Åtta länkar en lördag

So Far Apart - 24 Hour Comics Day
Rene Engström och Rasmus Gran har på sin parallella dagboksserie So far apart gjort en så kallad 24-timmarsserie - man tecknar 24 seriesidor på 24 timmar (it's a thing). Här är det då 48 sidor. Länken går till del 1 av 6 eller de fyra första sidorna.

"Paul Muldoon" - Gnidkungen kommenterar årets Nobelpris i litteratur
"Muldoon har ej fått nobelpriset
Inte heller Göran Sonnevi eller Pia Tafdrup, eller Paul Celan (han är ju död, men va fan)"
I torsdags skrev Gnidkungen på Facebook: "Lyssnar som alla andra på radio nu om tre minuter. Jag hoppas på Stephen King som nobelpristagare. Eller nån poet soms kriver om kärlek". Jag tror han var åtminstone halvt allvarlig (även om han väl inte trodde att King skulle kunna få det). Det är kanske inte den vanligaste kombinationen av nobelprisfavoriter - Tafdrup och King.

Paul Muldoon gratulerar Tomas Tranströmer
"Sweden should be proud to honor a poet who has meant so much to the rest of us throughout the world". Muldoon själv är dock positiv till pristagaren. Och antar att det kommer att dansas på Stockholms gator.

Tomas Transtromer's Nobel Prize gets a mixed response
Muldoons gratulation hittade jag genom den här genomgången av reaktioner på priset i The Guardian. En av de som kommenteras kallar Tranströmer för en obskyr svensk poet. Obskyr bör nog i det här sammanhanget översättas till icke engelskspråkig.

A visual history of literary references on The Simpsons
Slideshow i The Atlantic med litterära referenser i The Simpsons. Gjorda av de som hat tumblrn The Lisa Simpson Book Club - som i en av de tidiga posterna har med min favoritsekvens ur TV-serien, från avsnittet där Bart blir av med sin själ:
"Bart: I know that’s funny, but I’m just not laughing. [taps head]
Lisa: Hmm. Pablo Neruda said, 'Laughter is the language of the soul.'
Bart: I am familiar with the works of Pablo Neruda." Sagt i en förnärmad ton.

J. Caleb Mozzocco om Grant Morrisons Supergods: What Masked Vigilantes, Miraculous Mutants, and a Sun God from Smallville Can Teach Us About Being Human
"a voodoo-summoned scorpion entity attacks his aura and almost kills him (until he’s visited by Christ in the hospital and bargains away the deadly bacteria in his body). The most attention goes to his infamous Kathmandu visitation by angels/aliens/entities, which enlightened him (and gave him his own superpower, “5-D” vision).
It’s not as crazy as it sounds in summary"

Fiktiviteter om Översättarens anmärkningar av Erik Andersson
Om Anderssons bok om sitt arbete med att översätta Tolkien.

Dråparen av Philip K. Dick

Ledningarna hade fört hans böner till transmittern, och därifrån hade bönerna gått till närmaste återutsändningsnät; under de senaste dagarna hade hans bönder [sic] studsat genom galaxen och till slut hamnat - hoppades han - på någon av gudavärldarna.

Dråparen är en roman av Philip K. Dick från 1970 som heter A Maze of Death i original. Den utspelar sej (eller tycks utspela sej) på en rymdbosättning i en värld där det finns vetenskapliga bevis för att Gud finns. Skildringen av denna alternativa teologi är ofta rätt dråplig (ja, jag vet), med en ateist som betraktas som underlig och irrationell av de andra personerna i romanen. Dicks humor får inte alltid den uppmärksamhet den förtjänar. Men boken anknyter också till Dicks mer allvarliga religiösa funderingar i böcker som Baklängesklockans värld och Valis-böckerna (även om jag man kan fundera på om inte Valis och det var ett enda stort practical joke från författarens sida).

