Robin Hood i Svärdet i stenen

Merlyn tog av sig den sjömansmössa som just hade dykt upp och höll ut den i luften till allmän inspektion.
"Det här är en anakronism" sa han strängt, "Det är vad det är en gräslig anakronism".

T. H. Whites roman Svärdet i stenen handlar om den unge Kung Arthur. Innan han blir kung. Han kallas Kart i boken. Den kom ut första gången 1938 och är första delen i en romansvit på fyra (eller fem om man räknar den ofullbordade postumt utgivna Book of Merlyn) böcker på engelska med samlingstiteln Once and future king (den finns utgiven också på en svenska i en volym, men har här fått samma namn efter den första romanen - som också.

Whites roman utspelar sej på 1400-talet. Men på ett annorlunda 1400-tal än historieböckerna berättar om. Boken är fylld av fullt medvetna och ofta utpekade anakronismer. Därför är det inte så förvånande när i ett av kapitlena Robin Hood, hans fru och hans muntra män dyker upp i ett kapitel.

Merlyn har börjat utbilda den unge Kart. Bland annat genom att låta honom förvandlas till olika djur (flera av dessa finns med i Disneys filmatisering av boken, där lär dock inte djuren citera Shakespeare i lika hög grad). Kart vill att också hans fosterbror Kay ska få vara med på de magiska utflykterna. Och Merlyn skickar ut de i en närliggande skog där Kay ska hitta sitt äventyr. I skogen stöter de på Lille John.

Robin Hood är här en saxisk rebell som rest sej mot den normandiske Uther Pendragons erövring av riket. Motsättningen mellan saxer och normander är en viktig del av Robin Hood-berättelserna. Och då denna också spelar en roll senare i Whites romansvit så är den här en brygga mellan de två sägnerna.

Här introduceras också i romanen Morgan le Fay som har tagit några av Robin Hoods män till fånga. De diskuterar vem eller vad hon egentligen är och räknar upp flera teorier. Kung Arthur-historierna kommer från flera olika ställen. Och Morgan le Fay är en karaktär som skiljer sej lite i olika historier. Detta är för att hon egentligen kommer från andra berättelser. Så när White understryker hennes skiftande väsen så visar han på att inkorporerandet av Robin Hood i Kung Arthur-myten har föregångare. Och ger därmed denna felläsning legitimitet.

Det finns olika lager av berättelser som bildar grunden för Arthurlegenden. Liksom flera andra av våra sagor och berättelser har äldre annorlunda versioner. Dessa kan ibland vara oss rätt främmande.

Överflöd av mat är ett vanligt motiv i gamla sagor. Ett drag som ofta nedtonats i nedskrivningar och omtolkningar. Den äldsta varianten av Askungesagan slutar inte med att hon får sin prins utan att hon får sej ett rejält skrovmål.

Det slott där Morgan le Fays fångar hålls är ett matpalats av smör och ost omgivet av en sjö av mjölk. Väggarna hålls upp av pelare av "härligt" fläsk. Magin som har gjort denna byggnad säjs vara av "De allra äldsta" och är menad att locka inkräktare. Kart och Kay blir förståeligt nog snarare äcklade. "De tog sig över den kladdiga vindbryggan - bredd i smör som det satt kohår i - och sjönk till fotknölarna i sörjan" (övers. Jadwiga P. Westrup).

Kapitlet med Robin Hood i Svärdet i stenen är ett bra exempel på hur White friskt och roande blandar olika varianter av Arthurlegenden och liknande berättelser. Då det är Kays äventyr skiljer det sej lite från de övriga kapitlen då Kay skiljer sej från Kart. Det är mer av en pojkberättelse. Vilket inte hindrar att Marian egentligen spelar en större roll i det än Robin Hood.

Finns det bra Robin Hood-romaner?

Som kanske bekant så har Ridley Scotts Robin Hood visats i Cannes. Nu tänker jag inte se filmen. Dels avskyr jag med all rätt Russel Crowe och senast Scott gjorde en bra film var när Lille John var liten. Filmens mottagande, som gått från ljumt positivt till milt negativt (samt den sortens positiva recensioner som gör en mer betänksam än negativa sådana) gör inget för att göra mej mer lockad.

Men uppmärksamheten kring filmen fick mej ändå att fundera kring själve Robin Hood.

Som de flesta har jag genom åren sett, hört och läst diverse varianter av myten. Men jag tror aldrig jag läst någon riktigt bra Robin Hood-roman. Eller ens hört talas om någon som säjs vara bra. Detta till skillnad från Kung Arthur-myten där det finns många verk som är, eller åtminstone anses, vara av litterärt värde.

