eller Catullus, men de kan lära oss varför Homeros och Catullus idag står där de står." Romansens själ kan kanske inte lära en något som inte den senare Pound kan lära en om poesi. Men den kan lära en en del om var den Pound som skrev "Konsten att läsa" kom ifrån.

Up the walls of the world - en roman av James Tiptree jr.

"Maybe there's a world where the females are so strong they just hold the males and squeeze them out onto the egg and keep the eggs themselves! And we'd have all the Skills and respect!"

Up the walls of the world från 1978 är en av endast två romaner som sf-författare James Tiptree jr. skrev. Den brukar inte anses vara ens i närheten av de noveller som gjort henne känd. Jag var helt inställd på att ha en annan uppfattning. Kanske mest för att det alltid är trevligt att kunna tycka annorlunda än den rådande meningen. Som att man kan se Ezra Pounds glädje mellan raderna när han skriver att Paradiset är den bästa boken i Dantes Den gudomliga komedin. Men också för att det är något när jag börjar läsa med boken som tilltalar mej.

Tyvärr är det som är bra i boken endast det som är bra med Tiptrees noveller utdraget.

Tiptree jr. hette egentligen Alice Sheldon. Under många år var hennes riktiga identitet och okänd. Först ett år innan Up the walls of the world kom ut blev hennes rätta namn och därmed också att hon var kvinna avslöjat.

Tiptrees noveller berättas nästan alltid ur en manlig karaktärs perspektiv. I ett par tillfällen då vi istället framför får följa en kvinna så har hon gett ut novellen under en kvinlig pseudonym. I denna roman finns dock två historier. Ena från vår värld med en rätt typisk manlig Tiptree-protagonist. Medan den andra historien följer en hona i ett annat mycket annorlunda samhälle. Beskrivningen av denna värld påminner om Tiptrees mer märkliga berättelser, men något förenklad.

De två berättelserna möts. Och i det mötet känner man igen allt som gör Tiptree jr. till en av de största i genren. Könstemat och det annorlunda perspektivet. Att se en värld inte bara med andra ögon utan med ett annat väsen.

Men det är bara under korta avsnitt det glimrar till. Där novellerna på samma teman är lysande alltigenom. Jag skulle inte tveka att sätta en novellsamling av James Tiptree jr. i händerna även på en som inte läser sf. Medan den här romanen främst kan intressera den som uppskattar experimentell sf från 70-talet.

Å andra sidan tillhör jag de som gillar experimentella sf från 70-talet. Även om den som här bara är lätt experimentell. Och det finns ett kort kapitel, det tjugonde, när romanen närmar sej sitt klimax som är perfekt. För att åter tala med Pound så finns det ibland rader i verk som är anledningen till att det skrivits. Det dussin rader som utgör det tjugonde kapitlet gör att boken är värd att läsa.

Men börja med novellerna.

Nya Testamentet 2 och fyra andra förslag på uppföljare

Förr var det inte alls ovanligt att man skrev uppföljare till andras böcker. Redan året efter att H. G. Wells Världarnas krig hade utkommit så kom det en bok där människorna åkte till Mars och visade vem som bestämde. Lewis Carrol samlade på Alice-uppföljare.

På senare tid har man återupptagit denna gamla fina tradition. Det ska komma en officiell fortsättning på Dracula, det finns en Night of the Triffids J. D. Salingers Räddaren i nöden II är på väg. Tillbaka med ännu mer svordomar (förhoppningsvis). En film med titeln Hamlet 2 kom för ett tag sen. I Wind Whales of Ishmael lät P. J Farmer föra KallamejIshmael-Ishmael till den fjärran framtid. Och så vidare.

Men vilka är då de böcker som borde få uppföljare här näst. Jag har ett par förslag:

James Joyce: Odysseus. Jag tänker mej en prequel. Vad hände egentligen allas våra favoritdublinbor den 16:e juni 1903?

Franz Kafka: Förvandlingarna. Sjukdomen som går under namnet Samsa-influensan drabbar allt fler människor. Varje morgon finner oskyldiga medborgare sej förvandlade till stora insekter. Endast den mystiska organisationen Kodnamn Slottet kan rädda mänskligheten.

Dostrojevskij: Brott och straffare: Raskolnikov är tillbaka. Och hans yxa är vässad.

Dante: Den Gudomliga Komedin: Vår hjälte besöker efterlivet hos andra religioner. Kan bli en hel serie.

Bibeln: Visst Säsong 2, eller Nya Säsongen som den kallas bland fansen, var betydligt svagare än första. Men slutet lämnade så många frågor. Fanfavoriten Jesus återvände men försvann sen igen. Frågorna hopar sej. Vart tog Messias vägen? Är han Messias. Vilken var egentligen Pilatius roll. Iscensatte Ben Judas självmord? Kommer Paulus att accepteras som den nye gruppens ledare?
Dessutom lär copyrighten ha utgått. Så detta är en no-brainer.