Någon börjar att ha ihjäl de fjorton medlemmarna i bosättningen, en efter en. Handlingen har en del gemensamt med filmen Alien. Som i och för sej lånade sin premiss från A. E. Van Vogt. En av Dicks förebilder.
För att vara en Dick-roman har den en rätt färglös titel. En fiktiv bok i boken har en bättre sådan - How I rose from the dead in my spare time.

Den svenska utgåvan kom på Delta Science Fiction 1976. Under en period när böckerna från det förlaget hade rätt trista omslag.

Jag fick boken i födelsedagspresent av min morfar en gång i tiden. På lappen han skrev till boken (min morfar skrev aldrig i böcker han gav bort, han var en alltför stor bokälskare för det, tyvärr har jag i några fall blivit av med vad han skrev till böckerna) står det bland annat att "påpekas bör också (men det märker du ju själv) att det är en erbarmlig översätt* och dessutom uruselt korrekturläst, men det är inte mitt fel.
*ning"

Och det stämmer. Den är lustigt nog översatt av den blivande Tolkien- och Joycetolkaren Erik Andersson. Men det måste ha varit en av hans allra första översättningar och det yrket tar säkert tid att lära sej.

Undrar om James Joyce kommer att säljas med blurben "översatt av Sagan om ringens översättare" ?

Expressen har en intervju med Erik Andersson som ska nyöversätta James Joyces Odysseus. Magnus Haglund, som intervjuar Andersson, skriver att nyöversättningen kommer "närmare 70 år efter Thomas Warburtons översättargärning".

Men en av Warburton själv reviderad översättning kom ut 1993. Med, enligt efterordet, mer än 4000 ändringar. En del av ändringarna då var gjorda efter en ny vetenskaplig utgåva av originaltexten. Men många formuleringar var ändrade för att göra språket mer flytande. Den reviderade översättningen fick hyllande recensioner. Hur pass stor skillnad det egentligen är mellan de två Warburon-Odysseusarna har jag svårt att uttala mej om. Jag har visserligen läst bägge versionerna, men inte jämfört dem.

Det hade varit intressant att få veta vad Andersson tycker om Warburtons översättning(ar). Den frågan ställs tyvärr inte. (Nu är det en rätt kort artikel).

Andersson får som översättare oftast god kritik. Själv har jag bara läst hans översättningar av Philip K. Dick och Flann O'Brien. Dick-romanerna är rätt stela men han är svåröversatt och det bör ha varit i början av Anderssons översättarkarriär. I O'Briens Klagomunnen flyter hans språk bättre.

O'Brien och Joyce kan kanske ställa liknande krav på ett översättaröra. Men mest verkar Andersson ha översatt Nick Hornby och en drös thrillers. Inget som direkt skriker Joyce.
Det verkar vara Anderssons översättning av Tolkien som gett honom uppdraget att översätta Joyce. Och visst kan man där förstå hur förlaget resonerar. Sagan om ringen och Odysseus är ju bägge tjocka böcker.

Jag tycker 1993 års (reviderade) översättning håller bra. Jag kommer nog inte att införskaffa nyöversättningen. Som ska komma ut år 2012. Lagom till bokens 90-årsjubileum får man anta.

Citerat från veckans läsning

"Gången hos en man som går på kryckor har, eller borde ha, någonting fascinerande över sig. Det är en serie små flygfärder längs med marken. Man lyfter, man landar mitt i hopen av friska och krya som inte vågar lyfta en fot från marken innan de har satt ner den andra. Och inte ens deras gladaste språng är luftigare än mitt haltande."
Samuel Beckett ur Molloy
övers. Lill-Inger Eriksson

"För i hans lik hittade de också spår av en okänd substans / en sång i blodomloppet"
Jeff Noon ur Rytmen i blodet
övers. Erik Andersson (snedstrecket sic)

"Det är väl med kulturen som med de stora städernas parker: där finns inget träd, som ej någon hund pissat på."
Elmer Diktonius
1921
Aforism i avdelningen "Tegelstenar" i Min dikt.