Robin Hood-berättelserna kom ursprungligen i balladform. Den femte boken av de så kallade Child-balladerna är ägnad åt Robin Hood (de tillhör de av de ballader Child samlade in som är sällan sjungna idag men Maddie Prior har spelat in några). Det är cirka fyrtio stycken.

Kanske är det detta lite fragmentariska ursprung som stått i vägen för den stora Robin Hood-romanen. Som bifigur har han också fungerat bättre. Dels i Walter Scotts Ivanhoe och i T. H. Whites Svärdet i stenen.

Neil Gaimans 10 bästa serier

I förrgår fyllde Neil Gaiman 49. Vilket är väl ett skäl så gott som något att ge också honom en lista. Till skillnad från de tidigare tio-i-topp med Grant Morrison, Warren Ellis och Alan Moore så innehåller den nedre delenav listan verk som inte är särskilt bra.

Detta delvis då Gaiman lämnade serietidningsförfattander för de riktiga böckernas värld. Så han har inte lika många serier att välja från.

Bland de Gaiman jag inte läst finns två samarbeten med Dave McKean: Violent Cases och Mr. Punch som nog bägge annars skulle ha placerat sej på listan:

10. Brother Power the Geek
En Swamp Thing-histora Gaiman gjorde. Påminner om den mycket bättre Sandman 54. Fungerar nu mest som en påminnlse om en väg Gaiman inte tog. Då han var menad att ta över Swamp Thing efter Rick Veitch.

9. Legend of the green flame
Alan Moores version av Swamp Thing fick Gaiman att börja skriva seriemanus. Den här Stålmannen/Gröna Lyktan/Phantom Stranger-serien utgår från ett av de bästa av Moores Swamp Ting-nummer, det som utspelar sej i helvetet. Samma helvete hamnar här våra hjältar i.
Manuset blev lagt på is och först tecknat av flera artister flera år senare. Detta har påverkat slutresultatet. Men en scen med Stålmannen som hör alla de plågades rop är bra.

8. Whatever Happened To The Caped Crusader?
Neil Gaiman gör Läderlappen. Han gör det mycket gaimanskt. En sista Batman-historia där Läderlappens vänner och fiender, i olika reinkarnationer, berättar historier om The Dark Knights död - alla annorlunda från varandra.
Gaimans historier om historier riskerar ibland att bli lite fåniga. Vilket händer här. Men det finns en del ljusglimtar. Som att en av berättelserna är en variant på en gammal Robin Hood-sägen. Fast slutet på albumet finns det ingen ursäkt för.

7. Metamorpho
Jag har bara sett ett par sidor och ytterligare några bilder från detta samarbete med Mike Allre i Wednesday Comics. Gaiman verkar ge Allred utrymme att teckna allredska saker.

6. Black Orchid
Ett av flera samarbeten med Dave McKean. Gaiman är forfarande fast i Alan Moores skugga och knyter Black Orchid till Swamp Thing. Serien fungerar inte riktigt som den uppgörelse med superhjältetroper som det verkar som den vill vara. Men McKeans teckningar ger ändå serien något extra. Publicerades på svenska i tidningen Epix en gång i tiden.

5. Sandman Endless Nights
Ett album där Gaiman gick tillbaka till sitt gamla Sandman-galleri en sista gång. Sju olika artister tecknar sju olika historier om syskonen med namn på D. Milo Manara, Frank Quitely med flera. Här har Gaiman kunnat välja artister rätt fritt till skillnad från när han skrev tidningen Sandman och därmed kunnat anpassa historierna efter deras penna.

4. Death - High Cost of Living
En annan, tidigare, spin-off från Sandman. Det finns flera miniserier med Lillasyster Yster Döden men jag har bara läst den här. En enkel historia om hur Döden lever en vanlig dödligs liv för en dag. Ett gammalt tema som Gaiman lyckas göra något nytt med. Chris Bachalos teckningar är utsökta.

3. Books of Magic
Också den här mini-serien förmår få fram det bästa från sina fyra tecknare. Fyra hörn av magins värld berättas om i fyra nummer. Ett är väldigt sandmanskt, på ett bra sätt, medan det som utspelar sej i framtiden är min favorit. Kantigt och vackert. Gavs ut på svenska som de två första numrena av Magic Fantasy i ett försök att slå mynt av huvudpersonens likhet med Harry Potter.

2. Sandman
Jag har inte läst riktigt hela den sjuttiofem nummer långa Sandman. Serien är ojämn. Men man kan förstå det genomslag den fick när den kom.

1. MiracleMan